“Den rika makteliten gömmer undan 1300 miljarder kronor från svenskarna”

Salve hjärtevänner och läsare!
I Aktuellt Fokus’ ledare har jag idag läst följande text skriven av Kim Fredriksson,
kim.fredriksson@aktuelltfokus.se. Läs och begrunda!

Att den rika makteliten urholkar Sverige på resurser är känt sedan tidigare. Exakt hur mycket de gömmer undan för svenskarna är det däremot få som känner till. Enligt nationalekonomen Daniel Waldenström kan röra sig om så mycket som 1300 miljarder. Vilket kan jämföras med Utgifterna för staten 2016 som beräknas landa på drygt 933,9 miljarder.


Den enorma siffran omnämndes så sent som i oktober i år i tidningen Dagens ETC. I artikeln framkommer det att den svenska nationalekonomen bland annat hänvisar till den franska ekonomen Gabriel Zucman och dennes beräkningar om den europeiska skatteflykten. Enligt Gabriel Zucman ska omkring 12 procent av Europas hushåll bedriva aktiv skatteflykt. Något som artikelförfattaren även slog fast i artikeln: ”Givet att andelen är densamma i Sverige landar vi på drygt 1 300 miljarder, vilket med en femprocentig årlig avkastning innebär 65 miljarder i oredovisade inkomster och drygt 20 miljarder kronor om året bara i utebliven kapitalinkomstskatt. Hur mycket svenska storföretag trixar till sig genom att flytta vinster och utnyttja skumma låneupplägg vet ingen. Oavsett hur man räknar verkar dock Skatteverket missa lejonparten.”

Sverige skiljer sig däremot från merparten av Europas länder på framförallt två punkter. Dels anses Sverige vara ett rikt land. Vissa internationella mätningar har pekat ut Sverige som världens femte rikaste land på jorden. Men det finns också en annan sida av myntet. Även om den minoritet som kallas för makteliten tjänar enorma summor pengar så är majoriteten av svenskarna skuldsatt. Svenskarna har faktiskt inte det speciellt fett om man säger som så. Inte om man ser till vilken riktning välfärden har vandrat de senaste åren.

Dagens ETC:s artikel publicerades den 10 oktober 2015 av journalisten Kent Werne. Sedan dess har världens största läcka kring ett skatteparadis börjat spridas av kapitalmedierna världen över. Till och med fria nyhetssajter som Aktuellt Fokus har hakat på nyheten. Men till skillnad från kapitalmedia har fria medier inte tillgång till det enorma register som avslöjar de skyldiga. Kapitalmedia har avslöjat en del. Bland de mest kända återfinns franska Front National och Islands statsminister. Även banden till Rysslands president Putin har publicerats i stora tidningar.

Det som är mest intressant kring Panama Papers skandalen borde däremot vara de namn som kapitalmedia låter bli att publicera. Vilka är de och varför vill massmediejättarna inte publicera dessa namn? Svaret borde vara rätt givet. Med största sannolikhet figurerar mediemogulerna själva i samma register som sina affärsbekanta som annonserar i deras kapitalstyrda medier. Kalla mig konspiratorisk men jag tror faktiskt att svågerpolitik är extremt vanligt bland de snuskigt rika. Det är ju så det fungerar i verkligheten.

Det kanske finns en anledning till att Bonnérmedia inte har vänt ut och in IK Invests mindre smickrande företag Carema fullt ut. Ett företag som tvingades byta namn till Vardaga efter att ha blivit förknippade med för mycket vanvård av äldre. Anledningen kanske ligger i att Carl-Johan Bonnier är god vän med IK Invests ägare Björn Savén som äger IK Invest. Samma Savén som tjänar drygt en miljard om året på svenska skattepengar. Allt tack vare maktelitens politiker som håller upp dörren för vinster i välfärden. Carl-Johan Bonnier och Björn Savén har suttit i styrelsen för Stockholm School of Economics Advisory Board sedan 2009 – Man behöver inte vara speciellt konspiratoriskt lagd för att förstå hur saker fungerar i maktens korridorer.

Sådan är kapitalismen. Vi ska inte vara förvånade över att kapitalister agerar som kapitalister och gömmer undan folkets resurser. Det ligger nämligen i kapitalismens natur att göra precis allt för maximal utdelning – att deras egna befolkningar får betala för deras lyxliv skiter de i. Samtidigt njuter de av de fördelar som välfärdssamhället bär med sig. Parasiter är vad de är.

1300 miljarder. Det är en sinnessjukt hög siffra. Men det finns anledning till att anta att plundringen är sjukare än så. Risken är att det bara är toppen av ett isberg. Det finns nämligen fler skatteparadis än Panama. Kapitalisterna har flera val att välja mellan. De rikaste procenten placerar resurserna i flera olika skatteparadis – allt för att slippa göra rätt för sig.

Det finns inga ursäkter för den resursplundring som sker. Människor dör på grund av personalbrist inom vården. Äldre människors kissblöjor vägs för att spara in pengar inom äldrevården. Hemlösheten stiger. Svensk järnväg hade behövts rustas upp från norr till söder. Klimatomställningar och skydd inför framtidens höjda vattennivåer hade behövts för flera år sedan. Hade makteliten gjort rätt för sig hade den bistra verkligheten inte behövt vara ett faktum.

Dumma svenskar kallar de oss. De anser att svenska folket är idioter. När Nordeas ordförande Björn Wahlroos förklarade sin syn på maktelitens affärsidé sade han det rakt ut. ”Finanssektorn handlar om att flytta pengar från de 80 procent av mänskligheten som är finansiella idioter till de 20 procent som har idéer”. Med Wahlroos citat i åtanke är det så uppenbart vad maktens system vilar på. Utsugning och folkförakt.

Sett till resursfördelningarna i Sverige talar Björn Wahlroos om de 20 procent av befolkningen som äger 87 procent av Sveriges samlade resurser. Siffror som är framtagna av SCB och United Minds. Det är dessa 20 procent av befolkningen som Nordea och andra storbanker mer än gärna hjälper att bli än rikare genom att blåsa svenskarna på pengar som hade kunnat rusta upp vårt land.

Att vissa politiska krafter är tysta om Panama Papers-skandalen säger en hel del. De förstår mycket väl att om de väljer att tala om vad den rika femtedelen kostar vårt land och hur mycket pengar resursplundrarna gömmer undan så kommer folket vilja se förändring – vilket kräver en annan politik än den de står för. Dessa politiska krafter är livrädda för siffror som 1300 miljarder kronor. Detta eftersom de själva har öppnat upp dörrar för exakt samma maktelit. Dessa krafter vill hellre tala om flyktingar och splittra upp arbetarklassen så att en stark arbetarrörelse inte kan hindra utsugningen av vårt land. För tro mig, den går att hindra. Det är bara det att den politiska åttaklövern i riksdagen inte vill genomföra de förändringar som krävs.

Ska svenskarna kunna försvara sig mot plundrarna behövs det nämligen så mycket mer än bara straffskatt, åtal och reformer som vissa vänsterpartier föreslår. Det behövs en demokratiseringsvåg där ekonomin och makten tas tillbaka av folket. Demokratisk ekonomi är nämligen ingen utopi eller något speciellt konstigt. Det handlar om samverkan, självförsörjning och självständighet. Att utgå från folkets behov utifrån samhällets förmåga. Men också att inse att den kortsiktiga marknadsekonomin är skadlig om man vill ha ett samhälle som blickar längre än vad näsan räcker. Långsiktighet och ansvar är alltid att föredra framför kortsiktighet om man vill bygga ett hållbart samhälle. En omöjlighet om man samtidigt vill behålla statens nuvarande styrelseskick.

_________________________________________

Ja. Visst är det näst in till äckligt att läsa det här. Hur länge till ska vi, det vanliga folket tillåta detta hända utan att agera och reagera. En sak verkar vara rätt så säker. Det är att vi får veta det som de vill att vi ska veta och därför kommer inte några namn fram. Så länge vi bara får en sida av myntet så kommer vi aldrig att kunna vad som gömmer sig på andra sidan. Nu har detta hänt i alldeles för lång tid och det börjar bli dags att vakna upp och säga vårt. Hur länge till ska dessa ofantligt rika människor fortsätta berika sig på de fattigastes bekostnad. Vem ska kunna konsumera det som produceras om det inte finns medel att handla? Är de så kortsiktiga i sina planer att de inte har märkt vad som är på gång? Vad ska vi göra åt detta? Hur gör vi för att kunna få fram den demokratiska ekonomi som krävs till att börja med?

 

(jag finns när du nämner mig)

Salve hjärtevänner och MMM-läsare!

Som ni säkert redan har märkt under åren ni läst min blogg så är jag ganska kritisk mot detta system som mer och mer slingrar sig ur händerna på oss och markerar för hur våra liv ska se ut. Och det märker vi knappt. Ett av problemen kan vara att vi är ganska distanserade från folk som har det extremt mycket svårare än vi själva har. Vi kanske väljer att blunda eller att göra något tillfälligt halvhjärtad insats för att rena våra samveten och sedan fortsätter våra “normala” och lugna liv som om inget hade hänt.

Denna text som jag tog mig tiden att översätta från spanskan kanske inte är helt och hållet uttömmande vad gäller problematiken men jag tror att i och med att den är skriven av någon som är på andra sidan “väggen” som delar oss ger den oss möjlighet att stanna till och reflektera. Angenäm läsning, säger jag! Vi hörs.

Originaltitel och text på spanska finns på denna adress:

https://desastrenodesastroso.wordpress.com/2016/09/25/existo-cuando-me-nombras/

av Lara Rivero

Mitt namn kunde ha varit Alexis, Josef eller Jonathan. Det är inte viktigt. Jag skulle ha kunnat heta Brian. Strunt samma. Jag kom själv inte på vad jag heter förrän jag var 6 år gammal.

Om du ser en låda, ser du… kartong. Jag ser väggar till mitt hus. Jag kan börja där eller, är det för melodramatiskt?

Om det här var ett brädspel skulle du ha börjat från startlinjen och jag från plats -52. På dina tärningar står nämligen 4, 5, 6, 7, 8 och 9. På mina står 1, 1, 1, -1, -5 och 0. Vi startar inte från samma punkt, vi framskrider inte lika fort. Det är varken ditt fel eller mitt. Ingen väljer var man födds.

Vid 13 års ålder smakade du på cigarretter så att dina vänner inte skulle tro att du var en fegis. Jag begick stöld för första gången. För att inte göra din pappa besviken gick du in på juristlinjen. Av samma skäl lärde jag mig att hantera ett vapen. Du fick betyg i de flesta av dina ämnen i december eftersom du inte ville ha skyldigheter under din ledighet. Jag lämnade studierna av samma skäl. Om jag ger allt från mig, om jag gör allting bra, om jag arbetar mycket och har mycken tur, kanske jag kan avsluta högre studier. Du gör dina i Europa.

Börja inte gäspa! Jag har inte kommit för att berätta mitt liv. Jag vet vad du tänker på. Du tänker på fallet som nyligen gick ut i press om tjejen som vann guldmedaljen och föddes fattig. Du tänker på att den som vill kan. Att allting är en uppoffrings sak. Att vara fattig berättigar inte att ge sig ut och begå stölder.

I det sista har du rätt. Jag vill inte bli berättigad av dig. Gör aldrig det! Det är inte det jag begär. Men förstå mig rätt! Att förstå är inte att berättiga. Jag begär inte ens att du ska förstå mig utan att du ska veta att jag är en produkt mer och det är du också. Vi är produkter av ett system, fullt av gyllene skit. Ett system som behöver många, många fattiga och en någorlunda stor medelklass så att den högsta klassen blir berättigad sin existens.

meganyheter

                        Bilden är manipulerad

Eftersom jag kan stjäla en, två eller tre mobiler medan det finns andra vars små och obetydliga växelpengar kan bestå av hela vårt livs lönesumma finns det andra som har kontroll över stormarknaders kedjor, multinationella företag, banker, länder. Dessa tänker man inte på eller pratar om. Det är klart. Det är inte passande. En berömd multimiljonär brukade säga att om folk förstod systemet skulle det bli revolution imorgon bitti.

Man tänker inte på dem. Det är naturligt. De vill ha mig som fattig och dig som oupplyst. Det går bra för dem eftersom du ändå inte vill veta hur spelbrädet som de designat ser ut där du faktiskt bara är en pjäs till.

Jag kan stjäla en, två eller tre mobiler medan de stjäl de timmar i ditt liv som du ägnat åt att arbeta för att köpa det du inte behöver men som de har fått dig att tro att du gör. Eftersom reklamerna säger det och de tillverkar det som någon måste handla. Aldrig har mänskligheten handlat så mycket som nu. De stjäl timmar av ditt liv, på avbetalning och utan ränta. Du vill ändå inte veta hur detta spel fungerar eftersom du är bekväm som du ärfo%cc%88retag

Eftersom de inte behöver mig blir jag dödad. Det finns många sätt att göra det. En kula är av de minst ansedda. De kan också förneka dig rätten till anständig utbildning och med det ett anständigt arbete, ta ifrån dig brödet från munnen när du växer upp och hämma din naturliga utveckling, bortse från dina rättigheter, stänga dörrar till dina möjligheter, stigmatisera dig före din födsel, stjäla din dignitet och lusten att leva. Det finns många sätt att döda.

Det är svårt att tänka i rädsla, lära sig i hunger, arbeta utan hopp. I Argentina finns det redan en tredje generations fattiga. Det vill säga att det idag finns fattiga vars föräldrar redan var fattiga och vars förföräldrar föddes och dog fattiga. Det är inte så lätt att tro att du ska kunna ta dig fram genom att arbeta, som en naturlig tanke.

Kapitalismen är som en stor fest dit alla är bjudna. Det som de inte säger är att det inte är alla som är bjudna att äta och att det egentligen är många som är inbjudna som åskådare. Är det inte våld?

Att leva i en värld och ett system som inte är gjorda för dig som alltid blir utanför, som aldrig får en stol med sitt namn vid bordet; i en värld där medelmåttiga vakter stoppar dig efter ditt utseende; i en värld där den kvinnliga patronen genomsöker din väska innan du går in i huset som du ska städa; i en värld där de går över gatan när de ser dig gå på samma trottoar, där husen reser upp höga murar och sätter galler för fönstren; i en värld där det mer och mer byggs fler privata stadsdelar av kristall och där det bara finns vackra hus, vackra bilar och vackra människor; i en värld där det byggs mer bubblor där man låtsas om att jag inte finns, fler väggar med målsättning att skymma mig och göra mig osynlig; är det inte våld?

Det är lätt att leva med slutna ögon, har någon sjungit en gång.

Och allt det här som den här gulliga och obetydliga skriver med litterär licens, som om det vore jag själv, vet hon. Hon vet det men inte jag. Jag vet inte vad kapitalismen är. Jag vet inte hur den fungerar. Jag förstår inte varför jag aldrig kommer att få över till en mobil även om jag arbetar som en idiot hela mitt liv. Mobilen, märkes gymnastikskor, bilen eller plasmateven; alla dessa vackra och skinande saker; lyckan som annonserna lovade mig men som aldrig var tänkt för mig eftersom att vara född Brian, fattig och mörkhyad betyder att aldrig vara tillräcklig.

Jag är systemets avfall och jag vet inte det. Men jag känner det.

Vad är det som händer? Jo. Det stör och gör dig obekväm. Det är normalt. När du var liten hissade dina föräldrar upp vindrutan när någon ville göra rent framrutan. De sa till dig att inte öppna dörren för dessa människor. När du idag hör en motorcykel stelnar ditt blod. Du tänker på vad du har på dig och om någon kommer att höra ditt skrik. Det är normalt. Du har blivit rånad så många gånger. Men att något är förståeligt betyder inte att det är bra. Att förstå är inte att berättiga.

Vi definierar oss för något som vi inte är. Du definierar mycket dig själv för att inte vara den Brian, den som inte går ut och dansar på samma ställen, som dricker Coca Cola och inte Manaos*; för att inte vara en lat Brian som är fattig för att han vill; för att han förtjänar det. Istället tillhör du en familj som arbetar ihjäl sig och som aldrig fick något gratis.

Det här händer när något eller någon försöker bryta våra fördomar. Vi ställer oss i försvarsposition därför att de rör vid något känsligt. Vår identitet baseras på fördomar. Vi definierar oss för det vi inte är.

Det irriterar dig eftersom det har med dig att göra; eftersom Brian inte är fattig ”för att han vill” trots att de har berättat för dig att så är fallet. Det blir så att uppoffringen inte räcker till… Om Brian också är rädd, hyser agg och brister i förtroende; om Brian egentligen liknar dig ganska mycket, bara det att han föddes 15 kvarter bort… vem är du då?

Att bryta mot fördomar är alltid fullt av konflikt för oss. Därför ändrar fegisarna aldrig sin ståndpunkt.

Hallå du, är hela det hatet ditt?

“De är ett hot. De är mindervärdiga. De är farliga. De är inte som vi.”

Jag vet inte så mycket om historia men jag har känslan av att gaskamrarna var möjliga för att det fanns folk som tänkte något liknande. När två grupper konfronteras är det viktigt att en blir mänskligt undermålig, djurisk, vild; att de inte är som jag därför att bara då är det berättigat att begå mot dem saker som du aldrig skulle begå mot dina egna: lynchning, tortyr, död, förslavning, massmord eller etnisk rensning.

När vi normalt antar att någons liv inte är värt att försvara… kan allting hända. Tron går alltid före handling.  Hitler skulle ha förstått detta mycket väl.

Vilken idiotneger, skulle vem som helst, vilken dag som helst kommentera och fortsätta med sitt liv. Ett liv som tillåter mat och dryck i kylskåpet varje dag.

Vilken skitneger, säger vi som ingenting.

Och en vacker dag var som helst finner vi en person som håller på att dö under en bil medan en grupp skriker åt bilföraren: DÖDA HONOM, DÖDA HONOM!!!!

En vacker dag var som helst slår en grupp hatfulla och agghysande människor som är rädda och revanschsugna en redan döende och liggande människa som slutligen dör till följd av slagen.

Vi pratar tyvärr inte om den detaljen. Det blir inte ett varmt och passionerat tema i diskussionerna i barerna och konditorierna. Det diskuteras inte heller i teveprogrammen där någon massmediekändis tar upp det och frågar vad det är som händer med oss. Vad i helvete håller på att hända med oss då vi tillåter oss sparka och filma på den liggande istället för att ringa efter en ambulans.

Får vi inte ont av att se det? Ger det oss inte rädsla? Är det inte viktigt?

Varifrån kommer så mycket gift?

Och ännu viktigare: vad ska vi göra med det?

Våldet är gatans lag. Jag vill inte komma härifrån med mer av det samma. Det behövs en annan formel. Väggar finns det för många, låt oss bygga broar. Förvandla mina kvarter, mina fängelser och mina skolor. Fyll dem med ljus och färger, med musik och liv. Säg till mig att det finns alternativ. Visa mig en horisont. Ge mig något hopp.

Men för att det ska vara möjligt… omvandla mig till människa när du tittar på mig. Jag fick inte veta vad jag heter förrän de skickade mig till skolan när jag var 6 år gammal. Hemma kallade de mig inte efter mitt namn. Vi var för många bröder, för mycket skit, för många skrik. Gör mig till en människa. Jag behöver det. Se till att inte överraskas när jag agerar som skit om du tittar på mig och äcklas. Se till att inte överraskas av att jag agerar som ett litet djur när jag blev behandlad som ett hela mitt djävla liv. Hur är det möjligt för mig att ha en plan, ett projekt, minimalt, med lust att klara mig om jag har fått veta att jag är ett skit? Ingen har någonsin förväntat sig något av mig.

Gör mig till människa när du tittar på mig. När jag vill skrapa din vindruta, sälja något till dig på bussen eller ber om något utanför din kyrka, ge mig inte bara några mynt så att du känner dig bättre utan titta på mig. Vänd fan i helvete inte ansiktet från mig! Titta på mig och märk att jag finns! Fråga mig vad jag heter, hur jag mår, var jag bor, om jag arbetar eller går i skolan! Gör mig till en människa! Jag finns när du ser mig.

Det verkar vara tre oberoende skeden. Tre saker som inte har med varandra att göra. Men det är inte sant. Systemet – det här gyllene skitet – behöver riktigt oupplysta och fattiga människor för att fungera.

Det behöver agg, rädsla och revanschlust från båda sidor. Det är starkare ju längre vi står från varandra. Det behöver vårt avstånd. Behöver oss att välja vara väggar och inte broar. Det livnär sig på egoismen, likgiltigheten, att inte vilja veta och inte vilja röra på sig; på din bekvämlighet.

Det är det att det faktiskt ät lättare att säga ”vilken djävla neger” och blunda.

fear-kopia

Författarinnans fotnot: denna text skulle också kunna heta “Anspråkslös empati övning”. Jag vet att temat är oändligt komplext och att det inte är det enda och unika som kan skrivas om det. Jag vet också att texten inte är skriven från alla möjliga synpunkter. Men jag vet också att om jag skulle kunna göra det med all utsträckning och djuphet som den förtjänar (det skulle säkert bli minst en eller två böcker), skulle jag ha svaret på den mänskliga naturens dilemma och ursprunget till världens fattigdom. Det är mer än klart att så inte är fallet.

Att skriva om det som jag redan förstår är tråkigt. Därför skriver jag för att försöka förklara för mig det som jag inte förstår.

*Alternativ nationell dryck

 

Mer om EU-migranterna

Salve hjärtevänner och MMM-läsare!

tiggae vinter

Jag kan inget annat än fortsätta plåga mina läsare med problematiken som EU-migranterna tycks ha skapat. Jag har redan uttryckt mina sympatier mot detta folk som med all mödan tar sig hit för att försöka rädda livhanken genom att tigga då de inte har någon möjlighet att göra det i andra länder, allra minst i sina egna och då möjligheterna att få ett anständigt jobb i det närmaste är obefintliga. Politikerna där har inte velat ta steget att lösa problemet med hjälp av de pengar som EU öronmärkt för detta.

Tyvärr verkar det som om våra egna politiker känner sig lika handlingsförlamade och därmed inte vill agera på ett kraftfullt och handlingskraftigt sätt genom att dels pressa de ursprungliga regeringarna på att agera i frågan, dels själva agera centraliserat för att hitta lösningar och få en slutgiltig lösning på den ohållbara situation som dessa människor genomgår med att de kastas ut från deras tillfälliga boenden, rånas och trakasseras pga att de gör det enda de har möjlighet att göra, dvs att de gör ett jobb för att få det dagliga brödet och en slant över till familjerna i sina hemländer.

Jag brukar dra paralleller. Förra gången talade jag om Sveriges insatser  i hjälpen mot Ebola jämfört med lilla fattiga Kuba och deras insats i samma fråga. Jag frågar mig hur deras agerande skulle vara i detta fall. Solidariteten känner inga gränser och det borde våra politiker ha som riktmärke för att agera i sådana situationer. Solidariteten lever vidare i det svenska folkets själ men tyvärr verkar den politiska viljan vara helt frånvarande http://www.svd.se/nyheter/inrikes/4045673.svd. Kommunerna kan visserligen agera oberoende av statens inblandning men utan samordning blir det bara godtyckliga ageranden där den ena skaffar tillfälliga boenden för att motstå kylan medan den andra bara vill avhysa dem från sina  prekära och tillfälliga boenden och betala biljetten hem.

Vad väntar regeringen på? Vad är det som bromsar möjligheterna till en centraliserad lösning? Varför finns inte den politiska viljan att söka en riktig lösning?  Finns det inga möjligheter att utöva påtryckningar mot respektive regeringarna via våra representanter i EU-parlamentet? Och under tiden… vad kan vi göra själva som medmänniskor?

Svar på dessa frågor finns någonstans men tyvärr för ögonblicket helt utom räckhåll för oss vanliga människor. Jag har själv varit av den åsikten att en slant inte hjälper att lösa situationen men efter närmare omtanke har jag kommit på att det ändå inte är något som gör varken mig eller någon annan fattigare, och den slanten kan faktiskt göra flera människor lite gladare. Jag vet och det har kommit till allmänhetens kännedom att människor som har möjligheter att härbergera några stycken under den värsta kylan har börjat göra det och de individuella insatserna har haft en enorm betydelse för en del av EU-migranterna http://www.unt.se/uppland/uppsala/dagcenter-for-hemlosa-eu-migranter-3451392.aspx. Men problemets lösning ligger inte i de samlade individuella satsningarna även om de är till stor hjälp.

Har vår nya regering varit kapabel att erkänna den Palestinska Staten, vilket jag tycker är ett modigt och efterlängtat steg, så borde det inte saknas en djup politisk vilja att göra lika bra ifrån sig och ännu en gång bli ett gott föredöme för övriga länder som konfronteras med samma problematik. Varför inte också försöka göra en insats i de ursprungliga länderna för att bygga hus och skolor för de diskriminerade grupperna med hjälp av dessa EU-pengar som vi vet finns? Mig veterligen finns det redan ett och annat litet projekt på gång här och där men skalan kan bli mycket större.

Den efterlängtade ökade rörligheten inom Europa har blivit verklighet men den verkligheten har tyvärr också avigsidor som vi i Sverige och andra länder måste välvilligt sträva efter att få ta bort.

Oförlåtligt oförskämt från osunda krafter!

Salve hjärtevänner och MMM-läsare!

Jag är inte någon expert på ekonomi men detta ämne berör mitt liv, lika mycket som alla andras på många punkter både under stabila och framför allt under instabila tider då vi, vanliga människor med större krafter måste sätta oss in i hur vi ska kunna klara oss. Så är det med de flesta människorna i vårt samhälle. Vi vet att det alltid finns de som kan och som gör ett jobb som mer eller mindre är relaterat till vår ekonomi. Om de gör ett bra eller dåligt jobb är ju en annan femma men vare sig vi vill eller inte finns det ett samband mellan samhällsekonomi och vår privata ekonomi.

I tider som de vill lever i idag där det virtuella mer och mer håller på att ta över så inser vi också mer och mer att det hela har blivit för stort. Därför har det också blivit svårare för oss att få grepp om det samband som jag talar om. I denna enormt globaliserade värld där folk kan utföra långa virtuella resor över hela världen och i princip få vetskap om allt som händer överallt så har andra viktiga delar av vår kunskap gått vilse i denna storhet. Visserligen kan vi logga oss in på vårt bakkonto och printa ut det mesta som har att göra med våra pengar. Så långt är allt frid och fröjd. Men frågan är vad som händer utanför bankens portar, i den virtuella etern.

Visst är det svårt att över huvud taget föreställa sig hur det är möjligt att få kontroll över dessa otaliga transaktioner som dagligen sker. Har också dessa kunniga experter verkligen kontroll över situationen?

Jag måste säga att jag aldrig har känt mig så säker på innebörden i metoder som “söndra och härska” eller ordspråk som “i de lugnaste vattnen går de största fiskarna”. Den virtuella djungeln har splittrat oss i många avseenden, inte minst inom ekonomin och när det är splittrat så är det inte lugnt. Ni kanske redan förstår vart mina tankar leder. Virtualiteten och globaliseringen i all ära men Marshall MacLuhans “globala by” fortsätter faktiskt att vara inget mer än just en by och det sociala ansvar som han menade ska ha blivit större ger inte upphov till några större förändringar för oss gräsrötterna trots de uppmaningar som de sociala medierna erbjuder och som vi så flitigt använder oss av.

