Historielösheten härjar

Salve kära läsare och hjärtevänner!

Att vara kritisk och läsa mellan raderna är något som jag alltid har fått lära mig av mina föräldrar, några av mina lärare, vänner och ibland arbetskamrater. Men vad är det som krävs för att kunna göra det? Hur kan man läsa något som inte står skrivet? Hur kan man vara kritisk mot något som oftast är ensidigt och endast kommer från enahanda källor?

Jag har inte svaret på dessa frågor men tror mig ändå ha tagit förnuftet till fånga och försökt titta bakåt i tiden, inte nödvändigtvis så långt så att jag själv inte har upplevt det men i varje fall sådant som jag har hört talas om från dem som har upplevt det närmare.

Ni frågar säkert er nu vad jag är ute efter vilket är helt berättigat att göra. Framför allt med tanke på rubriken som jag har valt att ha. Ingen människa saknar historia. Alla människor bär på ett arv som på ett eller annat sätt har format dem. Så historielösheten innebär inte precis “utan historia” utan det innebär “utan medveten historia”. Allt utvecklas från universell nivå till varje lands nivå, från samhällsnivå till individnivå och beroende av varandra. En nations historia är individerna också en del av. En del av dem har lyckats skapa den, andra upplever nuet och nöjer sig med det, andra försöker lära sig vad som har hänt och en stor del av människorna lever utan att reflektera så mycket. Det är kanske upp till samhällen att se till att historiekunskaperna tillhandahålls och upprätthålls.

Naturligtvis får varje individ välja hur den vill vara som en del av mänskligheten. Det intressanta är att få veta hur många gånger vi kommer att behöva bränna handflatan vid spisplattan innan vi över huvud taget minns att den kan vara varm, om ni förstår vad jag menar.

USA, Europa, Brexit och Sverige                                                                                      Det är utan tvekan ett bakslag för EU-anhängare att Brexit får sin berättigade existens. Men det är en ganska komplex värld vi lever i och därför är det inte så enkelt att se det separat från allt annat som händer. USA har egentligen inga stora intressen i att EU utvecklas starkt eftersom dollarhegemonin i världen hotas av att Euron växer sig starkare. Tullavgifterna som USA:s president har annonserat mot stålindustrin i Europa skadar EU-länderna om än i olika grader och beroende av hur pass involverade länderna är i stålexporten. Vi skulle mycket väl kunna påstå att Storbritannien och USA gör tillfällig gemensam sak, men inte utan att det slår tillbaka. Det brukar vara så med dessa politiska spel.

Samtidigt har vi ett Europa som inte riktigt kan komma överens om flyktingpolitiken. De krigsdrabbade länderna i Mellanöstern skapar en enorm ström av människor som söker sig till bättre platser. Problemet är att dessa bättre platser inte alltid välkomnar dem. Och har ni tänkt på att detta också hände med Judarna under Hitlertyskland? Ja visst. Plötsligt är det högerextrema krafter som motsätter sig invandring. Varför det? Var det inte så att ett land som t. ex. Ungern, som idag bygger murar istället för broar, också utsattes för förtryck och tortyr under Andra Världskriget?

Det är så att för att kunna göra en sådan parallell analys av det som händer idag och det som hände då, behövs lite historiekunskap eller åtminstone översikt. Idag är muslimer i första hand, men också andra religiösa och politiska grupper utsatta för diskriminering, trakasserier och främlingsfientlighet. Jag törs knappt tänka på vad som skulle kunna hända.

Jag citerar gärna vad Jorge Capelán, en latinamerikansk-svensk journalist bosatt i Managua, Nicaragua, där han arbetar för Radio La Primerisima samt skriver för tidskriften Correo.

Det pågår en mycket farlig och aggressiv kampanj som i praktiken leder till att antirasismen först misstänkliggörs för att sedan kriminaliseras i den offentliga debatten i Sverige. America Vera-Zabala kallas för “extremvänster” av tongivande “experter” i “antiterrorism” bara för att hon reagerar mot islamofobin, det upprättas listor av antirasistiska akademiker, nynazistiska organisationer delar ut tusentals flygblad mot progressiva folkhögskolor som lyfter antirasistiska frågor, mm mm. Allt det i en tid då socialdemokratin verkar foga sig i de främlingsfientliga diskurserna medan omdömeslösa politiker som kallar sig vänster tar selfies med rasistiska kollegor. Det är dags att sätta stopp för drevet och markera att många människor motsätter sig såväl rasismen som dess främlingsfientliga och islamofoba yttringar.

Mycket bättre fångst i grumliga vatten                                                                     Den gemensamma saken som USA och Storbritannien gör, har sitt fokus inte bara på EU utan också på Ryssland och landets agerande i världsarenan. Alliansen med Kina, India, Iran och vänskapen med Syrien gör inte saken bättre varken för USA eller för britterna. Då finns det inget bättre än att göra gemensam sak och låta det som redan är komplicerat bli ännu mer komplicerat istället för att försöka få klarhet och informera sina medborgare om det som händer. Det ligger mycket bakom kulisserna och då är det frågan om vem som drar i kulisserna så att de hela tiden är stängda.

Även om det ofta är outgrundade skäl som bygger upp nyhetsflödet så sprids det samtidigt av en unisont agerande press som över hela västvärlden upprepar samma sak gång på gång tills man inte längre behöver gå tillbaka till en tillförlitlig källa för att “konstatera” att det är “sant”. Vi får ändå inte glömma de icke existerande massförstörelsevapen som startade Irak-kriget samt den efterföljande regelvidriga avrättningen av Saddam Hussein. Irak var då på väg att bryta bandet med Dollarn som valuta för att övergå till Euron. För att inte tala om vad laglösa Libyen är idag efter den också regelvidriga avrättningen av Moammar Gaddafi. Det var ett land där kvinnor kunde lämna sina slöjor, rösta, utbilda sig vilket var en del av den gröna revolutionen. Det var också ett land där en egen oberoende centralbank och egen guld understödd valuta höll på att utvecklas.

Medan jag skriver den här artikeln kommer det fram valresultaten från Ryssland där Putin har fått nästan 77% stöd och där Kommunistpartiet för första gången har fått så mycket som 12% av stödet och är därmed andra största partiet i Duman. Det senaste talar man inte så mycket om och framför allt analyserar inte varför. Det är klart att det inte finns intresse av att ens nämna att ett sådant parti fortfarande finns och dessutom växer. Men däremot finns det intresse att säga t.ex. som Margot Wallström gjorde så fort resultaten kom:

Det här valresultatet var väntat. Valkampanjen i Ryssland har varit riggad till president Putins fördel, med bland annat statlig kontroll över media och oppositionella som hindrats från att kandidera.

Det visar endast att man vill dansa samma dans som de övriga västmakterna dansar, det vill säga att ett stabilt Ryssland inte ska få finnas och därför är det också berättigat att lägga sig i landets angelägenheter. Sanktioner, konton som stängs, hot av alla sorter Det är uppenbart att man inte kan något om den ryska kulturen även om man påstår sig vara expert på det. Kan man fråga sig varför resultaten är som de är förutom att påstå att de var riggade? Kan det vara ett svar från det ryska folket som känner sig hotat av de västliga makterna? Jag tycker att det är det rätta svaret. Nej. Det verkar inte finnas något intresse av att lära känna kulturen heller och än mindre att försöka skapa harmoni i de politiska relationerna vilket gör det hela ännu mindre berättigat.

Det ryska folket vill ha ett fortsatt stabilt land och det finns nämligen ingen annan kandidat bland de övriga, som man i väst säger inte finns, som kan erbjuda landet den stabilitet som Putin hittills har gjort så varför skulle man välja något annat än just ett “Enat Ryssland”. Dessutom är en ny centralbank med en enad valuta på gång att utvecklas i regionen i samarbete med Kina. Det verkar vara en nål i ögat för både EU och USA.

Hur som helst talar siffrorna sitt eget språk. Så ser resultatet ut hittills (källa RT 180320 17:30):

