web analytics

De undangömda sanningarna om kriget i Ukraina

En presentation av artikel författaren.

Jacques Baud var generalstabsöverste för den schweiziska strategiska underrättelsetjänsten. Hans akademiska bakgrund inkluderar studier i statsvetenskap och ekonometri. Baud är expert på kemiska vapen och kärnvapen, och var på plats i Sudan och Demokratiska republiken Kongo, så även i underrättelserummen för FN i New York och för Nato i Bryssel. ”Encyclopédie du Renseignement et des Services Secrets” är bland hans första publikationer. Baud utbildades i den amerikanska och brittiska underrättelsetjänsten, och är specialist på öst länderna och har tjänstgjort som policychef för FN:s fredsoperationer. Som FN:s juridiska expert på lagen och säkerhetsinstitutionerna, designade och ledde han den första flerdimensionella FN underrättelseenheten i Sudan. Baud har arbetat för Afrikanska unionen och var i 5 år ansvarig för kampen inom Nato, mot spridningen av handeldvapen. Jacques Baud var involverad i diskussioner med de högsta ryska militärerna och underrättelsetjänsten strax efter Sovjetunionens upplösning. 2014 följde Jacques Baud den ukrainska krisen inom Nato, och deltog senare i program för att hjälpa Ukraina.

Jacques Baud är författare till flera böcker om underrättelsetjänst, krig och terrorism, särskilt Le Détournement utgiven av SIGEST, Gouverner par les fake news, L’affaire Navalny. Hans senaste bok är Poutine, maître du jeu? utgiven av Max Milo.

Dr. Gabriel Galice är en fransk ekonom och statsvetare bosatt i Schweiz. Han är ordförande för Geneva International Peace Research Institute (GIPRI) och recensent på Swiss Standpoint. Ur hans recension i Swiss Standpoint av Jaques Baud’s ”Internationella konflikter: 30 år av falska nyheter utnyttjade av västländer” saxar jag följande:

”Baud granskar krigsscenarierna, öppna eller odeklarerade, våra och våra ledares missöden och de servila journalisternas lögner. Den här boken andas intelligens och integritet, den är en gruva av information, korrigeringar av falska nyheter och en inbjudan att reflektera, och att se världen i all dess komplexitet.”

Andra artiklar av Jacques Baud översatta till svenska är: ”Den militära situationen i Ukraina” från 2022-04-01 och ”Den militära situationen i Ukraina – en uppdatering” från 2022-04-11, och en intervju från 2022-07-20 ”Ukraina: vapen eller fred? Ett samtal med Jacques Baud

____________________________________

De undangömda sanningarna om kriget i Ukraina

”De kulturella och historiska inslag som bestämmer relationerna mellan Ryssland och Ukraina är viktiga. De två länderna har en lång, rik, mångsidig och händelserik historia tillsammans.

Detta skulle vara väsentligt om den kris vi upplever i dag var förankrad i historien, den är dock en produkt av nuet. Kriget vi ser idag kommer inte från vår farfars föräldrar, våra morföräldrar eller ens våra föräldrar. Det kommer från oss. Vi skapade den här krisen. Vi skapade varje del och varje mekanism. Vi har bara nyttjat den existerande dynamiken och utnyttjat Ukraina för att uppfylla den gamla drömmen att försöka störta Ryssland. Att Chrystia Freeland, Antony Blinken, Victoria Nuland och Olaf Scholz farfäder hade den drömmen, det inser vi.

Hur vi förstår kriser är avgörande för hur vi löser dem. Att fuska med fakta leder till katastrof. Det är detta som händer i Ukraina och i det här fallet är antalet problem så stort att vi inte kommer att kunna diskutera dem alla här. Låt mig bara rikta fokus på några av dem.

Gav James Baker 1990 löften till Mikhail Gorbatjov om att begränsa Natos expansion österut?

År 2021 uttalade sig Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg och sa att ”det aldrig gavs något löfte om att Nato inte skulle expandera österut efter Berlinmurens fall.” Detta påstående är fortfarande en utbredd uppfattning bland självutnämnda experter på Ryssland, som förklarar det med att det inte fanns några löften eftersom det inte fanns något fördrag eller något skriftligt avtal. Detta argument använder förenklingen för att falsifiera verkligheten.

Det är sant att det inte finns några fördrag eller beslut från Nordatlantiska rådet (NAC) som innehåller sådana löften. Men det betyder inte att de inte formulerades, inte heller att den formuleringen skedde i nonchalans!

Idag har vi känslan av att Sovjetunionen, efter att ha ”förlorat det kalla kriget”, inte hade något att säga till om i den europeiska säkerhetsutvecklingen. Det är inte heller sant. Som vinnare av andra världskriget hade Sovjetunionen en de jure vetorätt över den tyska återföreningen. Med andra ord, västländerna var tvungna att skapa en överenskommelse, i utbyte mot återföreningen krävde Gorbatjov ett åtagande om att Nato inte skulle utvidgas. Man bör inte glömma bort att Sovjetunionen fortfarande existerade 1990, och att det ännu inte var frågan om att avveckla den, vilket folkomröstningen i mars 1991 skulle visa. Sovjetunionen var därför inte i en svag position och kunde ha förhindrat återföreningen.

Detta bekräftades av Tysklands utrikesminister Hans-Dietrich Genscher, i Tutzing (Bayern) den 31 januari 1990, vilket rapporterades i ett telegram från USA:s ambassad i Bonn:

”Genscher varnade dock för att varje försök att expandera [NATO:s] militära räckvidd till den tyska demokratiska republiken (DDR) skulle blockera den tyska återföreningen.”

Den tyska återföreningen medförde två stora konsekvenser för Sovjetunionen, dels tillbakadragandet av gruppen av sovjetiska styrkor i Tyskland (GSFG), vilket var den mäktigaste och modernaste kontingenten utanför dess territorium, därmed skulle också en betydande del av dess skyddande ”glacis” försvinna. Med andra ord varje manöver skulle ske på bekostnad av Sovjetunionens säkerhet. Det är därför Genscher sa:

… Förändringarna i Östeuropa och den tyska återföreningsprocessen bör inte ”undergräva sovjetiska säkerhetsintressen.” Därför bör Nato utesluta en ”expansion av sitt territorium österut, det vill säga för att komma närmare de sovjetiska gränserna.”

Michail Gorbatjov diskuterar Tysklands återförening med Hans-Dietrich Genscher och Helmut Kohl i Ryssland, 15 juli 1990. Foto: Bundesbildstelle / Presseund Informationsamt der Bundesregierung.

I detta skede var Warszawapakten fortfarande i kraft och Nato-doktrinen var oförändrad. Därför uttryckte Mikhail Gorbatjov mycket snart sin legitima oro för Sovjetunionens nationella säkerhet. Det var detta som fick James Baker, den amerikanske utrikesministern, att omedelbart inleda diskussioner med honom. För att blidka Gorbatjovs oro, förklarade Baker den 9 februari 1990:

Inte bara för Sovjetunionen utan även för andra europeiska länder är det viktigt att ha garantier för, att om USA bibehåller sin närvaro i Tyskland inom ramen för Nato, så kommer inte en tum av Natos nuvarande militära jurisdiktion att spridas österut.

Löften gjordes således helt enkelt för att västvärlden inte hade något alternativ till att få Sovjetunionens godkännande; och utan löften skulle Tyskland inte ha återförenats.

Gorbatjov accepterade den tyska återföreningen endast för att han hade fått dessa försäkringar från president George H.W. Bush och James Baker, förbundskansler Helmut Kohl och hans utrikesminister Hans-Dietrich Genscher, Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher, hennes efterträdare John Major och deras utrikesminister Douglas Hurd, president François Mitterrand, men också från CIA-chefen Robert Gates och Manfred Wörner, den dåvarande Nato generalsekreteraren.

Helmut Kohl, Hans-Dietrich Genscher och Mikhail Gorbatjov 1990

I ett tal i Bryssel den 17 maj 1990, förklarade Natos generalsekreterare Manfred Wörner sålunda:

Det faktum att vi är beredda att inte sätta in en Nato-armé utanför tyskt territorium ger Sovjetunionen en solid säkerhetsgaranti.

I februari 2022 avslöjade Joshua Shifrinson, en amerikansk politisk analytiker i den tyska tidskriften Der Spiegel ett av klassificerat HEMLIGT dokument från den 6 mars 1991, nedskrivet efter ett möte mellan de politiska direktörerna för utrikesministerierna i USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland, där den tyska representanten Jürgen Chrobog säger:

Vi gjorde det klart i 2+4 förhandlingarna att vi inte skulle expandera Nato bortom Elbe. Därför kan vi inte erbjuda Nato-medlemskap till Polen och de andra.

Representanterna för de andra länderna accepterade också idén att inte erbjuda Nato-medlemskap till de andra östeuropeiska länderna.
Skriftligt nedtecknat eller inte så fanns det en ”deal”, helt enkelt därför att en ”deal” var oundviklig. I internationell rätt är ett ”löfte” en giltig ensidig handling som måste respekteras (”promissio est servanda”). De som förnekar detta idag är helt enkelt individer som inte vet värdet av ett givet ord.

Bortsåg Vladimir Putin från Budapest (1994) Memorandumet

Vid Münchens säkerhetsforum i februari 2022, hänvisade Volodymyr Zelensky till Budapest Memorandumet från 1994, när han hotade med att återigen bli en kärnvapenmakt. Det är dock högst osannolikt att Ukraina kommer att bli en kärnvapenmakt igen, och inte heller kommer de andra kärnvapenmakterna att tillåta det, både Zelenskij och Putin vet detta.

Faktum är att Zelenskij inte använder detta memorandum för att skaffa kärnvapen, utan för att få tillbaka Krim, eftersom ukrainarna ser Rysslands annektering av Krim som ett brott mot Budapest fördraget. I grund och botten försöker Zelensky hålla västländer som gisslan i frågan. För att förstå hur, måste vi gå tillbaka till händelser och fakta som opportunistiskt ”glömts bort” av våra historiker [och medier].

Den 20 januari 1991 – före Ukrainas självständighet – erbjöds Krim-borna att välja mellan två alternativ i en folkomröstning: 1. Att stanna kvar under Kiev eller: 2. Att återvända till situationen före 1954 och administreras av Moskva. Frågan som ställdes på valsedeln var:

”Är du för återupprättandet av den autonoma socialistiska sovjetrepubliken Krim som en subjekt av Sovjetunionen och medlem av unionsfördraget?”

Detta var den första folkomröstningen om autonomi i Sovjetunionen, och 93,6 % av Krimborna gick med på att ansluta sig till Moskva. Den autonoma sovjetiska socialistiska republiken Krim (ASSR Crimea), som avskaffades 1945, återupprättades således den 12 februari 1991 av den ukrainska SSR:s högsta sovjet.

Den 17 mars organiserade Moskva en folkomröstning för upprätthållandet av Sovjetunionen, som skulle accepteras av Ukraina, vilket indirekt bekräftade Krimbornas beslut. I detta skede var Krim under kontroll av Moskva och inte av Kiev, detta medan Ukraina ännu inte var självständigt. När Ukraina organiserade sin egen folkomröstning för självständighet, blev Krimbornas deltagande svagt, eftersom de inte kände att frågan rörde dem längre.

Ukraina blev självständigt sex månader efter Krim, och efter att den senare hade proklamerat sin suveränitet den 4 september. Den 26 februari 1992 utropade Krims parlament ”Republiken Krim” med den ukrainska regeringens samtycke, vilket gav den status som en självstyrande republik. Den 5 maj 1992 förklarade Krim sin självständighet och antog en konstitution.
I Staden Sevastopol – som förvaltats direkt av Moskva i det kommunistiska systemet – uppstod en liknande situation, efter att utanför all laglighet ha integrerats i Ukraina 1991. De följande åren präglades av en dragkamp mellan Simferopol och Kiev, som ville behålla Krim under sin kontroll.

Biden och Poroshenko 1994 i Budapest

Genom att underteckna Budapest-memorandumet 1994, överlämnade Ukraina sina kärnvapen från fd Sovjetunionen – vilka fanns kvar på dess territorium – i utbyte mot ”Ukrainas säkerhet, oberoende och territoriella integritet.”

I detta skede ansåg Krim att det – de jure – inte längre var en del av Ukraina och därför inte berördes av detta fördrag. På Ukraina sidan kände sig Kiev regeringen stärkt av promemorian. Detta är anledningen till att Ukraina den 17 mars 1995 med tvång avskaffade Krim konstitutionen. Ukraina sände sina specialstyrkor för att störta Krims president Jurij Mechkov och annekterade de facto Republiken Krim, vilket utlöste folkliga demonstrationer för att ansluta Krim till Ryssland. En händelse som knappast rapporterats av de västerländska medierna.

Efter detta styrdes Krim på ett auktoritärt sätt genom presidentdekret från Kiev. Denna situation ledde till att Krims parlament i oktober 1995 formulerade en ny konstitution, vilken återupprättade den autonoma republiken Krim. Denna nya konstitution ratificerades av Krims parlament den 21 oktober 1998 och bekräftades av det ukrainska parlamentet den 23 december 1998. Dessa händelser och den rysktalande minoritetens oro ledde till ett vänskapsfördrag mellan Ukraina och Ryssland den 31 maj 1997. I fördraget inkluderade Ukraina principen om gränsernas okränkbarhet, i utbyte – och detta är mycket viktigt – som en garanti för ”skyddet av den etniska, kulturella, språkliga och religiösa originaliteten hos de nationella minoriteterna på deras territorium.”

Resultatet av statskuppen den 23 februari 2014, var inte bara de nya myndigheterna i Kiev – vilka definitivt inte hade någon konstitutionell grund och som inte var folkvalda – utan också upphävandet Kivalov-Kolesnichenko lagen från 2012 om de officiella språken. Därmed respekterade Ukraina inte längre garantin från 1997 års fördrag. Krimborna gick därför ut på gatorna för att kräva ett ”återvändande” till Ryssland som de redan hade fått 30 år tidigare.

FN karta över Krim 2014

Under en presskonferens om situationen i Ukraina den 4 mars [2014], frågade en journalist Vladimir Putin: ”Hur ser du på Krims framtid? Överväger du möjligheten att det ansluter sig till Ryssland?” han svarade:

”Nej, vi överväger inte det. Generellt sett anser jag att endast invånarna i ett givet land, som är fria att bestämma och som är säkra, kan och bör avgöra sin framtid. Om denna rätt har beviljats albanerna i Kosovo, om detta har möjliggjorts i många delar av världen, så utesluter ingen nationernas rätt till självbestämmande, som så vitt jag vet är fastställd i flera FN-dokument. Men vi kommer inte på något sätt att provocera fram ett sådant beslut och kommer inte att uppmuntra sådana känslor.”

Den 6 mars beslutade Krims parlament att hålla en folkomröstning för att välja mellan att stanna kvar i Ukraina eller begära en anslutning till Moskva. Det var efter denna omröstning som myndigheterna på Krim bad Moskva om att anslutas till Ryssland.

Med denna folkomröstning hade Krim bara återfått den status som det redan lagligen hade fått strax före Ukrainas självständighet. Detta förklarar varför de förnyade sin begäran om att bli knutna till Moskva, på samma sätt som i januari 1991.
Dessutom hade the Status of Force Agreement (SOFA) mellan Ukraina och Ryssland som reglerade stationeringen av trupper på Krim och Sevastopol förnyats 2010 och skulle gälla till 2042. Ryssland hade därför ingen särskild anledning att göra anspråk på territoriet. Befolkningen på Krim, som legitimt kände sig förrådda av Kievs regering, tog tillfället i akt att hävda sina rättigheter.

Den tyska ambassadören i Kiev Anka Feldhusen, skapade problem genom att den 19 februari 2022 förklara på tv-kanalen Ukraine 24 att Budapest Memorandumet inte var juridiskt bindande, detta är för övrigt också den amerikanska ståndpunkten, vilket framgår av uttalandet på webbplatsen för den amerikanska ambassaden i Minsk.

Hela det västerländska narrativet om ”annekteringen” av Krim är baserad på en omskrivning av historien och en mörkläggning av folkomröstningen 1991, vilken existerade och var fullt giltig. Budapestmemorandumet från 1994 är fortfarande omfattande citerat sedan februari 2022, men det västerländska narrativet ignorerar helt enkelt vänskapsavtalet från 1997, vilket är orsaken till missnöjet hos de rysktalande ukrainska medborgarna.

Är den ukrainska regeringen legitim?

Ryssarna ser fortfarande på regimbytet som skedde 2014 som illegitimt, eftersom det inte gjordes genom en konstitutionell process och utan något stöd från en stor del av den ukrainska befolkningen.

Verkhovna Rada under kuppen

Maidanrevolutionen kan delas upp i flera sekvenser med olika aktörer. Idag försöker de som drivs av hat mot Ryssland att slå samman dessa olika sekvenser till en enda ”demokratisk impuls”: Ett sätt att giltig förklara de brott som begåtts av Ukraina och dess nynazistiska fanatiker.

Till en början samlades befolkningen på gatorna i Kiev, besvikna över regeringens beslut att skjuta upp undertecknandet av fördraget med EU. Det var inte regimbyte som låg i luften. Det var helt enkelt ett uttryck för missnöje.

Tvärtemot vad väst påstår var Ukraina redan då djupt splittrat i frågan om närmande till Europa. En undersökning som genomfördes i november 2013, av Kyiv International Institute of Sociology (KIIS), visar att Ukraina delades nästan exakt ”50/50” mellan de som förespråkade ett avtal med Europeiska unionen och de som förespråkade en tullunion med Ryssland. I södra och östra Ukraina var industrin starkt kopplad till Ryssland och arbetarna fruktade att ett avtal som uteslöt Ryssland skulle döda deras jobb. Det är vad som till slut också hände, i själva verket var målet redan i detta skede att försöka isolera Ryssland.

Presidentvalet 2010

I Washington Post noterade Ronald Reagans nationella säkerhetsrådgivare Henry Kissinger, att Europeiska unionen ”hjälpte till att förvandla en förhandling till en kris.”

Det som sedan hände involverade ultranationalistiska och nynazistiska grupper, vilka kom från den västra delen av landet. Våldsamheter utbröt och efter att ha skrivit på ett avtal med upprorsmakarna om nyval drog sig regeringen tillbaka.
Men detta glömdes snabbt bort.

Det var inget mindre än en statskupp, ledd av USA med stöd av Europeiska unionen, genomförd utan någon rättslig grund, mot en regering vars val hade kvalificerats av OSSE som ”transparent och ärligt” efter att ha ”erbjudit en imponerande demonstration av demokrati.” George Friedman president för den amerikanska geopolitiska underrättelseplattformen STRATFOR, sa i en intervju i december 2014 att:

”Ryssland definierar händelsen som ägde rum i början av detta år [i februari 2014] som en kupp organiserad av USA. Och i själva verket var det den mest uppenbara [kupp] i historien.”

Till skillnad från de europeiska observatörerna noterade the Atlantic Council, trots att de var starkt för Nato, snabbt att Maidanrevolutionen hade kapats av vissa oligarker och ultranationalister. De noterade att de reformer som utlovats av Ukraina inte hade genomförts och att västerländska medier höll fast vid en okritisk ”svartvit” berättelse.

Victoria Nuland

Ett telefonsamtal avslöjat av BBC, mellan USA:s dåvarande biträdande utrikesminister för Europa och Eurasien Victoria Nuland, och USA:s ambassadör i Kiev Geoffrey Pyatt, påvisade att amerikanerna själva valde ut medlemmarna i den framtida ukrainska regeringen, trotsande den ukrainska regeringen, alla ukrainare och européerna. Detta var det samtal, som blev känt tack vare Nulands berömda ”F*** EU!”

Statskuppen stöddes inte enhälligt av det ukrainska folket, varken i sak eller form. Det var ett verk av en minoritet av ultranationalister från västra Ukraina (Galicien), som inte representerade hela det ukrainska folket. Den 23 februari 2014, blev den första lag de drev igenom att upphäva Kivalov-Kolesnichenko-lagen från 2012, vilken fastställde det ryska språket som ett officiellt språk tillsammans med ukrainskan. Det var detta som fick den rysktalande befolkningen att starta massiva protester i södra delen av landet, mot de myndigheter som de inte hade valt.

International Crisis Group (finansierade av flera europeiska länder och Open Society Foundation) noterade i juli 2019 att:

”Konflikten i östra Ukraina började som en folkrörelse. […]
Protesterna organiserades av lokala medborgare som påstod sig representera den rysktalande majoriteten i regionen. De var oroade både över de politiska och ekonomiska konsekvenserna av den nya regeringen i Kiev och över de av regeringen senare övergivna åtgärderna för att förhindra den officiell användning av det ryska språket i hela landet [“Rebeller without a Cause: Russia’s Proxies in Eastern Ukraine,” International Crisis Group, Europarapport nr 254, 16 juli 2019, sid. 2].”

De Västerländska ansträngningarna att legitimera denna extremhögerkupp i Kiev, ledde till att oppositionen i den södra delen av landet doldes [i media]. För att framställa revolutionen som demokratisk, maskerades den verkliga ”västerländska handen” skickligt av den imaginära ”Ryska handen”, det var så myten om den rysk militär interventionen skapades. Anklagelserna om en rysk militär närvaro var definitivt falska, vilket chefen för den ukrainska säkerhetstjänsten (SBU) erkände 2015, att det inte fanns några ryska enheter i Donbass.

För att göra saken värre, fick Ukraina inte legitimitet genom hur det hanterat upproret. Mellan 2014-2015 förde Ukraina ett krig, som p.g.a. dålig rådgivning av Natos militär bara kunde leda till nederlag. Landet betraktade befolkningen i Donbass och Krim som fientliga utländska styrkor och gjorde inga försök att vinna autonomernas ”hjärtan och sinnen”. Istället var Ukrainas strategi att straffa folket ytterligare. Banktjänsterna stoppades och de ekonomiska förbindelserna med de autonoma regionerna skars helt enkelt av och Krim berövades sitt dricksvatten.

Det är därför det finns så många civila offer i Donbass, och också varför den ryska befolkningen fortfarande idag står i majoritet bakom sina lokala regeringar. De 14 000 offren för konflikten tenderar att tillskrivas de ”ryska inkräktarna” och de så kallade ”separatisterna”. Men enligt FN är mer än 80 % av de civila offren resultatet av den ukrainska beskjutning. Slutsatsen blir att den ukrainska regeringen massakrerar sitt eget folk, med hjälp av finansiering och rådgivning från NATO militären och länderna i Europeiska unionen, vilka sägs försvarar sina värderingar.

I maj 2014 fick det våldsamma förtrycket av protesterna befolkningen i vissa områden i Donetsk och Lugansk regionerna i Ukraina att hålla folkomröstningar för självbestämmande, i folkrepubliken Donetsk blev resultatet 89 % för, och i folkrepubliken Lugansk blev resultatet 96 % för. Även om västerländska medier fortsätter att kalla dem folkomröstningar om ”självständighet”, är de folkomröstningar om ”självbestämmande” eller ”autonomi” (самостоятельность). Fram till februari 2022 pratade våra medier konsekvent om ”separatister” och ”separatistiska republiker”. I verkligheten och som det står i Minskavtalet, sökte dessa självutnämnda republiker inte ”självständighet”, utan ”autonomi” inom Ukraina, med möjligheten att få använda sitt eget språk och sina egna seder.

De proryska regionerna

Är Nato en defensiv allians?

Natos motivering är att föra in de europeiska allierade under USA:s kärnvapenparaply. Nato var utformat som en defensiv allians, även om nyligen avklassificerade hemliga amerikanska dokument uppenbarligen visar att Sovjet inte hade för avsikt att attackera väst.

För ryssarna är frågan om Nato är offensivt eller defensivt betydelselös. För att förstå Putins synvinkel måste vi överväga två saker som vanligtvis förbises av västerländska kommentatorer:

  • 1. NATO:s utvidgning mot öst.
  • 2. USA:s stegvisa övergivande av den internationella säkerhetens normativa ramverk.

Faktum är att så länge som USA inte placerade ut missiler i närheten av Rysslands gränser, brydde de sig inte så mycket om Natos utvidgning. Ryssland avsåg att själv ansöka om medlemskap. Men problemen började dyka upp 2001, då George W. Bush beslutade att ensidigt dra sig ur ABM-fördraget och att placera ut antiballistiska missiler (ABM) i Östeuropa. ABM-fördraget var avsett att begränsa användningen av defensiva missiler, med motiveringen att bibehålla den avskräckande effekten av en ömsesidig förstörelse genom att tillåta skydd av beslutsfattande organ med en ballistisk sköld (för att bevara en förhandlingskapacitet). Således begränsade den utplaceringen av antiballistiska missiler till vissa specifika zoner – särskilt runt Washington DC och Moskva – och förbjöd utplacering utanför de nationella territorierna.

Sedan dess har USA successivt dragit sig tillbaka från alla vapenkontrollavtal som upprättades under det kalla kriget: ABM fördraget (2002), Open Skies fördraget (2018) och Intermediate range Nuclear Forces (INF)-fördraget (2019).

Under 2019 motiverade Donald Trump sitt utträde ur INF-fördraget med påstådda kränkningar från den ryska sidan. Men som Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI) konstaterar, har amerikanerna aldrig lagt fram bevis för dessa kränkningar. Faktum är att USA helt enkelt försökte komma ur avtalet för att kunna installera sina AEGIS missilsystem i Polen och Rumänien. Enligt den amerikanska administrationen är dessa system officiellt avsedda att fånga upp iranska ballistiska missiler. Men det finns två problem som tydligt skapar tvivel om amerikanernas goda avsikter:

  • Den första är att det inte finns något som tyder på att iranierna utvecklar sådana missiler, vilket Michael Ellemann från Lockheed-Martin uttalade inför en kommitté i den amerikanska senaten.
  • Den andra är att dessa system använder Mk41 avfyrningsramper, vilka kan användas för att avfyra antingen antiballistiska missiler eller kärnvapenmissiler. Radzikowo platsen i Polen ligger bara 800 km från den ryska gränsen och 1 300 km från Moskva.

Bush och Trump administrationerna sa att de system som är baserade i Europa var rent defensiva. Men även om det rent teoretiskt är sant, är det tekniskt och strategiskt falskt, för det tvivel som gjorde att de kunde installeras, är samma tvivel som ryssarna med rätta hyser i händelse av konflikt. Denna närvaro i omedelbar närhet av Rysslands nationella territorium kan verkligen leda till en kärnvapenkonflikt. För i händelse av en konflikt skulle det inte vara möjligt att veta exakt vilken typ av missiler som laddats i systemen — skulle då ryssarna invänta detonationerna innan de reagerar? Faktum är att vi redan vet svaret: utan den tid som en tidig varning ger skulle ryssarna praktiskt taget inte ha någon tid att fastställa vilken typ av missil som avfyrats och därför skulle de tvingas svara förebyggande med ett kärnvapenangrepp.

Vladimir Putin i München 2007

Vladimir Putin ser detta inte bara som en risk för Rysslands säkerhet, utan han noterar också att USA i allt större utsträckning struntar i det internationella rättssystemet för att kunna genomföra en unilateral politik. Det är därför Vladimir Putin säger att europeiska länder skulle kunna dras in i en kärnvapenkonflikt mot sin vilja. Detta var innehållet i hans tal i München 2007, och han kom med samma argument i början av 2022, när Emmanuel Macron åkte till Moskva för att träffa honom i februari.

Finland och Sverige i Nato — är det en bra idé?

Framtiden får utvisa om Sveriges och Finlands beslut att ansöka om medlemskap i Nato var en klok idé. De överskattade förmodligen värdet av det kärnvapenskydd som Nato erbjuder. Faktum är att det är mycket osannolikt att USA kommer att offra sin nationella mark genom att attackera rysk mark för Sveriges eller Finlands skull. Det är mer troligt att om USA använder kärnvapen så kommer det i första hand att ske på europeisk mark och endast som en sista utväg på ryskt territorium, för att bevara sitt eget territorium från kärnvapenmotanfall.

Vidare har dessa två länder, som uppfyllde kriterierna för den neutralitet som Ryssland skulle önska sig från sina direkta grannar, medvetet satt sig i Rysslands kärnvapenhårkors. För Ryssland kommer det största hotet från den centraleuropeiska krigsteatern. Med andra ord, i händelse av en hypotetisk konflikt i Europa, skulle ryska styrkor i huvudsak vara engagerade i Centraleuropa, och de skulle kunna använda sina rörliga kärnvapen arméer för att ”flankera” sina operationer genom att slå till mot de nordiska länderna, praktiskt taget utan risk för ett amerikanskt kärnvapensvar.

Pekka Haavisto Finlands utrikesminister, Mevlüt Çavuşoğlu Turkiets utrikesminister, Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg, Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan, Finlands president Sauli Niinistö, Sveriges statsminister Magdalena Andersson och Sveriges utrikesminister Ann Linde

Var det omöjligt att lämna Warszawapakten?

Warszawapakten skapades precis efter att Tyskland gått med i NATO, av exakt samma skäl som vi har beskrivit ovan. Dess största militära engagemang var invasionen av Tjeckoslovakien i augusti 1968 (med deltagande av alla paktens nationer, utom Albanien och Rumänien). Denna händelse resulterade i att Albanien drog sig ur pakten mindre än en månad senare och att Rumänien upphörde att aktivt delta i Warszawapaktens militära ledning efter 1969. Att påstå att ingen var fri att lämna fördraget är därför inte korrekt.” ~~ Jaques Baud