Om Sverigedemokraterna och hur vi ska se på dem

Salve hjärtevänner och MMM-läsare!

Jag har hittat en text i sociala medier som kan vara värt att läsa och begrunda. Enligt mig en utförlig och välgrundad text som är skriven av Peter Robsahm.

14470376_1311591838873980_1206440264657644874_n

Jag reproducerar texten här i sin helhet med förhoppningar om att det hjälper att sprida kunskap om vad vi upplever idag i vårt samhälle, och då menar jag inte bara det svenska utan i princip stora delar av Europa. Normaliseringen sker inte bara hos oss. Läs och begrunda.

images

Jag och många med mig kallar Sverigedemokraterna för ett nazistiskt parti. Det händer dock att en del personer – även sådana som normalt ser SD som ett högerextremt och högeropportunt parti – tycker att det är att ta i och missvisande.
Låt mig då förklara min ståndpunkt i den frågan och motivera varför.

När man säger ordet “nazism” ser många det som en synonym till förintelseläger, anfallskrig och införande av diktatur i ockuperade länder. Bland annat.
När jag kallar SD nazistiskt utgår jag inte från att jag tror att de vill införa ett nytt Auschwitz i de småländska skogarna eller vill anfalla främmande makt. Dessutom måste vi skilja på vad detta parti kan genomföra under rådande demokratiska system. Som läget är nu, är det ett parti som måste anpassa sig och kompromissa, dvs uppträda mer rumsrent än de kanske skulle göra om de själva hade absolut makt.
Detta måste man ha i åtanke när man ska bedöma ett parti – egentligen vilket parti som helst: vilken politik skulle de genomföra om de inte behövde kompromissa? Hur skulle Sverige se ut?

Läget idag är på många sätt jämförbart med hur det såg ut i början av 1930-talet och SDs politiska operativsystem fungerar skrämmande likt det som nazisterna på den tiden installerade på Tysklands politiska hårddisk.

1. Skapad hotbild: För att kunna erbjuda människor enkla lösningar på problem som egentligen inte finns, måste man skapa dessa problem. Vi såg det i Tyskland för 80 år sedan, vi såg det på Balkan i början av 1990-talet och vi ser det i Sverige idag. En fungerande propagandaapparat pytsar ut lögner och halvsanningar, dribblar med statistik och siffror och målar upp en svart bild av verkligheten. Man snappar upp människors verkliga oro för de problem samhället kan ha och koncentrerar sig sedan på dessa.
När lögner och myter upprepas tillräckligt ofta, anammar många människor dessa till slut som sanning. Det är ren psykologi. Motorn i den propaganda som svämmar över våra informationskanaler heter Avpixlat och “fotsoldaterna” uppskattas till några tusen. Dessa sitter mer eller mindre heltid vid sina datorer och för en veritabel krigföring på nätet och satelliterna till Avpixlat, sidor som Fria Tider, Exponerat m fl, bidrar till desinformationen.
Hur många gånger har jag inte – och förmodligen också du – sett personer som egentligen inte alls delar SDs människosyn länka till artiklar i Fria Tider? Det har hänt ofta. De har en snygg layout, redaktionellt bra texter och information som ser trovärdig ut. Snyggt förpackat och lätt att gå på om man inte har bra koll på vilka sajter som ingår i det bruna nätverket.

Bit för bit skapas en bild av ett land i kaos, där flyktingar och invandrare kommer hit och tar över, en bit i taget. Kriminalitet och våldtäkter påstås öka lavinartat och förorterna i våra största städer beskrivs som krigszoner dit ingen normalt funtad person frivilligt tar sig.
I en skapad masspsykos är det få som frågar sig i vilken utsträckning de själva drabbats eller har varit med om något av det som beskrivs.
Det är så en pöbel fungerar. Det är så grogrunden för fascism skapas.
Det var så man gjorde på Balkan, där grannar som levt i fred i generationer till slut gick ut och slog ihjäl varann.

På 30-talet hade nazisterna SA-trupper. Dessa var ingenting annat än obildade huliganer som trakasserade människor, hotade och skapade skräck. Idag behövs inga sådana eftersom de “trupperna” finns på nätet. Via det ohämmade näthat som idag är mer regel än undantag, skräms många till tystnad och undfallenhet.

2. Enkla lösningar: När tillräckligt många tagit till sig den falska bilden av hur läget i landet är, finns det tillräckligt många som propsar på att “något måste göras”. Vi ser hela tiden dessa mantran: “vad är det som händer?”, “vakna upp!”, “vart är Sverige på väg?”
När då ett parti som SD – som har mycket mer långtgående planer än bara en annan, mer reglerad eller mer “ansvarsfull” invandringspolitik – lyckats få alla att tro att vi står vid avgrunden, då kan de också servera en lösning på problemet.
När du sett till att svälta ut en person så pass att hen ser läckra stekar med brunsås eller tårtor i varje buske, då kan du ställa fram vad som helst på bordet. Hen äter. Glupskt.
SDs metod brukar jag likna vid någon som puttar i en person i vattnet som man vet inte är simkunnig. Sedan sträcker man sig ner och räcker ut en hjälpande hand.
Men gå inte på det. Det är lika aningslöst som när Rödluvan stolpade fram till “farmor” och blev uppäten av vargen.

3. Den egentliga agendan: Idag behöver vi inte leta efter exempel på representanter för SD som tydligt deklarerat vilket Sverige de vill se. Våra demokratiskt valda politiker målas ut som “landsförrädare” och vår fria media ses som en fiende som ska tystas.
“När vi tar makten” heter det.
Smaka på de orden.
När en moderat, socialdemokrat eller någon annan får makten ser de det som en möjlighet att påverka svensk politik genom argumentation, debatt, politiska kompromisser och lagförslag. Det handlar i de fallen inte om makt såsom ett absolut verktyg att styra och forma landet. Det finns ingen diktatur med i visionerna.
Men när “när vi tar makten” innebär att man vill avgöra vem som räknas som svensk, ska få bo och vistas här, vilken media vi ska ha, vad som anses som “uppbygglig” kultur; när man vill avsätta och tillsätta “godkända” ämbetspersoner, sådana som lyder eller delar ideologi – då pratar vi diktatur.

Röster i de sverigedemokratiska leden finns som vill avskaffa andra partier och införa en enpartistat.
“Den dagen SD vinner och rensar…”, “När jag får makten ska sådana som du få ett nackskott…” – två av hundratals citat som beskriver den dröm om en nationell utopi inom en inte alltför snar framtid.
Vilka nazister hade inte samma drömmar för 80 år sedan?
Richard Jomshof, SDs partisekreterare, har sagt att “budskapet anpassas bara för att partiet ska kunna växa. När partiet är tillräckligt stort kan de egentliga ståndpunkterna artikuleras”.
Behöver jag egentligen säga mer?

4. Föraktet för svaghet: “Vi är samhällets elit, folk vet bara inte om det än”, säger en leende SDUare till reportern i en brittisk tv-dokumentär om Sverigedemokraterna.
Eliten. Det är så de ser på sig själva.
Och det är en ruskigt farlig självbild.
Det finns ett utbrett förakt för de vi kallar svaga, vilket också kan inkludera människor utan röst; de tysta minoriteterna. Det handlar inte bara om flyktingar och invandrare, utan det handlar om människor som av olika anledningar slagits ut, socialbidragstagare och narkomaner – dessa som många tycker att de “försörjer”.
I elitsamhället tillåts inga vara svaga. Människor som bryter synen på vad som är norm, passar inte in. Människor som inte passar in i elitens uppfattning om livsstil och sexuella preferenser kallas för “onormala” och “avarter”.
Så, vad händer då med alla som hamnat vid sidan av samhället, alla funktionshindrade, alla hbtq-personer, arbetsoförmögna, psykiskt sjuka? Inkluderas de i gemenskapen i ett samhälle där alla officiellt ska vara vita, friska, starka och dyrka en rentvättad führer?

Det är dessa saker, och lite till, som gör att jag inte tvekar ett ögonblick att kalla Sverigedemokraterna för nazister. De har bara klätt sig fina och ser inte längre ut som de skinnskallar de en gång var som skanderade ‘Sieg Heil’ på obskyra möten och delade ut rasistiska flygblad om att vi skulle “bevara Sverige svenskt”.
Ingenting av det har ändrat sig. Agendan är precis densamma och ju mer det omkringliggande samhället normaliserar dem, desto närmare sitt mål kommer de.
Snart är de där.

Fascismen är inte längre ett fantasispöke.
Den kan snart vara en realitet, förr än vi anar.
Och det finns ingen annan som kan stoppa “Katla” än vi andra – vi som vill leva i ett öppet och fritt land där alla är lika mycket värda.


Jag anser att SD är nazister i kostym.
Stoppa normaliseringen NU!

images-1