Vladimir Putin 76.66%                 Pavel Grudinin 11.80%     
Vladimir Zhirinovsky 5.66%         Ksenia Sobchak 1.67%
Grigory Yavlinsky 1.04%             Boris Titov 0.76%         
Maxim Suraykin 0.68%                Sergey Baburin 0.65%  
Återigen säger jag att historielösheten härjar. Napoleon försökte, Hitler försökte och de kunde inte segra, så varför skulle det kunna gå nu? Vad jag menar är att vi inte ska lägga oss i vad vi inte har kännedom om. Hur dynastierna och imperierna har sett sina sista dagar verkar vi också ha glömt. Hur länge till kommer expansionen att pågå?
Läs gärna Perra J:s blogginlägg:
Och förresten kan vi ställa oss frågan hur det ligger till med medierna i Sverige. Var finns det alternativa medieutbudet idag? Vem eller vilka kontrollerar medieflödet? Vad får man säga och inte säga? Hur mycket får man säga emot utan att bli betraktad eller kallad för något obehagligt?
All ära till dem som “kom på” att “fake news” finns och måste bekämpas men vem är det som säger att en viss nyhet är falsk och vilka menar de är falska nyheter? Grumliga vatten ger bättre fångst, dvs förvirrade människor som inte kan sålla ut bland en ensidig och enorm djungel av nyheter och händelser låter dem som bestämmer göra det de behagar när de behagar.
Historien skrivs av vinnarna
Och därmed får vi oftast inte veta allt då förlorarna aldrig får möjlighet att framföra sina åsikter. Vinnare kan finnas i regelrätta krig men också inom ekonomin, politiken och så även finansvärlden. De tre sistnämnda är de mest aktuella idag, även om det fortfarande finns lågintensitets väpnade konflikter lite överallt i världen. Den historien ska också förtäljas. Det återstår fortfarande att se vem det är som kommer att svara för den penna som ska föreviga berättelsen.
Hur är det med oss vanliga människor? Hur mycket längre bort än näsan kan vi egentligen se? Hur mycket reflekterar vi över vad som händer, hur involverade vi är och vad vi kan göra åt det som händer? Vad är det som säger att endast det vi ser att vi har att välja mellan idag är allt vad som finns att välja emellan? Har vi blivit presenterade alternativen på riktigt eller har vi fått läsa vinnarnas berättelse och bara svalt den som den enda sanningen? Ja. Som ni ser är det en massa frågor som fortsätter att dyka upp under tiden jag skriver och dessa frågor är för mig fortfarande obesvarade eftersom det inte har funnits möjligheter att pröva vad alternativen kunde vara.
Kanske vi skulle kunna se tre decennier bakåt i tiden och tänka på Olof Palmes tid då alternativen tycktes florera då kunniga politiker, Palme inkluderad kunde visa att det kunde finnas andra vägar. Den historien tog tyvärr slut där. Sett till historien blev det en kort saga. Försjunken i dunkla halvförklaringar och många gånger rena lögner blev den historien också glömd. Och mordet är fortfarande inte avklarat. Varför? Är det meningen att vi ska glömma? Hur ska vi göra för att göra vårt minne så stort så att vi kan behålla och bli kvitt det som inte är klart än. Är sista ordet sagt i det avseendet? Jag skulle påstå att mycket beror på oss vanliga människor och hur mycket nyfikenheten kan ta över handen. Det är svårt att inte vara konformist i dessa tider då vi har i princip allt vad vi behöver och önskar oss. Perspektivet är som bortblåst.
Vill vi veta mer får vi fråga oss fram till svaren. Vill vi att våra barn ska kunna mer får vi kräva det och hjälpa till. Vi kan inte låta nästkommande generationer vara okunniga om sin egen historia. Bara så kan man förstå bättre vad som händer runt omkring oss i världen.
Jag säger inte att jag har sista ordet för det har jag absolut inte men jag menar att det saknas perspektiv i samhället, både vad gäller politik och framför allt undervisning och information. Det saknas också en journalistik som är kapabel att granska utifrån det historiska perspektivet och gräva fram egna slutsatser. Vi sänker skeppet i ett perspektivlöst och inte empatiskt hav av okunnighet om vi fortsätter samma väg. Vi saknar därmed också förmågan att säga ifrån då vi inte känner till något annat än det vi matas med dagligen.

En enkel hälsning

Salve kära läsare och hjärtevänenr!

Har kommit över några korta ord som en stor författare och folkens vän har skrivit och som en nära vän har publicerat inför Jul och Nyår som jag tar mig friheten att tolka efter bästa förmåga och publicera själv som en hälsning till er alla inför festligheterna.

Hoppas att det nya året möter er alla bättre än ni förväntar er och se till att göra av det det bästa möjliga både för er och era medmänniskor.

Hoppas vi är värda det desperata hoppet.

Hoppas vi är tappra nog att vara ensamma och har modet att våga vara tillsammans, eftersom det tjänar inget att ha en tand utanför munnen som inte heller ett finger utanför handen.

Hoppas vi kan vara olydiga varje gång vi får order som ärekränker vårt medvetande eller våldtar sig på vårt sunda förnuft.

