En retorisk fråga

Salve hjärtevänner och MMM-läsare!

Återigen vill jag komma med en alldeles utomordentlig text som med klarsynthet sätter fingret på ett stort politiskt problem. Storkapitalets och storfinansernas intressen håller på att ersätta statens och demokratins roll i vårt samhälle. Detta smyger sig fram genom en väg som banas av de icke-polariserade och allt mer sammansmälta så kallade demokratiska krafter i form av en också alltmer kraftlös socialdemokratisk rörelse.

Jag reproducerar nu Daniel Suhonens text från Expressens kultursidor publicerad den 5 juli i år. Högaktuellt stoff, som sagt. Läs och begrunda. Kom gärna med kommentarer. Det är faktiskt värt att både anmärka, reflektera över och naturligtvis diskutera om.

Daniel Suhonen
Daniel Suhonen

Behöver Sverige ett nytt arbetareparti?

Den nya klasskampen förs inom arbetarrörelsen – mellan partieliten och gräsrötterna.

I kölvattnet efter britternas ja till brexit verkar inte bara dödsdomen fastställd för Europeiska unionen som vi känner den. Också partiväsendet i Storbritannien har fått sig en törn.

Men det är inte det konservativa Tories som skakas hårdast, trots att David Cameronorsakade omröstningen som han förlorade.

I stället verkar krisen störst för Labourpartiets ledare Jeremy Corbyn som för mindre än ett år sedan valdes av 59,5 procent av partimedlemmarna. Nu skall han störtas, tycker partieliten. En överväldigande majoritet, 172 stycken av de personvalda Labour-parlamentarikerna uttalade i dagarna att de inte har förtroende för Corbyn, medan bara 40 stycken stöder honom. Dagarna som föregick misstroendeomröstningen var det strömhopp från Labours “skuggregering” när två tredjedelar av ministrarna avgick i protest.

Men knivarna har slipats ända sedan Corbyn till partielitens förtret valdes av de 250 000 medlemmarna, varav hundratusentals har mobiliserats av Corbyns kampanj. Genom Tony Blairs högerliberala socialdemokrati gick en sorts frossbrytning som väste: Han ska bort.

På många sätt liknar det som nu händer Corbyn den kampanj och kupp som drabbade Håkan Juholt 2011-2012.

En något vänsterinriktad socialdemokrat väljs till ledare, i strid med partietablissemangets intressen. En maktkamp utbryter värdig ett Shakespeare-drama.

Men Corbyn är mycket mer vänster än Juholt, inte minst i utrikes- och säkerhetspolitiken. Och medan Labourpartiet har öppnat upp sina valprocedurer (ironiskt nog av blairisterna för att hålla tillbaka facket), så valdes Juholt i praktiken av en sluten valberedning där hela processen – kandidaternas namn, deras politik och stöd i partiet – hålls hemligt för alla utom de invigda.

Labours partival möjliggjorde medlemsrevolten där den radikale Corbyn valdes, när partivänstern (eller högern som nu) kan mobilisera kring en kandidat och söka stöd av en rörelse utanför sammanträdesrummen för sin kandidat. Medlemmarna kan därmed justera partiets politiska kurs genom den ledning de väljer. Detta ökar värdet att vara partiaktiv.

Men framför allt gör denna transparenta modell att den partiledare som väl väljs får ett starkt politiskt mandat. Hen har valts på ett politiskt program. När Juholt steg upp på Waterfront i Stockholm för att hålla sitt installationstal i mars 2011 visste nästan ingen vilken politisk riktning han skulle ha.

I och med detta saknade Juholt sedan möjligheten att luta sig mot medlemmarna när han senare fick problem. Han kunde aldrig hänvisa till en politisk rörelse. Hans saliggörare var doldisar i kulisserna.

Hade Juholt hösten 2011 röstats ner av 81 procent av sin riksdagsgrupp så hade han avgått på dagen. För Corbyn är det öppet om han kan sitta kvar. I en färsk opinionsundersökning uttalar 54 procent av Labourmedlemmarna att de vill ha kvar Corbyn.

