Från marxism-leninismen till socialdemokratisk populism

Salve kära läsare och hjärtevänner!

Läs och begrunda denna text

av Mario Sousa

PTB-Belgien, BE-Portugal:

från marxism-leninismen till socialdemokratisk populism

Borgarklassen har i tiotals år fört en samlat offensiv klasskamp mot arbetarklassens rättigheter, vunna rättigheter ifrågasätts i borgarnas parlament och avskaffas utan offentlig diskussion i osynliga odemokratiska spel.

Processen pågår i de allra flesta kapitalistiska länder med variationer beroende på kapitalismens utveckling och ländernas traditioner. Men den är snarlik överallt.

Denna utveckling kastar tillbaks arbetarna som klass till en tid utan självklara fackliga och politiska rättigheter, utan självklara offentliga rättigheter till sjukvård, utbildning och arbete, utan självklar rätt till en värdig pension. Situationen för arbetarklassen är allvarlig men vi tvingas konstatera att arbetarnas svar uteblir, den reaktionära processen fortsätter.

Förvirringen är stor på många håll. En del av arbetarnas traditionella fackliga organisationer och politiska partier byter sidan, accepterar den reaktionära processen som naturlig. En del andra av dessa organisationer och partier vågar inte ta kampen, blir förlamade.

I denna situation har vi sett dyka upp på vänster kanten en del partier med marxist-leninistiska traditioner vilka har ändrat sin politik och klätt om sig med nytt program eller ”visioner”, vilka efter framgångsrika valrörelser fått plats i de parlamentariska församlingarna.

Vad har de gjort? Är det bra eller dåligt för arbetarklassen? Hur ska man se på det?

Denna text vill ge insyn i två av dessa partier, PTB, Belgiens arbetarparti (PVDA på flamländska, Belgiens andra språk) och BE, Bloco de Esquerda, vänsterblocket, i Portugal.

PTB – Belgiens arbetarparti.

Partiet kommer från 1960-talets vänstervåg som maoistiskt parti som tillerkände sig marxism-leninismen. Partiet ledde en del uppmärksammade och framgångsrika kamper vilka så småningom gav en del platser i de lokala parlamentariska församlingarna.

PTB blev känd internationellt på 1990-talet genom det internationella kommunistiska seminarium, ett av de största i världen som partiet organiserade varje år vid 1 maj. I seminariet deltog många länders partier med en bakgrund i marxism-leninismen. T.ex. Kubas Kommunistiska Parti, Nord Koreas Arbetarparti och KPML(r), Kommunistiska Partiet från Sverige.

PTB leddes under många år av partiordförande, Ludo Martens, känd för flera böcker om marxistisk politik, om Afrikas kamp och historia, men främst för sin bok ”En annan syn på Stalin” publicerad 1994. Boken var epokgörande i den meningen att den tog upp frågan om Stalin och Sovjetunionen på ett faktamässigt korrekt sätt som klädde av västs propaganda.

PTB hade ett relativt framgångsrikt liv men utan något genombrott inom arbetarklassen. Målet och program var arbetarklassens befrielse och socialism. Internationell solidaritet och kampen mot imperialismen var också en del av det politiska arbetet. Partiet kämpade på allvar för att vara en del i arbetarnas kamp mot kapitalets nyliberala politik och lyckades ta plats i det belgiska samhället som ett revolutionärt arbetarparti med många medlemmar och en del stöd utanför det egna ledet.

Denna relativa framgång var resultatet av partiets kampanjer i flera frågor: för billigare mediciner, för bredare tillgång till sjukvård – partiet öppnade egna små vårdcentraler, ”sjukvård för folket”, med egna läkare där behandlingar var helt gratis – för höjda pensioner, för höjda löner i arbetarleden, för lägre priser och avgifter i den kommunala servicen, m.m.

Några år in på 2000-talet drabbades Ludo Martens av en mycket allvarlig sjukdom som helt tog bort hans möjlighet att delta i det politiska livet. Han låg i koma under en längre tid och dog i juni 2011. Ludos försvinnande från politiken kom att påverka partiet på ett avgörande sätt. Ludo Martens hade lett partiet från att vara en liten grupp av studenter till att ta plats som ett revolutionärt alternativ i arbetarkampen i samhället.