Hoppas vi kan vara så pass envisa att fortsätta tro, mot alla bevis, att det mänskliga tillståndet är värt mödan eftersom vi har blivit felaktigt byggda men är ännu inte färdiga.

Hoppas vi är benägna att fortsätta gå vindarnas vägar trots fallen, förräderierna och nederlag eftersom historien fortsätter bort om oss själva och när hon säger adjö håller hon på att säga: vi ses snart.

Hoppas vi kan hålla vid liv övertygelsen att det är möjligt att vara både landsmän och samtida till alla dem som lever för rättvisan och skönheten, var de än är födda, vilken tid de än lever i eftersom det inte finns gränser i själens och tidens kartor.

Eduardo Galeano

En retorisk fråga

Salve hjärtevänner och MMM-läsare!

Återigen vill jag komma med en alldeles utomordentlig text som med klarsynthet sätter fingret på ett stort politiskt problem. Storkapitalets och storfinansernas intressen håller på att ersätta statens och demokratins roll i vårt samhälle. Detta smyger sig fram genom en väg som banas av de icke-polariserade och allt mer sammansmälta så kallade demokratiska krafter i form av en också alltmer kraftlös socialdemokratisk rörelse.

Jag reproducerar nu Daniel Suhonens text från Expressens kultursidor publicerad den 5 juli i år. Högaktuellt stoff, som sagt. Läs och begrunda. Kom gärna med kommentarer. Det är faktiskt värt att både anmärka, reflektera över och naturligtvis diskutera om.

Daniel Suhonen
Daniel Suhonen

Behöver Sverige ett nytt arbetareparti?

Den nya klasskampen förs inom arbetarrörelsen – mellan partieliten och gräsrötterna.

I kölvattnet efter britternas ja till brexit verkar inte bara dödsdomen fastställd för Europeiska unionen som vi känner den. Också partiväsendet i Storbritannien har fått sig en törn.

Men det är inte det konservativa Tories som skakas hårdast, trots att David Cameronorsakade omröstningen som han förlorade.

I stället verkar krisen störst för Labourpartiets ledare Jeremy Corbyn som för mindre än ett år sedan valdes av 59,5 procent av partimedlemmarna. Nu skall han störtas, tycker partieliten. En överväldigande majoritet, 172 stycken av de personvalda Labour-parlamentarikerna uttalade i dagarna att de inte har förtroende för Corbyn, medan bara 40 stycken stöder honom. Dagarna som föregick misstroendeomröstningen var det strömhopp från Labours “skuggregering” när två tredjedelar av ministrarna avgick i protest.

Men knivarna har slipats ända sedan Corbyn till partielitens förtret valdes av de 250 000 medlemmarna, varav hundratusentals har mobiliserats av Corbyns kampanj. Genom Tony Blairs högerliberala socialdemokrati gick en sorts frossbrytning som väste: Han ska bort.

På många sätt liknar det som nu händer Corbyn den kampanj och kupp som drabbade Håkan Juholt 2011-2012.

En något vänsterinriktad socialdemokrat väljs till ledare, i strid med partietablissemangets intressen. En maktkamp utbryter värdig ett Shakespeare-drama.

Men Corbyn är mycket mer vänster än Juholt, inte minst i utrikes- och säkerhetspolitiken. Och medan Labourpartiet har öppnat upp sina valprocedurer (ironiskt nog av blairisterna för att hålla tillbaka facket), så valdes Juholt i praktiken av en sluten valberedning där hela processen – kandidaternas namn, deras politik och stöd i partiet – hålls hemligt för alla utom de invigda.

Labours partival möjliggjorde medlemsrevolten där den radikale Corbyn valdes, när partivänstern (eller högern som nu) kan mobilisera kring en kandidat och söka stöd av en rörelse utanför sammanträdesrummen för sin kandidat. Medlemmarna kan därmed justera partiets politiska kurs genom den ledning de väljer. Detta ökar värdet att vara partiaktiv.

Men framför allt gör denna transparenta modell att den partiledare som väl väljs får ett starkt politiskt mandat. Hen har valts på ett politiskt program. När Juholt steg upp på Waterfront i Stockholm för att hålla sitt installationstal i mars 2011 visste nästan ingen vilken politisk riktning han skulle ha.

I och med detta saknade Juholt sedan möjligheten att luta sig mot medlemmarna när han senare fick problem. Han kunde aldrig hänvisa till en politisk rörelse. Hans saliggörare var doldisar i kulisserna.

Hade Juholt hösten 2011 röstats ner av 81 procent av sin riksdagsgrupp så hade han avgått på dagen. För Corbyn är det öppet om han kan sitta kvar. I en färsk opinionsundersökning uttalar 54 procent av Labourmedlemmarna att de vill ha kvar Corbyn.

Men kupperna och kampanjerna inom svensk och brittisk socialdemokrati lyfter egentligen bara på förlåten för en djup och kanske alltmer otätbar spricka inom de traditionella socialdemokratiska partierna. Den mellan den traditionella väljarbasen i breda arbetar- och löntagargrupper och en politisk nomenklatura, inte sällan i konstant fri vandring mellan lobbyism, PR-jobb och näringsliv och däremellan uppdrag för “parti” och stat.

Motsättningarna mellan uppe och nere har alltid funnits där. Hjalmar Brantingsordningssinne krockade med agitatorn August Palms klasspatos. Men socialdemokratin har alltid balanserat dessa bägge temperament. Hemligheten har varit att göra bägge samtidigt. Olof Palme, men även Göran Persson och Anna Lindh,ägde förmågan att vara både statsmakt och parti, struktur och rörelse. Uppenbart är att den förmågan klingat av de sista 25-30 åren.

Statsvetaren Göran von Sydow beskriver i tidskriften Tidens vårnummer denna episka nedgång, inte minst det sista decenniet. Till skillnad från under 1930-talskrisen kunde socialdemokratiska partier efter några år (först ökade högerns röstetal) vinna kraftigt ökat stöd för en annan politik. I de nationella val som hölls närmast före finanskrisen 2008 var den genomsnittliga röstandelen för socialdemokratiska partier 31,6 procent. I de senaste nationella valen är samma andel 24,3 procent.

Den svenska socialdemokratin tillhör de starkare i Europa med mellan 25 och 30 procent, men följer den europeiska trend där de socialdemokratiska partierna rört sig från en nivå på 40 procent under 1970-talets storhetstid, ner mot 20-25 procent i dag.

Orsaken är banalt politisk. Faktum är att vare sig den europiska eller svenska socialdemokratin har lyckats formulera en enda spännande eller systemkritisk tanke under de snart åtta år som passerat sedan finanskrisen inleddes 2008. Är det inte häpnadsväckande? När Panama-papperen läckte ut i våras var det tyst.

Trots uppenbara möjligheter att formulera en folkligt förankrad protest och konkreta politiska förslag mot detta genomkorrupta banksystem så kommer inte ett ord över ledande socialdemokraters läppar. Nordea saknar 80 miljarder, rapporterade Finansinspektionen. Inte ett ord. Åtminstone inga som dånar uti rättens krater. Det är som att socialdemokratin upphört att tala.

Denna socialdemokratins afasi är livsfarlig för långt fler än socialdemokratin. Frånvaron av en vital reformistisk vänster skapar ett tomrum som försvagar livskraften i demokratin.

Den europeiska sociologins mest spännande röst, Colin Crouch, kallar tillståndet för postdemokrati. När eliterna smält samman genom att socialdemokratins ledarskikt (Blair, Schröder, Nuder, Åsbrink) sugs upp av kapitalet och S-partierna för en ekonomisk politik som accepterar hög arbetslöshet och därmed indirekt näringslivets intressen så upphör demokratin att vara en vital kraft för de breda folklagren, de som bar fram socialdemokratin under 130 år, men nu slutar göra det. I vakuumet växer fascismen och rasismen som sätter ord på en rättmätig vrede över fördelningspolitiken, men pekar ut fel motståndare.

Det är klasskamp som pågår, men socialdemokratins inställda agitation och bristande ideologiska och politiska förnyelse gör att det är ras- och kulturkamp som erbjuds väljarna.

En del medborgare väljer rasistiska partier. Men för de allra flesta lämnar socialdemokratins försvagning oss bara med häpnad, besvikelse och en stor politisk fantomsmärta.

Egentligen är det den förlusten som är den verkliga kuppen – mot demokratin.

Det vi ser som ledarskapskriser kring en Juholt eller Corbyn är i själva verket ett slags klasstrider inuti det socialdemokratiska partiet. Är det rimligt att arbetarklassens och det demokratiska systemets behov av en reformistisk vänster kidnappas av lobbyister med en fot i näringslivet som misslyckas både att förnya politiken och att vinna val?

Frågan allt fler ställer sig är om den socialdemokratiska koalitionen kan hålla ihop. Kan den förnyelse som är nödvändig ske inuti dessa partier? Eller behövs det helt enkelt en ny socialdemokrati?

“Det Nya Årets ändamål”

Salve hjärtevänner och MMM-läsare!

Jag såg den här videon och kände mig tvungen att dela med mig av den. Jag tycker att den är en liten pärla och tog mig friheten att göra en fri översättning av dess text för dem som inte kan spanska. Lyssna, läs och njut av en portion poetiska sanningar…

Ett enormt vackert budskap från en världsberömd och mycket skicklig författare.

 

Vad skulle ni säga om vi nu ryter en liten stund? Låt oss spika fast våra blickar bort om eländet,  för att kunna gissa en annan möjlig värld. Luften kommer att vara ren från allt gift som inte kommer från mänsklig rädsla eller passion; på gatorna kommer bilarna att bli påkörda av hundarna; människorna kommer inte heller att bli körda av bilarna, inte programmerade av datorerna, inte köpta av stormarknaden, inte heller betittad av teven; teven kommer att sluta vara den viktigaste familjemedlem och kommer att behandlas som strykjärnet eller tvättmaskinen; det kommer att införas idiotibrottet i straffbalken det brott som begås av de som lever för att bara ha eller tjäna mer istället för att leva för att bara leva, precis som fågeln sjunger utan att veta att den sjunger och som barnet leker utan att veta att det leker; inget land kommer att fängsla ungdomar som inte vill göra lumpen utan bara de som vill göra den; folket kommer att arbeta för att leva istället för att leva för att arbeta; ekonomisterna kommer inte att kalla konsumtionsnivån för livsnivå, inte heller antalet saker för livskvalité; kockarna kommer inte att vara övertygade om att langusterna tycker mycket om att bli levande kokta; historikerna kommer inte att tro att länderna tycker mycket om att bli invaderade; politikerna kommer inte att tro att de fattiga tycker mycket om att äta löften; högtidligheten kommer att sluta tro på att den är en dygd och ingen kommer att ta på allvar den som inte är kapabel att skoja med sig själv; döden och pengarna kommer att förlora sina magiska makter och varken via dödsattest eller glorifiering kommer skurken att omvandlas till virtuös herre; ingen kommer att bli sedd varken som hjälte eller dum för at ha gjort vad den har trott var rättvist istället för att göra det som passade den bäst; världen kommer inte att vara i krig mot de fattiga utam mot fattigdomen och vapenindustrin kommer inte att se en annan utgång än att förklara sig i bankrutt; maten kommer inte att vara en vara och kommunikationen kommer inte heller att vara en affär eftersom både maten och kommunikationen är mänskliga rättigheter; ingen kommer att dö av hunger eller av matsmältningsbesvär; gatobarnen kommer inte att behandlas som om de vore skräp eftersom det inte kommer att finnas gatobarn; de rika barnen kommer inte att behandlas som pengar eftersom det inte komemr att finnas rika barn; utbildningen kommer inte att vara ett privilegium för dem som kan betala för den; polisen kommer inte att vara förbannelsen för dem som inte kan betala; rättvisan och friheten, siamesiska systrar som är dömda att leva separat, kommer att kunna återförenas, vara väldigt nära varandra, rygg mot rygg; i Argentina kommer de galna från Plaza de Mayo att vara ett exempel på mental friskhet för att ha nekat att glömma under de tider då glömskan var obligatorisk; den Heliga Kyrkan kommer att rätta till några felaktigheter i Moses bok och från det Sjätte Bjudet beordra att fira kroppen; kyrkan kommer också att delge ett annat bud som Gud hade glömt och som kommer att lida ”du ska älska naturen eftersom du är en del av den”; hela världens och själens öknar kommer att omplanteras; de desperata kommer att bli väntade och de vilsna kommer att bli återfunna eftersom de blev desperata av att vänta så mycket och blev vilsna av att söka så mycket; vi kommer att vara landsmän och nutidabor med alla dem som har skönhetsvilja och rättvisevilja, när de än är födda eller var de än lever utan att det alls ska vara viktigt med kartans eller tidens gränser; vi kommer att vara ofullständiga eftersom fulltändigheten kommer att fortsätta vara gudarnas tråkiga privilegium; men i den här världen, den här klumpiga och maskade världen kommer vi att vara kapabla att leva varje dag som om den vore den första och varje natt som om den vore den sista…

Eduardo Galeano