Men kupperna och kampanjerna inom svensk och brittisk socialdemokrati lyfter egentligen bara på förlåten för en djup och kanske alltmer otätbar spricka inom de traditionella socialdemokratiska partierna. Den mellan den traditionella väljarbasen i breda arbetar- och löntagargrupper och en politisk nomenklatura, inte sällan i konstant fri vandring mellan lobbyism, PR-jobb och näringsliv och däremellan uppdrag för “parti” och stat.

Motsättningarna mellan uppe och nere har alltid funnits där. Hjalmar Brantingsordningssinne krockade med agitatorn August Palms klasspatos. Men socialdemokratin har alltid balanserat dessa bägge temperament. Hemligheten har varit att göra bägge samtidigt. Olof Palme, men även Göran Persson och Anna Lindh,ägde förmågan att vara både statsmakt och parti, struktur och rörelse. Uppenbart är att den förmågan klingat av de sista 25-30 åren.

Statsvetaren Göran von Sydow beskriver i tidskriften Tidens vårnummer denna episka nedgång, inte minst det sista decenniet. Till skillnad från under 1930-talskrisen kunde socialdemokratiska partier efter några år (först ökade högerns röstetal) vinna kraftigt ökat stöd för en annan politik. I de nationella val som hölls närmast före finanskrisen 2008 var den genomsnittliga röstandelen för socialdemokratiska partier 31,6 procent. I de senaste nationella valen är samma andel 24,3 procent.

Den svenska socialdemokratin tillhör de starkare i Europa med mellan 25 och 30 procent, men följer den europeiska trend där de socialdemokratiska partierna rört sig från en nivå på 40 procent under 1970-talets storhetstid, ner mot 20-25 procent i dag.

Orsaken är banalt politisk. Faktum är att vare sig den europiska eller svenska socialdemokratin har lyckats formulera en enda spännande eller systemkritisk tanke under de snart åtta år som passerat sedan finanskrisen inleddes 2008. Är det inte häpnadsväckande? När Panama-papperen läckte ut i våras var det tyst.

Trots uppenbara möjligheter att formulera en folkligt förankrad protest och konkreta politiska förslag mot detta genomkorrupta banksystem så kommer inte ett ord över ledande socialdemokraters läppar. Nordea saknar 80 miljarder, rapporterade Finansinspektionen. Inte ett ord. Åtminstone inga som dånar uti rättens krater. Det är som att socialdemokratin upphört att tala.

Denna socialdemokratins afasi är livsfarlig för långt fler än socialdemokratin. Frånvaron av en vital reformistisk vänster skapar ett tomrum som försvagar livskraften i demokratin.

Den europeiska sociologins mest spännande röst, Colin Crouch, kallar tillståndet för postdemokrati. När eliterna smält samman genom att socialdemokratins ledarskikt (Blair, Schröder, Nuder, Åsbrink) sugs upp av kapitalet och S-partierna för en ekonomisk politik som accepterar hög arbetslöshet och därmed indirekt näringslivets intressen så upphör demokratin att vara en vital kraft för de breda folklagren, de som bar fram socialdemokratin under 130 år, men nu slutar göra det. I vakuumet växer fascismen och rasismen som sätter ord på en rättmätig vrede över fördelningspolitiken, men pekar ut fel motståndare.

Det är klasskamp som pågår, men socialdemokratins inställda agitation och bristande ideologiska och politiska förnyelse gör att det är ras- och kulturkamp som erbjuds väljarna.

En del medborgare väljer rasistiska partier. Men för de allra flesta lämnar socialdemokratins försvagning oss bara med häpnad, besvikelse och en stor politisk fantomsmärta.

Egentligen är det den förlusten som är den verkliga kuppen – mot demokratin.

Det vi ser som ledarskapskriser kring en Juholt eller Corbyn är i själva verket ett slags klasstrider inuti det socialdemokratiska partiet. Är det rimligt att arbetarklassens och det demokratiska systemets behov av en reformistisk vänster kidnappas av lobbyister med en fot i näringslivet som misslyckas både att förnya politiken och att vinna val?

Frågan allt fler ställer sig är om den socialdemokratiska koalitionen kan hålla ihop. Kan den förnyelse som är nödvändig ske inuti dessa partier? Eller behövs det helt enkelt en ny socialdemokrati?

“Det Nya Årets ändamål”

Salve hjärtevänner och MMM-läsare!

Jag såg den här videon och kände mig tvungen att dela med mig av den. Jag tycker att den är en liten pärla och tog mig friheten att göra en fri översättning av dess text för dem som inte kan spanska. Lyssna, läs och njut av en portion poetiska sanningar…

Ett enormt vackert budskap från en världsberömd och mycket skicklig författare.

 

Vad skulle ni säga om vi nu ryter en liten stund? Låt oss spika fast våra blickar bort om eländet,  för att kunna gissa en annan möjlig värld. Luften kommer att vara ren från allt gift som inte kommer från mänsklig rädsla eller passion; på gatorna kommer bilarna att bli påkörda av hundarna; människorna kommer inte heller att bli körda av bilarna, inte programmerade av datorerna, inte köpta av stormarknaden, inte heller betittad av teven; teven kommer att sluta vara den viktigaste familjemedlem och kommer att behandlas som strykjärnet eller tvättmaskinen; det kommer att införas idiotibrottet i straffbalken det brott som begås av de som lever för att bara ha eller tjäna mer istället för att leva för att bara leva, precis som fågeln sjunger utan att veta att den sjunger och som barnet leker utan att veta att det leker; inget land kommer att fängsla ungdomar som inte vill göra lumpen utan bara de som vill göra den; folket kommer att arbeta för att leva istället för att leva för att arbeta; ekonomisterna kommer inte att kalla konsumtionsnivån för livsnivå, inte heller antalet saker för livskvalité; kockarna kommer inte att vara övertygade om att langusterna tycker mycket om att bli levande kokta; historikerna kommer inte att tro att länderna tycker mycket om att bli invaderade; politikerna kommer inte att tro att de fattiga tycker mycket om att äta löften; högtidligheten kommer att sluta tro på att den är en dygd och ingen kommer att ta på allvar den som inte är kapabel att skoja med sig själv; döden och pengarna kommer att förlora sina magiska makter och varken via dödsattest eller glorifiering kommer skurken att omvandlas till virtuös herre; ingen kommer att bli sedd varken som hjälte eller dum för at ha gjort vad den har trott var rättvist istället för att göra det som passade den bäst; världen kommer inte att vara i krig mot de fattiga utam mot fattigdomen och vapenindustrin kommer inte att se en annan utgång än att förklara sig i bankrutt; maten kommer inte att vara en vara och kommunikationen kommer inte heller att vara en affär eftersom både maten och kommunikationen är mänskliga rättigheter; ingen kommer att dö av hunger eller av matsmältningsbesvär; gatobarnen kommer inte att behandlas som om de vore skräp eftersom det inte kommer att finnas gatobarn; de rika barnen kommer inte att behandlas som pengar eftersom det inte komemr att finnas rika barn; utbildningen kommer inte att vara ett privilegium för dem som kan betala för den; polisen kommer inte att vara förbannelsen för dem som inte kan betala; rättvisan och friheten, siamesiska systrar som är dömda att leva separat, kommer att kunna återförenas, vara väldigt nära varandra, rygg mot rygg; i Argentina kommer de galna från Plaza de Mayo att vara ett exempel på mental friskhet för att ha nekat att glömma under de tider då glömskan var obligatorisk; den Heliga Kyrkan kommer att rätta till några felaktigheter i Moses bok och från det Sjätte Bjudet beordra att fira kroppen; kyrkan kommer också att delge ett annat bud som Gud hade glömt och som kommer att lida ”du ska älska naturen eftersom du är en del av den”; hela världens och själens öknar kommer att omplanteras; de desperata kommer att bli väntade och de vilsna kommer att bli återfunna eftersom de blev desperata av att vänta så mycket och blev vilsna av att söka så mycket; vi kommer att vara landsmän och nutidabor med alla dem som har skönhetsvilja och rättvisevilja, när de än är födda eller var de än lever utan att det alls ska vara viktigt med kartans eller tidens gränser; vi kommer att vara ofullständiga eftersom fulltändigheten kommer att fortsätta vara gudarnas tråkiga privilegium; men i den här världen, den här klumpiga och maskade världen kommer vi att vara kapabla att leva varje dag som om den vore den första och varje natt som om den vore den sista…

Eduardo Galeano