Min (och andras) roll i skolutvecklingen

Reflektioner från en anspråkslös SFI- och SAS-lärare

Skolutvecklingen (eller utveckling i allmänhet) ses ofta som ett punktligt projekt som har sin början och sitt slut. Det ses som en strecka att gå från punkt A till punkt B där tankegångarna rör sig kring ett och samma mål vid just punkt B. Som själva Myndigheten för skolutvecklingen skriver: ”Med utveckling avses en förändring med riktning mot ett uttalat mål eller syfte, eller mot en ambition, vision eller idé.” (Myndigheten för skolutveckling, 2003: Skolutvecklingens många ansikten, Berg, Gunnar och Hans Åke Scherp (red.), Liber). Vi kan mycket väl se att det i sådana fall finns en viss dynamik och rörelse under tiden som projektet är igång men som så fort projektet anses avslutat, som följd dör. Lite motsägelsefullt står det i samma bok några rader före att ”[s]kolutvecklingen har ett startdatum men en skolutvecklingsprocess värd namnet har inget slut, den är en ständigt pågående verksamhet.” (Myndigheten för skolutveckling, 2003: Skolutvecklingens många ansikten, Berg, Gunnar och Hans Åke Scherp (red.), Liber). Då håller jag absolut med.

imagesCAAN11GN

Å andra sidan skulle vi kunna säga att om vi radade en hel del liknande projekt efter varandra så skulle vissa framgångar vara möjliga då dynamiken kunde få en upprättelse. För att göra det krävs det sammanhängande idéer och målsättningar och relativt kort löpande tid mellan dessa projekt. Frågan är om vi på så sätt verkligen får något som kan liknas vid en utvecklingsprocess. Jag anser att en vision ska få förbli en vision för att det ska vara en drivkraft i utvecklingen. När visionen anses uppnådd då har utvecklingen enligt min mening avstannat.

Faktum är att nu för tiden, när olika utredningar kommenderas med åtanke att genomföra ändringar, förändringar eller reformer så ser vi ofta att dessa sällan bidrar med all den grundläggande  information som egentligen krävs för att genomföra dem. Med detta menar jag att de utförs i allt snabbare takt och av ett allt mindre antal kvalificerade människor. Det är oftast politiskt styrt och svarar till partipolitiska och ideologiska behov. Som exempel kan jag nämna den skolpenningsutredning som Malmö kommun har beställt och som har pågått under ett antal månader. Den genomförs av en enda person men den konsekvensen att det blir ineffektivt och att skolsystemet får vänta längre än nödvändigt för en lösning i den aktuella frågan. En tillsättning av fler experter hade kortat ner utredningstiden avsevärt och vi hade nu fått någon typ av beslut som skulle ha säkrat ett antal arbetskontrakt som till dagens datum fortfarande inte står klara.

Det slog mig här om året att sådana situationer skapar otrygghet inom skolväsendet och att det är i många avseenden vi lärare som får ta emot effekterna av dem. Det här tillsammans med en arbetssituation som innebär att vi lärare får mer och mer ansvar inte bara gentemot våra elever och skolledningen utan också mot samhället och målsmän och där vi representerar lärandet som är en stor del av elevens vardag, gör att bördan bara blir tyngre och tyngre. Konsekvenserna av det här blir till en nedåtgående spiral av stress, trötthet och frustration som ofta leder till att allt mindre människor vill fortsätta inom yrket eller överhuvudtaget vill bli lärare. Detta mynar ut i längden till en tillbakagång som egentligen inte ger plats åt någon form av utvecklinstankar.

Det här är inte på något sätt något nytt i vårt skolsystem. Som Sverker Sörlin skrev i en artikel i DN inför skolavslutningen i år:

Redan för ett årtionde sedan stod det klart att något höll på att gå mycket fel med den svenska skolan. En oförstående omvärld betraktade häpet de svenska jätteexperimenten med kommunalisering och bolagiserade friskolor medan Pisaresultaten gick ned. Röster från OECD undrade: “Varför nedrustar ni er utmärkta svenska skola?” (Sörlin, Sverker, 2013: Den svenska skolans ödesväg. DN.se http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/den-svenska-skolans-odesvag/ (20130621).

Jag vill ta till hjälp ett gammalt uttryck som säger ”inga nyheter är goda nyheter”. När det nu pratas och diskuteras så mycket kring skolsystemet liksom det har gjorts under minst ett decennium, så kan jag bara ana dåliga nyheter som leder till allmän dålig stämning.

Vad kan vi göra åt det?

imagesCAKS1J35

Jag skulle kunna påstå att min (och andra lärares) roll inom ramen för den här situationen är svårt definierbar då vi är medvetna om vad vi måste åstadkomma men ser att vägen oavsiktligt förlängs och försvåras mer och mer. I brist på andra möjligheter så kan vi ändå göra något inifrån. Vi är innehavare av en viss makt som vi måste lära oss utnyttja på rätt sätt så att vi kan påverka situationen till det bästa. Det är vi som är experterna och inte politikerna.

Det första som jag tänker på är att det inte kan finnas någon skolutveckling om de som är bärare av skolsjälen, d.v.s. pedagogerna själva inte kan utvecklas både som individer och som pedagoger. I den personliga utvecklingen ser jag möjligheterna att kunna ta ansvar för de förändringar som är tänkta att genomföras och där vi är de främsta agenterna.

Detta kräver en förändring av samarbetskulturen inom lärarkåren som gör att vi blir ödmjukare inför nya idéer och erfarenheter, att vi står öppna inför dem, att vi inte tror att det vi hittills har gjort är det enda som fungerar och att det därför inte finns någon anledning att förändra det. Detta är följaktligen en stor del av den nödvändiga kulturella förändringen och det är en process som kräver kontinuerligt arbete och som måste ses som ett work in progress.

Viggósson skriver följande angående vad som betraktas som ”käppar i hjulet” vad gäller samarbetet inom lärarkåren:

I våra utbildningsgrupper […] inom utbildningsledarskap och skolutveckling, […] får vi ofta höra hur samarbete mellan lärare begränsas av olika tänkesätt, bristande utforskande samt brist på pedagogiska diskussioner vilket hindrar skapandet av samsym och strategiskt tänkande för gruppens gemensamma mål. (Viggosson, Haukur 2011: Pedagogiskt kapital. Ett begrepp under utveckling i Pedagogisk forkning i Sverige, Årgång 16 Nr. 1 s. 57-68).

Jag vill här tillägga att det dessutom behövs en förändring i den tidsmängd som ägnas åt att utvecklas inom kåren. Som det ser ut idag har arbetstiden gått mer och mer åt administrativa göromål som må vara viktiga men som samtidigt står i vägen för det riktiga, pedagogiskt utvecklande arbetet.

Enligt Hargreaves stärker samarbete beslutsamheten genom moraliskt stöd. Man undviker att flera gör samma sak med ökad effektivitet som resultat. Det ger kvalitetshöjning genom bättre undervisning och därmed en bättre läromiljö för eleverna. Det leder också till mindre överbelastning då den enskilda läraren eller skolledaren inte behöver bära alla bördor på sina egna axlar. Det minskar skillnaderna i tidspersktiv mellan administratörer och lärare. Det leder till att osäkerheten och skuldkänslan minskar då det bildas en kontextuell visshet som ligger i den professionella kunskap som kollegiet gemensamt tillägnat sig. Det leder till politisk trygghet, ökad reflektionsförmåga och till en mer lyhörd organisation med möjligheter att lära av varandra tvärs över klasser, ämnesgränser och skolor. (Hargreaves, Andy 2011: Lärarens i det postmoderna samhället, Studentlitteratur)

Jag anser att den politiska tryggheten är en av de viktigaste delarna i processen. Jag vill gärna återkomma till det i slutet av mina reflektioner då jag vill ta upp en forskningsfråga som jag tror kan ge resultat.

Som ett sätt att bekräfta mina känslor inför vad utvecklingsporcesser innebär vill jag citera följande:

Kontinuerlig utveckling. Samarbete är en uppmuntran till att inte betrakta förändringar som ett jobb som ska utföras utan som en process av kontinuerlig utvveckling  i en asymptotisk strävan efter en allt större kompetens och förmågan att lösa ständigt skiftande porblem. Samarbete är en central princip för organisatoriskt lärande, eftersom det befrämjar gemensamma reflektioner, professionell utveckling, och en förening av de enskilda individernas expertis.” (Hargreaves, Andy 2011: Lärarens i det postmoderna samhället, Studentlitteratur)

Jag tycker att Hardgreaves inslag här är riktigt träffande. Detta kan bara ske underifrån. Det ska vara de som är på fältet och utför arbetet som ska få möjlighet att utöva sin expertis. Om det ska ske förändringar så ska de ske p.g.a. att de gemensamma ansträngningarna på fältet anser att det är nödvändigt och har dessutom sett att det finns rimliga möjligheter att genomföra.

Jag tror att det är dags att inse att detaljstyrningen är en av ”bovarna i filmen” och att forskningen ska vara mer integrerad i skolsystemet. Om vi tänker på att effekterna av skolreformer kan sägas få genomslag några decennier efter införandet så är det nu som tiden är inne för att sluta patentera tillfälliga lösningar som vi inte vet resultatet av och som bestäms av de politiker som står på tur att ändra och förändra. Som Sörlin påpekar:

Forskning om läroplaner och reformer pekar på hur lång tid det tar att genomföra dem. Lärare och rektorer är ovilliga. Gamla ideal lever kvar och trängs med de nya. Ett färskt betänkande heter mycket riktigt “Det tar tid” (SOU 2013:30). Det låter som en ursäkt beställd av regeringen, men är faktiskt en samvetsgrann genomgång som belyser riskerna med att skriva ut patentmedicin för en så stor samhällsinstitution. (Sörlin, Sverker, 2013: Den svenska skolans ödesväg. DN.se http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/den-svenska-skolans-odesvag/ (20130621).

Om det ibland behövs tre läkare för att ställa en korrekt diagnos och sedan skriva ut receptet för en patient och detta kan många gånger sägas rädda liv så verkar det vara mer än berättigat att se över våra arbetsmetoder kring skolreformer och utveckling överhuvudtaget.

Forskning omsatt i praktik (praktisk forskning)

För att försöka lösa den här problematiken och få en hållbar utveckling i skolsystemet skulle jag vilja slå ett slag för ett återförstatligande av skolsystemet där privata friskolor arbetar med egna kapital (och inte med skattemedel) så att de kan ta de vinster på ett mer berättigatt sätt, där staten ansvarar för skapandet av ett politiskt oberoende utbildningsorgan som utformas av expertiskrafter från alla tänkbara utbildningsinstitutioner och från alla grenar och ämnen. Dessa människor ska väljas först och främst från de mest berörda inom skol- och utbildningsväsendet, d.v.s. professorer, lektorer och docenter, rektorer, kuratorer, specialpedagoger, grundskolelärare, förskolelärare och administrativ skolpersonal samt involverade personer inom skolutvecklingsforkning, framför allt vid de olika berörda universiteten och högskolor i landet.

untitled

Representationen inom det nya organet ska vara fullständig, d.v.s. att landets samtliga geografiska delar som bär på sig skolplikt ska ha någon form av representant i organet. Detta skulle garantera ett partipolitiskt oberoende och ett demokratiskt förfarande. Det här organet blir i sig en sorts ”forskning i praktik” som ser och observerar globaliteten i skol- och utbildningssystemet och som styr alla former av ändringar, förändringar och tänkbara skol- och utbildningsreformer inte utan att se över potentiella förslag från politiker, vare sig de sitter i regeringsställning eller i opposition och representanter för näringslivet och de fackliga organisationerna. Öppenhet och lyhördhet ska vara de mest framstående karaktäristikerna och ska agera som stöttepelare för samarbetet.

Utredningar ska beställas av detta organ i intimt samarbete med forskare. De ska leda till konkreta förslag till utvecklingsarbete att genomföras av och för de direkt involverade i systemet. En kontinuerlig observation av de länder som kan anses aktuella och som i praktiken arbetar med ett utbildningssystem som liknar det som man vill utveckla här, ska vara prioriterad. Organet ska också kunna garantera en kontinuerlig kompetensutveckling för sina medlemmar och inom alla de områden som det anses vara nödvändigt för en invärtesutveckling som går hand i hand med skol- och utbildningsutvecklingen.

Under dessa förutsättningar ska organet också kunna skapa de styrdokument som bäst passar en skolutvecklingsstrategi där alla är delaktiga i ett kontinuerligt arbete mot gemensamma målsättningar.

Det är uppenbart att mitt förslag kräver ett antal resurser i form av både människor och finanasiella och ekonomiska medel som i dagens läge visserligen kan emotsägas av en hel del personer som är en del i det aktuella systemet. För mig är det också uppenbart att om det inte satsas mer i alla former så kommer skol- och utbildningssystemet att generellt fortsätta försämras. Det kanske kan tänkas att det har gått för långt och att det är dags att göra något åt det. Jag tycker det i alla fall.

Slutligen så skulle jag vilja göra Per Måhls ord till mina när kan skriver följande:

Jag har i andra sammanhang kritiserat till exempel att politiker i riksdagen har fattat felaktiga beslut, framförallt för gymnasiet och att de nationella kraven inte är bra. Jag skulle ha kunnat skriva mer om det. Jag nöjer mig med att förteckna det som jag anser bör förändras. (Måhl, Per 1998: Vad krävs nu? En bok om hur skolan kan se ut och fungera, HLS förlag)

Den förteckningen har jag själv försökt framlägga i den här reflekterande texten. Sörlins ord får nu bli sista inslaget i de här reflektionerna:

”Att söka en ny väg och återupprätta tron på samhället som en gemensam politisk idé borde vara en i grunden lockande uppgift. Skolan borde stå högst på den dagordningen. Människor längtar.” (Sörlin, Sverker, 2013: Den svenska skolans ödesväg. DN.se http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/den-svenska-skolans-odesvag/ (20130621).

Skolan är grunden för ett stabilt samhälle och behöver förmågor som kan konfronteras med och lösa de problem som uppstår annars så fyller skolan inte sin uppgift och samhället förfaller med den.

 

“Lagt kort ligger” både på gott och ont

Salve hjärtevänner och MMM-läsare!

Här är jag igen och vill slå ett slag för våra folk i Latinamerika i allmänhet och för Evo Morales i synnerhet. Framför allt efter att ha fått bli försenad  i sin resa tillbaka hem i början av juli då planet inte fick tillstånd att flyga över Frankrikes, Spaniens, Italiens och Portugals luftrum och tvingades mellanlanda i Wien, Österrike. Efter protester har nu den spanska regeringen kommit med en ursäkt. Andra länder har inte uttalat sig än. Kommer de att göra det tro?

Hur som helst, är det en delvis förargad och delvis rättvis presidents tal inför EU som jag vill dela med mig av nu. Vill ni läsa den spanska versionen så klicka på den här länken http://nuevatrinchera.wordpress.com/2013/07/14/genial-discurso-de-evo-morales-sobre-la-verdadera-deuda-externa/comment-page-1/#comment-185

Läs och begrunda!

Bolivias president, Evo Morales utläggning framför EU:s statschefer den 30 juni i år.

427647_gd

Med ett enkelt språk och simultantolkat för mer än ett hundratal EU-statschefer och auktoriteter lyckades Bolivias president Evo Morales anfäkta sina åhörare när han uttalade följande:

Då är jag här, Evo Morales och har kommit för att träffa dem som organiserar detta möte. Då är jag här som ättling till dem som befolkade Amerika för fyrtiotusen år sedan för att möta dem som upptäckte henne för bara femhundra år sedan.