Vid kongressen i mars 2008, som kallades Förnyelsens kongress, fanns Ludo Martens inte längre. Den nya ledningen bestod av 8 medlemmar från Centralkommittén främst den nya partiordföranden Peter Mertens, partiets nationella talesman Raoul Hedebouw och David Pestieau, chefredaktör för partiets tidning Solidaire. Med den nya ledningen kom en ny politik med ett antal framgångsrika politiska utspel, en del av sensationell karaktär. Antalet medlemmar växte och partiets namn började regelbundet dyka upp i massmedian. Mest kritik mot partiet men ändå.

Efter kongressen 2008 började den nya ordföranden Peter Mertens att ta ett starkt avstånd från vad han kallade tidigare dogmatism och sekterism. Han siktade istället på framgångar byggda på en politik av reformism, av konkreta lösningar på konkreta problem i det kapitalistiska samhället. Istället för radikal vänster ville han att partiet skulle kallas för ”den växande vänstern”.

Denna nya politik visade sig t.ex. i inställningen till fackföreningarna. Tidigare kritiken mot fackföreningarna, att de var en del av etablissemanget och inte försvarade arbetarna, drogs tillback offentligt av Mertens och PTB slutade kritisera de fackliga ledarna.

Ett partis karaktär visas också i respekt för de döda kamraterna. När Ludo Martens dog 2011 offentliggjorde PTB hans död i en dödsannons med en lista av böckerna författade av Ludo Martens. I denna lista hade man tagit bort En annan syn på Stalin och andra böcker om Sovjetunionen trots att det var på uppdrag av PTB som Ludo Martens skrev dessa böcker. Att ta ifrån en person dess verk efter dennes död, förkastligt!

Vid denna tid besökte en god vän till mig PTB:s kontor i Bryssel då han kände till flera ledande kamrater där. Han såg att man hade plockat bort Stalins porträtt som funnits på kontoret från partiets start. Han frågade varför. Svaret blev att han inte hade med det att göra. Känsligt att diskutera PTB:s marsch till högern.

Trots PTB:s avståndstagande från sin historia och tidigare politik, anklagades ändå PTB i massmedian för att vara marxist-leninist, för att vara ett parti som ville ha en socialistisk stat utan privat egendom. PTBs nya ordförande Peter Mertens svarade klart och tydligt i pressen att PTB tog avstånd från tidigare ”historisk absurditet” och garanterade att partiet inte längre hade med marxism-leninismen att göra och att PTB inte ville ha ett samhällssystem utan privatägande.

Enligt Mertens var nu PTB ett modernt marxistiskt parti som Socialistiska Partiet i Holland eller Die Linke i Tyskland. Som bevis för det visade han att partiet avsåg att ha ett gott samarbete med de etablerade fackföreningarna.

PTB ökade sin reformistiska agitation för konkreta lösningar på konkreta problem på ett mycket offensivt sätt och fick möjlighet att bredda ut sig i den borgerliga massmedian. Den nya politiken av anpassning till kapitalismen gav valframgångar. Samtidigt försvann budskapet om kampen för ett socialistiskt samhälle helt.

PTB anpassade sig till den politiska nivån av landets etablissemang, en nivå vilken egentligen är vad medelklassen bestämmer genom en total dominans i massmedian, skolor och universiteten. Några målsättningar om att diskutera ett annat samhällssystem hade inte längre PTB.

Vid valet 2012 fick PTB för första gången ett genombrott i flera städer. 2010:s relativa små framsteg i valen till det federala parlamentet följdes av ett genombrott i de kommunala, läns- och regionala valen 2012. PTB fick då totalt 52 platser i dessa församlingar. Den reformistiska politiken av konkreta lösningar på konkreta problem utan målsättning eller diskussion om samhällsförändringar förstärktes än mera efter det.

Trenden till en ökning av stödet för den ”nya” PTB höll och stärktes. Avgörande kom i valen 2014. PTB fick då 2 deputerade i det Federala parlamentets representanthus (3,72%, 250.000 röster), 4 deputerade i Bryssels parlament (3,86%, 15.780 röster) och 2 deputerade i Valloniens parlament (5,75%, 117.500 röster).

Partiets nationella talesman Raoul Hedebouw var en av de som valdes in till det Federala parlamentets representanthus. Raoul Hedebouw deklarerade officiellt från talarstolen att PTB inte längre hade något att göra med marxism-leninismen, att de som i parlamentet anklagade PTB för att vara marxist-leninister är okunniga eller rent ljuger om PTB.

I övrigt är Raoul Hedebouws framträdanden i parlamentet riktiga show av agitation för reformism, för konkreta lösningar på konkreta problem. Hedebouws har en mycket offensiv stil när han kastar sig över övriga partier och kritiserar deras politik. Men Hedebouw är som övriga ”nya” PTB:are. Om varför det är sjukt i dagens samhälle, om framtidens samhälle, om behovet av socialismen finns inget att säga, det är slutpratat. Bara om kompromisser av ”konkreta lösningar på konkreta problem” är PTB intresserat av att prata. Det är ett arbete för att förbättra en kapitalism som inte går att förbättra.

I PTB:s nya partiprogram finns inte ett ord om socialism. Det närmaste dit man kommer är parollen ”Framtiden är social, för ett samhälle mera socialt”. Marxism-leninismen och socialismen är en avslutad tid för PTB. Så måste det bli efter tio år med en politik som inte har med marxismen att göra.

PTB har under dessa år vuxit med tusentals nya medlemmar och anhängare fostrade av PTB:s nya politik där socialismen är borttagen. Det nya PTB består idag till största delen av medlemmar som är okunniga i marxism-leninismen och inte ser kampen för ett nytt samhällsystem som ändamålet för partiet. Reformism av kapitalismen är målet. PTB har definitivt gått förlorat för kampen för ett socialistiskt samhälle.

BE, Bloco de Esquerda, vänsterblocket, Portugal.

BE bildades 1999 av två partier, UDP, União Democrática Popular, med en bakgrund i den marxist-leninistiska rörelsen och PSR, Partido Socialista Revolucionário, med bakgrund i den trotskistiska rörelsen 4:e internationalen. Dessa två partier hade i sin tur bildats av partier sprungna ur partier eller organisationer som fanns och kämpade under fascismen eller som bildades alldeles efter fascismens fall 1974.

För oss marxist-leninister är det intressant att känna till UDP:s utveckling och övergången i BE. UDP bildades knappt åtta månader efter fascismens fall, i december 1974, av tre kommunistiska partier till vänster om den äldre kommunistpartiet PCP, Partido Comunista Português. Dessa tre partier var deklarerade marxist-leninister vilka hade funnits och kämpat mot den fascistiska diktaturen i Portugal. UDP bildades som en bred rörelse, en front till dessa tre partier för ett gemensamt agerande, underförstått med en marxistisk-leninistisk analys och praktik. Kampen för ett socialistiskt samhälle var partiets huvudinriktning.

UDP hade vissa framgångar i den utomparlamentariska kampen, även inom arbetarklassen men rörelsen kom ganska snart att inrikta sig på kampen om platser i de parlamentariska församlingarna. De ledande i UDP ansåg att utan platser i parlamentet, ingen plats i massmedian och då ingen möjlighet att växa. Så var den rådande tanken. Vidare ansåg man att kampen för socialismen krävde ett stort parti vilket inte var möjligt utan framträdande i tidningarna, radio och Tv. Kampen om platser i parlamentet blev partiets främsta målsättning.

UDP:s många aktiviteter och kamp fick ibland stort stöd bland arbetarbefolkningen. Detta medförde att partierna bakom UDP började lösa upp sig och dess medlemmar att istället enbart ta plats i UDP:s politiska liv. UDP var ändå en m-l front, ansåg man. Det skulle annars bli ett slags dubbelarbete.

De praktiska framgångarna gav ideologisk avslappning. Frågan om marxismen och dess klassiker tonades ner, UDP var ju ett frontparti med uppgift att mobilisera till bred kamp, inte till att ta upp frågan om kommunismen och socialismen, det var tanken. Den första som försvann var Stalin, det brukar vara så i sådana sammanhang. De andra klassiker försvann snart efter, i en strävan att befria rörelsen från ideologiska diskussioner som kunde stå iväg för praktiska framgångar.