Ta som exempel våra pensionspengar! Något som äldre generationer har tagit för givet i vetskap om att de har arbetat hela sitt liv och att det har gett dem rätten till ett värdigt liv efter arbetslivet håller på att försvinna. Trenden är att våra ekonomiexperter har räknat och bestämt att vi ska behöva arbeta till 67 eller kanske till och med 70 om vi vill ha den pension som vi egentligen ska ha när vi är 65. I det orangea kuvertet kommer det kalkyler som visar vilka usla siffror som gäller om man går vid 65 och de något bättre siffror som gäller vid respektive 67 och 70 års ålder. Min personliga känsla är att det handlar om utpressning, d.v.s. om du inte arbetar tills du är 70 kommer du inte att få ett värdigt liv och därför måste du fortsätta tills du är äldre. Mina tankar går till de ungdomar som idag inte har någon möjlighet att slå sig in på arbetsmarknaden medan experterna vill få oss som arbetar att göra det längre. Min fråga är var pengarna finns om de inte räcker till att “återbetala” dem som har hjälpt till att bygga upp samhället.

Sedan några år tillbaka i tiden har vi börjat höra att det var viktigt att börja privatspara för att öka möjligheterna att få en värdigare ålderdom. Många av oss blev övertygade om att vi skulle göra det. Vad vill man mer än att försäkra sig om att få ett liv även under ålderns höst. Det som de flesta av oss inte insåg då var att i samband med detta så satte det igång en svampartad tillväxt av olika privata bolag som erbjöd oss möjligheten till “himlar och skogar” om vi sparade en viss månatlig summa pengar under ett visst antal år framåt. Vi ställde oss då inte heller frågan om hur dessa privata bolag kunde försäkra oss om något som Staten inte kunde. Lever de i sin egen virtuella värld? Naturligtvis inte. Den världen är densamma för oss alla men det finns dem som har utvecklat förmågan att utnyttja gemene mannens okunskap i frågan.

Det visade sig att kontraktet kunde vara på hela 30 år och någon liten oläslig klausul berättade om att dessa pengar inte kunde röras under åren. Bara 10% kunde man ta per år och bara efter de första två åren av sparande. Den här informationen försummades av bolagets försäljare. Det enda sättet att stoppa detta är att nu efter dessa två år sluta betala in pengar och ta ut 10% varje år. Utan tillväxt (som det har varit hittills) tar det 10 år att få tillbaka pengarna. Bättre det än att få vänta i 30 år. Vem vet om vi lever då?

Samma förvaltare erbjöd oss en investering i så kallade “emerging markets” som skulle ge åter en hel del pengar efter 2 år. Vi visste att det var en viss risk i detta men bestämde oss för att göra det ändå fast det blev inte lika mycket som de föreslog. Idag, 2 år efter har vi fått ett brev hem som jag nu visar er här…

Vi kammade 0 alltså. Och inte nog med det. De ber oss kontakta rådgivningsorganisationen för specifika frågor och efter ett telefonsamtal med brevets avsändare och även mejlkontakt med dem har vi fått veta att vi egentligen inte får veta något i ärendet. Vi har blivit nollade och vi får inte veta hur det hela har gått till. Rådgivningsorganisationen råkar nu ha gått i konkurs vilket innebär att andra har tagit över som vi knappt har kontakt med och förmodligen kommer vi aldrig att få veta var (läs hos vem) våra pengar har hamnat.

Visserligen visste vi att det var en viss risk i denna investering och vi är inte mer än vanliga medelinkomsttagare så att förlusten har inte försatt oss i konkurs (som tur var) men om man tänker på hur många andra som har hamnat i samma situation som ex. fattiga pensionärer eller låginkomsttagare och på hur många andra bolag håller på med samma typ av ekonomiska aktiviteter (läs bedrägeri eller förskingring) så kan vi ganska lätt förstå vart pengarna i det stora hela tar vägen. De hamnar förmodligen i fickorna på dem som egentligen har kontrollen över hur det virtuella fungerar och drar personlig nytta av det.

Kan det vara förklaringen till att det hela tiden upprepas att det inte finns några pengar där det verkligen behövs? Som ett exempel kan vi ta vinsterna i välfärdssystemet eller kanske till och med pensionssystemet… eller hur?

Har ni råkat ut för detta kan vi kanske förena oss i någon form av forum. Om det inte kommer till något sådant har jag i alla fall sagt mitt och jag hoppas att många andra har annat att säga. Experter eller inte… så kan det inte gå till!

Jag protesterar