Det är här vi alla träffas. Vi vet vad vi är och det är tillräckligt. Vi kommer aldrig att ha något annat.

Den europeiska tullbrodern ber mig om skrivna papper med visum för att kunna upptäcka dem som har upptäckt mig. Den europeiska ockerbrodern ber mig om betalning av en skuld som Judas ådragit oss och som jag aldrig gav tillstånd att göra.

Den europeiska lagbrodern förklarar för mig att all skuld betalas med ränta även om det görs genom att sälja människor och hela länder utan att be om tillstånd. Jag håller på att upptäcka dem. Jag kan också avkräva betalningar och jag kan också avkräva räntor. Det står svart på vit i Västindiernas Arkiv, papper efter papper, kvitto efter kvitto och underskrift efter underskrift att bara mellan 1503 och 1660 anlände 185 tusen kilon guld och 16 miljoner kilon silver, vars ursprung var den amerikanska kontinenten till San Lucas de Barrameda.

Rov? Det må jag inte tro! Eftersom det skulle vara lika med att tro att de kristna bröderna bröt mot det Sjunde Bjudet.

Plundring? Skydda mig Tanatzin från att tro att europeerna, som Kain, dödar och förnekar sin broders blod!

Folkmord? Det skulle vara att ge förtroende till förtalare som Bartolomé de las Casas som kvalificerar mötet som Västindiernas destruktion eller giriga som Arturo Uslar Pietri som påstår att kapitalismens och den aktuella europeiska civilisationens början var möjlig tack vare ädelmetallernas översvämningar!

Nej! Dessa 185 tusen kilon guld och 16 miljoner kilon silver måste anses vara det första vänskapliga lånet från Amerika i raden av många andra med målet att utveckla Europa. Annars skulle vi förmoda att det fanns krigsbrott vilket inte bara skulle berättiga till krav till omedelbara återbetalningar utan också till att hålla kontinenten skadeslös.

Jag, Evo Morales föredrar att tänka på den minst kränkande av hypoteserna.

Denna sagolika export av capital var inget annat än början på en “MARSHALLTESUMA”-plan för att garantera rekonstruktionen av det barbariska Europa som ruinerats av avskyvärda krig mot muslimska kulturer som skapade algebran, polygamin, det dagliga badet och andra högre av civilisationens storverk.

Därför, medan vi firar det Femte Århundradet av Lånet, kan vi fråga oss följande: Har våra europeiska bröderna användt de generöst utplacerade lånen från den Internationella Indoamerikanska Fonden på ett rationellt, ansvarsfullt eller åtminstonde produktivt sätt? Vi beklagar men måste tyvärr svara nej.

Strategiskt sett har de begravt lånen i de många Lepanto-slagen, de många oslagbara arméerna, de många tredje riken och andra former av självutplåning utan annat resultat än att bli ockuperade av gringo-trupperna från NATO, som i Panama men utan kanal.

Finansiellt sett har de varit okapabla att varken avsluta lånen och de respektive räntorna eller göra sig oberoende av de likvida räntor, de råvaror och den billiga energi som Tredje Världen exporterar och förser dem med.

Denna bedrövliga bild bestyrker Milton Friedmans påstående att en biståndsbaserad ekonomi aldrig kan fungera och för deras eget bästa tvingar oss att fordra betalningen av lånen och räntorna som vi generöst väntat med att ta betalt under alla dessa århundraden.

När vi säger det vill vi samtidigt förklara att vi inte vill räkna med de nedriga och blodiga 20 och till och med 30-procentiga räntor som våra europeiska bröder tar från folken i Tredje Världen. Vi avgränsar oss till att kräva återlämnandet av de ädla metallerna med en anspråkslös fast ränta på 10 procent, ackumulerad bara under de senaste 300 åren och med 200 års nåd.

Baserat på detta och räknat med den europeiska sammansatta ränteformeln vill vi informera upptäckarna att de är skyldiga som en första avbetalning av lånet 185 tusen kilon guld och 16 miljoner kilon silver, båda siffror upphöjda till 300, det vill säga en total som behöver över 300 siffror för att uttryckas och som med råge överträffar planeten Jordens vikt.

Mycket tunga är dessa gigantiska mängder guld och silver. Hur mycket skulle de väga och vi räknade dem i blod?

Att påstå att Europa under ett halvt millenium inte har lyckats generera tillräckligt med rikedomar för att avsluta dessa anspråkslösa intresseräntor vore lika mycket som att medge ett absolut finansiellt misslyckande eller också medge att kapitalismens påståenden är irrationellt demensfulla.

Dessa metafysiska frågor oroar naturligtvis inte oss indoamerikaner.

Men vi kräver ett underskrivet Skuldbrev som disciplinerar den Gamla Världens skuldfyllda folk att uppfylla kravet genom en snabb omvandling av Europa som kan tillåta ett överlämnande i sin helhet som en första avbetalning av den historiska skulden.

HEJA EVO!

Övertron på vetenskapen sätts mot ett nytt uppvaknande

Salve hjärtevänner och MMM-läsare!

Här är jag igen och vill delvis kommentera men också länka vidare till Perra J:s blogg (http://perraj.wordpress.com/) som jag följer och som jag tycker är viktigt att sprida vidare. Visst är det naturligt för en patient att anförlita sig till sin egen läkare eller vilken representant som helst från sjukvården när hon/han har hälsoproblem?

Inte för ingenting kallas vi för patienter när vi kommer till dem och just tålmodigt väntar på en diagnos och en medicinering som passar. Vi har uppfostrats att tro på att denna institution är till för att utrota sig själv. Detta på en ideel basis innebär att patienterna ska bli så pass friska att de sedan inte kommer att ha behov av läkarbesök, om ni förstår vad jag menar. Det är naturligtvis inte så enkelt men viss kan detta vara grunden till allt som har med vår hälsa överhuvudtaget att göra?!

Om vi spinner vidare på idéen så har vi lärt oss att när vi har någon typ av hälsoproblem så finns det de som kan hjälpa oss att bli av med det. Vad händer då när det blir fel någontans i denna process? Ja. Om det inte är för sent, d.v.s. att vi har fått en dödlig sjukdom, så har vi möjlighet att uppsöka en annan läkares åsikt och så även en tredje. Detta sker om vi är medvetna om att det har blivit fel. Vad händer om felet ligger på en annan nivå som t.ex. vår livstil, våra kostvanor o.s.v.? Är läkarna som är vana att medicinera enligt handboken beredda att gå vidare och komma till botten med det problemet?

971965_599752546709936_2039870276_n

Tillåt mig ställa mig tveksam mot ett positivt svar till denna fråga. För hur kan det komma sig att det under en tid heter det att kollesterolvärdena ska sänkas och att det sedan från andra källor kan heta precis tvärtom? Är vetenskapen så pass icke-överens att vi kan få olika budskap från de källor som vi antas vara förtrogna mot? Vad är det vi ska tro på då? Hur ligger det till med det förtroendet? Är det inte dags att börja fråga sig det? Jag tror det och det gör många andra också. Läs och begrunda på Perras blogg…

http://perraj.wordpress.com/2013/07/02/nar-multinationella-foretag-spelar-gud/

Denna länk har jag någon gång pekat på med det skadar inte att göra det igen… här finns det en hel del att hämta.

http://perraj.wordpress.com/2012/12/05/cancerindustrin/

Titta på denna video och spinn vidare…
http://newsvoice.se/2013/07/01/docent-ralf-sundberg-om-hur-du-blir-lurad-av-bade-kost-och-lakemedelsindustrin/

Jag hoppas att vi snart hörs med mer om ämnet!!!