Kubas system för demokrati är unikt

Salve hjärtevänner och läsare!

Ännu en gång har jag hittat en text som skänker annat ljus över det ständigt återkommande ensidiga information om den lilla gröna ödlan i Karibien, Republiken Kuba. Jag ser inget annat alternativ än att blogga denna text skriven av Eva Björklund i mars 2018 i direkt anslutning till de kubanska valen och med en introduktionsinslag av Zoltan Tiroler från den 18 april.

Precis som jag en gång för några månader sedan skrev så är demokrati ett vitt begrepp och varje folk ska kunna välja sina egna former. För vissa är det bara att gå ut och rösta vart fjärde eller femte år utan annan typ av inblandning i landets politik under perioden. Andra nöjer sig inte med det och väljer andra former av delaktighets demokrati för att kunna leva upp till namnets etymologiska betydelse, folkets makt.

Läs och begrunda!

Kubas nyvalda Nationalförsamling sammanträder. Det är den som utser landets regering, inklusive president.

Det sprids mycket desinformation om Kuba och dess valsystem. Vi försöker räta ut frågetecknen.

Först lite om rapporteringen på Sveriges Radio, därefter följer en beskrivning av det kubanska valsystemet.

Fel igen, Lotten Collin

På Sveriges Radio fortsätter Lotten Collin sina ovederhäftiga rapporter. Nu gäller det Kubas president. Här säger Collin att det är Kommunistpartiets Kongress som utser den nye presidenten. Faktum är att det är det nyvalda parlamentet, Nationalförsamlingen, som vid sitt första sammanträde har som en av sina uppgifter att utse ny regering, inklusive president. Långt ifrån alla i Nationalförsamlingen är medlemmar i Kommunistpartiet. Partiet hade kongress 2016, så hon är ute och cyklar igen.

Likaså hävdas ideligen, också av Collin, att det nu är den förste som inte heter Castro som blir president efter revolutionens seger 1959. Det stämmer inte heller. Den förste var Manuel Urrutia, som snart efterträddes av Osvaldo Dorticos. Denne var president till 1976 då Fidel Castro tog över, för att efterträdas av Raul Castro, som nu fullgjort två mandatperioder på fem år.

Zoltan Tiroler 180418

Kubas system för att välja folkets företrädare i beslutande kommun-, läns- och nationalförsamlingar, samt president och regering, är unikt. Det finns inget liknande i världen.

Kubas system har vuxit fram ur landets historia, en liten nations kamp för frihet, självständighet och människovärdigt liv, mot 1800-talets spanska kolonialism och sedan mot supermakten USA:s ständiga, aggressiva anspråk på att kontrollera öriket.

Historien har lärt Kuba att varken tillåta utländska krafter eller privat rikedom att påverka valen. Kubanerna nominerar och väljer sina företrädare från grannskapsnivå och uppåt, utifrån deras insatser i grannskapen, folkrörelserna, de statliga organen och inte utifrån några fagra vallöften.  Det är ett noga genomtänkt system för representativ, deltagande demokrati.

Det handlar om val till politiska församlingar utan partier, utan vackra vallöften, utan personvalskampanjer, utan pengars inflytande, utan tävlan om ekonomiska fördelar (inga mutor, inga arvoden, nästan bara fritidspolitiker). Hur går det till?

Allmänna och hemliga personval på alla nivåer

Rösträtt från 16 år

Små valdistrikt

Nomineringar på kvartersnivå, kommunnivå och folkrörelsenivå

Alla valda har regelbunden redovisningsplikt inför sina väljare, som kan återkalla mandatet

Valda församlingar i kommuner, län och hela landet

Val till national- och länsförsamlingarna äger rum vart 5:e år, till kommunförsamlingarna med 2,5 års mellanrum. Vartannat val till kommunförsamlingarna är starten på en halvårslång valrörelse med val till länsförsamlingar och nationalförsamling. Slutligen president- och regeringsval, samt styrelseval i länsförsamlingarna.

Direktnominering på kommunnivå

Kuba har 168 kommuner uppdelade på 15 län, och den särskilda kommunen ”Ungdomsön”. Kommunerna är indelade i kommundelar med 3–10 000 invånare på landsbygd, och upp till ca 15–60 000 i stadsbygd. Kommundelarna är i sin tur indelade i små geografiska valdistrikt med ca 1 000 invånare, men i de minsta kommunerna kan ett valdistrikt omfatta så lite som ett par hundra invånare. Distrikten är indelade i 2–8 grannskap eller byar – motsvarande CDR-kvarterskommittéernas upptagningsområden – med från ett 50-tal upp till ett par hundra invånare.

Nomineringarna till kommunalvalen sker direkt på öppna grannskapsmöten. Nomineringsdebatten är öppen, deltagarna känner varandra och röstar på dem de har mest förtroende för. En USA-stödd dissidentkampanj försökte lansera 175 egna kandidater, men ingen av dem fick sina grannars förtroende.

De två som får flest röster blir nominerade till kommunförsamlingen. Presentationer med ålder, utbildning, yrke, medlemskap i organisationer, internationella insatser mm sätts upp på anslagstavlor på välbesökta platser runt om kommunen inför valen.

Den 26 november 2017 ägde kommunalval rum i 24 365 vallokaler över hela Kuba, med en andra omgång 3 december där ingen av kandidaterna fått över 50 % av rösterna. Av nominerade 60 870 kandidater valdes 12 515 ledamöter till landets 168 kommuner. Valdeltagandet uppgick till ca 86 procent, 4 procent blankröster och 4 procent ogiltiga.

Kommundelsnämnder för deltagande demokrati

I varje kommundel bildas en nämnd bestående av kommunförsamlingens ledamöter i kommundelen och representanter för grannskap, organisationer och verksamheter i kommundelen. De väljer en ordförande, som får gå igenom en kurs för att kunna sköta sitt uppdrag.

Det blir en slags kommundelsstyrelse för att se till att all verksamhet sköts som den ska, kanalisera klagomål från medborgarna och bidra till att lösa problem som de tar upp, eller som nämnden på annat sätt blir varse. Genom att kommundelens kommunfullmäktigeledamöter ingår i nämnden, finns direktkanal till kommunfullmäktige som kan fatta beslut om sådant som t ex behöver finansiering, men de problem som kan lösas inom kommundelen stannar där. Det finns också direktkanal till alla folkrörelsers lokala organ.

Kommundelsnämnden ska följa utvecklingen och redovisa den i öppna möten med invånarna, liksom alla ledamöter ska genomföra regelbundna öppna redovisningsmöten i sina distrikt, där väljarna kan besluta att genomföra nyval om de inte är nöjda.

Kommunerna nominerar kandidater till national- och länsförsamlingar

Inför valen bildas en valberedning i varje kommun med representanter för folkrörelserna: Fackföreningsrörelsen CTC, Kvinnoförbundet FMC, Småbondeförbundet ANAP, Kommittéerna för Revolutionens Försvar CDR, Elevförbundet FEEM och Studentförbundet FEU, med representanten för CTC som ordförande. De lägger förslag till kommunförsamlingen som nominerar kommunens kandidater till läns- och nationalförsamling.

Länens storlek uppgår i medeltal till 600–700 000 personer. Stor-Havanna har dock 2,2 miljoner indelat i 15 kommuner.

Högt valdeltagande gav 53 procent kvinnor i Nationalförsamlingen

I valen till Nationalförsamlingen 11 mars uppgick valdeltagandet till 82,9 procent av 8 926 575 röstberättigade. Giltiga valsedlar 94,42 %, Ogiltiga 1,26 %, Blankröster 4.32 %

Och kvinnorna fick för första gången majoritet med 53 procent av ledamöterna.

Presidentval 19 april

Den 19 april kommer den valda Nationalförsamlingen att konstituera sig och välja landets president. Inom sig väljer de 605 ledamöterna ett Statligt Råd bestående av en ordförande, en förste vice och fem vise ordföranden, en sekreterare och 23 ledamöter därutöver, dvs. sammanlagt 31 ledamöter. Ordföranden i Statliga Rådet är tillika Kubas stats- och regeringschef.

Den 23 mars sker konstitueringen av länsförsamlingarna som väljer styrelse, ordförande och sekreterare.

Inga höga löner

Ledamöterna i Nationalförsamlingen får inga personliga eller ekonomiska fördelar. De behåller sina gamla arbeten och får tjänstledigt utan lön. Under tiden får de ersättning som motsvarar lönen och traktamente för extra kostnader för att resa till och vistas i Havanna. Ledamöterna är skyldiga att hålla kontakt med sina väljare, lyssna på deras klagomål, deras förslag och regelbundet inför dem redogöra för sin verksamhet som ledamot. De kan när som helst få sitt mandat återkallat av sina väljare.

The Rapidly Evolving Skripal Story: Evidence of the Destruction of an Anglo-American Plan

by James O’Neill

On 4th of March 2018 former Russian intelligence officer Sergei Skripal and his 33-year-old daughter Yulia were found on a park bench in Salisbury England at 16. 15 hours in an unconscious state.

They were tended to by a number of passers by who included a doctor, an off duty nurse and some civilians. It was not known at that stage what had caused the Skripal’s illness. No one had any reason to believe that they were the victims of any nerve agent, and accordingly took no precautions against such a possibility. Despite the very well documented dangers of even casual contact with nerve agents, none of those helpful citizens suffered any ill-effects.

The Skripals were taken to hospital where they have remained ever since. The public were told that they were both in a coma and unable to communicate in any way. Yet on the morning of 7 March 2018 Yulia Skripal accessed the Russian equivalent of her Facebook page (VKontakte).

There are a number of possible explanations for this. She may have briefly returned to consciousness and her first thought was to access VKontakte before relapsing. Alternatively her VK could have been hacked, but that would not have been easy and there is no known evidence to support this possibility. A third possibility, implicit in the words of her treating physician, was that she “came to her senses.” Precisely what that meant is unclear because it was never elaborated upon.

The hospital authorities have disclosed that Yulia is now fully awake, eating, drinking and talking, these and other questions may be able to be asked and answered. Precisely what we are told about Yulia’s answers depends upon who is allowed to talk to her. Another of the disturbing aspects of this case is that none of her family, her fiancé, or the Russian consulate authorities has been permitted access.

This latter fact is directly contrary to the provisions of the 1963 Vienna Convention on Consular Relations. The British have pretended that this did not apply to Ms Skripal as she was a Russian national (unlike Sergei who had dual British citizenship) because article 37 of the Convention had not been incorporated into English law.

The judge who heard an application for the taking of blood samples came to this conclusion, apparently without reference to, or being advised by counsel acting for the Skripals on behalf of the British government, that there was in fact a consular treaty between the then Soviet Union and Britain. This treaty was ratified in 1968 and specifically provides for the right of consular access. Article 36 of the treaty provides:

(1) (a) A consular officer shall be entitled within the consular district to communicate with, interview and advise a national of the sending state and it may render him every assistance including, where necessary, arranging for aid and advice in legal matters. 
(b) No restriction shall be placed by the receiving state upon the access of a national of the sending state to the consulate or upon communication by him with the consulate.

Notwithstanding this provision, which as the terminology makes clear, is not optional but mandatory, the British continue you to refuse the Russian consular staff their lawful access to the Skripals.

In that same court case (NoB228376 & 13228382 [2018] EWCOP 6 Judgement 22 March 2018) the judge was also apparently not told by counsel that while the Skripals “appeared to have some relatives in Russia” they had not been advised of the application before the court and neither were the Russian authorities. According to the judgement the Russians would find out about the court case after the event because the judge intended to publish his findings!

Ms Skripal does not just “appear” to have relatives in Russia. She has her grandmother and also a fiancé with whom she was living. She also has a cousin, Victoria, with whom she has recently had a conversation according to Russian TV that has released a transcript of the discussion.

The Russian authorities have also released copies of multiple requests made to the British government for consular access and other information. Not only were the requests ignored, contrary to the treaty quoted above, but the judge was not even informed that such requests had been made.

The judgement ordering the taking of blood samples from the Skripals was for the purposes of technical analysis to try and determine what caused their illness, from whence the presumed nerve agent had originated, and possibly identified who might be responsible. Then again it might not, for a host of technical reasons.

The point here however, is that the order was made on 22 March 2018 when the answers to those key questions were not known, unless of course the British themselves or one of their allies were the perpetrators. Both the Police who were inquiring into what was a possible attempted homicide, and the scientific investigation by both Porton Down and the technical team at the OCPW to whom the matter was eventually referred, said that the results would take some time and possibly weeks.

Yet on 14 March 2018, one week before the judgement, and weeks before the scientific results could possibly be known, British prime minister Therese May was telling the House of Commons that the culprit was a nerve agent “of a type developed by Russia” that had been used, and that it was “an unlawful use of force by the Russian State against the United Kingdom.”

Whether or not May appreciated it, such a statement amounted to her declaring that Russia had committed an act of war against the United Kingdom, contrary to international law. Her statements, together with those of her foreign minister Boris Johnson, carried hyperbole to extreme lengths. It immediately brings to mind the Mad Queen from Alice in Wonderland who demanded the sentence before the verdict.

That was not the end of the British rhetorical overkill. The Salisbury hospital authorities directly contradicted the British government’s claims of dozens of people having been affected by the alleged nerve agent. The Consultant at Salisbury Hospital, Dr Stephen Davies, wrote a letter to The Times saying

no patients have experienced symptoms of nerve agent poisoning in Salisbury.

Davies told the newspaper that only three persons were being treated, presumably the Skripals and Detective Sergeant Bailey. Note that the physician was careful not to specify precisely what the three were being treated for, other than that it was not nerve agent poisoning.

This rare example of sanity in the mainstream media was lost in the ongoing stampede to indict, convict and sentence Russia before all of the evidence had been gathered and analysed.

The campaign of vilification against Russia was extended further by the British government circulating a six-page document to 80 foreign embassies in Moscow setting out their “case” for blaming Russia. That “case” was simply risible. Its manifold falsehoods and absurdities have been pointed out elsewhere (O’Neill Australia confirms its colonial status with expulsion of Russian diplomats www.journal-neo.org 5 April 2018).

That did not prevent Australia and more then 20 other allies of the United Kingdom expelling diplomats on no further ground than giving their support to the British government and its absurd claims. Not even all of Britain’s NATO and EU allies and partners were prepared to jump on that particular bandwagon, not to mention the more than 160 nations in the world who dissociated themselves from the allegations.

The means by which the Skripals became infected has also been a subject of constantly changing scenarios. At various times the nerve agent was said to have been brought into Britain in Yulia’s suitcase; that it was placed their car’s air system; and that it was placed on the doorknob of the front door to Mr Skripal’s home.

Here again there were logical contradictions. The nerve agent was said to be up to 8 times more toxic than VX (a nerve agent of a type developed by the British and used in the Kuala Lumpur assassination of a relative of North Korea’s President Kim.) Yet that door was touched multiple times by police and others without them becoming infected.

Even more problematic was the four-hour time gap between when the Skripals left their house and suddenly taking ill before being found on the park bench in central Salisbury. The word “suddenly” is apt because CCTV footage of pair 15 minutes before being discovered on the park bench shows them alive, seemingly healthy and walking along a Salisbury Street without difficulty after having a meal at Zizzi’s restaurant.

If the claims of Novichok’s toxicity are true, then the front door handle could not possibly have infected them. If the nerve agent was so weak that it takes four hours to do its job of rendering targets dead or immobilized, then its utility as a weapon is less than useless.

The weight of logic therefore points to them being infected at some point during the 15 minute interval between leaving the restaurant and being found. Unless either eyewitnesses come forward; the CCTV cameras caught the crucial moment; or the now recovered Yulia is able to shed light on what happened, it may never be possible to ascertain the perpetrators.

On 3 April 2018 a further huge hole was blown in the British government’s case. The director of Porton Down’s defence science and technology laboratory told Britain’s SKY TV News that they had been unable to identify the source of the Novichok agent said to have been used against the Skripals.

The sophistication of the agent used was such, Mr Aitkenhead said, that it could “probably” be deployed only by a nation state. While Russia might be presumed to have such capability, the same is equally true of the United Kingdom, the United States, France, China and a significant number of other states with advanced technical capabilities (Hayward et al http://www.timhayward.wordpress.com 1 April 2018).

The Porton Down statement directly contradicts the assertions of Theresa May, Boris Johnson and their Australian counterparts Malcolm Turnbull and Julie Bishop. The latter pair, in the joint media release of 27 March 2018 said, “this attack is part of a pattern of reckless and deliberate conduct by the Russian state.” It would be unwise to hold one’s breath waiting for an apology from those politicians and a withdrawal of the reckless, unfounded and inflammatory statements.

Instead, the mainstream media has either ignored the Porton Down statement and its implications, or they have been complicit in obscuring the original unequivocal claims of Russian culpability espoused by May, Turnbull and others (www.moonofalabama.org 4 April 2018). This dishonesty has been evident throughout this whole saga.

The issue yet to be properly addressed by the investigation is who had the means, motive and opportunity to carry out what increasingly looks like a false flag attack, and a not very competent one at that.

A series of events occurred shortly before the attack on the Skripals that possibly provide some insight into the perpetrator’s motives. First, the so-called Russiagate witch-hunt, attempting to blame Russia for “interfering” (rich in irony) in the 2016 United States presidential election had spectacularly collapsed.

That particular campaign against Russia had relied heavily upon a dossier produced by a “former” British spy named Christopher Steele. In the weeks preceding the Skripal attack it was revealed by Britain’s conservative newspaper the Daily Telegraph among others, that Sergei Skripal had links with Steele and another major player, Pablo Miller, in the Steele dossier saga when they worked together during the time of Skripal’s betrayal of his country. Miller also lived in Salisbury and was known to have had contact with Skripal.

Secondly the Anglo American attempt at regime change in Syria through its terrorist proxies and others had failed miserably thanks largely to Russian and Iranian intervention.

Those terrorist groups have being responsible for a number of false flag chemical weapons attacks blamed upon the Assad Government. With the liberation of Eastern Ghouta, the Syrian and Russian forces found a significant cache of chemical weapons materials. The Russians announced that those materials were clearly destined to be used in another false flag attack that would provide the justification for United States and its “coalition” allies, including Australia, to mount air and missile attacks upon Syrian and Russian forces.

The chemical cache discovery, which received minimal coverage in the western media, was accompanied by a blunt warning from the Russian military command, that any such air and missile attack would be met with retaliation, including against the source of the attack. This was a clear warning to US ships and missile sites. The discovery of the chemical weapons and materials and the blunt warning were sufficient to deter any attack. Clearly however, the Anglo American forces were angered by their plans being thwarted.

Thirdly, on 1 March 2018 President Putin addressed a joint sitting of the Russian Parliament. Part of that speech announced a range of new weapons that were years ahead of any western systems. Russia not only had the capacity to defend itself with its sophisticated S400 anti-missile systems, it could retaliate against any western military attack with devastating force, against which the west had no defence.

Fourthly, despite a prolonged campaign of vilification against Mr Putin, he was overwhelmingly re-elected by the Russian people for a further six-year term. That result was entirely consistent with his level of popularity as revealed in opinion polls conducted by Western polling agencies.

Those results did not stop the western media from a alleging that the vote was rigged, or that Putin did not allow real opposition, and some other desperate claims. The American analyst Gilbert Doctorow has written a number of articles demolishing the western media’s claims, although one is unlikely to see them given wider coverage. (www.consortiumnews.com 15 March 2018) Western “analysts” for the most part prefer the comfort of your own prejudices.

In the light of these four factors, it is a reasonable hypothesis that the Skripal attack was a sign of the increasing desperation of some western governments, chief among them the United States and United Kingdom. The propaganda barrage and the pointless posturing over diplomatic expulsions gave those governments and others foolish enough to be taken in by their patently nonsensical allegations some brief self-satisfaction.

The latest revelations from Porton Down however, are exposing that anti-Russia campaign for the shoddy and deceptive conduct that it is. In time, the Skripal incident will be placed alongside the Gulf of Tonkin, Saddam Hussein’s weapons of mass destruction, the attacks upon Yugoslavia in 1996, Afghanistan in 2001, Libya in 2011, and Syria in 2015 as examples of provocations justifying the destruction of societies that threaten Western hegemony.

The Russia-China strategic alliance; the progressive de-dollarization of the world’s economy; and the success of defeats of Anglo American plans in Ukraine, North Korea and elsewhere indicate that the geopolitical balance of the world is changing rapidly. The challenge will be to discourage the increasingly desperate crazies who inhabit Western centres of power from embarking upon a war to try and reverse the inevitable destruction of their rapidly failing plans for “full spectrum dominance.”

James O’Neill is a Barrister at Law and geopolitical analyst. He may be contacted at joneill@qldbar.asn.au

Om Venezuela

Salve hjärtevänner och läsare!

Jag har följt den venezuelanska processen ganska nära och därför känns det angeläget att publicera den här texten som visserligen kommer från två spanjorer som i slutet kritiserar den spanska Staten och regeringen m.m. för sitt stöd mot Chavismen och Maduros regering. Jag tror att vi skulle ändå kunna göra det extensivt till många andra länder och regeringar som i likhet med vad Spanien har gjort i frågan, också dansar i samma takt.

Det är intressant att ställa sig frågan om varför det är en sådan tystnad just nu i Sverige och varför det inte diskuteras andra informationskällor eller för den delen vad USA:s säkerhetspolitiska åtgärdersplaner själva uttrycker i frågan. Är det obekvämt eller vill man också dansa samma dans? Eftersom vi vet alla att om man håller tyst så betyder det att man håller med. Det skulle vara pinsamt att hålla med Donald Trumps regering när man i många andra frågor har ställt sig helt emot. Eller är det en principiell fråga?

Jag föreslår att vi håller utkik över valresultatet nu på söndag och ser om det blir några sellektiva ord från våra politiska representanter och massmedierna överhuvudtaget. Läs och begrunda.

Venezuela och den parallella regeringen                                                                      En ny imperialistisk manöver tillsammans med Luis Almagros OAS

Av Eduardo Hernánadez och Antonio Navarro

(medlemmar i Forum mot det Imperialistiska Kriget och NATO)

Ur Latinamerikansk Resumé, 13 oktober 2017

OAS:s Generalsekreterare Luis Almagro Lemes

OAS:s Generalsekreterare Luis Almagro Lemes

Den här fredagen den 13:e oktober 2017 kommer Förenta Staterna tillsammans med Luis Almagro, Generalsekreterare för den amerikanska samarbetsorganisationen OAS, att presentera i organisationens huvudkvarter i Washington de första aktionerna riktade mot att konstituera en parallell regering i Venezuela.

Utgångspunkten är erkännandet av de domare som valdes av Venezuelas Nationalförsamling (AN), under ledning och godkännande av den före detta generalåklagaren Luisa Ortega. Dessa domare skulle kunna komma att bli ledare för en Högsta Domstol vars målsättningar skulle vara att upphäva den nyvalda Konstitutionella Nationalförsamlingen (ANC), att ställa presidenten Nicolás Maduro inför rätta och att nämna ett nytt Nationellt Väljarråd. Detta skulle de facto bli en ny statskupp i Venezuela. Det är viktigt att poängtera att Venezuelas Nationalförsamling (AN) trotsar i nuläget regeringen och att den före detta domaren Luisa Ortega är en rymling.

Denna extraordinära fars som motsätter sig den internationella rätten, den venezuelanska konstitutionen och Venezuelas lagar och institutioner ska äga rum två dagar före de regionala valen där oppositionella kandidater som accepterat giltigheten i processen är med och deltar.

Imperialistisk strategi fas 1

Den här aktionen har kommit till kännedom som ett steg i det ”fria” Venezuelas kamp för att störta regeringen. Det är dock möjligt att argumentera att den är med precision anpassad till USA:s strategiska interventionsplaner i Venezuela. Det sade generalen John F. Kelly i namnet av U.S. Southern Command (SouthCom) den 12 mars 2015. Det refererade till vad som senare, den 25 februari 2016 skulle bli dokumentet ”Operation Venezuela Freedom-2” undertecknad av amiralen Kurt Tidd (http://www.voltairenet.org/article191879.html) där alla detaljerade steg mot störtandet av regeringen Nicolás Maduro beskrevs. Agendan baserades på införandet av ett ”Icke Konventionellt Krig” med hjälp av utvecklingen och understödet av motståndarkrafter som skulle sätta igång och genomföra Förenta Staternas strategiska mål. Ett krig som presenteras som en intern konflikt och som försöker dölja den externa aggressionen som är imperialismens främsta benägenhet. Med tiden kan vi observera hur ”Freedom-2” har etablerat Venezuelas interventionsplan.

Före det här dokumentet signalerades för de generella linjerna att följas av den nordamerikanska administrationen:

-”Internationell isolering och diskvalificering som demokratiskt system”.

-”Generering av ett adekvat politiskt och socialt klimat som berättigar applikationen av OAS:s Demokratistadga”.

-”Placera i agendan den humanitära krisens premiss som tillåter en intervention med hjälp av multilaterala organ, därmed OAS inkluderat”.

Och tillägger: ”…vår lägliga intervention har tillåtit teckna en väg för en snabb utgång av regimen”.

Det blir klart här att USA flagrant våldför sig på icke-inblandnings princip etablerad i Förenta Nationernas stadga.

Imperialistisk strategi fas 2

Under fas 2 i dokumentet skrivs: ”med avskärmning och strypning under fokus, har vi också kommit överens med de närmast medverkande i MUD (Demokratiska Föreningsbordet) att utnyttja Nationalförsamlingen som gripverktyg för att försvåra regerandet”. ”Också på det politiska planet måste vi insistera i att forma en övergångs regering efter den aktuella regeringens avgång och de åtgärder som ska tas efter regimens störtande, inklusive utformning av en interim regering”.

Och det fortsätter: ”vi måste älta med applikationen av OAS:s Demokratistadga som avtalat med Generalsekreterare Luis Almagro Lemes”.

Dokumentet ”Freedom-2” instruerar precis: verkställande av Nationalförsamlingen, utformning av en övergångsregering och maskopi med OAS:s Generalsekreterare. Dessa instruktioner vittnar om USA:s aggressionsstrategi i Venezuela och biståndet från MUD och OAS:s sekreterare.

Fasbyte

Den 30 juli upplöstes ett långt slag som hade sin slutgiltiga fas mellan april och juli. Under denna period ägde många våldsaktioner rum med beväpnade gruppers agerande, mord och terrorattacker mot institutioner samt försök att bryta enigheten inom den nationella armén. Målet var att förhindra genomförandet av valet till ANC. Regeringens mål var däremot att försöka mildra det ekonomiska krigets effekter och stå upp mot våldsvågen genom att kalla till allmänna val till en ny Konstituerande Nationalförsamling.

Valet var en klar seger för Chavismen och ett ordentligt nedslag för oppositionens strategi och i förlängningen också för imperialismens strategi. Från och med det ögonblicket stod det klart att det inte skulle vara lätt att störta den bolivarianska regeringen med oppositionens hjälp och biståndet från utlandet; dokumentets slagord var tills nu: ”…vi kommer inte att ta på oss kostnaden för en militär intervention i Venezuela utan vi kommer att utnyttja alla möjliga medel för att oppositionen ska implementera de krafter som behövs för att bli av med Maduro”.

Imperialistisk strategi fas 3

Från och med den 30:e var det nödvändigt att intervenera från utlandet för att störta chavismen och därför sattes maskineriet igång vid samma ögonblick för att ge täckning till en sådan operation. Som ”Freedom-2” bekräftar ”får det speciell vikt nu att positionera idéen att Venezuela nu går in i en etapp av HUMANITÄR KRIS som beror på brist på livsmedel, vatten och mediciner och att därför måste vi fortsätta med behandlingen av scenariot där Venezuela är ’nära kollaps och implosion’ för att kunna kräva från det internationella samfundet en humanitär intervention för att bevara fred och liv”.

Och fortsätter:”…bygga upp allianser med andra länder som befinner sig inom räckvidd för U.S. Southern Command”, ”…behålla propagandaoffensiven för att befrämja ett klimat av misstro, anstifta rädslan och göra situationen ohållbar för regeringen”, ”…på det här sättet räknar vi med en solid bas för vår säkerhet och ekonomiska intressen samt våra politiska värderingar”. ”Vi kan inte lämna åt sidan de uppoffringar som vi hittills har gjort för att anknyta Maduros regering till korruption och pengatvätt”.

Men det här kriget, trots att det är betraktat som ”Icke-Konventionellt”, inkluderar den militära aktionen: ”vi måste behålla den elektroniska övervakningen över det här inflyttandeområdet, framför allt på atlantsidan, genom fortsatta överflygningar med RC-135 COMBAT utrustade med elektroniska system som nyligen har låtit oss samla information, genskjuta och stoppa telekommunikationerna såväl från regeringen som från militären”.

Den spanska statens roll

Den spanska regeringen, majoriteten av parlamentet och senaten, ett antal offentliga organisationer, politiska partier, fackföreningar, privata och offentliga massmedier och kulturindustrin har ställt sig i linje med ”Freedom-2”-doktrinen. De har ovillkorligt stöttat oppositionskrafterna som påpekas i dokumentet: ”Med de politiska faktorerna från MUD har vi kommit överens om en gemensam agenda som innehåller ett abrupt scenario som kan kombinera gatuaktioner och en kontrollerad användning av beväpnat våld”. De som har både hejat och lett dessa aktioner har betraktats som frihetens hjältar och de som har blivit fängslade som politiska fångar av den spanska Staten.

Den nya politiska strategin av direkt intervention kräver ett större internationellt stöd. Trots att det är uppenbart att den förespråkade institutionaliseringen av en parallell regering är olaglig, kommer den spanska Staten tillsammans med institutionerna och massmedierna att helt ställa sig bakom den. De kommer att vara en del av aggressionsplanen som kommer att kosta det venezuelanska folket mycket blod och ett fruktansvärt lidande. Bara en stor medborgarrörelse skulle kunna stoppa det spanska stödet till det här kriget.

__________________________________________________________

Och jag tycker att den sista raden i texten borde vara giltig i alla länder som befinner sig i den situationen. Alltså är det bara de stora massorna som kan ge sig ut och stoppa alla sorters politiska och militära intrång i andra länders angelägenheter.

”Varför ljög ni om Aleppo” – En svidande vidräkning av Ulf Sandberg om hur medierna förvrängde sanningen om verkligheten bakom interventionskriget mot Syrien. Del 1

Vad lurar bakom fotot på pojken i ambulansen? Jo, 35 miljoner US-dollar. En brittisk legoknekt. En galen terroristgrupp. Exilsyrier i US. Franska utrikesdepartementet och svenska Sida!

När fotot presenterades i CNN började journalisten gråta.

När Maryanne Golon, bildchef på The Washington Post tittade på bilden, sa hon: – Den är hjärtskärande, övertygande, så vackert komponerat och skrämmande. Varenda mamma i hela världen vill bara ta upp honom och ta hand om honom.”

Rubriker löd ungefär: ”Liten pojke drogs levande ur spillrorna”. Aleppo Media Centers video och foto av pojken blev en global nyhet nästan omedelbart. Media runt om i världen publicerade videon och fotot. Aljazeera hade 2,3 miljoner som tittade på videon.

Det dammiga och blodiga barnet placerades på en stol i en ambulans. Pojken såg förvirrad och fundersam ut. Samtidigt fotograferades han – sittande i sin ensamhet.

Fotot blev en sinnebild för kampen de goda hade att utkämpa mot de onda. * Och som alltid var det Syriska armén och ryska stridsflyg som låg bakom vidrigheterna.

INGEN SLUMP – FINNS ALLTID EN ORSAK

Och alla hade fått sig en lektion i manipulation årgång 2016. Bilden är just det – riggad. Det som händer är ingen slump. Aleppo Media Center jobbar inte så – och inte deras uppdragsgivare eller finansiärer heller. De är ytterst professionella, målmedvetna och vet exakt vad de gör.

Därför är sanningen att lille Omran utnyttjades i ett tydligt och klart propagandistiskt syfte. Han liksom så många andra barn. Och de fotograferas inte för att de som sprider bilderna bryr sig om barnens öde. Barnen ingår i en mycket medveten kampanj för att en viss bild av kriget skall berättas för Västvärldens folk.

ALEPPO MEDIA CENTER EN AKTÖR I DENNA SPINDELVÄV

Låt mig först deklarera att det är en otroligt stor mängd nätverk, organisationer och främmande utländska myndigheter som spelar aktiva roller i det som vi läser om invasionskriget i Syrien. Det handlar också om världens globala mediajättar så stora o mäktiga att inget egentligen hindrar dem.

Och när man bryter ner Aleppo Media Center och synar denna enstaka aktör, då ser man också alla förgreningar och kopplingar. Det är som en spindelväv – vävd med tusentals trådar som går åt alla håll och som möts och som möter andra som möts. Det är som bläckfiskar med oräkneligt antal armar som sträcker sig ut – eller som amöbor som delar sig och kopplar samman.

Det media ger oss är en falsk bild av lite lagom självständiga journalister, medier – som köper och säljer texter och bilder – för att berätta nyheter för oss – ge oss senaste nytt – bli uppdaterade. Det är bara hitta-på.

FOTOGRAFENS HISTORIA

Fotografen heter Mahmoud Raslan och kunde relativt snabbt kopplas samman med jihadistgruppen Harakat Nour al-Din al-Zenki. Gruppen som fått stöd av Väst sedan 2014 – blev kända globalt genom att lägga upp ett filmklipp på Youtube där en bunden 13-årig pojke liggandes på ett lastbilsflak får halsen avskuren.

ICKE-REGERINGSOMRÅDEN

Det bör poängteras med eftertryck att det handlar om journalister, medier, mediacenter som bara arbetar i icke-regeringsområden.

  • Aleppo var ex allmänt benämnt som Al-Nusraland, alltså Al-Qaida, när det ockuperades.
  • IS arrangerade offentliga avrättningar.
  • Några bilder – som massavrättningen av soldater i Syriska armén har blivit klassiska.

Det är alltså dit som alla dessa internationella mediaaktörer nedan har riktat sitt arbete, sina resurser och aktiviteter. Och allteftersom striderna fortgick i Aleppo – så tystnade media överhuvudtaget att tala om annat än ”oppositionen” och ”rebeller”. De extrema religiösa krigarna, de utländska jihadisterna med halsskärning som specialité hade försvunnit – ja, inte i verkligheten, men i medias rapportering. Den stora smällen kom så när Syriska armén tillfångatog fjorton, 14, NATO-soldater inne i en stridscentral. Att US Special Forces funnits i staden länge blev liksom med tiden en ”officiell hemlighet”.

EN AV DE FLITIGASTE BILDLEVERANTÖRERNA TILL VÄSTMEDIA

  • Kortfakta om Aleppo Media Center:
  1. Aleppo Media Center, AMC startades upp i oktober 2012. Har idag ett 20-tal anställda och frilansare. De är numera en av de flitigaste leverantörerna till Västerlandets media. Det verkliga lyftet kom via samarbete med ”White Helmets”, Vita hjälmarna. AMC förser flera större globala medier löpande med bilder, bl.a. : CNN, BBC, Al Jazeera, The New York Times, The Washington Post och The Guardian. Det innebär att det som AMC skickar – det blir globala nyheter !

MÅNGA VILL VARA MED OCH HJÄLPA MEDIA CENTRET

  • Uppbyggnaden och utvecklingen av Aleppo Media Center kan delas upp i olika spår. Det är många som velat vara med: – Initiativet till centret tog exilsyrier i US i bl.a. organisationen SEO. – Det stora språnget för centret kom med samarbetet med ”Vita hjälmarna” och grundaren och legosoldaten James le Mesuriers otroligt stora nätverk. – Med det EU-finansierade projektet – Syrian media incubator – lyftes de europeiska mediakontakter upp på en ny officiell nivå. Projektet ägdes av franska staten via CFI Canal France International och med bl.a. svenska SIDA med på ett hörn.

EXILSYRIER I USA BYGGDE UPP ALEPPO MEDIA CENTER

  1. Det direkta upphovet till Aleppo Media Center var organisationen – SEO. En förkortning för – De utflyttade syriernas organisation eller Syrian Expatriates Organisation. Organisationen har kontor på K Street i Washington BC. Gatan är lobbyisternas förlovade gata ! För att visa resurserna bakom kan nämnas att organisationen skickade i juni månad 2012 skickade ut 400.000 mejl. Organisationen har fortsatt att stötta AMC.
  1. SEO samarbetar bl.a. med Cuban Resistance (CRA) i Miami. Avtal finns att samarbeta för att stötta respektive lands regeringar. 4. De är en av huvudaktörerna i US-baserade The Coalition for a Democratic Syria, med fem olika exilsyriska organisationer. Varav en heter SEFT och öppet arbetar för att US skall intervenera i Syrien.

DET STORA SPRÅNGET – MED WHITE HELMETS OCH MAYDAY RESCUES 350 MILJONER

  1. James le Mesurier är en brittisk officer som de senaste 20 åren agerat som konsult och legosoldat lite varstans i världen ”där svårlösliga situationer funnits”. Han har jobbat för både FN, EU o UK Foreign office. Har ett otroligt globalt nätverk inräknat Academia, forna ökända Black Water.

James le Mesurier kom till Turkiet under 2012 och i mars 2013 hölls så mötet som innebar den definitiva starten av Hjälmarna. Mötet hölls ihop med Syriens Nationella Råd som bl.a. hade kontakter med turkiska aktivister och Qatars Röda Kors som hade kompetensen för utbildning. Finansieringen var redan klar från US och UK. Fler kom till vartefter.

