(jag finns när du nämner mig)

Salve hjärtevänner och MMM-läsare!

Som ni säkert redan har märkt under åren ni läst min blogg så är jag ganska kritisk mot detta system som mer och mer slingrar sig ur händerna på oss och markerar för hur våra liv ska se ut. Och det märker vi knappt. Ett av problemen kan vara att vi är ganska distanserade från folk som har det extremt mycket svårare än vi själva har. Vi kanske väljer att blunda eller att göra något tillfälligt halvhjärtad insats för att rena våra samveten och sedan fortsätter våra “normala” och lugna liv som om inget hade hänt.

Denna text som jag tog mig tiden att översätta från spanskan kanske inte är helt och hållet uttömmande vad gäller problematiken men jag tror att i och med att den är skriven av någon som är på andra sidan “väggen” som delar oss ger den oss möjlighet att stanna till och reflektera. Angenäm läsning, säger jag! Vi hörs.

Originaltitel och text på spanska finns på denna adress:

https://desastrenodesastroso.wordpress.com/2016/09/25/existo-cuando-me-nombras/

av Lara Rivero

Mitt namn kunde ha varit Alexis, Josef eller Jonathan. Det är inte viktigt. Jag skulle ha kunnat heta Brian. Strunt samma. Jag kom själv inte på vad jag heter förrän jag var 6 år gammal.

Om du ser en låda, ser du… kartong. Jag ser väggar till mitt hus. Jag kan börja där eller, är det för melodramatiskt?

Om det här var ett brädspel skulle du ha börjat från startlinjen och jag från plats -52. På dina tärningar står nämligen 4, 5, 6, 7, 8 och 9. På mina står 1, 1, 1, -1, -5 och 0. Vi startar inte från samma punkt, vi framskrider inte lika fort. Det är varken ditt fel eller mitt. Ingen väljer var man födds.

Vid 13 års ålder smakade du på cigarretter så att dina vänner inte skulle tro att du var en fegis. Jag begick stöld för första gången. För att inte göra din pappa besviken gick du in på juristlinjen. Av samma skäl lärde jag mig att hantera ett vapen. Du fick betyg i de flesta av dina ämnen i december eftersom du inte ville ha skyldigheter under din ledighet. Jag lämnade studierna av samma skäl. Om jag ger allt från mig, om jag gör allting bra, om jag arbetar mycket och har mycken tur, kanske jag kan avsluta högre studier. Du gör dina i Europa.

Börja inte gäspa! Jag har inte kommit för att berätta mitt liv. Jag vet vad du tänker på. Du tänker på fallet som nyligen gick ut i press om tjejen som vann guldmedaljen och föddes fattig. Du tänker på att den som vill kan. Att allting är en uppoffrings sak. Att vara fattig berättigar inte att ge sig ut och begå stölder.

I det sista har du rätt. Jag vill inte bli berättigad av dig. Gör aldrig det! Det är inte det jag begär. Men förstå mig rätt! Att förstå är inte att berättiga. Jag begär inte ens att du ska förstå mig utan att du ska veta att jag är en produkt mer och det är du också. Vi är produkter av ett system, fullt av gyllene skit. Ett system som behöver många, många fattiga och en någorlunda stor medelklass så att den högsta klassen blir berättigad sin existens.

meganyheter

                        Bilden är manipulerad

Eftersom jag kan stjäla en, två eller tre mobiler medan det finns andra vars små och obetydliga växelpengar kan bestå av hela vårt livs lönesumma finns det andra som har kontroll över stormarknaders kedjor, multinationella företag, banker, länder. Dessa tänker man inte på eller pratar om. Det är klart. Det är inte passande. En berömd multimiljonär brukade säga att om folk förstod systemet skulle det bli revolution imorgon bitti.

Man tänker inte på dem. Det är naturligt. De vill ha mig som fattig och dig som oupplyst. Det går bra för dem eftersom du ändå inte vill veta hur spelbrädet som de designat ser ut där du faktiskt bara är en pjäs till.

Jag kan stjäla en, två eller tre mobiler medan de stjäl de timmar i ditt liv som du ägnat åt att arbeta för att köpa det du inte behöver men som de har fått dig att tro att du gör. Eftersom reklamerna säger det och de tillverkar det som någon måste handla. Aldrig har mänskligheten handlat så mycket som nu. De stjäl timmar av ditt liv, på avbetalning och utan ränta. Du vill ändå inte veta hur detta spel fungerar eftersom du är bekväm som du ärfo%cc%88retag

Eftersom de inte behöver mig blir jag dödad. Det finns många sätt att göra det. En kula är av de minst ansedda. De kan också förneka dig rätten till anständig utbildning och med det ett anständigt arbete, ta ifrån dig brödet från munnen när du växer upp och hämma din naturliga utveckling, bortse från dina rättigheter, stänga dörrar till dina möjligheter, stigmatisera dig före din födsel, stjäla din dignitet och lusten att leva. Det finns många sätt att döda.

Det är svårt att tänka i rädsla, lära sig i hunger, arbeta utan hopp. I Argentina finns det redan en tredje generations fattiga. Det vill säga att det idag finns fattiga vars föräldrar redan var fattiga och vars förföräldrar föddes och dog fattiga. Det är inte så lätt att tro att du ska kunna ta dig fram genom att arbeta, som en naturlig tanke.

Kapitalismen är som en stor fest dit alla är bjudna. Det som de inte säger är att det inte är alla som är bjudna att äta och att det egentligen är många som är inbjudna som åskådare. Är det inte våld?

Att leva i en värld och ett system som inte är gjorda för dig som alltid blir utanför, som aldrig får en stol med sitt namn vid bordet; i en värld där medelmåttiga vakter stoppar dig efter ditt utseende; i en värld där den kvinnliga patronen genomsöker din väska innan du går in i huset som du ska städa; i en värld där de går över gatan när de ser dig gå på samma trottoar, där husen reser upp höga murar och sätter galler för fönstren; i en värld där det mer och mer byggs fler privata stadsdelar av kristall och där det bara finns vackra hus, vackra bilar och vackra människor; i en värld där det byggs mer bubblor där man låtsas om att jag inte finns, fler väggar med målsättning att skymma mig och göra mig osynlig; är det inte våld?

Det är lätt att leva med slutna ögon, har någon sjungit en gång.

Och allt det här som den här gulliga och obetydliga skriver med litterär licens, som om det vore jag själv, vet hon. Hon vet det men inte jag. Jag vet inte vad kapitalismen är. Jag vet inte hur den fungerar. Jag förstår inte varför jag aldrig kommer att få över till en mobil även om jag arbetar som en idiot hela mitt liv. Mobilen, märkes gymnastikskor, bilen eller plasmateven; alla dessa vackra och skinande saker; lyckan som annonserna lovade mig men som aldrig var tänkt för mig eftersom att vara född Brian, fattig och mörkhyad betyder att aldrig vara tillräcklig.

Jag är systemets avfall och jag vet inte det. Men jag känner det.

Vad är det som händer? Jo. Det stör och gör dig obekväm. Det är normalt. När du var liten hissade dina föräldrar upp vindrutan när någon ville göra rent framrutan. De sa till dig att inte öppna dörren för dessa människor. När du idag hör en motorcykel stelnar ditt blod. Du tänker på vad du har på dig och om någon kommer att höra ditt skrik. Det är normalt. Du har blivit rånad så många gånger. Men att något är förståeligt betyder inte att det är bra. Att förstå är inte att berättiga.

Vi definierar oss för något som vi inte är. Du definierar mycket dig själv för att inte vara den Brian, den som inte går ut och dansar på samma ställen, som dricker Coca Cola och inte Manaos*; för att inte vara en lat Brian som är fattig för att han vill; för att han förtjänar det. Istället tillhör du en familj som arbetar ihjäl sig och som aldrig fick något gratis.

Det här händer när något eller någon försöker bryta våra fördomar. Vi ställer oss i försvarsposition därför att de rör vid något känsligt. Vår identitet baseras på fördomar. Vi definierar oss för det vi inte är.

Det irriterar dig eftersom det har med dig att göra; eftersom Brian inte är fattig ”för att han vill” trots att de har berättat för dig att så är fallet. Det blir så att uppoffringen inte räcker till… Om Brian också är rädd, hyser agg och brister i förtroende; om Brian egentligen liknar dig ganska mycket, bara det att han föddes 15 kvarter bort… vem är du då?

Att bryta mot fördomar är alltid fullt av konflikt för oss. Därför ändrar fegisarna aldrig sin ståndpunkt.

Hallå du, är hela det hatet ditt?

“De är ett hot. De är mindervärdiga. De är farliga. De är inte som vi.”

Jag vet inte så mycket om historia men jag har känslan av att gaskamrarna var möjliga för att det fanns folk som tänkte något liknande. När två grupper konfronteras är det viktigt att en blir mänskligt undermålig, djurisk, vild; att de inte är som jag därför att bara då är det berättigat att begå mot dem saker som du aldrig skulle begå mot dina egna: lynchning, tortyr, död, förslavning, massmord eller etnisk rensning.

När vi normalt antar att någons liv inte är värt att försvara… kan allting hända. Tron går alltid före handling.  Hitler skulle ha förstått detta mycket väl.

Vilken idiotneger, skulle vem som helst, vilken dag som helst kommentera och fortsätta med sitt liv. Ett liv som tillåter mat och dryck i kylskåpet varje dag.

Vilken skitneger, säger vi som ingenting.

Och en vacker dag var som helst finner vi en person som håller på att dö under en bil medan en grupp skriker åt bilföraren: DÖDA HONOM, DÖDA HONOM!!!!

En vacker dag var som helst slår en grupp hatfulla och agghysande människor som är rädda och revanschsugna en redan döende och liggande människa som slutligen dör till följd av slagen.

Vi pratar tyvärr inte om den detaljen. Det blir inte ett varmt och passionerat tema i diskussionerna i barerna och konditorierna. Det diskuteras inte heller i teveprogrammen där någon massmediekändis tar upp det och frågar vad det är som händer med oss. Vad i helvete håller på att hända med oss då vi tillåter oss sparka och filma på den liggande istället för att ringa efter en ambulans.

Får vi inte ont av att se det? Ger det oss inte rädsla? Är det inte viktigt?

Varifrån kommer så mycket gift?

Och ännu viktigare: vad ska vi göra med det?

Våldet är gatans lag. Jag vill inte komma härifrån med mer av det samma. Det behövs en annan formel. Väggar finns det för många, låt oss bygga broar. Förvandla mina kvarter, mina fängelser och mina skolor. Fyll dem med ljus och färger, med musik och liv. Säg till mig att det finns alternativ. Visa mig en horisont. Ge mig något hopp.

Men för att det ska vara möjligt… omvandla mig till människa när du tittar på mig. Jag fick inte veta vad jag heter förrän de skickade mig till skolan när jag var 6 år gammal. Hemma kallade de mig inte efter mitt namn. Vi var för många bröder, för mycket skit, för många skrik. Gör mig till en människa. Jag behöver det. Se till att inte överraskas när jag agerar som skit om du tittar på mig och äcklas. Se till att inte överraskas av att jag agerar som ett litet djur när jag blev behandlad som ett hela mitt djävla liv. Hur är det möjligt för mig att ha en plan, ett projekt, minimalt, med lust att klara mig om jag har fått veta att jag är ett skit? Ingen har någonsin förväntat sig något av mig.

Gör mig till människa när du tittar på mig. När jag vill skrapa din vindruta, sälja något till dig på bussen eller ber om något utanför din kyrka, ge mig inte bara några mynt så att du känner dig bättre utan titta på mig. Vänd fan i helvete inte ansiktet från mig! Titta på mig och märk att jag finns! Fråga mig vad jag heter, hur jag mår, var jag bor, om jag arbetar eller går i skolan! Gör mig till en människa! Jag finns när du ser mig.

Det verkar vara tre oberoende skeden. Tre saker som inte har med varandra att göra. Men det är inte sant. Systemet – det här gyllene skitet – behöver riktigt oupplysta och fattiga människor för att fungera.

Det behöver agg, rädsla och revanschlust från båda sidor. Det är starkare ju längre vi står från varandra. Det behöver vårt avstånd. Behöver oss att välja vara väggar och inte broar. Det livnär sig på egoismen, likgiltigheten, att inte vilja veta och inte vilja röra på sig; på din bekvämlighet.

Det är det att det faktiskt ät lättare att säga ”vilken djävla neger” och blunda.

fear-kopia

Författarinnans fotnot: denna text skulle också kunna heta “Anspråkslös empati övning”. Jag vet att temat är oändligt komplext och att det inte är det enda och unika som kan skrivas om det. Jag vet också att texten inte är skriven från alla möjliga synpunkter. Men jag vet också att om jag skulle kunna göra det med all utsträckning och djuphet som den förtjänar (det skulle säkert bli minst en eller två böcker), skulle jag ha svaret på den mänskliga naturens dilemma och ursprunget till världens fattigdom. Det är mer än klart att så inte är fallet.

Att skriva om det som jag redan förstår är tråkigt. Därför skriver jag för att försöka förklara för mig det som jag inte förstår.

*Alternativ nationell dryck

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

http://www.gabard.se/wp-content/plugins/wp-monalisa/icons/wpml_bye.gif 
http://www.gabard.se/wp-content/plugins/wp-monalisa/icons/wpml_good.gif 
http://www.gabard.se/wp-content/plugins/wp-monalisa/icons/wpml_negative.gif 
http://www.gabard.se/wp-content/plugins/wp-monalisa/icons/wpml_scratch.gif 
http://www.gabard.se/wp-content/plugins/wp-monalisa/icons/wpml_wacko.gif 
http://www.gabard.se/wp-content/plugins/wp-monalisa/icons/wpml_yahoo.gif 
http://www.gabard.se/wp-content/plugins/wp-monalisa/icons/wpml_cool.gif 
more...