Som i andra delar av Europa…

Salve kära läsare och hjärtevänner!

Jag har tagit mig friheten att översätta en text publicerad i Spanien under en tid av politiska spänningar inte bara där utan också i övriga delar av Europa och världen.

Det här är representativt för vad som håller på att hända i andra länder i detta globala Europa där det verkar vara viktigare att lägga sig i andra folks angelägenheter än att se sig själva i spegeln. Politikerna är endast efter röster för att ta grepp om den politiska makten utan att ta hänsyn till vad som egentligen händer sina egna folk.

I ett Europa som förtjänar mer solidaritet och öppenhet ser vi gränsstängningar, finanserna tar ett starkt grepp om varje möjlighet att påverka politiken och folkmassorna berövas möjligheterna att leva ett värdigt liv. 30 miljoner i otrygga anställningar och över 100 miljoner som lever under existensminimum är ett klart exempel på det.

Frågan här berör en annan kontinent som idag känner sig hotad av externa krafter, däribland USA och ett stor antal länder i Europa som istället för att visa solidaritet, antingen är tysta eller öppet agerar i samklang med förövarna. Ska inte de olika folken i världen få välja sin egen väg? Uppenbarligen inte så länge de imperialistiska intressena är med.

Allt är sammankopplat! Inget är opolitiskt betingat!

Läs och begrunda!

___________________________________________

Spanjen tjänar USA-imperialismen

Av Lidia Falcón

LIDIA FALCÓN O’NEILL är licenciat i juridik, dramakonst och journalistik samt PHD i filosofi. Hon är nämnd Dr. Honoris Causa i universitetet i Wooster, Ohio. Grundaren av tidskrifterna ”Vindicación Feminista” och ”Poder y Libertad” som hon nu leder.

Hon är skaparen av det Spanska Feministiska Parti och av den Spanska Statens Feministiska Organizationernas Federation. Hon har deltagit i Bryssels Internationella Tribunal för Brott mot Kvinnorna, i kongressen ”Sisterhood Is Global” i New York, i samtliga Internationella Feministiska Bokutställningar och i Nairobis och Pekins Internationella Kvinnoforum.

Hon är medarbetare i ett antal spanska och USA:s dagstidningar och tidskrifter. Hon har publicerat 42 böcker inom berättarkonsten och skönlitteratur som har översatts till flera språk.

_________________________________________

 

Vår regering är USA:s utrikesdepartementets mest trogna tjänare. Att erkänna den venezuelanske kuppmakaren Guaidó som den legitime presidenten i Venezuela, acceptera hans utsände som diplomatisk representant och nu ge en fristad till  Leopoldo López med sin familj i Caracas’ spanska ambassad, överträffar med råge vad jag hade förväntat mig av Pedro Sanchez och hans regering för att följa Donald Trumps order.

Aldrig i våra internationella relationers historia -särskilt med Latinamerika och ens under diktaturens tid- hade de spanska regeringarna visat sig vara så pass underkastade de önskningar och mandat som det nordamerikanska imperiet lägger på bordet.

Och inte bara den spanske presidenten Sánchez har accepterat den där marionetten Guaidó som utan något nationellt eller internationellt juridiskt stöd eller ens några val, sjävutnämndes till Venezuelas president, utan också hans ynka utrikesminister Josep Borell utnyttjar sin tid för att föra det spanska folket i skuggan av sanningen. Det är samma människor som upprepar gång på gång vad som kommer i det officiella nyhetsflödet och som säger att de missiler som vi skickar till Saudiarabien endast dödar dem de måste döda.

Nicolás Maduro valdes av det venezuelanska folket genom absolut fria, legala och legitima val. Den bolivarianska regeringen har vunnit 19! av 20 val. De internationella observatörer som har varit med under dessa otaliga valtillfällen har påpekat att valsystemet i sin helhet innehåller alla garantier och den säkerhet som dessutom överträffar USA:s valsystem där otaliga misstankar om korruption har förekommit.

Påståendet att den venezuelanska regeringen är en diktatur kommer att uppstå som en av historiens största lögner inom den spanska politiska propagandan. I Venezuela finns det alla olika sorters politiska partier från det kommunistiska partiet till extrema högerpartier som det som skyddar Juan Guaidó och Leopoldo López. Dessa har sina öppna lokaler därifrån deras budskap kommer ut, deltar i konstitutionella val och genomför sina kampanjer utan hinder. I hela landet publiceras det tidningar, tidskrifter och böcker, sänds radio- och teveprogram, genomförs debatter och konferenser av en i flera partier fragmenterad opposition som kritiserar den bolivarianska regeringen utan att någon lägger sig i.

När det idag den 3 maj, Pressfrihetens Internationella Dag, förklarar journalistorganisationer för oss att hundra professionella journalister har blivit dödade sedan 2006 -fyra i år och den senaste faktiskt igår-, att även i Europa, närmare bestämt i Slovakien och Malta, har två personer, en kvinna och en man blivit offer för skottlossningar utan att brotten har varit avklarade, stammar de olika kommunikationsmedia i Kapitalets tjänst att den fria pressen censureras i Venezuela och det utan att presentera några siffror.

För spanjorerna borde det kännas som en förolämpning när det påstås att Maduroregeringen är en diktatur när det samtidigt visas det på den spanska televisionen alla de offentliga möten och manifestationer som oppositionen öppet organiserar med tanken att beröva Maduro presidentämbetet och tillskansa sig makten.

