Breivik måste sona för sina brott!

Salve hjärtevänner och MMM-läsare!

Här är jag igen och vill uttrycka min ytterligare besvikelse över både den stora, till dels överdrivna uppmärksamheten som ett så tydligt brott som Breivik har begått kan få samt för behandlingen av fallet. Plöstligt ser det ut som om åklagarna har tendensen att yrka för en mildare straff genom att anse honom otillräknelig eller psykotisk medan försvaret yrkar på fängelsestraff. Det har jag svårt att koppla ihop.

“Enligt en opinionsundersökning som NRK presenterade igår anser 74 procent av norrmännen att Breivik är tillräknelig. Bara tio procent tror att han är psykotisk, medan 15 procent inte vill ta ställning i frågan.” http://www.svd.se/nyheter/utrikes/aklagare-dom-breivik-till-psykvard_7295417.svd

Det verkar vettigt faktiskt. För mig är det för det mesta så att vad en majoritet av folket anser när det gäller att uttrycka känslor och åsikter närmar sig mest sanningen än några kvalificerade individer. Men det är klart. Vi kan inte basera en dom på vad allmännheten tycker och tänker. Men visst kan det vara en ledande indikation som faktiskt påverkar domens utfall?!

Det finns tyvärr inte just nu något som kan fastställas “utom rimliga tvivel” vilket jag i och för sig kan förstå- framför allt när det finns medicinska utlåtanden som pekar åt helt skilda håll. Dessutom är det det rättsligt korrekta, när det Breivik själv säger är ett så kallat “blint spår” och då han själv, om han är psykostisk inte har några möjligheter att bedöma sig själv som Svein Holden sa, att tvivlen kommer den åtalade till godo. I valet mellan fängelse och sluten psykvård blir i så fall den mildare straffen som bör dömas.

“Det betyder att även om åklagarna till 75 procent tror att Breivik är tillräknelig så betyder det att tvivlen är för stora för att yrka på något annat än psykisk tvångsvård. Riktigt var gränsen går finns det emellertid ingen precedens för i Norge. Åklagarna hade bara några få tidigare domar att gå efter, delvis så gamla som från 1979, som gått vidare till Högsta domstolen och där frågan behandlats.” http://www.svd.se/nyheter/utrikes/aklagare-dom-breivik-till-psykvard_7295417.svd

Det känns lite som ett “moment 22” i det hela. Jag undrar om det ändå inte hamnar i Högsta Domstolen. Det blir i så fall snäppet värre att vänta sig i uppmärksamhetens namn. Jag kan förstå att det kan vara svårt att fastställa en dom utan rimliga tvivel. Jag tvivlar om det verkligen är möjligt över huvud taget. Men jag anser att här finns det orimliga tvivelaktigheter i rättsväsendets agerande. Breivik måste få betala för sina brott. För mig finns det otvivelaktigt inget annat än livstidsfängelse.

http://intressant.se/intressant

Assange förföljd överallt

Salve hjärtevänner och MMM-läsare!

Har kommit på den här texten om fallet Assange. Och som jag brukar säga, det tål att tänkas på! Här kommer min fria översättning. (http://actualidad.rt.com/actualidad/view/47478-Experto-EE.-UU.-perseguir%C3%A1-a-Assange-all%C3%A1-donde-est%C3%A9)

Expert: USA kommer att förfölja Assange var han än vefinner sig.

Wikileaks grundare befinner sig i Ecuadors Amabassad i London där han begärde politisk asyl från Ecuadors president Correa.

“Washington kommer att förfölja Julian Assange även om han inte utlämnas till USA” försäkrar till RT (Russia Today) den politiske analytikern Jorge Capelán.

Experten markerar att Sverige, som kräver utlämningen av Assange p.g.a. sexuella brott vilka Wikileaks grundare totalt förnekar, är ett USA politiskt beroende land vilket gör det uppenbart att en utlämning till det aktuella landet skulle övergå i utlämning till det nordamerikanska landet.

“Det är ett skämt att säga att det inte kommer att hända honom någonting vid en eventuell utlämning. Obama är en presindet som tycker om att beordra mord”, påstår Capelán. Enligt experten väntar Assange vid en eventuell process inte bara dödstraffen i USA (p.g.a. publiceringen av 250.000 hemliga dokument från den amerikanska diplomatin) utan han skulle kunna mördas var som helst i världen.

Wikileaks grundare står i väntan för svar från Ecuador på hans begäran om politisk asyl. I tisdags tog han sig till Ecuadors ambassad i London där han överlämnade ett brev till den andinska nationens president Rafael Correa i vilket han påstod att en “förföljelse” mot honom är på gång.

Även om Ecuador hade sagt att landet skulle uttala sig om det på torsdag, påstod Assange i en intervju med ABC att han inte känner till när det andinska landet kommer att besluta om hans fall men visade en förtroendeingivande attityd mot att kunna få politisk asyl i det sydamerikanska landet.

Redan i november 2010 erbjöd Ecuador förutsättningslöst politisk asyl till Wikileaks grundare. “Vi bjuder Assange till Ecuador för att han fritt ska kunna publicera den information som han tillhandahåller, inte bara via internet utan också via andra offentliga medel”, kommenterade då Kintto Lucas, den ecuadorianske vice utrikesministern.