I bakgrunden fanns alltid ett givet ändamål: kampen om platser i parlamentet. Från 1975 till 1980 fick UDP en plats i det nationella parlamentet och ett antal platser i de lokala och regionala församlingarna. Efter 1982 sjönk antalet röster. För att motta detta inför parlamentsvalet 1983 gick UDP i allians med trotskisterna i PSR men valalliansen fick ingen parlamentsplats. Så fortsatt det, partiet fick ingen plats i parlamentet ända till 1991 när en överenskommelse med kommunistpartiet PCP gav UDP en parlamentsledamot till 1995. Efter 1995 var UDP åter utan parlamentsplats. Nedgången var den samma när det gäller kommunal- läns- och regionvalen. Sökning efter en bestående lösning på fråga om platser i parlamentet blev ett måste.

Lösningen kom med ett initiativ 1998 från en journalist i den borgerliga tidningen Publico och den dåvarande UDP:s ledare Luis Fazenda. Fazenda tog då kontakt med en del små partier och partilösa personligheter på vänsterkanten, men främst med den trotskistska PSR:s partiledare Francisco Louçã. Förslaget var ett gemensamt agerande genom at bilda ett nytt politiskt parti, Bloco de Esquerda. BE skulle presenteras som det nya alternativet till vänster i den portugisiska politiken och ta kampen om platser i parlamentet i parlamentsvalet i september 1999.

Femton år efter det stolta bildandet av UDP som en revolutionär front för socialismen med en marxistisk-leninistisk bakgrund hade det mesta i budskapet ändrats eller fallit bort. Nu gällde det platser i parlamentet kostade vad det kostade ville. Vänsterblocket BE bildades under satsen ”socialism i frihet”! Och för att göra klart vad man menade la man till ”kritik mot det sovjetiska experimentet och realsocialismen”. Organisationsprincipen i BE blev det trotskistiska ”tendensfrihet”. UDP:s stolta symbol, ett kugghjul och en hacka med en gul stjärna i en röd bakgrund fick lämna plats till en ”humaniserad” stjärna. Anpassningen till trotskisternas medelklasspolitik var total. Det trotskistiska partiet PSR med sina borgerliga uppfattningar satt ordentliga spår i BE redan från starten. Detta trots att PSR representerade knappt 30% av BE:s medlemmar. UDP och Luis Fazenda gick med på det mesta, allt för platser i parlamentet. De sålde det revolutionära tänkandet, opportunism leder oundvikligen till reformism.

BE:s huvudbudskap i valkampanjen till parlamentsvalet 1999 var kampen mot globaliseringen. Enligt BE var globaliseringen ett tillstånd i kapitalismens tidsepok som gjorde att samhället inte garanterade ett minimum av mänskliga rättigheter. Barbariet höll på att vinna över civilisationen. BE försvarade ett projekt som partiet kallade demokrati till socialismen, en civilisations projekt av en modern vänster. Medelklassnacket är till för att gömma att partiet BE är ett reformistiskt parti som gjorde rent hus med alla tidigare revolutionära ambitioner i UDP.

Valrörelsen var lyckad, många som önskade sig ett vänsteralternativ till PCP röstade på vänsterblocket BE. Vid parlamentsvalet 10 oktober 1999 fick BE 132.333 röster eller 2,44%, och 2 platser i parlamentet. Dessa platser gick till UDP:s Luis Fazenda och PSR:s Francisco Louçã. Givetvis.

Efter 1999 har BE gått en del upp och ner. I mars 2002, 3 parlamentsplatser, i februari 2005 8 platser, i september 2009 16 platser, juni 2011 8 platser. De senaste åren har partiet åter ökat sitt stöd. I det senaste parlamentsvalet 4 oktober 2015 fick BE 550.945 röster eller 10,19%, vilket gav 19 parlamentsledamöter, det största antal hittills (kommunistpartiet PCP i allians med PEV-De gröna fick 2015 445.901 röster eller 8,25% vilket gav 15 respektive 2 platser i parlamentet).

BE:s budskap har ändrats och anpassats med tiden. Medelklassens identitetspolitik är ledstjärnan. Idag är BE ett parti ”engagerat i det kompromisslösa försvaret av frihet och sökandet efter alternativ till kapitalismen i en ekologiskt hållbar värld”, ett parti som ”bekämpar diskriminering på grund av etnisk tillhörighet, kön, sexuell läggning, ålder, religion, åsikt, social klass eller baserat på förekomst av funktionell mångfald”. BE:s symbol är en ”humaniserad stjärna” (en stjärna med ett huvud) av röd färg vars färg kan ändras för att kunna anpassas till de ideologier som finns i vänsterblocket BE.

Om socialismen skriver BE att det ser den som ”ett uttryck för en emancipatorisk kamp för mänskligheten mot exploatering och förtryck”. Det är det enda som finns om socialism. BE är idag ett reformistiskt socialdemokratiskt parti utan några ambitioner till samhällsförändringar. För att skilja sig från den traditionella socialdemokratin använder sig BE av ett vänsterpopulistiskt framträdande där stora agitatoriska ord bara leder till kompromisser och reformism.

Ett av BE:s internationella utspel var en gemensam deklaration 12 april 2018 i Lissabon tillsammans med Podemos i Spanien och den franska La France insoumise, undertecknad av dess respektive ledare, Catarina Martins, Pablo Iglesias och Jean-Luc Mélenchon (presidentkandidat i senaste presidentvalet i Frankrike). Ändamålet sas vara en ny politisk rörelse mot eliten i Bryssel. Mötet kan ses som ett nytt utspel för att dra till sig massmedial uppmärksamhet vilket alla dessa tre är i så stort behov av om det ska fortsätta att gå bra med parlamentsplatser. Det senaste av BE i internationella frågor är ett totalt avståndstagande från Chavismo och president Maduro i Venezuela och stöd till den USA styrda oppositionen.

I övrigt kan vi konstatera att det var fel av de marxist-leninistiska partierna som fanns i Portugal att lämna över organisationen och politiken till UDP. Den opportunism som tog över i UDP slog sönder den marxist-leninistiska rörelsen och den teoretiska och praktiska kunskap som är nödvändig för ett parti som vill omvandla samhället, störta kapitalismen och bygga upp ett arbetarstyrt samhälle, socialismen.

Avslutning

Exempel PTB och BE är en varning för alla revolutionärer som letar efter ett sätt att få kontakt med stora arbetargrupper och få dessa att engagera sig i en politik som representerar sina intressen, en revolutionär politik för ett socialistiskt samhälle.

PTB och UDP gick från att vara marxist-leninister och revolutionära till att bli socialdemokratiska populister!

PTB:s och BE:s urartning är slående men de är inte ensamma i Europa och världen. Att göra avkall på att vara revolutionär, att anpassa sig till det som är tillåtet, till det som medelklassen tillåter, att göra sig av med historia och symboler, objekten för borgarnas hat, röjer inte en motorväg framåt. Det kan lika bra vara ett sidospår rakt i en stup.  Att söka sensationella lösningar i det borgerliga samhället som snabbt ska lösa alla knut är högst riskabelt, stor risk finns att vägen leder dit där vi inte vill vara, att vi blir det vi inte vill bli.

Vår främsta uppgift som kommunister är att agitera för klasskamp och organisering, att propagera för socialismen, att vinna ”arbetarnas hjärna” till den revolutionära uppfattningen om samhällsförändring.

Den revolutionära rörelsen för socialismen och arbetarmakten måste gå hand i hand med klasskampens utveckling och dra med sig arbetarklassen i kampen, i försvarskampen mot kapitalets offensiv mot arbetarna eller den offensiva kampen mot kapitalet.  Det är det leninistiska partiets roll i klasskampen, det som vi vill vara, det som vi har arbetat för, det som vi arbetar för.

__________________________________________

Visst har vi exempel i Sverige också! Begrunda detta och lista ut vilka partier i Sverige idag kan sägas vara marxist-leninistiska och revolutionära.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *