Ärlighet varar längst

Angående händelserna kring SFI-utbildningen då privata aktörer fanns skyldiga till rent bedrägeri på ett ansenligt antal miljoner direkt tagna från våra skattepengar och tänkta till att förstärka välfärden.

Från uttrycket ”det är synd att det ska vara på det sättet” till uttrycket ”det var på tiden att det gjordes något” kan det skrivas kilometervis med text. Jag kommer inte att skriva ens den första kilometern, vilket säger hur mycket mer som fortfarande måste skrivas om min framtidssyn förverkligas. Eftersom det också kan skrivas genom att förvandla goda och ädla tankar till verklighet.

Visst är det synd. Framför allt om alla dessa elever som nu får lida med omplaceringar, väntetider och långa, växande köer. Det är också synd om all den personal som i bästa fall ”tvingas ställas mellan två jobb” för en kortare tid och i värsta fall blir arbetslösa för en tid under vilken några till och med känner sig tvungna att sadla om i arbetslivet.

Det är faktiskt också synd att det hela behövde gå så långt innan det upptäcktes att fusket hade pågått under en så omfattande tid. Och det är också synd att många av oss lärare och personal som i någon mån kunde uppleva någon typ av regelbrott, i övrigt inte kände sig bereda att agera visselblåsare. Det hela hade kanske uppdagats långt tidigare om tillräckligt många hade kommit fram och påpekat.

Av egen erfarenhet känner jag mig nu lättad och jag kan inte förneka att en viss gnutta skadeglädje kryper in i mina tankar. Efter att ha arbetat i de berörda aktörernas regi i ett antal år kan jag påstå att det som hände inte alls är så förvånande för min del. En grupp av oss har sett -i ett och annat fall även påpekat- det som vi inte tyckte stod rätt till. Naturligtvis rann detta i sanden. Jag säger ”naturligtvis” för att det som idag uppdagades klart och tydligt visar att intentionerna inte har varit de bästa.

”För pengarna dansar apan” brukar vi säga i stora delar av den södra jordklotshalvan. Jag tror att ni förstår vad vi menar. Det är verkligen synd när vi egentligen inte har velat att någon alls gör det med våra skattepengar då de var -och fortfarande är- öronmärkta för att skapa en utbildning med kvalité- och skolresultatfokus för tusentals människor som sökt sig till Sverige i brist på andra möjligheter.

Samtidigt som denna stora förseelse har kommit till vår kännedom har vi nu börjat se ljuset i tunneln även om det kommer att kosta en hel del uppoffringar som många elever och en stor del av personal och ledningen förmodligen kommer att behöva stå för. Vi är hur som helst nästan där trots att en hel del flyttningar och omplaceringar återstår. Jag tycker att det är riktigt välkommet och jag vet nu också att det leder till att våra skattepengar kommer att komma till sin rätt i mycket större utsträckning än de har gjort hittills. Det har aldrig tidigare funnits ett bättre tillfälle att konstatera att ”lögnen har korta ben” och att ”ärlighet varar längst”.

Kubas system för demokrati är unikt

Salve hjärtevänner och läsare!

Ännu en gång har jag hittat en text som skänker annat ljus över det ständigt återkommande ensidiga information om den lilla gröna ödlan i Karibien, Republiken Kuba. Jag ser inget annat alternativ än att blogga denna text skriven av Eva Björklund i mars 2018 i direkt anslutning till de kubanska valen och med en introduktionsinslag av Zoltan Tiroler från den 18 april.

Precis som jag en gång för några månader sedan skrev så är demokrati ett vitt begrepp och varje folk ska kunna välja sina egna former. För vissa är det bara att gå ut och rösta vart fjärde eller femte år utan annan typ av inblandning i landets politik under perioden. Andra nöjer sig inte med det och väljer andra former av delaktighets demokrati för att kunna leva upp till namnets etymologiska betydelse, folkets makt.

Läs och begrunda!

Kubas nyvalda Nationalförsamling sammanträder. Det är den som utser landets regering, inklusive president.

Det sprids mycket desinformation om Kuba och dess valsystem. Vi försöker räta ut frågetecknen.

Först lite om rapporteringen på Sveriges Radio, därefter följer en beskrivning av det kubanska valsystemet.

Fel igen, Lotten Collin

På Sveriges Radio fortsätter Lotten Collin sina ovederhäftiga rapporter. Nu gäller det Kubas president. Här säger Collin att det är Kommunistpartiets Kongress som utser den nye presidenten. Faktum är att det är det nyvalda parlamentet, Nationalförsamlingen, som vid sitt första sammanträde har som en av sina uppgifter att utse ny regering, inklusive president. Långt ifrån alla i Nationalförsamlingen är medlemmar i Kommunistpartiet. Partiet hade kongress 2016, så hon är ute och cyklar igen.

Likaså hävdas ideligen, också av Collin, att det nu är den förste som inte heter Castro som blir president efter revolutionens seger 1959. Det stämmer inte heller. Den förste var Manuel Urrutia, som snart efterträddes av Osvaldo Dorticos. Denne var president till 1976 då Fidel Castro tog över, för att efterträdas av Raul Castro, som nu fullgjort två mandatperioder på fem år.

Zoltan Tiroler 180418

Kubas system för att välja folkets företrädare i beslutande kommun-, läns- och nationalförsamlingar, samt president och regering, är unikt. Det finns inget liknande i världen.

Kubas system har vuxit fram ur landets historia, en liten nations kamp för frihet, självständighet och människovärdigt liv, mot 1800-talets spanska kolonialism och sedan mot supermakten USA:s ständiga, aggressiva anspråk på att kontrollera öriket.

Historien har lärt Kuba att varken tillåta utländska krafter eller privat rikedom att påverka valen. Kubanerna nominerar och väljer sina företrädare från grannskapsnivå och uppåt, utifrån deras insatser i grannskapen, folkrörelserna, de statliga organen och inte utifrån några fagra vallöften.  Det är ett noga genomtänkt system för representativ, deltagande demokrati.

Det handlar om val till politiska församlingar utan partier, utan vackra vallöften, utan personvalskampanjer, utan pengars inflytande, utan tävlan om ekonomiska fördelar (inga mutor, inga arvoden, nästan bara fritidspolitiker). Hur går det till?

Allmänna och hemliga personval på alla nivåer

Rösträtt från 16 år

Små valdistrikt

Nomineringar på kvartersnivå, kommunnivå och folkrörelsenivå

Alla valda har regelbunden redovisningsplikt inför sina väljare, som kan återkalla mandatet

Valda församlingar i kommuner, län och hela landet

Val till national- och länsförsamlingarna äger rum vart 5:e år, till kommunförsamlingarna med 2,5 års mellanrum. Vartannat val till kommunförsamlingarna är starten på en halvårslång valrörelse med val till länsförsamlingar och nationalförsamling. Slutligen president- och regeringsval, samt styrelseval i länsförsamlingarna.

Direktnominering på kommunnivå

Kuba har 168 kommuner uppdelade på 15 län, och den särskilda kommunen ”Ungdomsön”. Kommunerna är indelade i kommundelar med 3–10 000 invånare på landsbygd, och upp till ca 15–60 000 i stadsbygd. Kommundelarna är i sin tur indelade i små geografiska valdistrikt med ca 1 000 invånare, men i de minsta kommunerna kan ett valdistrikt omfatta så lite som ett par hundra invånare. Distrikten är indelade i 2–8 grannskap eller byar – motsvarande CDR-kvarterskommittéernas upptagningsområden – med från ett 50-tal upp till ett par hundra invånare.

Nomineringarna till kommunalvalen sker direkt på öppna grannskapsmöten. Nomineringsdebatten är öppen, deltagarna känner varandra och röstar på dem de har mest förtroende för. En USA-stödd dissidentkampanj försökte lansera 175 egna kandidater, men ingen av dem fick sina grannars förtroende.

De två som får flest röster blir nominerade till kommunförsamlingen. Presentationer med ålder, utbildning, yrke, medlemskap i organisationer, internationella insatser mm sätts upp på anslagstavlor på välbesökta platser runt om kommunen inför valen.

Den 26 november 2017 ägde kommunalval rum i 24 365 vallokaler över hela Kuba, med en andra omgång 3 december där ingen av kandidaterna fått över 50 % av rösterna. Av nominerade 60 870 kandidater valdes 12 515 ledamöter till landets 168 kommuner. Valdeltagandet uppgick till ca 86 procent, 4 procent blankröster och 4 procent ogiltiga.

Kommundelsnämnder för deltagande demokrati

I varje kommundel bildas en nämnd bestående av kommunförsamlingens ledamöter i kommundelen och representanter för grannskap, organisationer och verksamheter i kommundelen. De väljer en ordförande, som får gå igenom en kurs för att kunna sköta sitt uppdrag.

Det blir en slags kommundelsstyrelse för att se till att all verksamhet sköts som den ska, kanalisera klagomål från medborgarna och bidra till att lösa problem som de tar upp, eller som nämnden på annat sätt blir varse. Genom att kommundelens kommunfullmäktigeledamöter ingår i nämnden, finns direktkanal till kommunfullmäktige som kan fatta beslut om sådant som t ex behöver finansiering, men de problem som kan lösas inom kommundelen stannar där. Det finns också direktkanal till alla folkrörelsers lokala organ.

Kommundelsnämnden ska följa utvecklingen och redovisa den i öppna möten med invånarna, liksom alla ledamöter ska genomföra regelbundna öppna redovisningsmöten i sina distrikt, där väljarna kan besluta att genomföra nyval om de inte är nöjda.

Kommunerna nominerar kandidater till national- och länsförsamlingar

Inför valen bildas en valberedning i varje kommun med representanter för folkrörelserna: Fackföreningsrörelsen CTC, Kvinnoförbundet FMC, Småbondeförbundet ANAP, Kommittéerna för Revolutionens Försvar CDR, Elevförbundet FEEM och Studentförbundet FEU, med representanten för CTC som ordförande. De lägger förslag till kommunförsamlingen som nominerar kommunens kandidater till läns- och nationalförsamling.

Länens storlek uppgår i medeltal till 600–700 000 personer. Stor-Havanna har dock 2,2 miljoner indelat i 15 kommuner.

Högt valdeltagande gav 53 procent kvinnor i Nationalförsamlingen

I valen till Nationalförsamlingen 11 mars uppgick valdeltagandet till 82,9 procent av 8 926 575 röstberättigade. Giltiga valsedlar 94,42 %, Ogiltiga 1,26 %, Blankröster 4.32 %

Och kvinnorna fick för första gången majoritet med 53 procent av ledamöterna.

Presidentval 19 april

Den 19 april kommer den valda Nationalförsamlingen att konstituera sig och välja landets president. Inom sig väljer de 605 ledamöterna ett Statligt Råd bestående av en ordförande, en förste vice och fem vise ordföranden, en sekreterare och 23 ledamöter därutöver, dvs. sammanlagt 31 ledamöter. Ordföranden i Statliga Rådet är tillika Kubas stats- och regeringschef.

Den 23 mars sker konstitueringen av länsförsamlingarna som väljer styrelse, ordförande och sekreterare.

Inga höga löner

Ledamöterna i Nationalförsamlingen får inga personliga eller ekonomiska fördelar. De behåller sina gamla arbeten och får tjänstledigt utan lön. Under tiden får de ersättning som motsvarar lönen och traktamente för extra kostnader för att resa till och vistas i Havanna. Ledamöterna är skyldiga att hålla kontakt med sina väljare, lyssna på deras klagomål, deras förslag och regelbundet inför dem redogöra för sin verksamhet som ledamot. De kan när som helst få sitt mandat återkallat av sina väljare.

Internationella kvinnodagen

Den här bilden har jag sett med texter på spanska och jag tog mig friheten att tolka texterna till svenska för att på det sättet publicera en hälsning till alla kämpande kvinnor i världen på deras dag, den 8 mars. Samtidigt kan jag inte sluta säga att varje dag är kvinnornas dag så som varje dag är kampens dag. Mycket att det som vi har fått under årtionden har vi fått tack vare kampen och nu håller det tyvärr på att tas tillbaka i många avseenden. Vi måste vara vaksamma och inte tro att vi har kommit så långt i utvecklingen att vi inte behöver kämpa mer för våra rättigheter. Vi måste se till att folk inte har satsat sina liv i onödan. Det finns mycket mer att ändra och mycket mer att hämta för att komma till ett riktigt rättvist samhälle, ett socialistiskt samhälle. Från var och en efter förmåga, till var och en efter behov. En ny människa är under utveckling.

EN KALLELSE TILL FÖRÄNDRING. Den 8 mars 1857 var hundratals New Yorks kvinnliga textilarbetare våldsamt förtryckta när de bestämde sig för att gå ut på gatorna och protestera mot de urusla arbetsförhållandena de arbetade under. Ett halvt århundrade efter, närmare bestämt den 25 mars 1905, omkom 129 kvinnliga textilarbetare i en mordbrand i New York medan de strejkade. De krävde 10 timmars arbetsdag, lediga söndagar och lika lön för lika arbete gentemot männen. Den här initiala rörelsen mynnade så småningom ut i att dessa krav började tas på allvar av de olika staterna och skyddslagar skrevs.
Tacksamhet till DEM!

Länge leve kvinnokampen!

Länge leve klasskampen!

Länge leve socialismen!

Om Venezuela

Salve hjärtevänner och läsare!

Jag har följt den venezuelanska processen ganska nära och därför känns det angeläget att publicera den här texten som visserligen kommer från två spanjorer som i slutet kritiserar den spanska Staten och regeringen m.m. för sitt stöd mot Chavismen och Maduros regering. Jag tror att vi skulle ändå kunna göra det extensivt till många andra länder och regeringar som i likhet med vad Spanien har gjort i frågan, också dansar i samma takt.

Det är intressant att ställa sig frågan om varför det är en sådan tystnad just nu i Sverige och varför det inte diskuteras andra informationskällor eller för den delen vad USA:s säkerhetspolitiska åtgärdersplaner själva uttrycker i frågan. Är det obekvämt eller vill man också dansa samma dans? Eftersom vi vet alla att om man håller tyst så betyder det att man håller med. Det skulle vara pinsamt att hålla med Donald Trumps regering när man i många andra frågor har ställt sig helt emot. Eller är det en principiell fråga?

Jag föreslår att vi håller utkik över valresultatet nu på söndag och ser om det blir några sellektiva ord från våra politiska representanter och massmedierna överhuvudtaget. Läs och begrunda.

Venezuela och den parallella regeringen                                                                      En ny imperialistisk manöver tillsammans med Luis Almagros OAS

Av Eduardo Hernánadez och Antonio Navarro

(medlemmar i Forum mot det Imperialistiska Kriget och NATO)

Ur Latinamerikansk Resumé, 13 oktober 2017

OAS:s Generalsekreterare Luis Almagro Lemes

OAS:s Generalsekreterare Luis Almagro Lemes

Den här fredagen den 13:e oktober 2017 kommer Förenta Staterna tillsammans med Luis Almagro, Generalsekreterare för den amerikanska samarbetsorganisationen OAS, att presentera i organisationens huvudkvarter i Washington de första aktionerna riktade mot att konstituera en parallell regering i Venezuela.

Utgångspunkten är erkännandet av de domare som valdes av Venezuelas Nationalförsamling (AN), under ledning och godkännande av den före detta generalåklagaren Luisa Ortega. Dessa domare skulle kunna komma att bli ledare för en Högsta Domstol vars målsättningar skulle vara att upphäva den nyvalda Konstitutionella Nationalförsamlingen (ANC), att ställa presidenten Nicolás Maduro inför rätta och att nämna ett nytt Nationellt Väljarråd. Detta skulle de facto bli en ny statskupp i Venezuela. Det är viktigt att poängtera att Venezuelas Nationalförsamling (AN) trotsar i nuläget regeringen och att den före detta domaren Luisa Ortega är en rymling.

Denna extraordinära fars som motsätter sig den internationella rätten, den venezuelanska konstitutionen och Venezuelas lagar och institutioner ska äga rum två dagar före de regionala valen där oppositionella kandidater som accepterat giltigheten i processen är med och deltar.

Imperialistisk strategi fas 1

Den här aktionen har kommit till kännedom som ett steg i det ”fria” Venezuelas kamp för att störta regeringen. Det är dock möjligt att argumentera att den är med precision anpassad till USA:s strategiska interventionsplaner i Venezuela. Det sade generalen John F. Kelly i namnet av U.S. Southern Command (SouthCom) den 12 mars 2015. Det refererade till vad som senare, den 25 februari 2016 skulle bli dokumentet ”Operation Venezuela Freedom-2” undertecknad av amiralen Kurt Tidd (http://www.voltairenet.org/article191879.html) där alla detaljerade steg mot störtandet av regeringen Nicolás Maduro beskrevs. Agendan baserades på införandet av ett ”Icke Konventionellt Krig” med hjälp av utvecklingen och understödet av motståndarkrafter som skulle sätta igång och genomföra Förenta Staternas strategiska mål. Ett krig som presenteras som en intern konflikt och som försöker dölja den externa aggressionen som är imperialismens främsta benägenhet. Med tiden kan vi observera hur ”Freedom-2” har etablerat Venezuelas interventionsplan.

Före det här dokumentet signalerades för de generella linjerna att följas av den nordamerikanska administrationen:

-”Internationell isolering och diskvalificering som demokratiskt system”.

-”Generering av ett adekvat politiskt och socialt klimat som berättigar applikationen av OAS:s Demokratistadga”.

-”Placera i agendan den humanitära krisens premiss som tillåter en intervention med hjälp av multilaterala organ, därmed OAS inkluderat”.

Och tillägger: ”…vår lägliga intervention har tillåtit teckna en väg för en snabb utgång av regimen”.

Det blir klart här att USA flagrant våldför sig på icke-inblandnings princip etablerad i Förenta Nationernas stadga.

Imperialistisk strategi fas 2

Under fas 2 i dokumentet skrivs: ”med avskärmning och strypning under fokus, har vi också kommit överens med de närmast medverkande i MUD (Demokratiska Föreningsbordet) att utnyttja Nationalförsamlingen som gripverktyg för att försvåra regerandet”. ”Också på det politiska planet måste vi insistera i att forma en övergångs regering efter den aktuella regeringens avgång och de åtgärder som ska tas efter regimens störtande, inklusive utformning av en interim regering”.

Och det fortsätter: ”vi måste älta med applikationen av OAS:s Demokratistadga som avtalat med Generalsekreterare Luis Almagro Lemes”.

Dokumentet ”Freedom-2” instruerar precis: verkställande av Nationalförsamlingen, utformning av en övergångsregering och maskopi med OAS:s Generalsekreterare. Dessa instruktioner vittnar om USA:s aggressionsstrategi i Venezuela och biståndet från MUD och OAS:s sekreterare.

Fasbyte

Den 30 juli upplöstes ett långt slag som hade sin slutgiltiga fas mellan april och juli. Under denna period ägde många våldsaktioner rum med beväpnade gruppers agerande, mord och terrorattacker mot institutioner samt försök att bryta enigheten inom den nationella armén. Målet var att förhindra genomförandet av valet till ANC. Regeringens mål var däremot att försöka mildra det ekonomiska krigets effekter och stå upp mot våldsvågen genom att kalla till allmänna val till en ny Konstituerande Nationalförsamling.

Valet var en klar seger för Chavismen och ett ordentligt nedslag för oppositionens strategi och i förlängningen också för imperialismens strategi. Från och med det ögonblicket stod det klart att det inte skulle vara lätt att störta den bolivarianska regeringen med oppositionens hjälp och biståndet från utlandet; dokumentets slagord var tills nu: ”…vi kommer inte att ta på oss kostnaden för en militär intervention i Venezuela utan vi kommer att utnyttja alla möjliga medel för att oppositionen ska implementera de krafter som behövs för att bli av med Maduro”.

Imperialistisk strategi fas 3

Från och med den 30:e var det nödvändigt att intervenera från utlandet för att störta chavismen och därför sattes maskineriet igång vid samma ögonblick för att ge täckning till en sådan operation. Som ”Freedom-2” bekräftar ”får det speciell vikt nu att positionera idéen att Venezuela nu går in i en etapp av HUMANITÄR KRIS som beror på brist på livsmedel, vatten och mediciner och att därför måste vi fortsätta med behandlingen av scenariot där Venezuela är ’nära kollaps och implosion’ för att kunna kräva från det internationella samfundet en humanitär intervention för att bevara fred och liv”.

Och fortsätter:”…bygga upp allianser med andra länder som befinner sig inom räckvidd för U.S. Southern Command”, ”…behålla propagandaoffensiven för att befrämja ett klimat av misstro, anstifta rädslan och göra situationen ohållbar för regeringen”, ”…på det här sättet räknar vi med en solid bas för vår säkerhet och ekonomiska intressen samt våra politiska värderingar”. ”Vi kan inte lämna åt sidan de uppoffringar som vi hittills har gjort för att anknyta Maduros regering till korruption och pengatvätt”.

Men det här kriget, trots att det är betraktat som ”Icke-Konventionellt”, inkluderar den militära aktionen: ”vi måste behålla den elektroniska övervakningen över det här inflyttandeområdet, framför allt på atlantsidan, genom fortsatta överflygningar med RC-135 COMBAT utrustade med elektroniska system som nyligen har låtit oss samla information, genskjuta och stoppa telekommunikationerna såväl från regeringen som från militären”.

Den spanska statens roll

Den spanska regeringen, majoriteten av parlamentet och senaten, ett antal offentliga organisationer, politiska partier, fackföreningar, privata och offentliga massmedier och kulturindustrin har ställt sig i linje med ”Freedom-2”-doktrinen. De har ovillkorligt stöttat oppositionskrafterna som påpekas i dokumentet: ”Med de politiska faktorerna från MUD har vi kommit överens om en gemensam agenda som innehåller ett abrupt scenario som kan kombinera gatuaktioner och en kontrollerad användning av beväpnat våld”. De som har både hejat och lett dessa aktioner har betraktats som frihetens hjältar och de som har blivit fängslade som politiska fångar av den spanska Staten.

Den nya politiska strategin av direkt intervention kräver ett större internationellt stöd. Trots att det är uppenbart att den förespråkade institutionaliseringen av en parallell regering är olaglig, kommer den spanska Staten tillsammans med institutionerna och massmedierna att helt ställa sig bakom den. De kommer att vara en del av aggressionsplanen som kommer att kosta det venezuelanska folket mycket blod och ett fruktansvärt lidande. Bara en stor medborgarrörelse skulle kunna stoppa det spanska stödet till det här kriget.

__________________________________________________________

Och jag tycker att den sista raden i texten borde vara giltig i alla länder som befinner sig i den situationen. Alltså är det bara de stora massorna som kan ge sig ut och stoppa alla sorters politiska och militära intrång i andra länders angelägenheter.

“Den rika makteliten gömmer undan 1300 miljarder kronor från svenskarna”

Salve hjärtevänner och läsare!
I Aktuellt Fokus’ ledare har jag idag läst följande text skriven av Kim Fredriksson,
kim.fredriksson@aktuelltfokus.se. Läs och begrunda!

Att den rika makteliten urholkar Sverige på resurser är känt sedan tidigare. Exakt hur mycket de gömmer undan för svenskarna är det däremot få som känner till. Enligt nationalekonomen Daniel Waldenström kan röra sig om så mycket som 1300 miljarder. Vilket kan jämföras med Utgifterna för staten 2016 som beräknas landa på drygt 933,9 miljarder.


Den enorma siffran omnämndes så sent som i oktober i år i tidningen Dagens ETC. I artikeln framkommer det att den svenska nationalekonomen bland annat hänvisar till den franska ekonomen Gabriel Zucman och dennes beräkningar om den europeiska skatteflykten. Enligt Gabriel Zucman ska omkring 12 procent av Europas hushåll bedriva aktiv skatteflykt. Något som artikelförfattaren även slog fast i artikeln: ”Givet att andelen är densamma i Sverige landar vi på drygt 1 300 miljarder, vilket med en femprocentig årlig avkastning innebär 65 miljarder i oredovisade inkomster och drygt 20 miljarder kronor om året bara i utebliven kapitalinkomstskatt. Hur mycket svenska storföretag trixar till sig genom att flytta vinster och utnyttja skumma låneupplägg vet ingen. Oavsett hur man räknar verkar dock Skatteverket missa lejonparten.”

Sverige skiljer sig däremot från merparten av Europas länder på framförallt två punkter. Dels anses Sverige vara ett rikt land. Vissa internationella mätningar har pekat ut Sverige som världens femte rikaste land på jorden. Men det finns också en annan sida av myntet. Även om den minoritet som kallas för makteliten tjänar enorma summor pengar så är majoriteten av svenskarna skuldsatt. Svenskarna har faktiskt inte det speciellt fett om man säger som så. Inte om man ser till vilken riktning välfärden har vandrat de senaste åren.

Dagens ETC:s artikel publicerades den 10 oktober 2015 av journalisten Kent Werne. Sedan dess har världens största läcka kring ett skatteparadis börjat spridas av kapitalmedierna världen över. Till och med fria nyhetssajter som Aktuellt Fokus har hakat på nyheten. Men till skillnad från kapitalmedia har fria medier inte tillgång till det enorma register som avslöjar de skyldiga. Kapitalmedia har avslöjat en del. Bland de mest kända återfinns franska Front National och Islands statsminister. Även banden till Rysslands president Putin har publicerats i stora tidningar.

Det som är mest intressant kring Panama Papers skandalen borde däremot vara de namn som kapitalmedia låter bli att publicera. Vilka är de och varför vill massmediejättarna inte publicera dessa namn? Svaret borde vara rätt givet. Med största sannolikhet figurerar mediemogulerna själva i samma register som sina affärsbekanta som annonserar i deras kapitalstyrda medier. Kalla mig konspiratorisk men jag tror faktiskt att svågerpolitik är extremt vanligt bland de snuskigt rika. Det är ju så det fungerar i verkligheten.

Det kanske finns en anledning till att Bonnérmedia inte har vänt ut och in IK Invests mindre smickrande företag Carema fullt ut. Ett företag som tvingades byta namn till Vardaga efter att ha blivit förknippade med för mycket vanvård av äldre. Anledningen kanske ligger i att Carl-Johan Bonnier är god vän med IK Invests ägare Björn Savén som äger IK Invest. Samma Savén som tjänar drygt en miljard om året på svenska skattepengar. Allt tack vare maktelitens politiker som håller upp dörren för vinster i välfärden. Carl-Johan Bonnier och Björn Savén har suttit i styrelsen för Stockholm School of Economics Advisory Board sedan 2009 – Man behöver inte vara speciellt konspiratoriskt lagd för att förstå hur saker fungerar i maktens korridorer.

Sådan är kapitalismen. Vi ska inte vara förvånade över att kapitalister agerar som kapitalister och gömmer undan folkets resurser. Det ligger nämligen i kapitalismens natur att göra precis allt för maximal utdelning – att deras egna befolkningar får betala för deras lyxliv skiter de i. Samtidigt njuter de av de fördelar som välfärdssamhället bär med sig. Parasiter är vad de är.

1300 miljarder. Det är en sinnessjukt hög siffra. Men det finns anledning till att anta att plundringen är sjukare än så. Risken är att det bara är toppen av ett isberg. Det finns nämligen fler skatteparadis än Panama. Kapitalisterna har flera val att välja mellan. De rikaste procenten placerar resurserna i flera olika skatteparadis – allt för att slippa göra rätt för sig.

Det finns inga ursäkter för den resursplundring som sker. Människor dör på grund av personalbrist inom vården. Äldre människors kissblöjor vägs för att spara in pengar inom äldrevården. Hemlösheten stiger. Svensk järnväg hade behövts rustas upp från norr till söder. Klimatomställningar och skydd inför framtidens höjda vattennivåer hade behövts för flera år sedan. Hade makteliten gjort rätt för sig hade den bistra verkligheten inte behövt vara ett faktum.

Dumma svenskar kallar de oss. De anser att svenska folket är idioter. När Nordeas ordförande Björn Wahlroos förklarade sin syn på maktelitens affärsidé sade han det rakt ut. ”Finanssektorn handlar om att flytta pengar från de 80 procent av mänskligheten som är finansiella idioter till de 20 procent som har idéer”. Med Wahlroos citat i åtanke är det så uppenbart vad maktens system vilar på. Utsugning och folkförakt.

Sett till resursfördelningarna i Sverige talar Björn Wahlroos om de 20 procent av befolkningen som äger 87 procent av Sveriges samlade resurser. Siffror som är framtagna av SCB och United Minds. Det är dessa 20 procent av befolkningen som Nordea och andra storbanker mer än gärna hjälper att bli än rikare genom att blåsa svenskarna på pengar som hade kunnat rusta upp vårt land.

Att vissa politiska krafter är tysta om Panama Papers-skandalen säger en hel del. De förstår mycket väl att om de väljer att tala om vad den rika femtedelen kostar vårt land och hur mycket pengar resursplundrarna gömmer undan så kommer folket vilja se förändring – vilket kräver en annan politik än den de står för. Dessa politiska krafter är livrädda för siffror som 1300 miljarder kronor. Detta eftersom de själva har öppnat upp dörrar för exakt samma maktelit. Dessa krafter vill hellre tala om flyktingar och splittra upp arbetarklassen så att en stark arbetarrörelse inte kan hindra utsugningen av vårt land. För tro mig, den går att hindra. Det är bara det att den politiska åttaklövern i riksdagen inte vill genomföra de förändringar som krävs.

Ska svenskarna kunna försvara sig mot plundrarna behövs det nämligen så mycket mer än bara straffskatt, åtal och reformer som vissa vänsterpartier föreslår. Det behövs en demokratiseringsvåg där ekonomin och makten tas tillbaka av folket. Demokratisk ekonomi är nämligen ingen utopi eller något speciellt konstigt. Det handlar om samverkan, självförsörjning och självständighet. Att utgå från folkets behov utifrån samhällets förmåga. Men också att inse att den kortsiktiga marknadsekonomin är skadlig om man vill ha ett samhälle som blickar längre än vad näsan räcker. Långsiktighet och ansvar är alltid att föredra framför kortsiktighet om man vill bygga ett hållbart samhälle. En omöjlighet om man samtidigt vill behålla statens nuvarande styrelseskick.

_________________________________________

Ja. Visst är det näst in till äckligt att läsa det här. Hur länge till ska vi, det vanliga folket tillåta detta hända utan att agera och reagera. En sak verkar vara rätt så säker. Det är att vi får veta det som de vill att vi ska veta och därför kommer inte några namn fram. Så länge vi bara får en sida av myntet så kommer vi aldrig att kunna vad som gömmer sig på andra sidan. Nu har detta hänt i alldeles för lång tid och det börjar bli dags att vakna upp och säga vårt. Hur länge till ska dessa ofantligt rika människor fortsätta berika sig på de fattigastes bekostnad. Vem ska kunna konsumera det som produceras om det inte finns medel att handla? Är de så kortsiktiga i sina planer att de inte har märkt vad som är på gång? Vad ska vi göra åt detta? Hur gör vi för att kunna få fram den demokratiska ekonomi som krävs till att börja med?

 

Amerikas Förenta Stater, Republiken Kuba, demokratin och världen

För det första

Världens så kallade största och mäktigaste demokrati, USA (knappt 319 miljoner invånare) har världens rättsosäkraste indirekta valsystem där elektorer tillkom enligt grundlagen så tidigt som 1787 med anledning av att presidentens makt inte skulle begränsas. Detta gör att det många gånger hänger på en enda elektorsröst vem som blir president då i fall av lika resultat, träder representanthuset och röstar fram den nye presidenten via en röst per delstat. Detta har hänt 1824, 1876, 1888 och, senast, år 2000 när 537 röster i Florida gjorde att George W Bush och inte Al Gore blev president. Att få majoriteten av rösterna i landet innebär inte att man blir president. Detta istället för att ha direktval både centralt och i delstaterna vilket skulle öka representativitetens trovärdighet. Drygt 55 % har valdeltagandet varit i det senaste valet.

Det är just den demokrati som låter finansvärlden ta över politiken genom lobbing och finansiering av röstjakt istället för att agera politiskt, förändra och dela och fördela rättvist.

Det är den demokrati som låter ett fåtal människor berika sig på de stora majoriteternas bekostnad istället för att jämnare fördela resurserna. Detta i namnet av det fria valet och den “frihet” som det innebär.

Det är den som diskriminerar sina svarta – dem som hjälpte till att bygga upp landet som slavar – istället för att kämpa mot främlingsfientlighet, rasism och diskriminering. Exempelvis dödades av polisen från januari till juni 2015, 381 svarta vilket är 24 % av antalet dödade. Detta i förhållande till hela befolkningens proportioner där 13 % är svarta gör att det är 2,5 gånger större sannolikhet att svarta skjuts till döds än andra grupper.

Det är den som räddar finans- och bankinstitutioner från bankrutt med hjälp av skattepengar som sedan aldrig betalas tillbaka istället för att hårt reglera finansvärlden och vinstuttag. Exempelvis fick Fannie Mae och Freddie Mac 100 miljarder dollar var och American International Group fick 85 miljarder dollar 2008. Staten tog visserligen ”kontroll” över dem men i slutändan var det det amerikanska folket som betalade.

Det är den som utesluter de fattigaste genom att beröva dem möjligheterna att skaffa sig ett värdigt liv istället för att skapa fler förutsättningar för ett rättvisare samhälle med resurser till alla. Som exempel kan vi nämna de dåliga bostadslånen under 2008 som senare lämnade tusentals amerikaner bostadslösa på grund av den stora finanskrisen och som sedan bostädernas nya ägare kunde spekulera med, eller också en helt privatiserad sjukförsäkring som endast accepterar dem som har råd att betala.

Det är den som lägger sig i andra länders angelägenheter utan att be om tillstånd att göra det istället för att sätta igång och lösa de stora inre problem som den har på hemmaplan. Som exempel kan vi nämna Libyen, Irak, Iran, Syrien, Egypten, Ukraina, Ryssland, så som stora delar av Latinamerika m.m.

Det är den som beväpnar sina nästkommande ”fiender” genom att i våra ögon omvandla dem från vänner till ovänner för att fortsätta utveckla vapenindustrin istället för att utnyttja dessa enorma resurser på hemmaplan. Exempelvis kan vi nämna två av de mest misslyckade interventionerna, Hussein i Irak och Gaddafi i Libyen, två helt oberoende och suveräna nationer som i sinom tid tog avstånd från dollar baserade ekonomier och försökte förstärka sina egna valutor.

Det är den som ställer sina egna intressen före världens och främjar krig istället för att kämpa för freden och hålla sig utanför beväpnade konflikter, t.ex. återigen Irak, Libyen, Afghanistan, Syrien, Egypten, Ukraina, Ryssland och stora delar av Latinamerika m.m.

Det är den som har ansikte att tala illa om dem som inte vill följa efter dess egna villkor istället för att fridfullt etablera vänliga relationer med alla världens fria idéer. T.ex. Kuba under 6 decennier vilket trots lättnad i relationerna idag fortsätter med blockaden.

Det är den som hjälper till att störta legitimt valda makthavare för att installera marionettregeringar och kaos istället för att lägga sig i finansvärldens expansion och politiska övertag och ro det egna ekonomiska projektet i land. Två klara exempel i historien är Allende i Chile och Albenz i Guatemala och lite närmare i tiden med andra mer sofistikerade medel Dilma Roussef i Brasilien och Cristina Fernandez i Argentina och nu senast försöken att destabilisera och störta Venezuelas president Nicolás Maduro.

Det är den som med hjälp av sina egna mediemarionetter upprepar en lögn det antal gånger som behövs för att den ska bli sann istället för att granska sig själva och låta en granskande journalistik röra sig fritt. Som exempel i det här kan vi nämna Irak-kriget och de påstådda vapnen av massdestruktion vilket Hans Blixt redan från början hade förklarat obefintliga eller Irans påstådda kärnvapenprogram som i slutändan blev en fredlig överenskommelse då det inte fanns några uttalade hot.

För det andra

Världens så kallade ”längsta kommunistdiktatur”, Kuba (drygt 11 miljoner invånare) har ett valsystem som har ett högsta beslutande organ och beslutande församling vars namn är Nationalförsamlingen, Kubas parlament. De 614 ledamöterna till Nationalförsamlingen väljs vart femte år i allmänna, hemliga, direkta val med ett personvalssystem och utan medverkan av partier. 2008 var valdeltagandet 94,7 %. Blankröster var 3,7 % och 1 % av rösterna var ogiltiga. Valen av 1201 delegater till de 14 provinsförsamlingarna äger rum samtidigt med valen till Nationalförsamlingen. Valen till kommunförsamlingarna äger rum med 2,5 års mellanrum efter öppna nomineringar på grannskapsnivå. Nationalförsamlingen väljer statschef och regering. Rösträttsåldern är 16 år. Valdeltagandet ligger omkring 95 %.

Det är just den “diktatur” som har den minsta barnadödligheten i hela Latinamerika, inklusive mindre än Förenta Staternas, beräknat till 4,2 promille (2014). Det är den vars antal läkare har ökat från 3 000 före revolutionen till 70 000 (2007). Av dessa tjänstgör ca 25 000 utomlands, fördelade på 73 olika länder. Läkartätheten är en läkare per 168 invånare.

Det är den som fram till oktober 2008 hade fler än 270 000 specialister som arbetade i 160 länder sedan 1960, varav de flesta, 185 000, inom hälsovården. I början på 2008 fanns 37 000 kubaner inom hälsovården i 73 länder. Samtidigt studerade 30 000 ungdomar från Afrika, Asien och Latinamerika medicin på Kuba.

Det är den som håller alfabetiseringsgraden i hela landet på knappa 100 % där hela befolkningen är alfabetiserade till 96,8 % och ungdomarna mellan 15 och 24 år till 99,8 % (2002). Antalet elever per lärare på lågstadiet är 11, på mellanstadiet är 11,4 och på högstadiet är 6 (2001).

Det är den som garanterar alla basföda till låg kostnad, avgiftsfri sjukvård och mediciner. Utbildningen i skolorna och universitet är kostnadsfri och inkluderar läromedel och logi om så behövs. 80 % av kubanerna äger sina bostäder och övriga betalar en låg amortering, högst 10 procent av lönen. Kulturevenemang är antingen gratis eller så är entréavgiften låg. Kubanerna är således inte beroende av lönen, studiestipendierna eller pensionen. De 10 procenten rikaste på Kuba har en samlad inkomst som är mindre än tre gånger så stor som de fattigaste tio procenten. I Latinamerika som helhet är motsvarande skillnad 100 mot en och i USA 20 mot en.

Det är den som slogs med regeringsarmén efter att Angolas lagliga regering bett om hjälp. Man kämpade där mot Sydafrikas USA- och brittisk stödda apartheid-armé och en gerilla, stödd av samma makter. Därmed bidrog Kuba på ett helt avgörande sätt till södra Afrikas befrielse.

Slutligen

Det är frågan om vad människor i slutändan vill välja att kalla för demokrati. Hur mycket säger siffrorna när vi jämför dem? Hur mycket väger det så kallade fria valet? Hur mycket står vi för solidaritet och hur mycket för individualiseringen av samhället? Hur mycket vet vi om dessa länder som vi ofta får ensidig information om? Hur kommer det sig att vi kallar för diktatur ett land som har lyckats med så mycket som andra inte har lyckats med?

Det är säkert inte vad politikerna som står i tur väljer att säga med hjälp av sina språkrör. Det är vad som är det bästa för de flesta i det land som människorna befinner sig i som gäller.

Det finns inte en och samma demokratiform för alla utan det finns en demokrati för varje land och folket i varje land får välja hur just deras ska fungera. Inga länder ska behöva lägga sig i andra länders sätt att föra sin politik såvida man inte blir ombedd.

Det är först när imperialistiska och hegemoniska krafter drar sig tillbaka och låter suveräniteten gälla som det kommer att fungera. Det är då vi kan uppnå riktig fred i hela världen så att resurserna används till de rätta ändamålen, d.v.s. tak över huvudet, arbete, hälsa och utbildning för alla. Vi pratar fortfarande om de mest fundamentala mänskliga rättigheterna för att inte säga “mänsklighetens fundamentala rättigheter”.

Fidel Castro i Förenta Nationernas generalförsamling 1963

 

(jag finns när du nämner mig)

Salve hjärtevänner och MMM-läsare!

Som ni säkert redan har märkt under åren ni läst min blogg så är jag ganska kritisk mot detta system som mer och mer slingrar sig ur händerna på oss och markerar för hur våra liv ska se ut. Och det märker vi knappt. Ett av problemen kan vara att vi är ganska distanserade från folk som har det extremt mycket svårare än vi själva har. Vi kanske väljer att blunda eller att göra något tillfälligt halvhjärtad insats för att rena våra samveten och sedan fortsätter våra “normala” och lugna liv som om inget hade hänt.

Denna text som jag tog mig tiden att översätta från spanskan kanske inte är helt och hållet uttömmande vad gäller problematiken men jag tror att i och med att den är skriven av någon som är på andra sidan “väggen” som delar oss ger den oss möjlighet att stanna till och reflektera. Angenäm läsning, säger jag! Vi hörs.

Originaltitel och text på spanska finns på denna adress:

https://desastrenodesastroso.wordpress.com/2016/09/25/existo-cuando-me-nombras/

av Lara Rivero

Mitt namn kunde ha varit Alexis, Josef eller Jonathan. Det är inte viktigt. Jag skulle ha kunnat heta Brian. Strunt samma. Jag kom själv inte på vad jag heter förrän jag var 6 år gammal.

Om du ser en låda, ser du… kartong. Jag ser väggar till mitt hus. Jag kan börja där eller, är det för melodramatiskt?

Om det här var ett brädspel skulle du ha börjat från startlinjen och jag från plats -52. På dina tärningar står nämligen 4, 5, 6, 7, 8 och 9. På mina står 1, 1, 1, -1, -5 och 0. Vi startar inte från samma punkt, vi framskrider inte lika fort. Det är varken ditt fel eller mitt. Ingen väljer var man födds.

Vid 13 års ålder smakade du på cigarretter så att dina vänner inte skulle tro att du var en fegis. Jag begick stöld för första gången. För att inte göra din pappa besviken gick du in på juristlinjen. Av samma skäl lärde jag mig att hantera ett vapen. Du fick betyg i de flesta av dina ämnen i december eftersom du inte ville ha skyldigheter under din ledighet. Jag lämnade studierna av samma skäl. Om jag ger allt från mig, om jag gör allting bra, om jag arbetar mycket och har mycken tur, kanske jag kan avsluta högre studier. Du gör dina i Europa.

Börja inte gäspa! Jag har inte kommit för att berätta mitt liv. Jag vet vad du tänker på. Du tänker på fallet som nyligen gick ut i press om tjejen som vann guldmedaljen och föddes fattig. Du tänker på att den som vill kan. Att allting är en uppoffrings sak. Att vara fattig berättigar inte att ge sig ut och begå stölder.

I det sista har du rätt. Jag vill inte bli berättigad av dig. Gör aldrig det! Det är inte det jag begär. Men förstå mig rätt! Att förstå är inte att berättiga. Jag begär inte ens att du ska förstå mig utan att du ska veta att jag är en produkt mer och det är du också. Vi är produkter av ett system, fullt av gyllene skit. Ett system som behöver många, många fattiga och en någorlunda stor medelklass så att den högsta klassen blir berättigad sin existens.

meganyheter

                        Bilden är manipulerad

Eftersom jag kan stjäla en, två eller tre mobiler medan det finns andra vars små och obetydliga växelpengar kan bestå av hela vårt livs lönesumma finns det andra som har kontroll över stormarknaders kedjor, multinationella företag, banker, länder. Dessa tänker man inte på eller pratar om. Det är klart. Det är inte passande. En berömd multimiljonär brukade säga att om folk förstod systemet skulle det bli revolution imorgon bitti.

Man tänker inte på dem. Det är naturligt. De vill ha mig som fattig och dig som oupplyst. Det går bra för dem eftersom du ändå inte vill veta hur spelbrädet som de designat ser ut där du faktiskt bara är en pjäs till.

Jag kan stjäla en, två eller tre mobiler medan de stjäl de timmar i ditt liv som du ägnat åt att arbeta för att köpa det du inte behöver men som de har fått dig att tro att du gör. Eftersom reklamerna säger det och de tillverkar det som någon måste handla. Aldrig har mänskligheten handlat så mycket som nu. De stjäl timmar av ditt liv, på avbetalning och utan ränta. Du vill ändå inte veta hur detta spel fungerar eftersom du är bekväm som du ärfo%cc%88retag

Eftersom de inte behöver mig blir jag dödad. Det finns många sätt att göra det. En kula är av de minst ansedda. De kan också förneka dig rätten till anständig utbildning och med det ett anständigt arbete, ta ifrån dig brödet från munnen när du växer upp och hämma din naturliga utveckling, bortse från dina rättigheter, stänga dörrar till dina möjligheter, stigmatisera dig före din födsel, stjäla din dignitet och lusten att leva. Det finns många sätt att döda.

Det är svårt att tänka i rädsla, lära sig i hunger, arbeta utan hopp. I Argentina finns det redan en tredje generations fattiga. Det vill säga att det idag finns fattiga vars föräldrar redan var fattiga och vars förföräldrar föddes och dog fattiga. Det är inte så lätt att tro att du ska kunna ta dig fram genom att arbeta, som en naturlig tanke.

Kapitalismen är som en stor fest dit alla är bjudna. Det som de inte säger är att det inte är alla som är bjudna att äta och att det egentligen är många som är inbjudna som åskådare. Är det inte våld?

Att leva i en värld och ett system som inte är gjorda för dig som alltid blir utanför, som aldrig får en stol med sitt namn vid bordet; i en värld där medelmåttiga vakter stoppar dig efter ditt utseende; i en värld där den kvinnliga patronen genomsöker din väska innan du går in i huset som du ska städa; i en värld där de går över gatan när de ser dig gå på samma trottoar, där husen reser upp höga murar och sätter galler för fönstren; i en värld där det mer och mer byggs fler privata stadsdelar av kristall och där det bara finns vackra hus, vackra bilar och vackra människor; i en värld där det byggs mer bubblor där man låtsas om att jag inte finns, fler väggar med målsättning att skymma mig och göra mig osynlig; är det inte våld?

Det är lätt att leva med slutna ögon, har någon sjungit en gång.

Och allt det här som den här gulliga och obetydliga skriver med litterär licens, som om det vore jag själv, vet hon. Hon vet det men inte jag. Jag vet inte vad kapitalismen är. Jag vet inte hur den fungerar. Jag förstår inte varför jag aldrig kommer att få över till en mobil även om jag arbetar som en idiot hela mitt liv. Mobilen, märkes gymnastikskor, bilen eller plasmateven; alla dessa vackra och skinande saker; lyckan som annonserna lovade mig men som aldrig var tänkt för mig eftersom att vara född Brian, fattig och mörkhyad betyder att aldrig vara tillräcklig.

Jag är systemets avfall och jag vet inte det. Men jag känner det.

Vad är det som händer? Jo. Det stör och gör dig obekväm. Det är normalt. När du var liten hissade dina föräldrar upp vindrutan när någon ville göra rent framrutan. De sa till dig att inte öppna dörren för dessa människor. När du idag hör en motorcykel stelnar ditt blod. Du tänker på vad du har på dig och om någon kommer att höra ditt skrik. Det är normalt. Du har blivit rånad så många gånger. Men att något är förståeligt betyder inte att det är bra. Att förstå är inte att berättiga.

Vi definierar oss för något som vi inte är. Du definierar mycket dig själv för att inte vara den Brian, den som inte går ut och dansar på samma ställen, som dricker Coca Cola och inte Manaos*; för att inte vara en lat Brian som är fattig för att han vill; för att han förtjänar det. Istället tillhör du en familj som arbetar ihjäl sig och som aldrig fick något gratis.

Det här händer när något eller någon försöker bryta våra fördomar. Vi ställer oss i försvarsposition därför att de rör vid något känsligt. Vår identitet baseras på fördomar. Vi definierar oss för det vi inte är.

Det irriterar dig eftersom det har med dig att göra; eftersom Brian inte är fattig ”för att han vill” trots att de har berättat för dig att så är fallet. Det blir så att uppoffringen inte räcker till… Om Brian också är rädd, hyser agg och brister i förtroende; om Brian egentligen liknar dig ganska mycket, bara det att han föddes 15 kvarter bort… vem är du då?

Att bryta mot fördomar är alltid fullt av konflikt för oss. Därför ändrar fegisarna aldrig sin ståndpunkt.

Hallå du, är hela det hatet ditt?

“De är ett hot. De är mindervärdiga. De är farliga. De är inte som vi.”

Jag vet inte så mycket om historia men jag har känslan av att gaskamrarna var möjliga för att det fanns folk som tänkte något liknande. När två grupper konfronteras är det viktigt att en blir mänskligt undermålig, djurisk, vild; att de inte är som jag därför att bara då är det berättigat att begå mot dem saker som du aldrig skulle begå mot dina egna: lynchning, tortyr, död, förslavning, massmord eller etnisk rensning.

När vi normalt antar att någons liv inte är värt att försvara… kan allting hända. Tron går alltid före handling.  Hitler skulle ha förstått detta mycket väl.

Vilken idiotneger, skulle vem som helst, vilken dag som helst kommentera och fortsätta med sitt liv. Ett liv som tillåter mat och dryck i kylskåpet varje dag.

Vilken skitneger, säger vi som ingenting.

Och en vacker dag var som helst finner vi en person som håller på att dö under en bil medan en grupp skriker åt bilföraren: DÖDA HONOM, DÖDA HONOM!!!!

En vacker dag var som helst slår en grupp hatfulla och agghysande människor som är rädda och revanschsugna en redan döende och liggande människa som slutligen dör till följd av slagen.

Vi pratar tyvärr inte om den detaljen. Det blir inte ett varmt och passionerat tema i diskussionerna i barerna och konditorierna. Det diskuteras inte heller i teveprogrammen där någon massmediekändis tar upp det och frågar vad det är som händer med oss. Vad i helvete håller på att hända med oss då vi tillåter oss sparka och filma på den liggande istället för att ringa efter en ambulans.

Får vi inte ont av att se det? Ger det oss inte rädsla? Är det inte viktigt?

Varifrån kommer så mycket gift?

Och ännu viktigare: vad ska vi göra med det?

Våldet är gatans lag. Jag vill inte komma härifrån med mer av det samma. Det behövs en annan formel. Väggar finns det för många, låt oss bygga broar. Förvandla mina kvarter, mina fängelser och mina skolor. Fyll dem med ljus och färger, med musik och liv. Säg till mig att det finns alternativ. Visa mig en horisont. Ge mig något hopp.

Men för att det ska vara möjligt… omvandla mig till människa när du tittar på mig. Jag fick inte veta vad jag heter förrän de skickade mig till skolan när jag var 6 år gammal. Hemma kallade de mig inte efter mitt namn. Vi var för många bröder, för mycket skit, för många skrik. Gör mig till en människa. Jag behöver det. Se till att inte överraskas när jag agerar som skit om du tittar på mig och äcklas. Se till att inte överraskas av att jag agerar som ett litet djur när jag blev behandlad som ett hela mitt djävla liv. Hur är det möjligt för mig att ha en plan, ett projekt, minimalt, med lust att klara mig om jag har fått veta att jag är ett skit? Ingen har någonsin förväntat sig något av mig.

Gör mig till människa när du tittar på mig. När jag vill skrapa din vindruta, sälja något till dig på bussen eller ber om något utanför din kyrka, ge mig inte bara några mynt så att du känner dig bättre utan titta på mig. Vänd fan i helvete inte ansiktet från mig! Titta på mig och märk att jag finns! Fråga mig vad jag heter, hur jag mår, var jag bor, om jag arbetar eller går i skolan! Gör mig till en människa! Jag finns när du ser mig.

Det verkar vara tre oberoende skeden. Tre saker som inte har med varandra att göra. Men det är inte sant. Systemet – det här gyllene skitet – behöver riktigt oupplysta och fattiga människor för att fungera.

Det behöver agg, rädsla och revanschlust från båda sidor. Det är starkare ju längre vi står från varandra. Det behöver vårt avstånd. Behöver oss att välja vara väggar och inte broar. Det livnär sig på egoismen, likgiltigheten, att inte vilja veta och inte vilja röra på sig; på din bekvämlighet.

Det är det att det faktiskt ät lättare att säga ”vilken djävla neger” och blunda.

fear-kopia

Författarinnans fotnot: denna text skulle också kunna heta “Anspråkslös empati övning”. Jag vet att temat är oändligt komplext och att det inte är det enda och unika som kan skrivas om det. Jag vet också att texten inte är skriven från alla möjliga synpunkter. Men jag vet också att om jag skulle kunna göra det med all utsträckning och djuphet som den förtjänar (det skulle säkert bli minst en eller två böcker), skulle jag ha svaret på den mänskliga naturens dilemma och ursprunget till världens fattigdom. Det är mer än klart att så inte är fallet.

Att skriva om det som jag redan förstår är tråkigt. Därför skriver jag för att försöka förklara för mig det som jag inte förstår.

*Alternativ nationell dryck

 

Något att tänka på…

Salve hjärtevänner och MMM läsare!

Jag har återigen hittat en intressant och läsbar artikel som väcker tankar och reaktioner utöver det som vi normalt och dagligen har möjlighet att läsa och tolka.

________________________________________________________

Denna artikel publicerades för exakt ett år sedan. Den är minst lika aktuell idag. Och den nämns lika litet idag av ledande politiker och massmedia. Därför återpublicering.

Detta blogginlägg utgörs av en artikel som publicerades 27/10 av Bärgsbladet – Arboga tidning som tillhör Västmanlands Läns Tidning (VLT). Den är underskriven av Anders Romelsjö, professor emeritus, samhällsdebattör (jag), Leif Elinder, samhällsdebattör, pensionerad barnläkare och Sven Ruin, småföretagare och människorättsaktivist, Köping.
Medelhavet flyktingar
Artikeln sändes
först till DN, SvD, Aftonbladet, Sydsvenskan, GP och UNT som utan motivering avslog publicering. Vi blev inte särskilt förvånade. Blev Du läsare det?
Vi medtar också referenser.
295171501

Artikeln

Förre finske presidenten och Nobelfredspristagaren Martti Ahtisaari har berättat att Västalliansen avböjde ett ryskt förslag från 2012 som gick ut på att Syriens president, Bashar al-Assad, skulle avgå under ordnade former som led i en fredsöverenskommelse. Istället valde USA med flera allierade att fortsätta finansiera och beväpna olika extremistiska oppositionella grupper. Sedan det ryska fredsförslaget avvisades har över 200 000 syrier dödats och över tio miljoner syrier har tvingats lämna sina hem. Syrien är ett av många exempel som talar för att just försöken att med våld störta suveräna länders regeringar är den grundläggande orsaken till flyktingkrisen, både där det lett till regimskifte och där regeringen sitter kvar. Detta är en viktig förklaring till flera av de krig som aldrig tycks ta slut.
AssadInterview2
Bär Väst ansvar? Flera västländer, med USA i spetsen, tycks mena att de har en moralisk skyldighet att vid behov med våld introducera ”demokrati”, vilket i praktiken kan innebära marionettregimer, i länder vars regeringar de ogillar. Detta som ibland sker under motton som humanitär intervention och skyldighet att skydda är ett klart brott mot FN-stadgan och ett brott mot freden. Västländernas handlande gör att begreppet demokrati, som vi behöver vårda och utveckla, riskerar urholkas och förvanskas till oigenkännlighet. Under de nya regimerna förekommer inte sällan upprörande övergrepp på mänskliga rättigheter och straffrihet för många av de värsta förbrytarna.
Afghanistan: USA anföll Afghanistan år 2001 och avsatte regeringen i ett krig som går långt utöver FN-mandatet. Kriget som sedan länge främst bedrivs av USA och NATO – och där även Sverige deltagit – har resulterat i ett svårt sargat land, hundratusentals döda, miljontals flyktingar och en rekordartad opiumproduktion. Den 5/10 bombade USA sönder Läkare utan Gränsers sjukhus i staden Kunduz. Enligt New York Times kan svensk militär ha deltagit i att välja bombmål åt USA i Afghanistan.
Irak-möte 141126

Irak: USA invaderade med ”de villigas koalition” landet olagligt 2003, efter falska uppgifter om massförstörelsevapen. Kriget och oroligheter som följde har lett till minst en halv miljon döda och miljontals flyktingar. Regimskiftet har också lett till att ovärderliga kulturskatter, från grundandet av vår civilisation, förstörts eller plundrats.

Libyen: NATO-anfallet 2011 på ett av Afrikas mest utvecklade och självständiga länder gick långt över FN-mandatet och handlade uppenbarligen just om regimskifte. Sverige deltog på angriparnas sida, även om vi inte släppte bomberna. Resultatet blev tiotusentals döda, framväxt av al-Qaida och liknande grupper samt hundratusentals flyktingar. Dessutom har kaoset i Libyen gjort det till ett laglöst transitland för många flyktingar från andra länder.
Syrien skada efter Israels bombanfall 4RTR3D5PKSyrien: Det är väl belagt att kriget i Syrien har anstiftats och förts av Väst via ombud. Sedan 2011 har USA med Saudiarabien, Qatar, Turkiet, Israel, Frankrike, England och även Sverige direkt eller indirekt stött våldsskapande rebeller, som uppenbart har ett betydande inslag av legosoldater. Stödet resulterade att oppositionen radikaliserades och framväxten av terrorgruppen ISIS. Hösten 2014 inledde den USA-ledda koalitionen flyganfall mot ISIS-kontrollerade mål i Syrien. Dessa anfall har varit anmärkningsvärt resultatlösa, kanske rentav medvetet då ISIS har samma mål som USA – att störta Assads regering. Uppgifterna att Assad skulle ha dödat sju gånger fler civila än rebellgrupper, vilket utrikesminister Wallström nyligen påstod, kommer från opålitliga Londonbaserade ”Syrian Observatory of Human Rights”.

Ukraina: USA medverkade till en fasciststödd statskupp mot den demokratisk valda regeringen i Ukraina februari 2014. Den har lett till inbördeskrig. FN:s flyktingorgan UNHCR skriver att ”Ukrainakrisen har resulterat i minst en miljon internflyktingar samt över 900 000 till andra länder och framför allt till Ryssland”, som därmed tagit emot flest flyktingar av länder i Europa.
Ukraina Ashton & Svobodas ledare untitled
Slutsatser. De regimskiften som startats av USA, och dess allierade, är huvudorsak till den stora ökningen av flyktingar i Europa och i konflikternas närområden. Många länder och massmedia har nästan helt låtit bli att rapportera detta centrala förhållande. Sveriges militära samverkan med USA/NATO har bidragit till att göra oss medskyldiga till flyktingströmmarna. Politiker i Sverige och andra länder måste börja tala om flyktingkrisens verkliga orsaker och motverka att fler drivs på flykt.
untitled (96)
Några förslag:
1. Ta avstånd ifrån delar av USA:s utrikespolitik. Tala om att denna är en viktig orsak till flyktingströmmarna och till tillväxten av grupper som ISIS.
2. Yrka på att USA, Saudiarabien, med flera tar emot en betydande andel av flyktingarna från Mellanöstern samt att de betalar en ansenlig del av flyktingkostnaderna.
3. Rekommendera ett slut på de kontraproduktiva sanktionerna mot Syrien, Iran och Ryssland.
4. Prioritera kvotflyktingar. Asylrätten, som bygger på ett formellt regelverk, är inte praktiskt tillämpbar i situationer av massflykt.
5. För demokratins skull måste vi ställa upp bakom kravet att även västalliansens militärer och politiker ska kunna ställas till ansvar.

Referenser
[1] http://afghanistan.nu/news/view.asp?ID=681
[2] http://www.svd.se/sverige-medskyldigt-till-avrattningar
[3] http://www.svd.se/armadillo-chockade-danmark
[4] https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4081554
[5] http://www.expressen.se/nyheter/sverige-hjalpte-usa-att-bomba-bagdad/
[6] http://www.fokus.se/2011/06/svenska-vapen-smusslades-till-irak/
[7] https://www.aftonbladet.se/kultur/article10983309.ab
[8] http://www.svt.se/opinion/svenska-vapen-anvands-i-irak
[9] http://www.hd.se/nyheter/utrikes/2007/04/11/danskar-far-inte-stamma-fogh-om-irak/
[10] http://www.fokus.se/2012/05/sveriges-hemliga-propagandasoldater/
[11] Ola Tunander, Libyenkrigets geopolitik, utgiven av Celanders förlag 2012, ISBN 978-91-979413-0-3.
[12] http://highcrimes.org/
[13] http://diy.rootsaction.org/petitions/apologize-to-the-people-of-libya
[14] http://www.proletaren.se/inrikes-politik/bildts-demokratibistand-blev-terrorstod

i Andra om: , ,, , Syrien, , , , , , ,

Bärgslagsbladet Arboga Tidning 27/10 Professorsblog 28/10 Pål Steigan 23/10 Putin talar med Saudiarabiens kung New York Times om Rysslands krigSputnik News 23/10 Möte mellan Assad och Omans utrikesminister Sputniknews 26/10 Globalresearch om krig mot ”moderata rebeller” ETC 17=10 Ab om Syrien Synapze-artikeln Newsnow McCain SvD 1/10Globalresearch 1/9 2015 Guardian 28/9 Washington Post Holland om Putins fredsplanGuardian DN 27/9 Press TV 21/9 Counterpunch 23/9 Ryssland planerar flygattacker mot ISISRyska uttalanden 24/9 Foreign Policy SR Bo-Inge Andersson 25/9 Pål Steigan 19/9
Blogginlägg 13/9 Ryssland hjälper Syrien New York Times 17/9 Opednews ” target=”_blank”>DN 3/9 Russia Today Christian Science Monitor 8/9 The Guardian ABC News Pål Steigan 1/9DWN USA & Co stödjer ISIS! Intervju med general Flynn Pål Steigan 3/8 Senator BlackTodayszaman Aftonbladet 28/7 EU-observer 28/7 Pål Steigan 27/7 Al-monitor Pål Steigan 29/7Globalresearch om DIA-rapporten Zero-hedge om DIA-rapporten Om DIA-rapporten Pål Steigan 25/5 Daily Mail 26/5 DN 13/5 Pål Steigan 5/5 Clarkes CNN-intervju Newsweek 12/1Globalresearch 19/2 om ”kriget mot IS” DN 26/2 Joe Bidens medgivande New Eastern OutlookSveriges radio 20/11 Reuters 7/11 ABC 21/11 Globalresearch 30/9 Daniel Ellsberg SvD 6/10DN 11/9

En retorisk fråga

Salve hjärtevänner och MMM-läsare!

Återigen vill jag komma med en alldeles utomordentlig text som med klarsynthet sätter fingret på ett stort politiskt problem. Storkapitalets och storfinansernas intressen håller på att ersätta statens och demokratins roll i vårt samhälle. Detta smyger sig fram genom en väg som banas av de icke-polariserade och allt mer sammansmälta så kallade demokratiska krafter i form av en också alltmer kraftlös socialdemokratisk rörelse.

Jag reproducerar nu Daniel Suhonens text från Expressens kultursidor publicerad den 5 juli i år. Högaktuellt stoff, som sagt. Läs och begrunda. Kom gärna med kommentarer. Det är faktiskt värt att både anmärka, reflektera över och naturligtvis diskutera om.

Daniel Suhonen
Daniel Suhonen

Behöver Sverige ett nytt arbetareparti?

Den nya klasskampen förs inom arbetarrörelsen – mellan partieliten och gräsrötterna.

I kölvattnet efter britternas ja till brexit verkar inte bara dödsdomen fastställd för Europeiska unionen som vi känner den. Också partiväsendet i Storbritannien har fått sig en törn.

Men det är inte det konservativa Tories som skakas hårdast, trots att David Cameronorsakade omröstningen som han förlorade.

I stället verkar krisen störst för Labourpartiets ledare Jeremy Corbyn som för mindre än ett år sedan valdes av 59,5 procent av partimedlemmarna. Nu skall han störtas, tycker partieliten. En överväldigande majoritet, 172 stycken av de personvalda Labour-parlamentarikerna uttalade i dagarna att de inte har förtroende för Corbyn, medan bara 40 stycken stöder honom. Dagarna som föregick misstroendeomröstningen var det strömhopp från Labours “skuggregering” när två tredjedelar av ministrarna avgick i protest.

Men knivarna har slipats ända sedan Corbyn till partielitens förtret valdes av de 250 000 medlemmarna, varav hundratusentals har mobiliserats av Corbyns kampanj. Genom Tony Blairs högerliberala socialdemokrati gick en sorts frossbrytning som väste: Han ska bort.

På många sätt liknar det som nu händer Corbyn den kampanj och kupp som drabbade Håkan Juholt 2011-2012.

En något vänsterinriktad socialdemokrat väljs till ledare, i strid med partietablissemangets intressen. En maktkamp utbryter värdig ett Shakespeare-drama.

Men Corbyn är mycket mer vänster än Juholt, inte minst i utrikes- och säkerhetspolitiken. Och medan Labourpartiet har öppnat upp sina valprocedurer (ironiskt nog av blairisterna för att hålla tillbaka facket), så valdes Juholt i praktiken av en sluten valberedning där hela processen – kandidaternas namn, deras politik och stöd i partiet – hålls hemligt för alla utom de invigda.

Labours partival möjliggjorde medlemsrevolten där den radikale Corbyn valdes, när partivänstern (eller högern som nu) kan mobilisera kring en kandidat och söka stöd av en rörelse utanför sammanträdesrummen för sin kandidat. Medlemmarna kan därmed justera partiets politiska kurs genom den ledning de väljer. Detta ökar värdet att vara partiaktiv.

Men framför allt gör denna transparenta modell att den partiledare som väl väljs får ett starkt politiskt mandat. Hen har valts på ett politiskt program. När Juholt steg upp på Waterfront i Stockholm för att hålla sitt installationstal i mars 2011 visste nästan ingen vilken politisk riktning han skulle ha.

I och med detta saknade Juholt sedan möjligheten att luta sig mot medlemmarna när han senare fick problem. Han kunde aldrig hänvisa till en politisk rörelse. Hans saliggörare var doldisar i kulisserna.

Hade Juholt hösten 2011 röstats ner av 81 procent av sin riksdagsgrupp så hade han avgått på dagen. För Corbyn är det öppet om han kan sitta kvar. I en färsk opinionsundersökning uttalar 54 procent av Labourmedlemmarna att de vill ha kvar Corbyn.

Men kupperna och kampanjerna inom svensk och brittisk socialdemokrati lyfter egentligen bara på förlåten för en djup och kanske alltmer otätbar spricka inom de traditionella socialdemokratiska partierna. Den mellan den traditionella väljarbasen i breda arbetar- och löntagargrupper och en politisk nomenklatura, inte sällan i konstant fri vandring mellan lobbyism, PR-jobb och näringsliv och däremellan uppdrag för “parti” och stat.

Motsättningarna mellan uppe och nere har alltid funnits där. Hjalmar Brantingsordningssinne krockade med agitatorn August Palms klasspatos. Men socialdemokratin har alltid balanserat dessa bägge temperament. Hemligheten har varit att göra bägge samtidigt. Olof Palme, men även Göran Persson och Anna Lindh,ägde förmågan att vara både statsmakt och parti, struktur och rörelse. Uppenbart är att den förmågan klingat av de sista 25-30 åren.

Statsvetaren Göran von Sydow beskriver i tidskriften Tidens vårnummer denna episka nedgång, inte minst det sista decenniet. Till skillnad från under 1930-talskrisen kunde socialdemokratiska partier efter några år (först ökade högerns röstetal) vinna kraftigt ökat stöd för en annan politik. I de nationella val som hölls närmast före finanskrisen 2008 var den genomsnittliga röstandelen för socialdemokratiska partier 31,6 procent. I de senaste nationella valen är samma andel 24,3 procent.

Den svenska socialdemokratin tillhör de starkare i Europa med mellan 25 och 30 procent, men följer den europeiska trend där de socialdemokratiska partierna rört sig från en nivå på 40 procent under 1970-talets storhetstid, ner mot 20-25 procent i dag.

Orsaken är banalt politisk. Faktum är att vare sig den europiska eller svenska socialdemokratin har lyckats formulera en enda spännande eller systemkritisk tanke under de snart åtta år som passerat sedan finanskrisen inleddes 2008. Är det inte häpnadsväckande? När Panama-papperen läckte ut i våras var det tyst.

Trots uppenbara möjligheter att formulera en folkligt förankrad protest och konkreta politiska förslag mot detta genomkorrupta banksystem så kommer inte ett ord över ledande socialdemokraters läppar. Nordea saknar 80 miljarder, rapporterade Finansinspektionen. Inte ett ord. Åtminstone inga som dånar uti rättens krater. Det är som att socialdemokratin upphört att tala.

Denna socialdemokratins afasi är livsfarlig för långt fler än socialdemokratin. Frånvaron av en vital reformistisk vänster skapar ett tomrum som försvagar livskraften i demokratin.

Den europeiska sociologins mest spännande röst, Colin Crouch, kallar tillståndet för postdemokrati. När eliterna smält samman genom att socialdemokratins ledarskikt (Blair, Schröder, Nuder, Åsbrink) sugs upp av kapitalet och S-partierna för en ekonomisk politik som accepterar hög arbetslöshet och därmed indirekt näringslivets intressen så upphör demokratin att vara en vital kraft för de breda folklagren, de som bar fram socialdemokratin under 130 år, men nu slutar göra det. I vakuumet växer fascismen och rasismen som sätter ord på en rättmätig vrede över fördelningspolitiken, men pekar ut fel motståndare.

Det är klasskamp som pågår, men socialdemokratins inställda agitation och bristande ideologiska och politiska förnyelse gör att det är ras- och kulturkamp som erbjuds väljarna.

En del medborgare väljer rasistiska partier. Men för de allra flesta lämnar socialdemokratins försvagning oss bara med häpnad, besvikelse och en stor politisk fantomsmärta.

Egentligen är det den förlusten som är den verkliga kuppen – mot demokratin.

Det vi ser som ledarskapskriser kring en Juholt eller Corbyn är i själva verket ett slags klasstrider inuti det socialdemokratiska partiet. Är det rimligt att arbetarklassens och det demokratiska systemets behov av en reformistisk vänster kidnappas av lobbyister med en fot i näringslivet som misslyckas både att förnya politiken och att vinna val?

Frågan allt fler ställer sig är om den socialdemokratiska koalitionen kan hålla ihop. Kan den förnyelse som är nödvändig ske inuti dessa partier? Eller behövs det helt enkelt en ny socialdemokrati?

Om Sverigedemokraterna och hur vi ska se på dem

Salve hjärtevänner och MMM-läsare!

Jag har hittat en text i sociala medier som kan vara värt att läsa och begrunda. Enligt mig en utförlig och välgrundad text som är skriven av Peter Robsahm.

14470376_1311591838873980_1206440264657644874_n

Jag reproducerar texten här i sin helhet med förhoppningar om att det hjälper att sprida kunskap om vad vi upplever idag i vårt samhälle, och då menar jag inte bara det svenska utan i princip stora delar av Europa. Normaliseringen sker inte bara hos oss. Läs och begrunda.

images

Jag och många med mig kallar Sverigedemokraterna för ett nazistiskt parti. Det händer dock att en del personer – även sådana som normalt ser SD som ett högerextremt och högeropportunt parti – tycker att det är att ta i och missvisande.
Låt mig då förklara min ståndpunkt i den frågan och motivera varför.

När man säger ordet “nazism” ser många det som en synonym till förintelseläger, anfallskrig och införande av diktatur i ockuperade länder. Bland annat.
När jag kallar SD nazistiskt utgår jag inte från att jag tror att de vill införa ett nytt Auschwitz i de småländska skogarna eller vill anfalla främmande makt. Dessutom måste vi skilja på vad detta parti kan genomföra under rådande demokratiska system. Som läget är nu, är det ett parti som måste anpassa sig och kompromissa, dvs uppträda mer rumsrent än de kanske skulle göra om de själva hade absolut makt.
Detta måste man ha i åtanke när man ska bedöma ett parti – egentligen vilket parti som helst: vilken politik skulle de genomföra om de inte behövde kompromissa? Hur skulle Sverige se ut?

Läget idag är på många sätt jämförbart med hur det såg ut i början av 1930-talet och SDs politiska operativsystem fungerar skrämmande likt det som nazisterna på den tiden installerade på Tysklands politiska hårddisk.

1. Skapad hotbild: För att kunna erbjuda människor enkla lösningar på problem som egentligen inte finns, måste man skapa dessa problem. Vi såg det i Tyskland för 80 år sedan, vi såg det på Balkan i början av 1990-talet och vi ser det i Sverige idag. En fungerande propagandaapparat pytsar ut lögner och halvsanningar, dribblar med statistik och siffror och målar upp en svart bild av verkligheten. Man snappar upp människors verkliga oro för de problem samhället kan ha och koncentrerar sig sedan på dessa.
När lögner och myter upprepas tillräckligt ofta, anammar många människor dessa till slut som sanning. Det är ren psykologi. Motorn i den propaganda som svämmar över våra informationskanaler heter Avpixlat och “fotsoldaterna” uppskattas till några tusen. Dessa sitter mer eller mindre heltid vid sina datorer och för en veritabel krigföring på nätet och satelliterna till Avpixlat, sidor som Fria Tider, Exponerat m fl, bidrar till desinformationen.
Hur många gånger har jag inte – och förmodligen också du – sett personer som egentligen inte alls delar SDs människosyn länka till artiklar i Fria Tider? Det har hänt ofta. De har en snygg layout, redaktionellt bra texter och information som ser trovärdig ut. Snyggt förpackat och lätt att gå på om man inte har bra koll på vilka sajter som ingår i det bruna nätverket.

Bit för bit skapas en bild av ett land i kaos, där flyktingar och invandrare kommer hit och tar över, en bit i taget. Kriminalitet och våldtäkter påstås öka lavinartat och förorterna i våra största städer beskrivs som krigszoner dit ingen normalt funtad person frivilligt tar sig.
I en skapad masspsykos är det få som frågar sig i vilken utsträckning de själva drabbats eller har varit med om något av det som beskrivs.
Det är så en pöbel fungerar. Det är så grogrunden för fascism skapas.
Det var så man gjorde på Balkan, där grannar som levt i fred i generationer till slut gick ut och slog ihjäl varann.

På 30-talet hade nazisterna SA-trupper. Dessa var ingenting annat än obildade huliganer som trakasserade människor, hotade och skapade skräck. Idag behövs inga sådana eftersom de “trupperna” finns på nätet. Via det ohämmade näthat som idag är mer regel än undantag, skräms många till tystnad och undfallenhet.

2. Enkla lösningar: När tillräckligt många tagit till sig den falska bilden av hur läget i landet är, finns det tillräckligt många som propsar på att “något måste göras”. Vi ser hela tiden dessa mantran: “vad är det som händer?”, “vakna upp!”, “vart är Sverige på väg?”
När då ett parti som SD – som har mycket mer långtgående planer än bara en annan, mer reglerad eller mer “ansvarsfull” invandringspolitik – lyckats få alla att tro att vi står vid avgrunden, då kan de också servera en lösning på problemet.
När du sett till att svälta ut en person så pass att hen ser läckra stekar med brunsås eller tårtor i varje buske, då kan du ställa fram vad som helst på bordet. Hen äter. Glupskt.
SDs metod brukar jag likna vid någon som puttar i en person i vattnet som man vet inte är simkunnig. Sedan sträcker man sig ner och räcker ut en hjälpande hand.
Men gå inte på det. Det är lika aningslöst som när Rödluvan stolpade fram till “farmor” och blev uppäten av vargen.

3. Den egentliga agendan: Idag behöver vi inte leta efter exempel på representanter för SD som tydligt deklarerat vilket Sverige de vill se. Våra demokratiskt valda politiker målas ut som “landsförrädare” och vår fria media ses som en fiende som ska tystas.
“När vi tar makten” heter det.
Smaka på de orden.
När en moderat, socialdemokrat eller någon annan får makten ser de det som en möjlighet att påverka svensk politik genom argumentation, debatt, politiska kompromisser och lagförslag. Det handlar i de fallen inte om makt såsom ett absolut verktyg att styra och forma landet. Det finns ingen diktatur med i visionerna.
Men när “när vi tar makten” innebär att man vill avgöra vem som räknas som svensk, ska få bo och vistas här, vilken media vi ska ha, vad som anses som “uppbygglig” kultur; när man vill avsätta och tillsätta “godkända” ämbetspersoner, sådana som lyder eller delar ideologi – då pratar vi diktatur.

Röster i de sverigedemokratiska leden finns som vill avskaffa andra partier och införa en enpartistat.
“Den dagen SD vinner och rensar…”, “När jag får makten ska sådana som du få ett nackskott…” – två av hundratals citat som beskriver den dröm om en nationell utopi inom en inte alltför snar framtid.
Vilka nazister hade inte samma drömmar för 80 år sedan?
Richard Jomshof, SDs partisekreterare, har sagt att “budskapet anpassas bara för att partiet ska kunna växa. När partiet är tillräckligt stort kan de egentliga ståndpunkterna artikuleras”.
Behöver jag egentligen säga mer?

4. Föraktet för svaghet: “Vi är samhällets elit, folk vet bara inte om det än”, säger en leende SDUare till reportern i en brittisk tv-dokumentär om Sverigedemokraterna.
Eliten. Det är så de ser på sig själva.
Och det är en ruskigt farlig självbild.
Det finns ett utbrett förakt för de vi kallar svaga, vilket också kan inkludera människor utan röst; de tysta minoriteterna. Det handlar inte bara om flyktingar och invandrare, utan det handlar om människor som av olika anledningar slagits ut, socialbidragstagare och narkomaner – dessa som många tycker att de “försörjer”.
I elitsamhället tillåts inga vara svaga. Människor som bryter synen på vad som är norm, passar inte in. Människor som inte passar in i elitens uppfattning om livsstil och sexuella preferenser kallas för “onormala” och “avarter”.
Så, vad händer då med alla som hamnat vid sidan av samhället, alla funktionshindrade, alla hbtq-personer, arbetsoförmögna, psykiskt sjuka? Inkluderas de i gemenskapen i ett samhälle där alla officiellt ska vara vita, friska, starka och dyrka en rentvättad führer?

Det är dessa saker, och lite till, som gör att jag inte tvekar ett ögonblick att kalla Sverigedemokraterna för nazister. De har bara klätt sig fina och ser inte längre ut som de skinnskallar de en gång var som skanderade ‘Sieg Heil’ på obskyra möten och delade ut rasistiska flygblad om att vi skulle “bevara Sverige svenskt”.
Ingenting av det har ändrat sig. Agendan är precis densamma och ju mer det omkringliggande samhället normaliserar dem, desto närmare sitt mål kommer de.
Snart är de där.

Fascismen är inte längre ett fantasispöke.
Den kan snart vara en realitet, förr än vi anar.
Och det finns ingen annan som kan stoppa “Katla” än vi andra – vi som vill leva i ett öppet och fritt land där alla är lika mycket värda.


Jag anser att SD är nazister i kostym.
Stoppa normaliseringen NU!

images-1