  • Hjälm-projektet blev så lyckat att han 2014 sjösatte – Mayday Rescue. Där har Mesurier 350 miljoner i årlig budget med huvudkontor i Amsterdam, med operativt kontor i Istanbul, Turkiet och kontor i Dubai. Projektet är en breddning och utveckling av Hjälmprojektet. Med hårdsatsning på bl.a. extern reklamspridning. VITA HJÄLMARNA SYNAS I ETT SENARE INLÄGG !

SYRIAN INCUBATOR I TURKISKA GAZIANTEP – SKÖN BLANDNING AV FRANSKA UTRIKESDEPARTEMENTET, EU, FN OCH SVENSKA STATEN OCH SIDA

  1. The Syrian Media Incubator var ett tvåårigt projekt med EU-medel och med franska staten som projektägare via CFI, förkortning för CFI Canal France International, agence française de coopération medias. CFI ligger under French Ministry of Foreign Affairs and International Development. * CFIs uppgift är att sprida ”den franska politiken” för internationell utveckling. Stöd ges till offentliga eller privata aktörer inom mediasektorn i syfte att stärka modernisering och demokratiseringsprocess enligt fransk modell.

  1. Projektet The Syrian Media Incubator hade en budget på 25 miljoner och kom att samarbeta med Aleppo Media Center på flera olika områden – inte minst var CFI en väg att nå ut med bilder, ex är ju nyhetsbyrån AFP fransk.
  2. Nya mediaprojekt från CFI är på gång.
  1. The Syrian Media Incubator hade flera samarbetspartners – bl.a. den danskplacerade skandinaviska IMS, International Media Support och Reportrar utan gränser.
  2. IMS finansieras gemensamt av danska, norska och svenska staten. Årlig budget ca. 18 miljoner.
  1. Svenska SIDA har samarbetat med IMS sedan 2013 och stöttade en konkret idé om var att starta en radiokanal. Idén förverkligades 2015 och kanalen kom att heta Rozana. Förutom radio blev det videoinslag, textartiklar, sex bloggar med mera. * Radion fick en riktig boom när den var först med att intervjua pappan till den lille kurdiske pojken som drunknade och fick då en miljon lyssnare.

Det verkar som att SIDA avvecklat just stödet till Radion. Däremot har mängder av andra finansiärer och samarbetspartners tillkommit – en av dom den globala George Soros och hans Open Society Foundations, flera FN-organ och Läkare utan gränser. CFI är kvar.

MEDVETEN PROPAGANDA – INGEN NYHETSFÖRMEDLING Sp bakom pojken i ambulansen finns en hel uppsjö Västerländska aktörer – som inte agerar för att ge oss nyheter. De satsar resurser, kompetens, de utarbetar strategier – för att uppnå politiska och ideologiska mål. De ger oss det de vill att vi ska ha och är det en pojke i en ambulans så får vi det.

VARFÖR SYRIEN?

Det samlade västerländska samfundet finns i och runt staten Syrien. * Först ut i öppen offentlig skala var de religiösa extrema fundamentalistiska galningarna – som fick gehör från 200.000 personer i 100 olika länder jordklotet runt. Kom och döda syriska medborgare. Denna kampanj stöddes öppet av flera Gulfstater och Turkiet.

  • Säkerhetstjänster från de stora länderna var i Syrien tidigt – tyska, brittiska, franska, US o israeliska m.fl. * Så kom de stora internationella NGOs klampande. * Media dök upp – de globala jättarna – inte så att de placerade sig i Syrien – de hade bulvaner, de hade lokala aktörer – som satte upp kontor o anställde folk. * En hel drös stater ville bomba. Skickade sina stridsflyg o piloter o material till flygbaser och började bomba syrier. * FN-organ i massor agerade i grannländer och inne i Syrien. Försöket med ”irak-knepet-gjordes”, gasattacken, men misslyckades. EU la sig i – släppte oljesanktioner för att rebeller o IS tog oljan. * Den samlade globala makteliten, den 1% som äger 50% av allting, var o är aktiv.

Men varför – varför – varför. Syrien ? Varför denna perversa aptit på att döda syrier ? Det är fullkomligt galet – men så har väl världen aldrig varit så proportionslös som nu.

KAMPANJEN – ”VARFÖR LJÖG NI OM ALEPPO” kommer med fler inlägg. Medias totala svek gentemot sitt uppdrag nådde kosmiska proportioner under striderna i Aleppo. Den globala genomslagskraften för lögnerna blev också mycket uppenbar. Folket i västvärlden utsattes återigen för ett ständigt bombardemang av lögner, där samma budskap upprepades och hamrades in. Det var dom goda – mot dom onda. Det var svart mot vitt. Och plötsligt fanns inte de tusentals extrema religiösa fundamentalister som intog Aleppo för fyra år sedan och massavrättade soldater och civila.

 

* Väldigt många uppgifter kan enklast bara Googlas fram. Det finns därute – därborta – därinne…

Ett exempel att följa!

Bolivia Becomes First South American Country To Ban Rothschild Banks

Bolivia has kicked the Rothschild banks out of their country as President Eva Morales begins the process of gaining financial independence.

Bolivia has become the latest country to kick the Rothschild banks out of their country, with President Evo Morales announcing that Bolivia will no longer respond to pressure or financial blackmail from the US government or Rothschild-controlled international banking institutions.

The International Monetary Fund (IMF) and US-dominated World Bank have been major players in the global economic landscape ever since their creation in 1944. These international banking organizations, which are privately controlled by the notorious Rothschild banking family, first pressure nations to deregulate their financial sector, allowing private banks to loot their economies.

Once the governments are forced to bail-out their deregulated financial sector, the IMF or World Bank sets up a loan package written in secret by central bankers and finance ministers that undermine their national sovereignty and force them to adopt policies of austerity that harm workers, families, and the environment.

Bolivia have become the first South American country to grow wise to the ruse. They have worked hard to gain financial independence and are now in the process of kicking the Rothschild controlled banks out of their country.

Before Evo Morales assumed the office of president, Bolivia was suffering from the effects of IMF/World Bank-imposed austerity and privatization that exploited its people and resources. It was also South America’s poorest nation. Though the Bolivian people, through strong showings of popular resistance over a period of years, were able to stop some of the worst privatization efforts – particularly the privatization of the nation’s water supply, many of the shackles imposed by these Rothschild-controlled institutions remained.

Rothschild banks Bolivia

Bolivian president Evo Morales (right)

Morales, who became Bolivia’s 80th president in 2006, was the first president to come from Bolivia’s majority indigenous Aymara population and has since focused on poverty reduction and combating the influence of the United States and multinational corporations in Bolivia. Ten years later, Morales, a Democratic socialist, has managed to transform Bolivia into the fastest growing South American economy all while maintaining a balanced budget and slashing its once-crippling government debt.

Bolivia’s newfound economic independence has now empowered Morales to reject the very same institutions that once preyed upon his country. Just a few weeks ago, Morales announced that Bolivia will no longer respond to the demands or blackmail of the United States, the World Bank, or the IMF.

During a visit to Tarija in Southern Bolivia, Morales said “Before, in order to obtain credit from the IMF, we were forced to give up a part of our country, but we have liberated ourselves economically and politically and we are no longer dependent on other countries or institutions.” Morales praised social movements and the people’s unity for the country’s ability to resist and reject privatization and foreign influence.

However, Bolivia has done much more under Morales’ leadership than ban international banking cartels from operating within it borders. Bolivia has kicked out numerous multi-corporations since Morales took office, including McDonalds and Coca Cola, while also refusing to cooperate with the US’ disastrous War on Drugs.

It is also devotes 14% of its national budget to education, the second most of any country in South America. In contrast, only 1.7% of the national budget goes to education in the US. Morales also forced foreign oil and gas companies to pay an astounding 82% of its profits to the Bolivian government, which is used to fund a variety of popular social programs benefiting the poor. Poverty in Bolivia has dropped significantly as a result. Bolivia’s transformation under Morales proves that any nation, no matter how impoverished, can throw off the shackles imposed by international bankers and return the power to the people.

Amerikas Förenta Stater, Republiken Kuba, demokratin och världen

För det första

Världens så kallade största och mäktigaste demokrati, USA (knappt 319 miljoner invånare) har världens rättsosäkraste indirekta valsystem där elektorer tillkom enligt grundlagen så tidigt som 1787 med anledning av att presidentens makt inte skulle begränsas. Detta gör att det många gånger hänger på en enda elektorsröst vem som blir president då i fall av lika resultat, träder representanthuset och röstar fram den nye presidenten via en röst per delstat. Detta har hänt 1824, 1876, 1888 och, senast, år 2000 när 537 röster i Florida gjorde att George W Bush och inte Al Gore blev president. Att få majoriteten av rösterna i landet innebär inte att man blir president. Detta istället för att ha direktval både centralt och i delstaterna vilket skulle öka representativitetens trovärdighet. Drygt 55 % har valdeltagandet varit i det senaste valet.

Det är just den demokrati som låter finansvärlden ta över politiken genom lobbing och finansiering av röstjakt istället för att agera politiskt, förändra och dela och fördela rättvist.

Det är den demokrati som låter ett fåtal människor berika sig på de stora majoriteternas bekostnad istället för att jämnare fördela resurserna. Detta i namnet av det fria valet och den “frihet” som det innebär.

Det är den som diskriminerar sina svarta – dem som hjälpte till att bygga upp landet som slavar – istället för att kämpa mot främlingsfientlighet, rasism och diskriminering. Exempelvis dödades av polisen från januari till juni 2015, 381 svarta vilket är 24 % av antalet dödade. Detta i förhållande till hela befolkningens proportioner där 13 % är svarta gör att det är 2,5 gånger större sannolikhet att svarta skjuts till döds än andra grupper.

Det är den som räddar finans- och bankinstitutioner från bankrutt med hjälp av skattepengar som sedan aldrig betalas tillbaka istället för att hårt reglera finansvärlden och vinstuttag. Exempelvis fick Fannie Mae och Freddie Mac 100 miljarder dollar var och American International Group fick 85 miljarder dollar 2008. Staten tog visserligen ”kontroll” över dem men i slutändan var det det amerikanska folket som betalade.

Det är den som utesluter de fattigaste genom att beröva dem möjligheterna att skaffa sig ett värdigt liv istället för att skapa fler förutsättningar för ett rättvisare samhälle med resurser till alla. Som exempel kan vi nämna de dåliga bostadslånen under 2008 som senare lämnade tusentals amerikaner bostadslösa på grund av den stora finanskrisen och som sedan bostädernas nya ägare kunde spekulera med, eller också en helt privatiserad sjukförsäkring som endast accepterar dem som har råd att betala.

Det är den som lägger sig i andra länders angelägenheter utan att be om tillstånd att göra det istället för att sätta igång och lösa de stora inre problem som den har på hemmaplan. Som exempel kan vi nämna Libyen, Irak, Iran, Syrien, Egypten, Ukraina, Ryssland, så som stora delar av Latinamerika m.m.

Det är den som beväpnar sina nästkommande ”fiender” genom att i våra ögon omvandla dem från vänner till ovänner för att fortsätta utveckla vapenindustrin istället för att utnyttja dessa enorma resurser på hemmaplan. Exempelvis kan vi nämna två av de mest misslyckade interventionerna, Hussein i Irak och Gaddafi i Libyen, två helt oberoende och suveräna nationer som i sinom tid tog avstånd från dollar baserade ekonomier och försökte förstärka sina egna valutor.

Det är den som ställer sina egna intressen före världens och främjar krig istället för att kämpa för freden och hålla sig utanför beväpnade konflikter, t.ex. återigen Irak, Libyen, Afghanistan, Syrien, Egypten, Ukraina, Ryssland och stora delar av Latinamerika m.m.

Det är den som har ansikte att tala illa om dem som inte vill följa efter dess egna villkor istället för att fridfullt etablera vänliga relationer med alla världens fria idéer. T.ex. Kuba under 6 decennier vilket trots lättnad i relationerna idag fortsätter med blockaden.

Det är den som hjälper till att störta legitimt valda makthavare för att installera marionettregeringar och kaos istället för att lägga sig i finansvärldens expansion och politiska övertag och ro det egna ekonomiska projektet i land. Två klara exempel i historien är Allende i Chile och Albenz i Guatemala och lite närmare i tiden med andra mer sofistikerade medel Dilma Roussef i Brasilien och Cristina Fernandez i Argentina och nu senast försöken att destabilisera och störta Venezuelas president Nicolás Maduro.

Det är den som med hjälp av sina egna mediemarionetter upprepar en lögn det antal gånger som behövs för att den ska bli sann istället för att granska sig själva och låta en granskande journalistik röra sig fritt. Som exempel i det här kan vi nämna Irak-kriget och de påstådda vapnen av massdestruktion vilket Hans Blixt redan från början hade förklarat obefintliga eller Irans påstådda kärnvapenprogram som i slutändan blev en fredlig överenskommelse då det inte fanns några uttalade hot.

För det andra

Världens så kallade ”längsta kommunistdiktatur”, Kuba (drygt 11 miljoner invånare) har ett valsystem som har ett högsta beslutande organ och beslutande församling vars namn är Nationalförsamlingen, Kubas parlament. De 614 ledamöterna till Nationalförsamlingen väljs vart femte år i allmänna, hemliga, direkta val med ett personvalssystem och utan medverkan av partier. 2008 var valdeltagandet 94,7 %. Blankröster var 3,7 % och 1 % av rösterna var ogiltiga. Valen av 1201 delegater till de 14 provinsförsamlingarna äger rum samtidigt med valen till Nationalförsamlingen. Valen till kommunförsamlingarna äger rum med 2,5 års mellanrum efter öppna nomineringar på grannskapsnivå. Nationalförsamlingen väljer statschef och regering. Rösträttsåldern är 16 år. Valdeltagandet ligger omkring 95 %.

Det är just den “diktatur” som har den minsta barnadödligheten i hela Latinamerika, inklusive mindre än Förenta Staternas, beräknat till 4,2 promille (2014). Det är den vars antal läkare har ökat från 3 000 före revolutionen till 70 000 (2007). Av dessa tjänstgör ca 25 000 utomlands, fördelade på 73 olika länder. Läkartätheten är en läkare per 168 invånare.

Det är den som fram till oktober 2008 hade fler än 270 000 specialister som arbetade i 160 länder sedan 1960, varav de flesta, 185 000, inom hälsovården. I början på 2008 fanns 37 000 kubaner inom hälsovården i 73 länder. Samtidigt studerade 30 000 ungdomar från Afrika, Asien och Latinamerika medicin på Kuba.

Det är den som håller alfabetiseringsgraden i hela landet på knappa 100 % där hela befolkningen är alfabetiserade till 96,8 % och ungdomarna mellan 15 och 24 år till 99,8 % (2002). Antalet elever per lärare på lågstadiet är 11, på mellanstadiet är 11,4 och på högstadiet är 6 (2001).

Det är den som garanterar alla basföda till låg kostnad, avgiftsfri sjukvård och mediciner. Utbildningen i skolorna och universitet är kostnadsfri och inkluderar läromedel och logi om så behövs. 80 % av kubanerna äger sina bostäder och övriga betalar en låg amortering, högst 10 procent av lönen. Kulturevenemang är antingen gratis eller så är entréavgiften låg. Kubanerna är således inte beroende av lönen, studiestipendierna eller pensionen. De 10 procenten rikaste på Kuba har en samlad inkomst som är mindre än tre gånger så stor som de fattigaste tio procenten. I Latinamerika som helhet är motsvarande skillnad 100 mot en och i USA 20 mot en.

Det är den som slogs med regeringsarmén efter att Angolas lagliga regering bett om hjälp. Man kämpade där mot Sydafrikas USA- och brittisk stödda apartheid-armé och en gerilla, stödd av samma makter. Därmed bidrog Kuba på ett helt avgörande sätt till södra Afrikas befrielse.

Slutligen

Det är frågan om vad människor i slutändan vill välja att kalla för demokrati. Hur mycket säger siffrorna när vi jämför dem? Hur mycket väger det så kallade fria valet? Hur mycket står vi för solidaritet och hur mycket för individualiseringen av samhället? Hur mycket vet vi om dessa länder som vi ofta får ensidig information om? Hur kommer det sig att vi kallar för diktatur ett land som har lyckats med så mycket som andra inte har lyckats med?

Det är säkert inte vad politikerna som står i tur väljer att säga med hjälp av sina språkrör. Det är vad som är det bästa för de flesta i det land som människorna befinner sig i som gäller.

Det finns inte en och samma demokratiform för alla utan det finns en demokrati för varje land och folket i varje land får välja hur just deras ska fungera. Inga länder ska behöva lägga sig i andra länders sätt att föra sin politik såvida man inte blir ombedd.

Det är först när imperialistiska och hegemoniska krafter drar sig tillbaka och låter suveräniteten gälla som det kommer att fungera. Det är då vi kan uppnå riktig fred i hela världen så att resurserna används till de rätta ändamålen, d.v.s. tak över huvudet, arbete, hälsa och utbildning för alla. Vi pratar fortfarande om de mest fundamentala mänskliga rättigheterna för att inte säga “mänsklighetens fundamentala rättigheter”.

Fidel Castro i Förenta Nationernas generalförsamling 1963

 

Nej till krig mot Syrien!

Därför angår Ukraina oss alla

Ulf Bjerén i Karlskrona skriver ett mycket viktig inlägg om Ukraina i Sydöstran. Det ska hållas ett möte där den initierade och kunnige Oleg Mezjuev ska berätta om vad som händer och har hänt i Ukraina. Både Ulf Bjeréns artikel och det påannonserade mötet har lett till reaktioner i Karlskrona med krav på att ABF och Folkets hus stoppar mötet. Detta skulle vara ett brott mot Folkets hus grundsten eftersom folkets hus bildades just för att yttrandefriheten även skulle kunna utövas i praktiken.

Här kommer Ulf Bjeréns artikel i Sydöstran:

21 november 2013 ville regeringen i Ukraina inte underteckna avtal med EU innehållande nyliberala diktat och närmande till Nato. Då utlöstes en plan B: Fascistiska stöttrupper, militärt utbildade i Polen och betalda av USA, gick i täten för våldsamma demonstrationer på Maidan.

22 februari 2014 omringade de parlamentet (Radan), misshandlade talmannen och hotade ledamöterna. Den folkvalda presidenten tvingades fly under skottlossning. En författningsvidrig väststödd statskupp genomfördes.

Enligt USA:s biträdande utrikesminister Victoria Nuland hade 5 miljarder dollar satsats av State Department på att främja USA:s intressen. Privata finansiärer som Georg Soros spenderade stora belopp på så kallade NGO-er. I ett inspelat telefonsamtal med USA:s ambassadör i Kiev framgår hur Nuland ger order om vilka som skall ingå i kuppministären.

Kuppen utlöste en våg av fascistisk och russofob terror och pogromer, kidnappningar och mord på politiska och etniska motståndare. Det bildar bakgrund till att befolkningen på Krim i mars 2014 genomförde en folkomröstning och ansökte om att återförenas med Ryssland.

Annektering betyder våldsamt erövrande. Men kan man tala om annektering? Inga skott avlossades. Ryska trupper fanns på Krim i enlighet med det flottbasavtal som sedan tidigare gällde mellan Ukraina och Ryssland.

Nog var återföreningen ett brott mot Ukrainas författning, men denna författning var ju redan slagen i spillror av kuppen. Artikel 1 i FN-stadgan föreskriver folkens rätt till självbestämmande och de historiska banden mellan Krim och Ryssland är mycket starka.

Krim blev förevändning för ökad konfrontation med Ryssland. Nato ökade den militära uppladdningen alldeles invid Rysslands gränser beledsagad av en aggressiv krigspropaganda. Ekonomisk krigföring (sanktioner) till skada för såväl Rysslands som övriga Europas ekonomier genomfördes.

Därför angår Ukraina oss alla. Jämte Irak och Syrien kan Ukrainakonflikten vara förpostfäktningar inför kommande storkrig. Som ett led i arbetet på att väcka en fredsrörelse anordnas seminarium 19 november i Karlskrona Folkets hus där dessa frågor belyses och diskuteras.

Sverige är officiellt alliansfritt. Det är oroväckande att ÖB oemotsagd kan säga på Folk och Försvar 1 oktober: ”Skulle en konflikt drabba oss i vårt närområde kommer vi garanterat att bli indragna.”

images6GCXKPTM

(jag finns när du nämner mig)

Salve hjärtevänner och MMM-läsare!

Som ni säkert redan har märkt under åren ni läst min blogg så är jag ganska kritisk mot detta system som mer och mer slingrar sig ur händerna på oss och markerar för hur våra liv ska se ut. Och det märker vi knappt. Ett av problemen kan vara att vi är ganska distanserade från folk som har det extremt mycket svårare än vi själva har. Vi kanske väljer att blunda eller att göra något tillfälligt halvhjärtad insats för att rena våra samveten och sedan fortsätter våra “normala” och lugna liv som om inget hade hänt.

Denna text som jag tog mig tiden att översätta från spanskan kanske inte är helt och hållet uttömmande vad gäller problematiken men jag tror att i och med att den är skriven av någon som är på andra sidan “väggen” som delar oss ger den oss möjlighet att stanna till och reflektera. Angenäm läsning, säger jag! Vi hörs.

Originaltitel och text på spanska finns på denna adress:

https://desastrenodesastroso.wordpress.com/2016/09/25/existo-cuando-me-nombras/

av Lara Rivero

Mitt namn kunde ha varit Alexis, Josef eller Jonathan. Det är inte viktigt. Jag skulle ha kunnat heta Brian. Strunt samma. Jag kom själv inte på vad jag heter förrän jag var 6 år gammal.

Om du ser en låda, ser du… kartong. Jag ser väggar till mitt hus. Jag kan börja där eller, är det för melodramatiskt?

Om det här var ett brädspel skulle du ha börjat från startlinjen och jag från plats -52. På dina tärningar står nämligen 4, 5, 6, 7, 8 och 9. På mina står 1, 1, 1, -1, -5 och 0. Vi startar inte från samma punkt, vi framskrider inte lika fort. Det är varken ditt fel eller mitt. Ingen väljer var man födds.

Vid 13 års ålder smakade du på cigarretter så att dina vänner inte skulle tro att du var en fegis. Jag begick stöld för första gången. För att inte göra din pappa besviken gick du in på juristlinjen. Av samma skäl lärde jag mig att hantera ett vapen. Du fick betyg i de flesta av dina ämnen i december eftersom du inte ville ha skyldigheter under din ledighet. Jag lämnade studierna av samma skäl. Om jag ger allt från mig, om jag gör allting bra, om jag arbetar mycket och har mycken tur, kanske jag kan avsluta högre studier. Du gör dina i Europa.

Börja inte gäspa! Jag har inte kommit för att berätta mitt liv. Jag vet vad du tänker på. Du tänker på fallet som nyligen gick ut i press om tjejen som vann guldmedaljen och föddes fattig. Du tänker på att den som vill kan. Att allting är en uppoffrings sak. Att vara fattig berättigar inte att ge sig ut och begå stölder.

I det sista har du rätt. Jag vill inte bli berättigad av dig. Gör aldrig det! Det är inte det jag begär. Men förstå mig rätt! Att förstå är inte att berättiga. Jag begär inte ens att du ska förstå mig utan att du ska veta att jag är en produkt mer och det är du också. Vi är produkter av ett system, fullt av gyllene skit. Ett system som behöver många, många fattiga och en någorlunda stor medelklass så att den högsta klassen blir berättigad sin existens.

meganyheter

                        Bilden är manipulerad

Eftersom jag kan stjäla en, två eller tre mobiler medan det finns andra vars små och obetydliga växelpengar kan bestå av hela vårt livs lönesumma finns det andra som har kontroll över stormarknaders kedjor, multinationella företag, banker, länder. Dessa tänker man inte på eller pratar om. Det är klart. Det är inte passande. En berömd multimiljonär brukade säga att om folk förstod systemet skulle det bli revolution imorgon bitti.

Man tänker inte på dem. Det är naturligt. De vill ha mig som fattig och dig som oupplyst. Det går bra för dem eftersom du ändå inte vill veta hur spelbrädet som de designat ser ut där du faktiskt bara är en pjäs till.

Jag kan stjäla en, två eller tre mobiler medan de stjäl de timmar i ditt liv som du ägnat åt att arbeta för att köpa det du inte behöver men som de har fått dig att tro att du gör. Eftersom reklamerna säger det och de tillverkar det som någon måste handla. Aldrig har mänskligheten handlat så mycket som nu. De stjäl timmar av ditt liv, på avbetalning och utan ränta. Du vill ändå inte veta hur detta spel fungerar eftersom du är bekväm som du ärfo%cc%88retag

Eftersom de inte behöver mig blir jag dödad. Det finns många sätt att göra det. En kula är av de minst ansedda. De kan också förneka dig rätten till anständig utbildning och med det ett anständigt arbete, ta ifrån dig brödet från munnen när du växer upp och hämma din naturliga utveckling, bortse från dina rättigheter, stänga dörrar till dina möjligheter, stigmatisera dig före din födsel, stjäla din dignitet och lusten att leva. Det finns många sätt att döda.

Det är svårt att tänka i rädsla, lära sig i hunger, arbeta utan hopp. I Argentina finns det redan en tredje generations fattiga. Det vill säga att det idag finns fattiga vars föräldrar redan var fattiga och vars förföräldrar föddes och dog fattiga. Det är inte så lätt att tro att du ska kunna ta dig fram genom att arbeta, som en naturlig tanke.

Kapitalismen är som en stor fest dit alla är bjudna. Det som de inte säger är att det inte är alla som är bjudna att äta och att det egentligen är många som är inbjudna som åskådare. Är det inte våld?

Att leva i en värld och ett system som inte är gjorda för dig som alltid blir utanför, som aldrig får en stol med sitt namn vid bordet; i en värld där medelmåttiga vakter stoppar dig efter ditt utseende; i en värld där den kvinnliga patronen genomsöker din väska innan du går in i huset som du ska städa; i en värld där de går över gatan när de ser dig gå på samma trottoar, där husen reser upp höga murar och sätter galler för fönstren; i en värld där det mer och mer byggs fler privata stadsdelar av kristall och där det bara finns vackra hus, vackra bilar och vackra människor; i en värld där det byggs mer bubblor där man låtsas om att jag inte finns, fler väggar med målsättning att skymma mig och göra mig osynlig; är det inte våld?

Det är lätt att leva med slutna ögon, har någon sjungit en gång.

Och allt det här som den här gulliga och obetydliga skriver med litterär licens, som om det vore jag själv, vet hon. Hon vet det men inte jag. Jag vet inte vad kapitalismen är. Jag vet inte hur den fungerar. Jag förstår inte varför jag aldrig kommer att få över till en mobil även om jag arbetar som en idiot hela mitt liv. Mobilen, märkes gymnastikskor, bilen eller plasmateven; alla dessa vackra och skinande saker; lyckan som annonserna lovade mig men som aldrig var tänkt för mig eftersom att vara född Brian, fattig och mörkhyad betyder att aldrig vara tillräcklig.

Jag är systemets avfall och jag vet inte det. Men jag känner det.

Vad är det som händer? Jo. Det stör och gör dig obekväm. Det är normalt. När du var liten hissade dina föräldrar upp vindrutan när någon ville göra rent framrutan. De sa till dig att inte öppna dörren för dessa människor. När du idag hör en motorcykel stelnar ditt blod. Du tänker på vad du har på dig och om någon kommer att höra ditt skrik. Det är normalt. Du har blivit rånad så många gånger. Men att något är förståeligt betyder inte att det är bra. Att förstå är inte att berättiga.

Vi definierar oss för något som vi inte är. Du definierar mycket dig själv för att inte vara den Brian, den som inte går ut och dansar på samma ställen, som dricker Coca Cola och inte Manaos*; för att inte vara en lat Brian som är fattig för att han vill; för att han förtjänar det. Istället tillhör du en familj som arbetar ihjäl sig och som aldrig fick något gratis.

Det här händer när något eller någon försöker bryta våra fördomar. Vi ställer oss i försvarsposition därför att de rör vid något känsligt. Vår identitet baseras på fördomar. Vi definierar oss för det vi inte är.

Det irriterar dig eftersom det har med dig att göra; eftersom Brian inte är fattig ”för att han vill” trots att de har berättat för dig att så är fallet. Det blir så att uppoffringen inte räcker till… Om Brian också är rädd, hyser agg och brister i förtroende; om Brian egentligen liknar dig ganska mycket, bara det att han föddes 15 kvarter bort… vem är du då?

Att bryta mot fördomar är alltid fullt av konflikt för oss. Därför ändrar fegisarna aldrig sin ståndpunkt.

Hallå du, är hela det hatet ditt?

“De är ett hot. De är mindervärdiga. De är farliga. De är inte som vi.”

Jag vet inte så mycket om historia men jag har känslan av att gaskamrarna var möjliga för att det fanns folk som tänkte något liknande. När två grupper konfronteras är det viktigt att en blir mänskligt undermålig, djurisk, vild; att de inte är som jag därför att bara då är det berättigat att begå mot dem saker som du aldrig skulle begå mot dina egna: lynchning, tortyr, död, förslavning, massmord eller etnisk rensning.

När vi normalt antar att någons liv inte är värt att försvara… kan allting hända. Tron går alltid före handling.  Hitler skulle ha förstått detta mycket väl.

Vilken idiotneger, skulle vem som helst, vilken dag som helst kommentera och fortsätta med sitt liv. Ett liv som tillåter mat och dryck i kylskåpet varje dag.

Vilken skitneger, säger vi som ingenting.

Och en vacker dag var som helst finner vi en person som håller på att dö under en bil medan en grupp skriker åt bilföraren: DÖDA HONOM, DÖDA HONOM!!!!

En vacker dag var som helst slår en grupp hatfulla och agghysande människor som är rädda och revanschsugna en redan döende och liggande människa som slutligen dör till följd av slagen.

Vi pratar tyvärr inte om den detaljen. Det blir inte ett varmt och passionerat tema i diskussionerna i barerna och konditorierna. Det diskuteras inte heller i teveprogrammen där någon massmediekändis tar upp det och frågar vad det är som händer med oss. Vad i helvete håller på att hända med oss då vi tillåter oss sparka och filma på den liggande istället för att ringa efter en ambulans.

Får vi inte ont av att se det? Ger det oss inte rädsla? Är det inte viktigt?

Varifrån kommer så mycket gift?

Och ännu viktigare: vad ska vi göra med det?

Våldet är gatans lag. Jag vill inte komma härifrån med mer av det samma. Det behövs en annan formel. Väggar finns det för många, låt oss bygga broar. Förvandla mina kvarter, mina fängelser och mina skolor. Fyll dem med ljus och färger, med musik och liv. Säg till mig att det finns alternativ. Visa mig en horisont. Ge mig något hopp.

Men för att det ska vara möjligt… omvandla mig till människa när du tittar på mig. Jag fick inte veta vad jag heter förrän de skickade mig till skolan när jag var 6 år gammal. Hemma kallade de mig inte efter mitt namn. Vi var för många bröder, för mycket skit, för många skrik. Gör mig till en människa. Jag behöver det. Se till att inte överraskas när jag agerar som skit om du tittar på mig och äcklas. Se till att inte överraskas av att jag agerar som ett litet djur när jag blev behandlad som ett hela mitt djävla liv. Hur är det möjligt för mig att ha en plan, ett projekt, minimalt, med lust att klara mig om jag har fått veta att jag är ett skit? Ingen har någonsin förväntat sig något av mig.

Gör mig till människa när du tittar på mig. När jag vill skrapa din vindruta, sälja något till dig på bussen eller ber om något utanför din kyrka, ge mig inte bara några mynt så att du känner dig bättre utan titta på mig. Vänd fan i helvete inte ansiktet från mig! Titta på mig och märk att jag finns! Fråga mig vad jag heter, hur jag mår, var jag bor, om jag arbetar eller går i skolan! Gör mig till en människa! Jag finns när du ser mig.

Det verkar vara tre oberoende skeden. Tre saker som inte har med varandra att göra. Men det är inte sant. Systemet – det här gyllene skitet – behöver riktigt oupplysta och fattiga människor för att fungera.

Det behöver agg, rädsla och revanschlust från båda sidor. Det är starkare ju längre vi står från varandra. Det behöver vårt avstånd. Behöver oss att välja vara väggar och inte broar. Det livnär sig på egoismen, likgiltigheten, att inte vilja veta och inte vilja röra på sig; på din bekvämlighet.

Det är det att det faktiskt ät lättare att säga ”vilken djävla neger” och blunda.

fear-kopia

Författarinnans fotnot: denna text skulle också kunna heta “Anspråkslös empati övning”. Jag vet att temat är oändligt komplext och att det inte är det enda och unika som kan skrivas om det. Jag vet också att texten inte är skriven från alla möjliga synpunkter. Men jag vet också att om jag skulle kunna göra det med all utsträckning och djuphet som den förtjänar (det skulle säkert bli minst en eller två böcker), skulle jag ha svaret på den mänskliga naturens dilemma och ursprunget till världens fattigdom. Det är mer än klart att så inte är fallet.

Att skriva om det som jag redan förstår är tråkigt. Därför skriver jag för att försöka förklara för mig det som jag inte förstår.

*Alternativ nationell dryck

 

Lång leve Venezuelas suveränitet!

Salve hjärtevänner och MMM-läsare!

Vi fick veta för ett par dagar sedan att Venezuela stod inför nya hot om en statskupp och när man i princip bara hör och läser upprepade former av giftiga uttalanden om den avlidne förre presidenten Hugo Chavez Frias och hans efterträdare, nuvarande folkvalde president Nicolás Maduro så vill man gärna söka efter alternativa perspektiv. Framför allt om man själv förut har konstaterat att det är mycket positivt som det inte nämns om vad Venezuela har åstadkommit under tiden som den Bolivarianska regeringen har varit vid makten.

Jag vill därför gärna göra ett återbesök till siffrorna som jag någon gång har publicerat för att få något av en introduktion till det som ni sedan kommer att kunna läsa vid länken som jag ska ge er.382294_404468832982147_22901147_n

På den här länken kan ni läsa om siffrorna http://www.gabard.se/?p=217.

Med detta som grund och nu med Maduro (con Maduro) skulle jag vilja uppmana er att läsa följande text som Jorge Capelán, en latinamerikansk-svensk journalist bosatt i Managua, Nicaragua, där han arbetar för Radio La Primerisima samt skriver för tidskriften Correo.

https://orattvisabetraktelser.wordpress.com/2015/02/09/dn-torped-at-usa-amerikanska-intressen-overallt-i-varlden/

Angenäm läsning! Vi hörs och syns!

Vet ni vad? Jag vill inte vara Charlie!

Salve hjärtevänner och MMM-läsare!

Nej. Jag vill inte vara Charlie. Och det av flera anledningar. Huvudanledningen är att det så överreklamerade uttrycket “freedom of speech” kan och ska inte utövas ansvarslöst. Alltså finns det ingen frihet utan ansvar. Nej. Frihet under ansvar är det absolut unika att ta till sig. Min individuella frihet slutar där grannens börjar. Så också religionernas frihet och varför inte också nämna ländernas frihet. Tar man inte ansvar för den friheten man tar sig så måste man vara klar över att det kan ha konsekvenser.

FRANCE-ATTACKS-CHARLIE-HE916200

Jag har aldrig varit en älskare av satiren just därför att det är väldigt svårt att dra gränserna så att det kan bära ett ansvar. Förlöjligar man andra religioner, politiker, profeter, ledare eller vad det nu må vara så kan man aldrig försäkra sig om att man kan ta ansvar för vad konsekvenserna kan bli. Därmed tycker jag att ingen värld eller kultur har rätt att framhäva sitt som det enda och absoluta gentemot andras. Därför är det enligt mig lika bra att fördöma både dåden och orsakerna.

Charlie_Hebdo_Tout_est_pardonné

På samma sätt vill jag fördöma “hycklarföreningen” som i namnet av yttrandefriheten föddes strax efter dåden i Frankrike. Bara för att nämna någon av dessa hycklare så kan jag få skriva Israels ledare, Benjamin Netanyahu, palestiniernas bödel. Så jag frågar mig vad det är som gör att vi behöver acceptera att flera tusen palestinier dör i Gaza, bl.a. bör det också nämnas 7 palestinska journalister från förra året och samtidigt visa vrede för det som hände i Paris. För om vi hyllar Netanyahu för att han var med i miljonmarschen i Paris utan att ens höra på de krafter som i både Israel och Palestina bedjar om att få fred så är vi också hycklare.

10620289_10152979051930535_4765765127778337725_o

Och en sak till. Varför sades det ingenting och fortfarande sägs ingenting om de 16 serbiska journalister som 1999 dog i NATO:s räd? Ska inte det dådet också fördömas av miljontals människor samt den skara ledare-arm i arm i Paris?

Saudiarabiens ambassadör i Paris, Mohammed bin Ismail Al Al-Sheikh borde också dra sig för att vara med arm i arm för yttrandefriheten när en bloggare nyligen på hemmaplan har blivit dömd till 10 års fängelse och tusen piskrapp för att ha som det heter “förolämpat Islam”, vad det nu kan vara.

Så, ska vi fortsätta med att agera “öga för öga, tand för tand” så kommer det alltid att se ut som det gör idag. Tar vi inte ansvar för vår frihet i alla sina former så kommer vi alltid att riskera trampa över gränserna, både de mentala, de själsliga  och de geografiska. När människor är kapabla att tycka att de äger den enda sanningen så kommer de också att bli kapabla att göra vad som helst för att skaffa sig övertaget. Detta gäller socialt, religiöst och politiskt. Nej. Jag säger “länge leve toleransen och ansvaret”.

Jag hoppas att jag har klargjort varför det är så svårt för mig att just vara Charlie i det här ögonblicket. Om vi ska hedra och sörja så ska vi göra det med alla sorters offer och inte bara med dem som just passar “vår sanning” (läs den västerländska kulturens).