Internet mobiliseras i Assanges försvar

Hundratals anhängare till Wikileaks grundare har prenummererat på en internet kampanj för att be den ecuadorianska regeringen att ge politisk asyl till Wikileaks skapare, Julian Assange.

Kampanjen publiceras via webben oiga.me http://oiga.me/campaigns/pide-al-gobierno-de-ecuador-que-acepte-el-asilo-de-julian-assange och tog sin början för ett par dagar sedan. Dess målsättning är att nå tusentals människors stöd under processens gång vilken kommer att ta slut om ett par dygn.

“Hjälp oss att få Julian Assange fri. Uttryck ditt stöd till hans asylsökande i Ecuador” står det i texten publicerad i webben.

http://intressant.se/intressant

Ännu ett exempel på nedskärningar inom humaniora

Salve hjärtevänner och MMM-läsare!

Jag har nyligen fått en mejl från en kollega i Skånes Författarsällskap och jag tyckte att det var på sin plats att dela med mig av dess innehåll. Det är inte så mycket men det innehåller några länkar att besöka som kan vara upplyssande i ärendet. Det här systemet verkar göra tummen ner för humaniora och kultur. Allt som inte genererar pengar är inte välkommet. Eller som Inger Enkvist, professor i spanska vid Lunds universitet skriver:

“Vill man satsa på något nytt måste man inte sällan ta bort något annat. I Göteborg kanske det nya är mer värdefullt, vem vet. Det har inte sagts vad de insparade medlen ska användas till. Det finns säkert ekonomiska, politiska och administrativa skäl till beslutet, men har de intellektuella, historiska och estetiska skälen vägts in? Humanioraämnen som språk har svårt att försvara sig, eftersom deras värde sällan kan uttryckas i ekonomiska termer. Titeln på Llovets bok är polemiskt tillspetsad, men han vill skapa en insikt om att väsentliga kulturella värden står på spel.”

Vart är vi på väg?  Här får ni texten återgiven:

Bästa medlem i Skånes Författarsällskap!

Humanistiska Fakultetsnämnden vid Göteborgs universitet vill nu lägga ner
ytterligare språk vid GU. Hjälp till att skapa opinion mot detta beslut! Tidigare
har man lagt ner (“ställt in”) bosniska, serbiska, kroatiska, slovenska, hebreiska,
polska, tjeckiska, bulgariska och holländska. Nu försvinner italienska, medan ryska,
grekiska och fornkyrkoslaviska befinner sig i farozonen.

Beslutet:
http://tinyurl.com/828bphn

Mer information:
http://www.dn.se/kultur-noje/sprakundervisning-i-fara-vid-goteborgs-universitet

Fördjupning:
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/sprakdoden-i-goteborg-ar-en-kris-for-humaniora

Namnunderskrift:
http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=6686

Jag har redan skrivit under. Det finns anledning att återkomma till ämnet.

Vi hörs!

Greklands val är inte ”antingen eller”

Salve hjärtevänner och MMM-läsare!

Lägger in på nytt något som jag tycker är högst aktuellt!

Det är alltid svårt att ta pulsen på en nation i politiskt och ekonomiskt
upplösningstillstånd där statsfinanserna misskötts, arbetslösheten ökar, folk är mer
och mer missnöjda och demonstrationerna avlöser varandra då människorna är missnöjda
med hur vardagen på en så kort tid har förändrats till det sämre. Och det är ännu
svårare för oss som ser på det hela utifrån eftersom det handlar om en självständig
nation som ser sig tvingad att följa regler som inte nödvändigtvis passar det
demokratiska system som landet har och att bedöma efter valresultatet är nationen
riktigt missnöjd med hur politikerna har tagit hand om situationen.

Det händer mycket just nu i den Hellenska republiken (Ellinikí Dhimokratía, Ελληνική
Δημοκρατία). Det är frågan om det forfarande kan kallas för demokrati så länge andra
länder lägger sig i deras inre angelägenheter. Vad jag vet så har människorna inte
valt åtstramningspaketet som EU vill påtvinga dem. Det har kommit till den punkten
att EU har börjat planera för möjligheterna att landet lämnar Eurosamarbetet. Det är
visst också frågan om det inte i längden är en billigare lösning att låta det hända
än att fortsätta skjuta till massviss med pengar som det sedan kan bli en omöjlighet
att betala tillbaka. Dessutom binder detta nationen till en ändlös skuldfälla.

Låt vara att 40 år av vanstyre är orsaken till situationen och att det är dags för
förändringar men frågan är vilka förändringar det grekiska folket vill ha. Varför
inte låta dem välja vägen? Varför inskränka den grekiska suveräniteten? Kanske är
lösningen att återgå till drakmas, kanske inte. Men det är upp till dem själva att
bestämma. Det kan ingen annan göra. Låt vara för att radikaliseringen av landets
politik har gjort att extremhögern Hrisi Avgi har fått 7% av rösterna i valet. Det
är ändå grekernas problem och vare sig vi vill eller inte så skulle vi själva inte
vilja att någon utomstående lade sig i våra politiska och ekonomiska angelägenheter.
Vi får inte glömma att vi också har fått högerextrema krafter i riksdagen.

En sak är uppenbar, tycker jag, och det är att när man uttrycker vrede genom att
säga antingen är ni med oss och accepterar våra villkor eller så blir det att räkna
med repressalier av grym karaktär från den ena sidan som EU på ett eller annat sätt
har gjort, kan man inte tro att saker och ting löser sig bara för det och att den
andra sidan bara tackar och bugar för hjälpen. Och har man inte tänkt så, ja, då kan
man fråga sig vad man har tänkt sig! Det som händer är att den politiska kartan
splittras ännu mer, att man känner sig kränkt som land och inte accepterar att andra
länder lägger sig i dess inre angelägenheter.

Vad Grekland behöver är att få vara i fred, ta en ordentlig titt inåt, välja den
bästa vägen att på egen hand komma ifrån krisen. Stormen lägger sig alltid, vindarna
både mojnar och vänder, fartyget går alltid att reparera så att det håller sig
flytande. Kaptenen i tur måste ha klart för sig att det inte gäller att ställa sig
inför ett dualistiskt val (http://perraj.wordpress.com/2012/04/21/breivik-och-extremismen/) utan att först se efter möjligheterna till förändring inåt.

Mujica, den fattigaste presidenten (av Dino Cappelli)

Salve hjärtevänner och MMM-läsare!

Har precis kommit över en text som i grund och botten handlar om åtstramning och
fattigdom och som kan vara häpnadsväckande. Den handlar om en president som just
väljer åtstramning för att bekämpa fattigdom.
 

Det enda han äger är en bil

Som han hade lovat bor han i sin gård i Rincón del Cerro utanför Montevideo. Den
platsen som han för många år sedan blev förtjust i och valde för att stanna. Med sig
har han sin fru, senatorn Lucía Topolansky, den ofrånskiljga hunden Manuela (ingen
speciell ras – ingen hundstatus) odlingarna och mycket grönt. 

Därifrån ger han bort till social hjälp 90% av sin 12.500 dollars lön. Varje månad
får ”Pepe” Mujica 250.000 uruguayska pesos för sitt arbete som Uruguays President
och Överbefälhavare men vill bara behålla för sin överlevnad 20.000 av dem. Resten
distribueras via Raúl Sendics stiftelse, som hans eget parti MPP (Movimiento de
Participación Popular) förvaltar och som på så sätt hjälper till produktiva projekt,
utför enkla hjälpinsatser samt stötar NGO:s bostadsprojekt. Han säger högt att ”de
här pengarna räcker, de måste räcka eftersom det finns andra uruguayare som lever
med mycket mindre”.

Det är han själv -som använder en enkel Chevrolet Corsa som officiellt fordon- som
föreslår att de presidentiella och extremt höga pensionsfonderna som flera före
detta presidenter fortfarande håller på att få ska ges bort. Åtskilliga år efter då
han som deputerade åkte till Parlamentet i sin Vespa när diktaturen hade gjort sin
sorti, har Mujica behållit sin profil. Mer ansiktsförskönad än under tider av
politisk proselytvärvning, förblir protokoll avlägset hans dagliga intentioner.

Det senaste exemplet kan vi ta från järnaffären i Paso de la Arena dit han åkte för
att köpa ett toasittslock. Han köpte det och accepterade omedelbart efter en
informell inbjudan från områdets ungdomar från fotbollsklubben Huracán. Med
toasittslocket i händerna, utan säkerhet, utan eufemismer, gav Mujica ett enkelt
hejartal till fotbollsspelarna som är med i Andra Divisionens proffsfotboll.

Plöstligt kom en välskött, blåfärgad VW Fusca och parkerade framför klubbens
gymnastiksal. Presidenten klev ur den med ett par espedrillos och sportkläder på sig
och erbjöd de unga idrottsmän några minuter då han lovade större uppmärksamhet till
institutionen samt kom överens om att få äta lite grillat kött tillsammans i
klubblokalerna om klubben gick upp till Första Divisionen. Det togs bilder, det
kramades och han gick under allas applåd med hunden Manuela under armarna, hon som
vid detta tillfälle förstår det mesta av allt.

Tillbaka i sin gård som flera meter ifrån skyddas av ett mindre antal poliser som
han mot sin vilja accepterat, fortsätter Mujica sin dag, reviderar markerna medan
han bara deklarerar sin bil som sin enda egendom, utvärderad till 1.945 dollar.

Enligt den senaste deklarationen han lämnade till Rådet för Öppenhet och Etisk
Offentlighet är Mujica bara ägare av den bilen medan gården figurerar i första
damens namn, senatorn Topolansky som också brukar ge bort en del av sin lön. Utan
bankkonton, utan skulder säger sig mannen sova lugnt och försäkrar att han förväntar
sig avsluta sitt mandat ännu lugnare och i gården i Rincón del Cerro.

Det här är en fri översättning (tolkning) av mig. Den spanska versionen av texten
finns i den här adressen:
http://www.elmundo.es/america/2012/05/25/noticias/1337961914.html.

Min idé med detta var att visa ett annat möjligt ansikte av politiken när den är som
ädlast och ärligast utan att för den skull behöva betraktas som populistisk. Det
finns många herrar i Europa idag som säkert aldrig har tänkt tanken att få göra
såhär. Man skulle kunna fråga sig varför, eftersom den här artikeln visar att det är
möjligt att göra. Och tänk om ett otal människor i världen började göra på det här
sättet. Det är faktiskt inte någon utopi även om det kan verka så.

http://intressant.se/intressant

Lite om företagens sociala ansvar

Salve kära hjärtevänner och MMM-läsare!

Jesper Roine skrev en artikel om CSR (Corporate Social Responsability) som jag
tyckte var intressant och som kan vara värt att följa.

http://ekonomistas.se/2012/05/29/vilket-ansvar-ska-foretag-ta/

Det är uppiggande att se att det finns folk som bryr sig om vad som händer inom
ramen för sahällsbärande ekonomiska lemmar som framför allt storföretag idag till
stora delar kan sägas vara.

Jag kan tyvärr inte föreställa mig hur CSR kan vara förenligt med att inkassera
vinster i samma utsträckning så som att tillfredsställa både aktieägare och kunder
på samma gång. Det är inte säkert att kunderna har tillräckligt med resurser för att
införskaffa dessa CSR-varor. Och dessutom hur vet konsumenterna att varorna
verkligen är tillverkade inom ramen för dessa etiska regler.

När man talar om stora vinster i välfärden så förblir CSR utanför diskussionen. Då
försöker man bara bortförklara oetiska attityder med att det inte är förbjudet att
ha vinster och att de dessutom är helt förenliga med välfärdsresultat. Det kan man
naturligtvis gå med på men HUR mycket man får inkassera och hur långt man får gå
förtäljer inte diskussionen. Där vill jag också ha staten som går in och kan
reglera. För det är inte alla företag som har gett sig till känna med vad CSR är
över huvud taget. Jag tror personligen inte på sänkta löner som ett första steg
eftersom det nedvärderar både arbetet och människan http://www.gabard.se/?p=110.

Den stora frågan är hur det är möjligt att förena leverans av stora vinster, vilket
de stora företagens ledningar förväntas göra, med CSR. Är det möjligt för dessa
företag att bortse från en hel del av vinsterna för att göra bra ifrån sig gentemot
konsumenterna och världen? Och i så fall hur kommer vi dit? Eftersom vi fortfarande
befinner oss i blöjstadiet. Vad vi har framför oss är ett nyfött barn som inte kan
tala för sig.

Utan att vilja rangordna mellan politik och ekonomi så vill jag ändå slå ett slag
för politiken och dess representanter som kanske skulle kunna gå i spetsen med
föredömliga attityder http://www.gabard.se/?p=53 för att få till stånd en stimulans
till förändring. Det är dem som vi har lagt vårt förtroende på för att just
förändra.

Ja. Och gör de inte det då kanske det är dags att ersätta dem. Vi får inte glömma
att vi också är konsumenter och i slutändan är det faktiskt vi som har den
kraftigaste bestämmanderätten.

Lite mer om icke-sambandet mellan arbetslöshet och invandring

Salve hjärtevänner och MMM-läsare!

I en så kallad analys av långtidsarbetslösheten i SVD
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/forodande-utslagning-pa-arbetsmarknaden_7242169.svd påstår
tidigare ledande representanter för AMS att gruppen av långtidsarbetslösa består
huvudsakligen av  ”samma människor som sitter fast i en tröstlös rundgång”. Jag
måste ändå säga att det verkar lite ensidigt och yttligt.

Utgår man ifrån den diskussion som utvecklades utifrån artikeln så ser man en hel
del SD anhängare haka på detta och genast börja diskutera invandringspolitik och
antalet outbildade invandrare som Sverige håller på att importera med
massarbetslöshet, utanförskap och kriminalitet som följd. Ett vidrigt påstående som
är lika osolidariskt som främlingsfientligt.

Det värsta av allt är inte bara att sådana diskussioner alltid slutar i samma spår
utan det är att det flödade av påståenden om att det importeras outbildade människor
från fattiga utomeuropeiska länder vilket medför större svårigheter att lära sig
språket och få en plats i arbetsmarknaden.

I verkligheten utnyttjas en hel del av dem i olika sysselsättningsprogram där
arbetsgivare som egentligen har medel att anställa struntar i att göra det och
istället passar på tillfället att ha gratis arbetskraft till nästa tillfälle dyker
upp.

Om man nu läser i en artikel på Aftonbladet följande:

Här både krossas och bekräftas myter på löpande band. Mest uppseendeväckande är att
”skrönan” om professorn som kör taxi är sann.

Invandrarna har längre skolgång och högre andel universitetsutbildade, än vi som
råkat födas här. Det beror inte på amerikanska ingenjörer och danska jurister –
tvärtom. Migranter från de rika länderna är de sämst utbildade. Antagligen, men nu
spekulerar jag, för att det varit enkelt för dem att flytta hit och jobba. De som
kommer från fattiga länder har omvänt ofta tvingats fly från förtryck. De kommer
ofta från en urban medelklass med politiskt engagemang – och resurser nog att
organisera och finansiera en flykt.
http://www.aftonbladet.se/kultur/article14917884.ab

Försöker man ändra bilden av hur invandrarnas sammansättning ser ut för att medvetet
utveckla en politik som öronmärker både medel och människor åt bara ett hål? Skrönan
om högutbildade taxichaufförer lever vidare faktiskt.

Faktum kvarstår: 60 procent av de invandrade är överkvalificerade för de jobb de får
i Sverige – om de nu får något. Bland latinamerikaner är siffran nära 70 procent.
Det är mycket högre än för den infödda befolkningen.
http://www.aftonbladet.se/kultur/article14917884.ab

Jag måste säga att det faktiskt inte är just dessa nya svenskar som skapar
arbetslöshet, brottslighet och framför allt inte utanförskap utan det skapas av
systemet i landet. Vi ska kunna leva i ett solidariskt samhälle som tar hand om
människor som har det svårt och som riskerar både fängelse, tortyr och död. Som man
bäddar får man ligga heter det gamla ordspråket och naturligtvis likställer jag att
bädda bra med att agera positivt och solidariskt. Det kan inte komma annat än bra
resultat av det. Det tjänar ingenting till att svartmåla invandrare och
invandringen. Hur skulle det se ut i Sverige och framför allt för Sverige om
invandringen stoppades.

Jag tycker att det är synd att vi har utvecklat en destruktiv vi-och-de-tanke helt
enkelt. Det leder ingentans att tänka dualistiskt http://www.gabard.se/?p=143.
Bilden är naturligtvis inte ideelt och man kan inte dra alla människor över en kam…

Medelvärden är förstås förrädiska. Klumpar man ihop chilenska docenter med afghanska
analfabeter kan man få fram en lätt rosaskimrande bild. De invandrades
utbildningsnivå är skarpt polariserad, med grupper från främst Afrika och Asien med
mycket kort utbildning, eller ingen alls.
http://www.aftonbladet.se/kultur/article14917884.ab

… men nyanseringen i debatten saknas. Nytänkande ska fram och strukturförändringar
måste genomföras om vi fortsättningsvis ska kunna föra någon positiv och nyskapande
politik. För vad är det vi vet egentligen om invandrarnas språkkunskaper, hur många
de är och huruvida de planerar att studera och lära sig språket. Vi måste lita på
människors omdömen när de kommer till ett nytt land och en ny kultur. Vi måste kunna
lita på att de vet vad de vill göra av sina liv. 

Det finns alltså ingenting som på ett någorlunda förnuftigt sätt bevisar att det
finns ett samband mellan invandring, invandrarantalet och arbetslöshet. Däremot kan
man lätt påstå att många av dem är underbetalda i förhållande til vad de har för
utbildning

Andra intressanta läsningar :

http://komigenuva.wordpress.com/2012/06/03/en-konstant-grupp-langtidsarbetslosa-som-fordubblats-pa-tio-ar/

Arbetslösheten beror inte på “massinvandringen”

Salve hjärtevänner och MMM-läsare!

Innan man i vissa kretsar påstår att arbetslösheten beror på massinvandringen borde de titta på verkligheten med lite djärvare ögon. Sverige är ett rikt land. Det som behövs är att utveckla en solidarisk politik som fördelar rikedomarna på ett rättvissare sätt.

Som det är just nu håller de rika på att bli ännu rikare medan en majoritet får
mindre och mindre. Just nu härjar riskkapitalbolagen som kammar hem enorma vinster
utan tillsyn. Det som behövs är också en rättvisare fördelning av resurser till
opinionsundersökningar så att de inte blir opinionsbildare. En pressfrihet utan
jämnt fördelade resurser skapar skillnader som övervägande gagnar dem som har de
största resurserna.

En rejäl satsning på utbildning, ett stopp på skattesänkningar och framför allt
stoppade nedskärningar i välfärden är det som behövs. Medlen finns eftersom Sverige
aldrig har varit rikare än nu tror jag .

Läs och begrunda i följande länk http://rodamalmo.blogspot.se/2012/06/sverige-har-aldrig-varit-rikare.html och i Dagens ETC:s krönika av Johan Ehrenberg
http://dagens.etc.se/kronika/problemet-ar-inte-tillvaxt

En stor satsning på den gemensamma sektorn där staten, kommunerna och de folkliga
rörelserna arbetar tillsammans är det som behövs för att bli av med den stora
arbetslösheten, inte bara tillväxten i sig. Det tål att tänkas tycker jag. Framför
allt om vi jämför Sverige fram till 90-talet och Sverige därefter.

Från den fria viljan till institutionell kontroll

Salve hjärtevänner och MMM-läsare!

I Sofia Näsströms inlägg ”Varför valfrihet inte alltid är frihet”
http://programkommissionen.wordpress.com/2012/05/31/sofia-nasstrom-varfor-valfrihet-inte-alltid-ar-frihet/#more-143 förklarar
föfattarinnan näst in till punkt och pricka hur den omtalade ”valfriheten” påverkar
oss människor i alla samhällsskikt och hur marknadsorienteringen
och individualiseringen leder oss bort från att kunna påverka samhället via
demokratin och en demokratisk politik som inte lämnar över det beslutfattande
ansvaret till privata aktörer eller teknokrater utan en demokratisk politik som
agerar inkluderande i ett allt mer kosmopolitiskt samhälle.

Är det så att vi är på smygväg tillbaka till ett statarsamhälle? Det låter sig
betänkas när man funderar på hur redan utsatta grupper i samhället marginaliseras
mer och mer som t. ex. långtidsarbetslösa som riskerar utförsäkring, ensamstående
flerbarnsföräldrar som har svårt att hitta barnomsorg som passar, utexaminerade
ungdomar som inte får något anständigt betalt arbete, nya svenskar, framför allt
utomeuropeiska som diskrimineras i arbetsmarknaden och framför allt skrupellösa
arbetsgivare som utnyttjar systemet genom att använda sig av mer eller mindre gratis
arbetskraft under korta perioder tills de hittar annan ersättning under samma
villkor. Det är verkligen värt att läsa det som författaren Kristian Lundberg har
skrivit i samma blogg http://programkommissionen.wordpress.com/2012/05/28/kristian-lundberg-ett-nytt-statarsamhalle/.

Har vi som individer verkligen makten att förändra i dagens så kallade demokratiska
samhälle? Är det inte så att vi känner att problemen ligger utanför vår egna sfär
och att vi har svårt att påverka, åtminstone när det endast gäller att lägga vår
röstsedel i urnan vart femte år?

”Problemet är att idag förväntas vi som individer söka privata lösningar på det som
i grunden är kollektiva och politiskt konstruerade problem.”

Där har vi kanske svaret på varför vi egentligen känner oss riktigt maktlösa inför
den så mäktiga uppgiften. Var i ligger vår frihet att välja om vi är införstådda i
ett system som vi själva inte har velat skapa där marknadskrafterna har tagit
överhanden? Vi är så rädda om det vi har som dessutom inte längre är så självklart
att vi har förlorat förmågan att söka efter samtycke eftersom vi i vår omtalade
valfrihet har just valt bort det gemensamma och gått in på det individuella som det
enda giltiga.

”Vad som har hänt ur ett frihetsperspektiv är dock att den fria viljan successivt
har inramats i ett marknadsorienterat och individualiserat format där det
individuella samtycket har fått ge vika för individuell valfrihet.”

Djungelns regel gör sig mer och mer gällande då individ ställs mot individ som en
generell regel för hela samhället och det blir därmed svårare för individen att söka
riktiga lösningar för problem som involverar alla i samhället.

”I privatiseringens tidevarv har CV:et blivit den nya styrningsmodellen.”

”Privatiseringen av den gemensamma viljan blir tung att bära, både för medborgarna
och för politikerna. Medborgarna befinner sig i dag i en rävsax. Å ena sidan ska de
som privatpersoner komma med individuella lösningar på kollektivt konstruerade
problem. Att ge pengar till Greenpeace eller tiggare i tunnelbanan är inte fel. Men
det är inte rätt metod om man vill komma tillrätta med miljön och fattigdomen. För
det krävs kollektiva beslut.”

Samtidigt ser vi hur politiken följer samma spår då den också utövas av individer
som har börjat överge den ideologiska kampen till förmån för de individuella
insatserna då utseendet och individens prestationer och personliga val spelar större
roll än vad de historiskt representerar. Den historielösa politiken tar sin början!

”Den ständiga upptagenheten i samhället med den individuella prestationen och
behovstillfredsställelsen—”hur påverkar valet din plånbok?”—har tömt politiken på
sitt ideologiska innehåll. Idéerna har fått ge vika för de privata ändamålen.”

En försvagning av demokratin tar sin början då i grunden demokratiska begrepp som
solidaritet, jämlikhet och rättvisa slutar att både citeras och utövas. Det fria
valet måste i grunden vara ett val som får förankring i majoriteternas vilja. Vår
moderna ”frihet” låser in oss i sökandet efter vår egen unika lösning som passar oss
själva som individer utan att ö.h.t. behöva tänka på medmänniskornas situation
omkring oss. Dessutom får vi tänka om idéen att det möjligtvis finns lösningar för
samhället i att överlämna politiken till teknokraterna. Gör vi inte det tro jag att
vi ligger illa ute.

Vår författarinna förmedlar en klar idé om hur man kanförstärka demokratin i den nya
globaliserade världen vi lever idag:

”För att stärka demokratin krävs en ny formulering av frihet som tar sin
utgångspunkt i insikten om politikens frihet. Den här formuleringen måste i sin tur
förankras i en politisk verklighet som under de senaste tio åren har förändrats
radikalt. I en tid av globalisering, individualisering och medialisering bör
politiken vara inkluderande istället för exkluderande, och den måste göra demokratin
till navet i en alltmer kosmopolitisk vardag. Globala miljöproblem löses inte via
privata bidrag till frivilligorganisationer, migrationen kommer man inte tillrätta
med genom anspelningar på en given svensk folksjäl och ekonomin blir inte bättre av
att man ställer individers prestationer mot varandra. Dessa problem löses politiskt:
genom formuleringen av en global istället för en nationell idépolitik, och i
samarbete och konflikt med andra medborgare istället för var och en på enskild
hand.”

Jag skulle vilja avrunda det här inlägget med att citera professor emeritus i
lingvistik och filosofi Noam Chomsky i en översättning av Lotta Askaner Bergström
publicerad i Nya Upplagan i maj i år. Artikeln handlar om problemen med de statliga
utbildningarna och hur de målmedvetet påverkas i en viss riktning i överlevnadens
namn. En medvetet utveckad institutionell kontroll i ”religionens” namn.

”En motivering till de medvetna planerna är det som nobelpristagaren Joseph Stiglitz
kallade ”religionen” att ”marknader leder till ekonomist effektivt utfall”.

Texten baseras på USA:s utbildningssystem men det är inte svårt att se en
paralell med andra samhällsdelar och andra länder. Författaren nämner
Medvetet misslyckande (Failure by Design) http://www.epi.org/publication/failure-by-design/ en analys av Economic Poilicy Institute (EPI) ”som länge varit en källa till pålitlig information och analyser om det ekonomiska läget i USA.” Han fortsätter:

”EPI-studien tar upp följderna av den ekonomiska förändringen en generation tilbaka,
då utvecklingen gick från inhemsk produktion till finansialisering och
utlandsbaserad verksamhet – ofshoring. Förändringen har gjorts medvetet; det har
alltid funnits andra alternativ.”

En övertro på marknaderna gjorde att problem ignorerades och att vi som följd har
fått ekonomiska kriser.

”EPI-studien noterar att det ”medvetna misslyckandet” är klassbaserat. Det medvetna
misslyckandet var en framgång för dem som planerade det. Det kan man se i den
otroliga konventrationen av rikedomar hos en procent av befolkningen i USA; faktiskt
hor bara 0,1 procent. Samtidigt har majoritetens tillgångar stagnerat eller
minskat.”

”Kort sagt, när möjligheten finns följer ”mänsklighetens herrar” sin ”avskyvärda
regel: allt till oss och inget till de andra” som Adam Smith förklarade för länge
sedan.”

Det tål att tänkas tycker jag. Det finns nog någonstans ett samband mellan det
bortglömda, det vi ser idag, icke-lösningarna till våra mer övergripande problem,
individualiseringen, det vi lärt oss och det vi lär oss idag. Hur passar detta in i
den institutionella kontroll som utvecklats? Det finns anledning att återkomma till
det.

Alternativ läsning

Salve hjärtevänner och MMM-läsare!

Nu är jag här igen efter ett längre uppehåll på grund av tekniska fel. Tyvärr har jag mist allt gammal material så jag får börja från början igen. Jag vill nu börja med att lägga in en text som var på gång när det tekniska fallerade. Jag inviger avdelningen “från andra platser” och passar på att säga att här hade jag tänkt mig att erbjuda just alternativ läsning som inte ofta förekommer i vår dagliga informationskonsumtion.

De som vill läsa originalversionen på spanska kan klicka på följande länk: http://ateaysublevada.over-blog.es/article-la-desinformacion-permanente-y-las-guerras-anunciadas-106796342.html

Läs och begrunda annars av min fria översättning.

Den ständiga missinformationen och de förbeställda krigen

Av Vicky Peláez

En planet tömd på tro, på kärlek, på allt det rena, det heliga, det generösa, det sanna och det ointresserade – är helt enkelt ett världsskal spritt mellan universumets stjärnor efter att ha skilt sig från sin Skapares mest ädelt designat öde (Marie Corelli, ”Barrabas – En dröm om världens tragedi”, 1983).

Det XXI:a seklet kommer att ingå i historien som perioden då sanningen korsfästs och lögnen och krigen som symboler för mänsklighetens och fredens utveckling maniskt agiterats.

Vi ser det dagligen på teveskärmen, på tidningarnas sidor, på Twitter, på Facebook, på bion och det krävs en viss kunskapsnivå för att sålla genom sanningen från det enorma informationsflöde som förfföljer varje människa på planetens alla hörn. Det verkar som mänskligheten simultant lever i två parallella universum: den verkliga och den som massmedierna skapat under inverkan av världens maktfullkomliga krafter.

Enligt den italienske filosofen Constanzo Preve representerar de mänskliga rättigheterna ”en ideologi av skiftande geometri eftersom de som bestämmer vad som är mänskligt och vad som inte är det, är ekonomiska oligarker som ger order till sina VD:ar, universitetsprofessorer och journalister”. Det är de som tar hand om det informationsinnehåll som samhället ska få del av i manipulationssyfte. Redan 1928 skrev de offentliga moderna relationernas fader, judiskt födde österrikare och nationaliserade nordamerikan Edward L. Barnays en essä kallad ”Propagandan” som inte bara blev Joseph Goebbels’ utan alla nordamerikanska och europeiska presidenters rådgivare.

På sidan 4 i boken skriver Barnays att ”massornas opinion och vanors intelligenta och medvetna manipulering är ett viktigt element i det demokratiska samhället. De som tillhandahåller dessa samhälles gömda mekanismer utformar den invisibla regering som utövar den verkliga makten i landet. Dessa människor som regerar oss och som vi aldrig har hört talas om, formar våra tankar, bestämmer våra smaker och våra idéer. Så är varje demokratiskt samhälle organiserat”.

Efter detta kan man lättare förstå varför de demokratiska regeringarna i USA och EU aldrig deklarerade 170 civila människors död i Helmand provinsen i Afganistan efter de allierades bombningar som en massaker såsom inte heller mordet på 60 barn i byn Azizabad 2008 eller döden på 100 civila den 5 maj 2009 i Bala Baluk efter NATO:s bombningar. Enligt de globaliserade kommunikationsmedierna gällde det enkla militära ”misstag” och de döda var bara ”kollaterala offer”. Å andra sidan var det senaste, hittills inte avklarade dödandet av 108 civila, varav 49 barn och 34 kvinnor i Hula, Syrien vilket omedelbart fördömdes av den syriska regeringen, anmäld av EU och USA som en ”massaker”, illvilligt genomförd av den syriska regeringen under ledningen av Bashar al-Assad. Och för att ännu förvärra situationen använde sig BBC av en bild från 2003 i Irak som ett vittnesmål till massakern i Hula.

Bilden blev visserligen fråntagen av BBC efteråt men den indignation mot al-Assads regim som den hade provocerat i världsopinionen hade redan fått sin effekt i åskådarnas tankar och detta underlättade NATO-medlemmarnas fördömande och viljan att agera militärt i Syrien. Ingen av skribenterna världen över kom på idéen att erinra sig om vad den retirerade amerikanska generalen Wesley Clark redan hade sagt i maj 2011 när han avslöjade att USA redan i slutet av 90-talet hade planer på att invadera sju länder: Irak, Libyen, Somalia, Libanon, Syrien och Iran. Syrien representerar för den globaliserade makten inte bara ingången till Iran utan också till Asien. Inte för intet sade kejsarinnan Catalina den Stora att hon med utgångspunkt från Syrien skulle ha i händerna ”nyckeln till det Ryska Huset”.

Det finns ännu mer. Enligt Washington Institute for Near East Policy (http://www.washingtoninstitute.org/policy-analysis/view/seismic-shift-israels-natural-gas-discoveries) finns i Medelhavet stora gasreserver vars tre fjärdedelar ägs av just Syrien. Där finns också förklaringen till Barack Obamas uttalanden under det senaste Grupp 20-mötet i Davos om att “Bashar al-Assad måste lämna makten”. För att förhasta denna process håller västmakterna enligt den israeliska publikationen Debkafile på att förse gerillan med vapen via Qatar, Saudiarabien och Turkiet av typ antitankmissiler 9K 115 – 2 Mets – M och Kornet E samt explosiva IED för att installera på vägarna. NATO:s speciella trupper med det officiella utropet “De Opresso Liber” (Befria de Förtryckta) är redan operativa i området och 13 av dess medlemmar från den franska delen blev omhändertagna av den syriska militären i mars i år.

Allt det här har tystats ner av medierna så som också NATO:s senaste idé att skicka 5000 beväpnade soldater under UN:s flagga med ursäkten att försvara de kemiska vapenlagren från al-Qaeda som redan finns i Syrien. Enligt publikationen DEBKAfile den 21 maj skulle Barack Obama ha kommenterat för Vladimir Putin att om en tunna ántrax kommer i händerna på terroristerna som opererar i Kaukasus skulle miljoner ryssar kunna dö.

Så fungerar propagandan för att nå sina mål genom att skapa osäkerhet och rädsla inför terrorismen både på individuell och kollektiv nivå. För ögonblicket är både Ryssland och Kina enhetligt emot en militär intervention i Syrien. Obama förväntar sig emellanåt att kunna ändra Vladimir Putins ställning under nästa Grupp 20-mötet i juni i Mexiko. Ingen vet vad som kan hända men både Ryssland och Kina är medvetna om att en libysk variant i Syrien skulle försvaga dem i geostrategiska termer och därmed dramatiskt inskränka deras ekonomi.

Hela  världen och speciellt Latinamerika i händerna på den förprogrammerade missinformationen observerar utvecklingen i Syrien eftersom man vet att varje NATO framrykning i sin egenskap av globaliserad makt ute efter att få kontroll över energiresurserna i Mellanöstern, gör att de framtida möjligheterna till intervention i Latinamerika blir större då den delen av världens resurser är avsevärt större än Mellanösterns. Därför blir det aldrig stopp på propagandakriget mot ALBA-länderna. Under många år har den globala pressens besatthet varit Fidel Castros död. Nu låter de honom vara relativt i fred för att fokusera på Hugo Chávez och Venezuela.

Graden av manipulering i informationen är sådan att man till och med förmår övertala seriösa journalister med mer än 50 års erfarenhet som nordamerikanen Dan Rather som redan har förutsagt att den aktuella Venezuelas president kommer att dö innan nästa val.

Propagandamaskinen stannar aldrig och den enda motgiften är kunskapen. Inte för ingenting har Sócrates sagt  att “det goda är bara ett: kunskapen. Det onda är bara ett: ignoransen.”

Vi hörs snart igen!