För ett land som Spanjen som har lidit av en av de grymmaste diktaturerna i världen under fyrtio års tid, borde det vara en anledning till upprörelse att lyssna på sin egen demokratiskt valda president och sina ministrar deklarera att Venezuela är en diktatur.

Den venezuelanska regeringen har visat ett otroligt tålamod -omöjligt att föreställa sig varken i Frankrike eller i Tyskland- när oppositionspolitiker uppmanar den civila befolkningen och något även farligare, utmanar armén till uppror. I dessa länder som i många andra demokratiska länder skulle dessa uppmaningar omedelbart förtryckas och deras ansvariga skulle fängslas.

Leopoldo López dömdes till 15 års fängelse för att ha uppmanat och inlett tillsammans med andra högerpartiers medlemmar en serie ”guarimbas” som framkallade oroligheter ledda av diverse brottslingar och legosoldater under några månader 2014 som i sin tur utmynnade i ett drygt tiotal döda, förstörelse av offentliga platser, mordbränder på skolor och sjukhus, misshandel av den civila befolkningen och de offentliga orderstyrkorna.

Den venezuelanska oligarkin med hjälp av borgerligheten och medelklassens reaktionära delar har saboterat den socialistiska bolivarianska regeringen sedan den etablerades. Inte någon av dessa krafter är villig att lämna de privilegier som de får genom att tjäna USA och få provisioner i utbyte mot att låta oljan rinna över till de stora nordamerikanska korporationerna under tiden som folket i Venezuela fick leva i extrem fattigdom, barfota, utan vatten, hungrigt och sjukt.

Den bolivarianska regeringen har monterat upp sjukvården och den utbildning som inte fanns, har skapat ett tiotal universitet, har byggt tusentals bostäder med elektricitet och rinnande vatten till arbetarna och har underlättat för kvinnor att organisera sig i en Feministisk Rörelse som idag sträcker sig över hela landet. Borgerligheten som regerat landet i 200 år och roffat åt sig landets naturresurser och försatt landet i misär kan inte acceptera detta.

För att anmärka hur pass mycket tolerans som president Maduro och hans ministrar, stads åklagare och polisen visar, uppträdde Leopoldo López framför pressen utanför Spaniens ambassadentré efter att ha brutit sig ur husarresten och nyttjade en halv timmes tid för att uppmana folket och armén att vända sig mot den legitima presidenten utan att omedelbart efter bli arresterad. Det borde vara bra att minnas de sju år som Julian Assange satte inne i den ecuadorianska ambassaden utan att kunna gå ut genom entrén i London och hur han nyligen blev arresterad för mycket mindre farliga företeelser än de som högerpolitiker i Venezuela genomför sedan några år.

Embargot av de finansiella resurserna och basprodukterna så som oljans prissänkning som USA har organiserat har lett landet till den ekonomiska situation det lever i idag. Den situation som Guaidó och hans medföljare idag vill klaga för.

Eftersom den venezuelanska högern så som alla högerkrafter i världen skulle helst försätta sitt eget folk i misär och låta det förblöda i en beväpnad konflikt än låta socialismen byggas upp.

Inte bara USA:s attityd i Venezuela borde vara motivet till ett internationellt fördömande utan också det landets agerande under de senaste 200 åren. Vilken hygglig politiker som helst borde fördöma detta istället för att utföra reverenser mot USA.

Från 1846 har USA:s armé invaderat nästan alla länder söder om Rio Grande därmed det ökända kriget som berövade Mexiko dess norra teritorium, inklusive California och Texas. 1898 provocerade USA kriget mot Spanien på Kuba och ett besegrat Spanien fick då därmed också lämna Puerto Rico, Hawai, Guam och Filippinerna. Från och med det ögonblicket ockuperades militärt, bombades, plundrades, kontrollerades ekonomiskt, valsystemen ändrades efter behag och politikerna byttes av USA:s utrikesdepartement och CIA i länder som Panamá, Dominikanska Republiken, Honduras, Granada, El Salvador, Kuba, Guatemala, Brasilien, Chile, Uruguay, Argentina, Colombia och Venezuela.

Dessa händelser är en del av historian i Latinamerika och vår regering ska inte kunna agera ovetandes. Naturresurserna i länderna söder om Rio Grande har alltid varit och fortfarande är offer för norra grannens härskariver. Endast några lakejer till tjänst för det nordamerikanska krigsmaskineriet kan inta positioner i enlighet med Trumps diktat så som de europeiska länderna, inklusive vår regering håller på och tar emot order från Washington.

Det är uppenbart att de böjningar som den spanska regeringen gör inför USA:s allierade Marocko och Saudiarabien i sina övergrepp, ger inte utrymme till positiva tankar om PSOE och möjligheterna till ett oberoende och värdig ställningstagande mot den nordamerikanska imperialismen. Men det som de håller på att göra med Venzuela överträffar det som det spanska folket är värt att få se och ta emot.

Den bolivarianska regeringen har under tjugo år i fred försökt bygga ett rättvisare och solidariskt samhälle utan acceptans från de oligarkiska krafterna och deras enorma stöd från USA.

Om det här mynnar ut i en militär amerikansk intervention i Venezuela vilket kuppmakaren Guaidó dagligen skriker efter och som Trump dessutom verkar vara glad över att få genomföra, skulle det ge tusentals offer och ett besegrat folk som resultat. Då skulle Pedro Sánchez’ regering vara lika skyldig som Trump och Spanien skulle skriva en av de mest skamfyllda sidorna i sin historia.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *