web analytics


Salve kära läsare och följare!

För kännedom skriver jag denna korta text omnågot extraordinärt och tyvärr ganska okänt i våra trakter. Nu får ni möjlighet att bekanta er med denna historia!

Tarará är en argentinsk dokumentärfilm av Ernesto Fontan som premiärvisades den 2 september 2021. Tusentals ukrainska barn, drabbade av Tjernobylkatastrofen fick chansen att åka till badorten Tarará på Kuba där den kubanska revolutionens läkare som en del av ett fullskaligt återhämtningsprogram, baserat på en idé som Fidel Castro la fram i bästa solidaritetens anda, kunde få en långvarig behandling som skulle komma att bli deras återgång till ett hoppfullt och vanligt liv.

Filmen Tarará berättar ingående och mästerligt historien om dessa barn och vi får privilegiet att se hur de och deras familjer fick tillbaka hoppet om ett anständigt liv, trots att ha blivit berövade det i själva hemlandet Ukraina. Vi får också se hur några av dem blev så förtjusta i den karibiska ön att de bestämde sig för att stanna vilket blev ett sätt att visa det kubanska folket sin tacksamhet för allt det som människorna hade gjort för dem. Nya vänner, ny familj, en ordentlig skolgång med ett helt nytt språk och framför allt ett nytt liv var resans värdiga resultat.

Genom att skapa denna dokumentärfilm låter Ernesto Fontan oss alla få näthinnan inpräntad med några bilder som vi tyvärr inte har fått se via de ordinarie massmedieinslagen. Det är en riktig fröjd för själen att få se den.

Ni är hjärtligt välkomna att se denna pärla!

Inlägg från Peoples Dispatch*

Cuba shows an alternative to Big Pharma hegemony through global solidarity

Cuba puts people before profits – showing the world an alternative to the monopolistic practices of Big Pharma. It promotes a public health system, state-funded research and shows global solidarity through tech transfer and vaccine delivery to developing countries

January 10, 2022 by Richa Chintan

Cuba vaccine solidarity

In yet another success story from Cuba, the country has fully vaccinated more than 85% of its population, and another 7% have got their single dose. This is more than most other developed countries, including the United States. And this is despite the six decades-long trade embargo that the US has imposed on the small developing country.

In Cuba, children below five years of age have also been vaccinated, while the world over, Big Pharma companies are still developing vaccines for this age group. The vaccination drive in Cuba includes children in the age group of 2-18.


Meanwhile, highly developed countries such as those in the European Union, the United Kingdom and the US have only managed to fully vaccinate about 60-70% of their population.

Cuba has been able to vaccinate its people with the help of indigenous vaccines. It has successfully developed five indigenous vaccines of which Abdala, Soberana 02 and Soberana Plus have been approved and are being used. Two others – Soberana 01 and Mambisa – are still undergoing clinical trials and are yet to be approved. An advantage of these vaccines is that they are based on the traditional technology of the protein sub-unit, making them easy to use. They can be kept in a fridge or even at room temperature and be administered to children.

Read |“The Cuban Soberana vaccine is not due to a miracle but the consequence of political decisions”

Cuban scientists are also working on the first prototype of Soberana Plus as an effective vaccine against the Omicron variant.

Sharing vaccines as well as technology

Not only has Cuba succeeded in vaccinating most of its population, including children, it has also started sending these vaccines to other countries that have approved them. Venezuela, Vietnam, Iran, Nicaragua, and Argentina and Mexico are among the countries that have either approved the Cuban vaccine or expressed interest in doing so. Recently, Mexico approved the use of Cuba’s Abdala vaccine.

This is despite the trade sanctions and the embargo imposed on Cuba by the US since the 1960s. These sanctions made Cuba vulnerable in financial and political terms where only a few allies and supporting countries get into agreements with Cuba. Most recently, during his presidential term, Trump signed more than two hundred directives that attacked the Cuban economy. Since 1992, the United Nations General Assembly has passed a resolution every year demanding the end of the US economic embargo on Cuba. The US and Israel have consistently voted against it.

As reported by Oxfam, the sanctions imposed by the US have not only crippled the Cuban economy and affected people but also impacted the raw materials for developing vaccines and diagnostics.

Cuba has not just given these countries vaccines for immediate administration but also provided them with technology to produce these vaccines. The vaccines are produced by the Center for Genetic Engineering and Biotechnology or CIGB (Abdala) and Finlay Institute (Soberana 02), research institutes set up and run by the government. While Venezuela and Vietnam have already started administering the Cuban vaccines, Syria has also talked with Cuban officials to strengthen health-related cooperation. In March, Cuba sent 100,000 doses of its Soberana 02 vaccine to Iran, and both Iran and Nigeria have agreed to partner with the country to develop their home-grown vaccines.


An end-to-end technology transfer means that the country getting this technology can set up a domestic manufacturing plant and replicate the production of the vaccine from start to finish. This helps build the manufacturing capacity of the recipient as well.

This is in sharp contrast to the Big Pharma companies located in the developed countries, which have refused to share technical know-how. Most of the rich, developed countries have also opposed the TRIPS waiver proposal, which calls for non-enforcement of patents on crucial drugs, vaccines and medical products during times of the pandemic. Even after 15 months, the proposal is still under negotiations, with the countries in Europe and the Big Pharma lobby stalling it.

Supporting other countries – during pandemic and in other times

The successful vaccination drive in Cuba rides on a well-developed bio-pharmaceutical industry that is state-owned. It ably caters to the domestic needs for medicines and medical products, keeping these affordable for and reaching all sections of the population. This supports the robust public health system that Cuba has built over the years for the people.

Cuba has also emerged as an essential exporter of bio-pharmaceutical products worldwide and its doctors have provided vital assistance to a number of countries.

In 2020, as the COVID-19 pandemic spread, while countries focused on merely their own needs, Cuba sent teams of doctors to other countries. Teams of doctors were sent to the Italian regions of Lombardy and Piedmont in the early days of the pandemic in 2020. In March 2020, teams were also sent to Andorra, a small country between France and Spain, which was grappling with a collapsing health system. Building on Cuba’s long tradition of medical internationalism and solidarity with Africa, teams of medical professionals were deployed in a number of countries such as Togo, South Africa, Cape Verde, Sierra Leone, São Tomé and Príncipe, Equatorial Guinea, Guinea Conakry, Guinea Bissau and Kenya.

The efforts of Cuba’s Henry Reeve International Medical Brigade were widely hailed and there were calls across the world for them to be conferred the Nobel Peace Prize.

Read |Why Cuban doctors deserve the Nobel Prize

A classic example of this solidarity was from March 2020 when a relatively small town in Italy, Crema in the Lombardy region, was facing a healthcare crisis amid a surge of cases and overwhelmed health facilities. According to a detailed report, Mayor Stefania Bonaldi had alerted national and international authorities asking for help. Soon 52 Cuban healthcare professionals arrived in Crema.

Bonaldi narrated that “their sense of humanity left us overwhelmed,” and they showed “a particular sensibility and attention that characterizes their way of looking at the world.” Crema witnessed a system of care that is organized door-to-door, where “the relationship between doctors and their patients is much closer.” The report explains how the Italian healthcare system is controlled on a regional basis, with every region reasonably independent in the decision-making process. Lombardy, which saw the privatization of healthcare for the past decade, now has fewer public hospitals.

And this is not the first time that Cuba has come to the forefront in responding to health and humanitarian crises across the world. Be it the earthquakes in Indonesia and Pakistan, a cholera outbreak in Haiti, or the Ebola epidemic in West Africa, Cuba has been there to help the people and the governments. Cuban medical workers have served in different countries, including Guatemala, Ethiopia, East Timor, Ghana, Brazil and Tanzania.

The Cuban model clearly shows the importance of building a strong public health system and developing the public sector bio-pharmaceutical industry and research institutes. The Cuban model provides an alternative framework – putting people before profits. In contrast, despite global calls by WHO and others, Big Pharma, supported by governments in rich countries, has prioritized patent monopolies and profiteering. As explained by the mayor of Crema after the experience of working with Cubans during the pandemic, “I believe that this should push us to think about the fact that healthcare should be public, at least for the most part.”


Peoples Dispatch, formerly The Dawn News, is an international media project with the mission of bringing to you voices from people’s movements and organizations across the globe. Since its establishment three years ago, it has sought to ensure that the coverage of news from around the world is not restricted to the rhetoric of politicians and the fortunes of big companies but encompasses the richness and diversity of mobilizations from around the world.

Peoples Dispatch also seeks to bring to you breaking news from a perspective widely different from that of the mainstream media.

We invite people’s movements and political organizations everywhere to send us information and news from their countries. The information can be in Spanish, Portuguese, English or Hindi.

You can reach us at contact@peoplesdispatch.org

Subscribe to our YOUTUBE channel https://www.youtube.com/c/PeoplesDispatch
For news update on Telegram, click here: https://t.me/peoplesdispatch
For Email Newsletter, send an email to contact@peoplesdispatch.org

Ett humanitärt systems utomordentliga kraft

Salve kära följare och läsare!                                                                                                  Här får ni något att fundera över.

Se, observera och resonera! Vad är det som skiljer Kuba från andra länder? Varför kan det inte vara på samma sätt överallt? Svaret finns i filmen och skapas i samband med en unik och solidarisk historia.


A global pandemic in a globalised world. Over one million people have died. What could we have done differently to save lives and livelihoods? In search of collective solutions and best practice, Dr Helen Yaffe and Dr Valia Rodriguez look to Cuba for valuable lessons. By reacting decisively, mobilising their extensive public healthcare system and state-owned biotech sector, Cuba has kept contagion and fatalities down and begun over a dozen clinical trials for COVID-19 treatments and vaccines. They have also treated Covid-19 patients and saved lives overseas. Within seven months of the pandemic, Cuba had sent nearly 4,000 medical specialists to 39 countries. This has been achieved despite the Trump administration severely tightening sanctions against Cuba, blocking revenues and generating scarcities of oil, food and medical goods. Cuba & Covid-19: Public Health, Science and Solidarity is produced by DaniFilms in collaboration with Belly of the Beast Cuba. English subtitles embedded, select subtitles/CC for Spanish subtitles. If you would like to donate to buy material aid for Cuba’s healthcare system, please do so here: https://cubanos.org.uk/support-for-cuba
Jag har inget att tillägga.
Resten är upp till er att dra slutsatser på.

USA satsar på pandemin och på att utöka aggressionen mot Kuba

Salve kära läsare och följare!

Jag ha tagit mig friheten att översätta en text som är publicerad på spanska en Trinchera de nuestra América, en blogg som ägs av min gamla vän Carlos Medina. Läs och begrunda!

Av: Carlos Fernández de Cossío, generaldirektör för Förenta Staternas angelägenheter i Kubas Utrikesdepartement.

Utan socialismen är det inte möjligt att förklara Kubas bevisade kapacitet under dessa 62 år att försvara sin suveränitet mot USA:s imperialistiska expansionism.

Förenta Staternas mest genomslagskraftiga beslut angående Kuba inom ramen för pandemin var kategoriskt: att passa på under den ofrånkomliga och universella utbredningen av viruset för att utöka den ekonomiska blockadens kostnader och på så sätt försöka uppnå en ökning av bristerna för att provocera det kubanska folkets lidande.

Under tiden som det kom utrop efter solidaritet och samarbete från planetens alla hörn, satsade Washington på att sjukdomen, virusets smittspridning, de möjliga dödsfallen och de ekonomiska svårigheternas försämring på Kuba, skulle komma att bli deras tillfälliga allierade.

Långtifrån att satsa resurserna och de vetenskapliga och professionella talanger som i det landet finns i överflöd och därmed ägna dem åt att skydda sin egen befolkning mot smittspridningen, döden och de stora negativa konsekvenserna för ekonomin och arbetslösheten, satsade USA:s regering på att bestraffa dem som med ofantligt mindre resurser lyckas konfrontera viruset. Det rikaste och maktfullaste landet slutade under tiden och av rent politisk ovilja med att hamna i det oberättigade läget som pandemins epicentrum.

Två vårdarbetare promenerar på en nästan tom New York aveny i USA, den 21 april 2020. Bild: Mike Segar/Reuters.

Enligt nyligen utkomna deklarationer från Utrikesdepartementets ansvariga för Kubas angelägenheter, har deras policy bestått av att strypa Kubas ekonomiska inkomstkällor och på det sättet försätta det kubanska folket för ännu större brister för att skylla det på den politiska och ekonomiska modellen.

De erkänner utan något som helst förbehåll att ha lanserat en ärekränkande kampanj mot det internationella medicinska samarbete som vi är med om. Det är en kampanj som understöds av hot och utpressningar mot de länder som ansöker och får vår hjälp. De skryter dessutom också om att hålla på att avskräcka resenärerna för att stoppa de legitima inkomster som turistindustrin innebär. Dessa åtgärder beskriver dock inte mer än en liten del av det överösande och beständiga ekonomiska kriget som vi kubanerna lider av.

I kontexten av valopportunism och emfasen på den påstådda vikten av staten Florida, kryddar Vita Huset sin offensiv med en intensiv propagandakampanj, riktad mot att motivera hat- och förbittringskänslor samt vanföreställningar om hämnd bland vissa sektorer av amerikaner med kubanskt ursprung vars röster de försöker fånga.

Med stöd av miljoner dollars fonder och den intensiva användningen av de sociala medierna och propagandalabben, strävar USA:s utspridningsmaskineri efter att presentera Kuba som ett icke-realiserbart och dekadent land med en utbredd extrem fattigdom och konstigt nog också värdigt flera ännu fientligare åtgärder för att försöka göra den dystra beskrivna situationen till verklighet.

För att företa sig en sådan ambitiös aggression känner imperialismen sig tvungen att använda sig av lögner på det mest absoluta och skamlösa sättet. Det är inget som är obekant då det är en del av det landets traditionellt politiska göra och är dessutom en speciell komponent i dess attityd mot Kuba under den långa gemensamma historian sedan slutet av 1900-talet.

USA har varken rätt eller moral auktoritet att blanda sig i Kubas interna angelägenheter. Landet begår brått när det bestraffar den kubanska befolkningen i sin helhet med sina påtryckande ekonomiska åtgärder. Det överträder den Internationella Rätten och tredje Staters suveränitet när det förelägger restriktioner mot olika företags kommersiella aktiviteter med Kuba och ger sig på olika länders mänskliga rättigheter när det med hjälp av hot och vedergällningar försöker förhindra dem att få den internationella medicinska hjälp som Kuba erbjuder för att ta sig an de olika befolkningarnas medicinska behov.

Det verkar paradoxalt att den sjukliga strävan mot Kuba, med övertygelsen om att kunna rasera landet och förminska det kubanska folkets solidaritets auktoritet har under mer än sex decennier understrukit det socialistiska systemets styrkor.

Ingen kan ärligt neka den ekonomiska blockadens enorma påverkan i landets dagliga liv och utveckling. Förenta Nationerna publicerar årligen data i överflöd som lägger fram fundament för skadans dimensioner.

Många gånger har vi ställt den icke-retoriska frågan, vilken annan relativt liten nation, underutvecklad och med saknad av egna resurser hade under mer än sextio år stått ut med ett oavbrutet och orättvist ekonomiskt krig. Det är en berättigad frågeställning så även för många industrialiserade länder.

Det socialistiska systemet som vi förstår och bygger upp på Kuba är inte fullständigt precis som inget mänskligt verk heller är.

En av de 85 professionella kubaner inom vården som gav sin hjälp i Perú.        Bild: Foto@EmbaCubaPeru.

I kampen mot pandemin har Kuba visat sina odiskutabla styrkor. Dessa vilar framför allt på den djupt mänskliga känslan i en modell som sätter individernas och befolkningens välstånd, den sociala rättvisan och rätten att få leva fullständigt fri från utländskt påverkan över allt annat.

Kuba räknar med att kunna mobilisera hela nationen mot ett gemensamt livsviktigt mål; med dygden av att ha prioriterat sedan decennier ett starkt och tillgängligt vårdsystem, tillgängligt till absolut alla och en egen kulturell, vetenskaplig och utbildningspotential med resultat av universell räckvidd.

Utan dessa fördelar som endast är möjliga under socialismen, skulle Kuba inte ha de positiva resultat som idag tillerkänns landet i smittspridningskontroll, patienternas återhämtning, en låg relativ dödlighetsnivå och förmågan att hjälpa andra nationer. Utan dem skulle kostnaderna i liv och ekonomiska bekymmer vara förödande som det är i länder i vår egen region. Huvudmålet för Kubas politiska, ekonomiska och sociala system är att nå den bredaste och mest ambitiösa rättvisan och försöka dela med oss av den med andra nationer inom ramen för möjligheterna.

Pandemins brådskande karaktär har tvingat oss att accelerera implementeringen av fundamentala sociala och ekonomiska förändringar som vi försåg under andra mindre påfrestande stunder, alla riktade till att förstärka, aktualisera och göra mer effektivt det socialistiska systemet.

Vi föredrar att lyfta dessa förändringar under en fredlig miljö men vi känner oss tvungna att applicera dem med kreativitet i en kontext av svår aggression.

Utan socialismen är det inte möjligt att förklara Kubas bevisade kapacitet under dessa 62 år att försvara suveräniteten mot den historiska utmaningen från USA:s imperialistiska expansionism och framför den återkommande tendens som politiker i det landet visar i tron att ha rätten att kunna kontrollera den kubanska nationens öden.

Kubas ivriga observatör måste få fråga sig vilken motivering skulle kunna övertyga kubanerna att buga inför den ambitiösa grannens imperialistiska tvång.

USA har och kommer att ha, utan någon som helst rätt, förmågan att hårt bestraffa oss, att generera enorma ekonomiska svårigheter och att påtvinga oss versala förhinder för våra legitima välstånds- och utvecklingssträvanden. Landet kan etablera svårhanterliga förhinder mot de länkar som borde vara naturliga mellan våra två nationer. Det har också makten att påtvinga några andra stater illegitima ekonomiska åtgärder mot Kuba och det har visat sig länge.

Men det här har också bevisat att USA med all sin makt, inte äger kapaciteten att underkuva denna nations starka vilja. Dess grymhet, även upphöjd till det mest extrema har ingen möjlighet att få oss att ge upp socialismen, inte heller att backa ett endaste steg i våra suveräna förmånsrätter och det verkliga självbestämmandet för vilket generationer av kubaner har offrats under mer än 150 år.

Med USA har vi många skillnader, några av bilateral karaktär och andra av avvikande synsätt i regionala och internationella angelägenheter. Det är inte lönt att försöka bortse från detta faktum. En stor del av dessa frågor kan vara föremål för civiliserade diskussioner.

Vi har också gemensamma intresseområden där båda länder skulle kunna söka efter överenskommelse och även samarbete. Å andra sidan har länkarna mellan båda folken fortsatt utvecklats inom de mest breda mänskliga skapande fronterna, oberoende av mellanstatliga relationer. Det verkar som om det kommer att bli svårt att sätta stopp för denna verklighet.

Ödet kommer att säga om och när det kommer att vara möjligt att bygga upp en konstruktiv och respektfull relation. Historiens erfarenhet utesluter inte det men det garanterar det inte heller.

Bland den svåra gemensamma historiens befintliga karaktäristiker under de senaste 62 åren, finns Kubas vilja att finna en respektfull samlevnad med USA där vi försöker lösa våra problem på den diplomatiska vägen. Det är en vilja som det kubanska folket delar i en överväldigande majoritet och som idag verkar avlägset om än inte omöjligt.

(Taget från Cubaminrex)


Från Flamman den 23 juni 2020


Den kubanska modellen – så besegrar ett fattigt land en pandemi

En grupp sjukvårdare som kommit hem från volontärtjänst i Sydafrika deltar i en avskedsceremoni i Havanna den 25 april. Foto: Ramon Espinosa/AP/TT

Trots brist på handtvål har Kuba hanterat coronaviruset bättre än nästan alla andra länder. Orsaken är landets unika sjukvårdssystem. De allt hårdare sanktionerna från USA riskerar dock att göra framgången om intet.

De länder som hittills har lyckats hantera coronaviruset bäst är Sydkorea, Nya Zeeland, Australien, Kuba och Vietnam. Förutom att tre av dem är önationer och tre är högt utvecklade länder sticker två ut på ett annat sätt: Kuba och Vietnam är inte rika. Trots det har man nästan lyckats utplåna viruset i båda länderna.

Av dessa har Vietnam den kanske mest spektakulära statistiken, med bara 329 fall av coronavirus hittills och inte ett enda dödsfall. Det i ett land med 95 miljoner invånare och en 1 444 kilometer lång gräns mot Kina. Kubas fall är dock om möjligt ännu intressantare då landet i princip är ekonomiskt isolerat och dessutom aktivt hjälper andra länder.

Söndagen den 7 juni rapporterade Kuba den åttonde dagen utan något corona-relaterat dödsfall. President Miguel Diaz-Canel förklarade i ett tal att pandemin är ”under kontroll” och meddelade att ett successivt lättande av restriktionerna som infördes i mars kommer att inledas. Totalt hade 2 205 fall av coronaviruset och 83 dödsfall registrerats i landet i början av juni. Av dem hade 1 862 tillfrisknat, vilket innebär att antalet aktiva fall bara var 244 i en befolkning på 11,2 miljoner. I jämförelse har Panama, vars befolkning är 4 miljoner, över 16 000 fall och minst 386 döda.

Kubas hälsovård bygger på före­byggande vård. Det gäller också för coronaviruset. Läkare, sjuksköterskor och medicin­studerande går runt till alla hushåll dagligen och frågar hur familjerna mår. Så snart smitta misstänks tas prover och de tas in till sjukhus.

Det är knappast några nyheter att Kuba är särskilt framstående inom hälsa och sjukvård. Världshälsoorganisationen har beskrivit det som ”ett av världens mest effektiva och unika” system och FN:s tidigare generalsekreterare Ban Ki-moon har kallat det för ”en modell” för andra länder. Som vid andra typer av katastrofer, inte minst orkaner, har landet och dess system med obligatoriska evakueringar av svaga befolkningsgrupper visat sig överlägset nästan samtliga grannländer, inklusive världens rikaste land. Det har sina förklaringar.

Medicinstudenter besöker hem på den kubanska landsbygden för att kontrollera för corona-symptom. Foto: Ramon Espinosa/AP/TT

Medicinstudenter besöker hem på den kubanska landsbygden för att kontrollera för corona-symptom. Foto: Ramon Espinosa/AP/TT

Gratis allmän sjukvård är naturligtvis en grundläggande förutsättning för att kunna skydda befolkningen från en pandemi. Kuba har även det högsta antalet läkare per invånare i världen: 8,4 per tusen invånare enligt Världsbanken. Därtill kommer en hög medellivslängd på 79 år – strax under den i ledande nationer som Japan, Schweiz och Singapore – samt en av de lägsta barnadödligheterna i världen.

Det höga läkarantalet gör det möjligt att arbeta förebyggande på ett sätt som är otänkbart i många andra länder med i övrigt liknande förutsättningar. Zoltan Tiroler är ordförande i Svensk­-kubanska föreningen, en partipolitiskt obunden vänskapsförening som arbetar för att främja solidaritet med önationen. Enligt honom är just denna förutsättning en viktig komponent i landets strategi.

– Kubas hälsovård bygger på förebyggande vård. Det gäller också för coronaviruset. Läkare, sjuksköterskor och medicin­studerande går runt till alla hushåll dagligen och frågar hur familjerna mår. Så snart smitta misstänks tas prover och de tas in till sjukhus, säger han till Flamman.

Kubas system har länge byggt på hembesök och lokalt förankrad vård, med ett nätverk av hundratals allmänkliniker som spänner över hela ön. Redan i januari antogs en plan för förebyggande och kontroll. Den innehöll utbildning av medicinsk personal, förberedelse av vård- och karantänlokaler och informering av befolkningen – inte minst dem aktiva i turistnäringen – om symptom och förebyggande åtgärder.

När de tre första fallen upptäcktes den 11 mars fanns därför redan ett system för spårning och isolering av kontakter på plats. Tiotusentals husläkare, sjuksköterskor och nästan 28 000 medicinstudenter skickades ut för att knacka dörr och undersöka om de boende hade symptom som feber eller hosta och utföra tester. Det gjorde att många tidiga fall upptäcktes innan de hann smitta andra.

Den 20 mars, när bara 21 fall hade bekräftats, förbjöd man all turism. Regler för hemarbete, isolering av riskgrupper, omplacering av arbetare till prioriterade sektorer samt nya regler för stärkt anställningstrygghet och social hjälp infördes också. När det visade sig att masker och social distansering inte räckte för att stoppa spridningen ställdes all offentlig trafik in. I stället sattes såväl statligt anställda som privata förare att skjutsa patienter och samhällsviktiga arbetare. För att minska trängseln i affärer infördes ett distributionssystem baserat på internethandel.

Till detta kommer strikta säkerhets- och karantänregler. Ansiktsmasker är obligatoriska. Personer som misstänks vara smittade isoleras i offentliga karantänlokaler. Bryter man mot reglerna riskerar man böter och till och med fängelsestraff.
– Men ingen lämnas vind för våg. Alla är garanterade mat. I Kuba skulle man aldrig komma på tanken att vräka någon om de inte kan betala räkningar, säger Zoltan Tiroler.

Ett kubanskt sjukvårdsteam anländer till Malpensa-flygplatsen i italienska Milano den 22 mars. Foto: Antonio Calanni/AP/TT

Ett kubanskt sjukvårdsteam anländer till Malpensa-flygplatsen i italienska Milano den 22 mars. Foto: Antonio Calanni/AP/TT

Kubas höga läkarantal och effektiva hantering av viruset har till och med gjort det möjligt för landet att fortsätta skicka medicinsk hjälp till andra länder, mitt under en pågående pandemi på hemmaplan. De ”vita rockarnas brigader” har en lång tradition av att assistera under de värsta tänkbara hälsokriserna runtom i världen. De senaste sex decennierna har minst 400 000 sjukvårdare skickats för att arbeta i över 160 länder. Kubansk personal fanns i Pakistan efter den förödande jordbävningen 2005, de hjälpte till att hantera koleraepidemin i Haiti 2010 och de var på plats under ebola-utbrottet i Västafrika 2014, för att bara nämna några sentida uppdrag.

– Kuba har gett hälsovårds­bistånd sedan början av 1960-­talet. Sedan 2005 är det i form av väl förberedda och välutbildade medicinska brigader som kan sättas in vid naturkatastrofer och epidemier. Dessa brigader, som för närvarande verkar i dussintals länder med tusentals läkare, gör Kuba populärt bland dem som får ta emot läkarnas tjänster, företrädesvis fattiga människor som tidigare inte haft tillgång till hälsovård, säger Zoltan Tiroler.
När coronaviruset började sprida sig över världen kom dock rop på hjälp från platser som annars inte brukar höra till kubanska läkares vanliga arbetsområden. I Kanada, som vanligen skryter med ett av världens mer generösa sjukvårdssystem, bad flera ursprungsbefolkningsstammar, så kallade First Nations, som drabbades särskilt hårt av viruset att den federala regeringen i Ottawa skulle skicka kubanska läkare till deras områden. Under de värsta veckorna i mars och april hälsades kubanska sjukvårdsteam som hjältar när de anlände till Italien och Spanien för att avlasta överarbetad lokal personal. Totalt har hjälp skickats till över 24 länder. Hälsoministern José Angel Miranda twittrade i slutet av mars att Kuba aldrig har skickat hjälp till så många länder på så kort tid och beskrev det som ”utan motstycke”.

För vissa är den här typen av ”medicinsk diplomati” provocerande. USA:s regering har föga förvånande försökt diskreditera programmet. Både president Donald Trump och utrikesminister Mike Pompeo har uppmanat världens länder att säga nej till kubansk hjälp med argumentet att personalen exploateras och att man bidrar till ”människohandel”. I själva verket väljer många kubanska läkare att arbeta utomlands eftersom de ofta tjänar mer pengar själva.

– Det stör USA som inlett en kampanj där man anklagar Kuba för att göra affärer och utnyttja läkarna som slavarbetare. Men kampanjen har inte haft någon större framgång och allt fler länder, också europeiska, har bett om kubanskt bistånd. USA svarar nu med att hota länder som tar emot sådant bistånd med sanktioner, säger Zoltan Tiroler.

En annan regering som inte är så välvilligt inställd till läkarna är Brasiliens. Där kastade president Jair Bolsonaro förra året ut den kubanska personal som fanns i landet, något som knappast har underlättat hanteringen av pandemin i det landet, som nu hör till de värst drabbade i världen.

En familj blir testad för covid-19 i Havanna den 14 maj. Foto: Ismael Francisco/AP/TT

En familj blir testad för covid-19 i Havanna den 14 maj. Foto: Ismael Francisco/AP/TT

Kubas medicinska expertis vilar även på en viktig inhemsk produktion av mediciner. Den farmaceutiska forskningen är välutvecklad och tre laboratorier för virustester finns på ön.

– Man har åtminstone tre olika mediciner som framgångsrikt används för att stärka kroppens immunförsvar mot covid-19, säger Zoltan Tiroler.

En av dessa är den inhemska Interferon alfa-2b, en 30 år gammal antiviral medicin som används över hela världen, inte minst i Wuhan, för att reducera antalet dödsfall. Det kanadensiska läkemedelsföretaget Betterlife håller nu på att utföra kliniska tester för att förbereda massproduktion av medicinen.

En annan faktor i Kubas framgång är den omfattande testningen. I början juni hade 18 825 tester utförts i landet. Det motsvarar en ratio på 25:1. I jämförelse har grannlandet Jamaica 16:1 och Dominikanska Republiken 3:1. I Tyskland, som har Europas mest omfattande testprogram, är siffran 10:1, i USA 5:1 och Storbritannien 4:1. I Vietnam, ett annat socialistiskt styrt land som också lyckats väl med att skydda sin befolkning från viruset, är test-ration hela 100:1.

Den omfattande testningen har också gett resultat. Omkring 40 procent av positiva testresultat i Kuba har kommit från asymptomatiska fall. Testerna är dock dyra: 50 amerikanska dollar styck. Och om Kuba är en medicinsk stormakt är de ändå långt ifrån en ekonomisk sådan.

Landets framgångar framstår som än mer häpnadsväckande om man tar dess svaga ekonomi i beaktande. Den centralt planerade ekonomin gör det möjligt för staten att snabbt mobilisera och rikta resurserna dit de behövs. Men om resurserna inte finns är det inte mycket av en fördel längre. Till exempel gör den kroniska bostadsbristen att folk bor trångt, vilket gör det svårare att idka social distansering.

USA:s pågående blockad av landet utgör det främsta hindret. När den avgående presidenten Barack Obama började lätta på sanktionerna under sitt sista år vid makten såg det ut som att situationen skulle kunna börja förändras. Men sedan Trump valdes har sanktionerna åter förstärkts. Så sent som i oktober 2019 infördes nya regler som innebär att internationella företag och banker riskerar att stämmas om de gör affärer i landet. Även USA:s sanktioner mot Venezuela har drabbat Kuba, som är beroende av oljeimporten från grannlandet i söder. I september förra året fick Kuba bara 30 procent av sina vanliga oljeleveranser. President Miguel Díaz-Canel lät då införa regler för energisparande. Till exempel sänktes kvoterna för dieselanvändning på landsbygden drastiskt. I januari sänkte regeringen även gasransonerna sedan USA infört sanktioner mot det statliga energibolaget.

Detta har även skapat brister på andra varor. Redan före krisen var exempel flera basala hygienartiklar, såsom tvål och tandkräm, svåra att få tag på eftersom de höga energipriserna på den öppna marknaden, med handelsminister Betsy Díaz ord, har tvingat regeringen att ”välja mellan att upprätthålla stabila matleveranser” och import av hygienartiklar. I en pandemi är det inte svårt att se de potentiellt dödliga konsekvenserna av en sådan situation.
Enligt Zoltan Tiroler är det ett av målen med USA:s politik.

– Blockaden har bland annat hindrat Kuba från att köpa respiratorer från företag i Schweiz. Den har också hindrat transporten av donationer från Kina, säger han.

En kvinna handlar grönsaker på en marknad i Havanna. Foto: Ramon Espinosa/AP/TT

En kvinna handlar grönsaker på en marknad i Havanna. Foto: Ramon Espinosa/AP/TT

Hittills har inget USA gjort rått på den kubanska modellen. När blockaden infördes av utrikesdepartementet 1960 var det med det uttryckliga målet att ”åstadkomma hungersnöd, desperation, och att regeringen störtas”. Kuba är dock ett av få länder i Latinamerika som i princip har utrotat hungersnöden enligt FN. I de statliga livsmedelsbutikerna, så kallade bodegas, säljs basala matvaror som bönor, ris, socker och olja till subventionerade, symboliska priser. Barn får tre kilo pulvermjölk till sju års ålder, vilket har utrotat undernäringen.

Den senaste tiden har dock priserna börjat gå upp på vissa matvaror, och svarta bönor, en av de vanligaste livsmedlen, har varit slut hela året. Förra sommaren införde regeringen priskontroller på mat för att hålla nere inflationen. Det har visserligen gjort det möjligt för offentliganställda att fortsatt ha råd med mat, men kontrollerna riskerar också att göra att jordbruksproduktionen i den privata sektorn sjunker. Bönder som av ekonomiska skäl har tvingats använda oxar i stället för traktorer kan inte heller väntas producera tillräckligt för att täcka mat­behovet.

USA:s sanktioner har också gjort att inkomsterna från den viktiga turistnäringen har sjunkit. Ett tecken på hur viktig turismen är för Kuba är det faktum att landet valde att fortsätta välkomna turister långt in i mars, efter att andra länder stängt gränserna. Något som sannolikt bidrog till att öka spridningen av viruset på ön.

Om Kubas framgång ska bli långvarig och permanent krävs att landet ges de ekonomiska förutsättningarna att klara sig. Om Trump får bestämma kommer det inte att ske. Men med tanke på coronavirusets härjningar i utvecklade länder med utsvultna välfärdssystem, och där sjukvården snabbt blivit den viktigaste politiska frågan, är det möjligt att Kubas prioritering av befolkningens hälsa kan komma att ses i ett annat ljus framöver.

För Zoltan Tiroler är det uppenbart vilket system som är mest humant.

– Trots att det finns enorma materiella brister i Kuba når man betydligt bättre resultat än det rika och välutrustade USA. Det beror givetvis på att Kuba sätter människan främst, medan profiten sätts i främsta rummet i USA. Just nu läser jag om en man i Seattle som överlevt covid-19. Han har fått en sjukvårdsräkning på 1,1 miljon dollar. Sådant är totalt främmande för en kuban, där hälsovård är en rättighet. Det borde det vara för alla.

David mot Goliat fortsätter även i pandemitider

USA pressar länder att tacka nej till kubanskt bistånd

På film är det USA som räddar världen. I realiteten är det en liten fattig ö-nation som ställer upp.

USA:s hyckleri når nya höjder. Försöker hindra länder från att ta emot kubansk hjälp.

USA:s människofientliga politik är cynisk. Människoliv betyder ingenting. Det viktiga för administrationen är att till varje pris kväva och isolera Kuba. För det målet är USA berett att vada över lik.

”Kuba erbjuder sina internationella medicinska uppdrag till dem som drabbats av Covid-19 bara för att ta igen pengarna det förlorade när länder slutade delta i det kränkande programmet”, skriver en tjänsteman på USA:s ambassad i Havanna. ”Länder som söker Kubas hjälp för #Covid-19 måste undersöka avtalen och få ett slut på missbruket”, lade han till.

USA pressar länder som tar emot kubanskt läkarsamarbete att avvisa det, trots Covid-19.-pandemin. Men USA har inget att erbjuda istället. USA gör detta när viruset härjar i det egna landet, som kan bli epicentrum för viruset.

Utrikesminister Mike Pompeo ropade ”bravo”, när kubanska hälsovårdsarbetare skickades hem från Bolivia av politiska skäl efter statskuppen. Med följden att hälsovårdssystemet kollapsat i delar av landet. Men det drabbar förstås inte Pompeo och hans uppdragsgivare.

”Det är skandalöst”, sa sjuksköterskan Mary Nieves till Latina Press om USA-ambassadens uttalande. Hon har arbetat i flera länder som medarbetare i Kubas hälsobrigader. ”USA stärker blockaden mot Kuba i dessa pandemitider, och vill också neka andra människor tillgång till hälsopersonal”, lade hon till. Specialisten sa att det är paradoxalt att det mäktigaste landet på planeten är ett av dem som samarbetar minst med andra behövande nationer.

Meddelandet från amerikanska ambassaden, som fått mycket kritik på sociala medier, äger rum när Kuba deltar i Covid-19-bekämpning i bland annat Kina, Nicaragua, Venezuela, Surinam, Grenada, Jamaica, Belize och Italien.

Dominicas premiärminister Roosevelt Skerrit tackade på sin Facebook-sida för hjälpen från Kuba och tillkännagav ankomsten av ett hälsoteam som kommer att ansluta sig till de kubanska läkarna som redan arbetar på den västindiska ön. ” Jag vill tacka Republiken Kubas regering och folk för att ni återigen visar solidaritet med vårt land. Jag har alltid sagt att du vet vilka dina vänner är när du är i svårigheter ”, skrev statschefen.

Tidigare brasilianske presidenten Inacio Lula da Silva skickade ett brev till Kubas president Miguel Díaz-Canel, där han gratulerar folket, och särskilt kubanska forskare och vårdpersonal, för deras solidaritet med andra nationer i världen. ”Det är i kristider som vi inser vilka som är de verkligt stora. Och i denna timme blir folket på denna ö jättarna i världen”, skrev Lula.

”Kubas aktiva, militanta och revolutionära solidaritet har blivit uppenbar i olika delar av världen. Det är ett aktivt och självständigt svar till dem som försöker införa ekonomisk blockad och politisk isolering,” betonade den brasilianske politikern.

En annan före detta president, Ecuadors Rafael Correa, postade på sitt Twitter-konto ett meddelande där han kontrasterar att medan USA beslutar om militära ingripanden så skickar den lilla ön i Västindien folk som räddar liv.

Prensa Latina 200325

Om det aktuella coronaviruset

Salve följare och hjärteläsare!Jag vill härmed dela med mig av en text som tål att upprepas då det inte lär komma med i de officiella informationskanalerna. Läs och begrunda.

Sant och falskt omKuba och coronaviruset

Är det kubanska Interferon alfa 2B en mirakelmedicin?

Även om de stora medierna tiger om Kubas omfattande arbete mot coronaviruset så har det skrivits en hel del om saken. Här ges en bakgrund och förklaring till Kubas position på området av Helen Yaffe från universitetet i Glasgow.

COVID-19 trängde fram i den kinesiska staden Wuhan i slutet på december 2019. I januari hade det sköljt över Hubeiprovinsen som en tidvattenvåg, svepte över resten av Kina och drog över havet till andra länder. Den kinesiska staten agerade för att bekämpa spridningen och ta hand om de infekterade. Bland de 30 mediciner som den Kinesiska Nationella Hälsokommissionen valde ut för att bekämpa viruset fanns en kubansk anti-viral medicin, Interferon Alpha 2b. Medicinen har tillverkats i Kina sedan 2003 vid företaget ChangHeber, ett kubanskt-kinesiskt joint venture.

Det kubanska Interferon Alpha 2b har visat sig vara effektivt mot virus liknande COVID-19. Den kubanske biotechspecialisten Dr Luis Herrera Martinez förklarar: ”dess användning förhindrar förvärrande och komplikationer som i förlängning kan leda till dödsfall.” Kuba utvecklade och använde interferon först för att möta ett dödligt utbrott av denguevirus 1981. Erfarenheterna ledde till utvecklingen av öns nu världsledande biotechindustri.

Världens första bioteknologi företag, Genetech, grundades i San Francisco 1976. Det följdes av AMGen i Los Angelses 1980. Ett år senare startade det professionella interdisciplinära forumet Biological Front utveckling av industrin i Kuba. Medan de flesta utvecklingsländer hade liten tillgång till de nya teknologierna, expanderade den kubanska bioteknologin och antog en ökande strategisk roll såväl inom allmän hälsovård som i de nationella ekonomiska utvecklingsplanerna. Det gjorde Kuba trots att USA:s blockad saboterar tillgång till teknologi, utrustning, material och finansiering. Ja, till och med kunskapsutbyte.

Pådrivet av krav från hälsosektorn har den medicinska forskningen karaktäriserats av snabbhet från forskning och innovation till försök och tillämpning. Det visas av utvecklingen av det kubanska interferonet.

Interferon är ”signal”-proteiner som produceras och frigörs av celler som svar på infektioner som väcker närliggande celler att öka sitt anti-viralförsvar. De identifierades först 1957 av Jean Lindenmann och Aleck Isaacs i London. En amerikansk forskare i Paris, Ion Gresser, visade att interferon stimulerar lymfocyter som attackerar tumörer i möss. På 1970-talet tog onkologen Randolp Clark Lee upp forskningen i USA.

Dr Lee utnyttjade de förbättrade relationerna med Kuba under president Carter och besökte ön. Där träffade han Fidel Castro och övertygade denne om att interferon var en mirakelmedicin. Kort därefter tillbringade en kubansk läkare och hematologist en tid i Lees laboratorium och återvände med de senaste forskningsresultaten. 1981 tillbringade sex kubaner tolv dagar i Finland med den finske läkaren Kari Cantell som på 1970-talet hade isolerat interferon från mänskliga celler. Istället för att ta patent på processen så delade han den. Kubanerna lärde sig att tillverka stora kvantiteter interferon.

Inom 45 dagar efter att ha kommit tillbaka till Kuba hade de tillverkat den första laddningen av kubanskt interferon. Dess kvalitet bekräftades av Cantells laboratorium i Finland. Precis i rätt tid, visade det sig. Några veckor senare drabbades Kuba av epidemisk dengue, en sjukdom som överförs av mygg. Det var första gången som denna speciellt aggressiva form av sjukdomen någonsin uppträtt i Syd- och Nordamerika. Den kan orsaka livshotande dengue hemorrhagicfeber. Epidemin drabbade 340 000 kubaner och 11 000 nya fall om dagen diagnostiserades vid dess kulmen. 180 personer dog, varav 101 barn. Kubanerna misstänkte CIA för att ha fört in viruset. USA nekade. Men en senare kubansk undersökning säger sig ha bevis för att epidemin fördes in från USA.

Kubas hälsovårdsminister gav tillstånd till användning av kubanskt interferon för att hejda dengueutbrottet. Det gjordes snabbt och dödligheten gick ner. I en återblick skrev de kubanska medicinska vetenskapsmännen Caballero Torres och Lopez Matilla: ”det var den mest omfattande förebyggande- och terapeutiska insatsen med interferon som gjorts i världen. Kuba började arrangera regelbundna konferenser som snabbt drog till sig internationell uppmärksamhet.” Det första internationella symposiet 1983 var prestigefyllt: Cantell stod för huvudanförandet och Clark deltog tillsammans med Albert Bruce Sabin, den polsk-amerikanske vetenskapsmannen som utvecklat det orala poliovaccinet.

Förvissade om den strategiska vikten av innovativ medicinsk vetenskap satte den kubanska regeringen upp den Biologiska Fronten 1981 för att forskning och utveckling på området. Kubanska vetenskapsmän åkte utomlands för att studera, många av dem till länder i väst. Deras forskning blev allt mer innovativ när de experimenterade med att klona interferon. När Cantell återvände till Kuba 1986 hade kubanerna utvecklat det rekombinerade humaninterferonet Interferon Alfa 2b, som hjälpt tusentals kubaner sedan dess.

Med stora statliga investeringar öppnade Kuba mönsteranläggningen Center for Genetic Engineering and Biotechnology (CIGB) 1986. Vid det laget var Kuba inne i en annan hälsokris, ett allvarligt utbrott av meningitis B (hjärnhinneinflammation) som ytterligare sporrade Kubas bioteknologiska sektor.

1976 drabbades Kuba av meningitis B och C utbrott. Sedan 1916 hade endast några få isolerade fall förekommit på ön. Det fanns vaccin mot meningitis A och C men inte för B. De kubanska hälsomyndigheterna lyckades säkra vaccin från ett franskt företag för att immunisera befolkningen mot meningitis C. Men under de följande åren började fallen av meningitis B att öka. Ett team av specialister från olika forskningscentra sattes upp. De leddes av en kvinnlig biokemist, Concepcion Campa, och arbetade intensivt med att hitta ett vaccin.

1984 hade miningitis B blivit det största hälsoproblemet i Kuba. Efter sex års intensivt arbete kunde Campas team tillverka världens första framgångsrika meningitis B vaccin 1988. En i Campas team, Dr Gustavo Sierre, minns deras glädje: ”detta var ögonblicket när vi kunde säga att det fungerar, och att det fungerar under de svåraste förhållandena, under pressen av en epidemi och bland människor i de mest utsatt åldrarna.” Under 1989 och 1990 vaccinerades tre miljoner kubaner, de som löpte störst risk. Därefter vaccinerades 250 000 ungdomar med VA-MENGOC-BC-vaccin, en kombination av meningitis B och C vaccin. Den visade 95 procents effektivitet överlag och 97 procents effektivitet bland högriskåldern barn tre månader till sex år.

Kubas meningitis B vaccin fick FN:s guldmedalj för global uppfinning. Detta var Kubas meningitis mirakel.

”Jag brukar säga till kollegor att man kan arbeta i trettio år, fjorton timmar om dagen bara för att kunna njuta av det diagrammet i tio minuter”, säger Agustin Lage till mig, chef för Center for Molecular Immunology (CIM), och refererar till en illustration av ökningen och sedan minskningen av meningitis B i Kuba. ”Det är för detta vi startat bioteknologi. Men sedan öppnade sig möjligheten att utveckla en exportindustri och idag exporterar vi kubansk bioteknologi till femtio länder.”

Sedan den första tillämpningen för att bekämpa dengue har Kubas interferon visat sin effektivitet och säkerhet i behandling av virala sjukdomar, inklusive Hepatitis B och C, bältros, HIV-AIDS och dengue. Då det stör viral ökning inne i cellerna har det också använts i behandling av olika typer av carcinom (cancer). Tiden får utvisa om Interferon Alfa 2b visar sig vara mirakelmedicinen när det gäller COVID-19.

[19 mars skriver Cubadebate att kubanska vetenskapsmän arbetar med att ta fram ett vaccin mot COVID-19. Det är Centro de Ingeniería Genética y Biotecnología (Cigb) de Cuba som redan har tagit fram ett vaccin som man nu arbetar med i den metodologiska- och utformningsfasen av vaccinet].

Helen Yaffe, Yale University Press 200312

Venezuela: Oppositionens politiska hundslagsmål

Salve kära läsare och hjärteföljare!

Tar mig friheten att publicera om denna artikel för att fortsätta avtäcka den desinformationsmantel som det svenska mediaflödet lägger över behovet av att hålla sig ajour med vad som händer i världen. Läs och begrunda!

Guaido håller show utanför Nationalförsamlingen och klättrar över staketet. Ingen hindrar honom från att ta dörren.

Eftersom desinformationen om valet till ordförande i Venezuelas parlament varit massiv, publicerar vi ytterligare en klargörande artikel om läget i oppositionen. (De tidigare finns publicerade om du scrollar ner. En artikel 6 januari och en från 8 januari) USA, och därmed Sverige, fortsätter att stödja den nu också av parlamentet avvisade Guaidó. Att hans stöd i Venezuela blivit allt mindre under året spelar inte så stor roll, så länge han har USA, OAS, delar av EU och Sverige bakom sig. Det är nämligen inte venezolanerna som ska avgöra Venezuelas öde. 

Hyckleriet kring valet av ny ordförande till Nationalförsamlingen blev det väntade, varken mer eller mindre.

Men vad var det som verkligen hände under de 2-3 timmarna inne i det venezuelanska parlamentet? Det har medierna förtigit. I stället uppmärksammade de ett pinsamt spektakel vid ingången till parlamentet som ska bidra till att öka polariseringen landet och tjäna, i värsta fall till en militär USA-intervention. Att Trump, och andra tidigare administrationer i Vita Huset, inte drar sig för militära äventyr, det påmindes vi om när Trump beordrade mordet på den iranske generalen.

Nedan 19 punkter för att förstå vad som hände igår i Caracas när Nationalförsamlingen skulle utse sin ordförande för 2020

1. Juan Guaidó valdes i början av januari 2019 till ordförande i Venezuelas Nationalförsamling som representant för sitt parti Voluntad Popular (VP), en post som roteras mellan partierna varje år.

2. Den 23 januari 2019 utnämnde han sig själv till president på ett appellmöte i centrala Caracas. Han erkändes omedelbart av USA och andra vasallstater.

3. Igår söndag den 5 januari 2020 var det dags att återigen utse ordförande i Nationalförsamlingen, en post som Guaidó ville behålla som en politisk plattform, men som en del av oppositionen, som har majoritet i Nationalförsamlingen, förkastade.

4. Ledamöterna anlände och identifierade sig och släpptes in.

5. Juan Guaidó anlände också och hade inga problem. Men han väntade på att en av tre ledamöter, som Högsta Domstolen hade undersökt vid valet 2015 och konstaterat att denne och två andra från delstaten Amazonas hade genomfört valfusk, varför de tre var hindrade från att delta. När en av dessa tre inte fanns på vaktens lista över Nationalförsamlingens ledamöter släpptes han följdriktigt inte in.

6. Detta visste så klart Guaidó och denne valfuskare var Guaidós förevändning för att arrangera spektaklet vid Nationalförsamlingens ingång.

7. I två timmar väntade ledamöterna i Venezuelas Nationalförsamling på att sessionen skulle inledas, med eller utan sin ordförande.

8. När oppositionen kring Guaidós gäng insåg att fighten var mot de egna och att Guaidó inte hade tillräckligt antal röster för att bli återvald, saboterade de ljudanläggningen för att förhindra att Nationalförsamlingen skulle inleda årets första session. Oppositionen, splittrad i två delar, utbytte knytnävsslag. Pinsamt värre.

9. För att respektera den institutionella ordningen utsågs i tumultet ”åldersmannen” i Nationalförsamlingen till att inleda och leda sessionen enligt författningen och behandla den enda punkten på dagordningen: valet av ordförande i Nationalförsamlingen för 2020.

”Under valet närvarade 150 ledamöter av de 167. Luis Parra valdes med 81 röster. Från oppositionen röstade 27 (av 112) för Luis Parra och resterande 54 röster fick han från chavismen”, rapporterade Venezuelanätverket.

10. I det läget lämnade Guaidós anhängare lokalen. De hade förlorat fighten. Men det skulle komma mer, i ”Plan B”. Trots att Guaidós anhängare lämnade lokalen var Nationalförsamlingen tillräckligt många och behörigt att fatta beslut av en majoritet av ledamöter av chavister och högeropposition. Den taktiska alliansen blev ett faktum och Guaidós och Trumps andra nederlag var ett faktum.

11. Guaidó å sin sida stod utanför parlamentet i 2,5 timma och visste på förhand att han skulle förlora ordförandeskapet.

12. Planen blev därför ett medialt spektakel. Att kollegor inom medierna lånar sig till hyckleriet illustrerar mer det politiska tillståndet inom journalistiken idag än en spegelbild av händelserna igår.

13. Guaidó som hade vägrat att göra sina kollegor sällskap när dessa gick in för att delta i sessionen 2,5 timmar tidigare, drabbades plötsligt av en längtan efter dessa. Och inför världens reportrar med pressfotografer och kameramän/kvinnor på plats kastade sig 36-åringen upp mot staketet likt en venezuelansk Tarzan och under några sekunder smattrade kamerorna fram de fotografier Guaidó och Trump behövde för att rubricera sina reportage som ”Diktaturen vägrar Nationalförsamlingens ordförande att delta i sessionen”! Det trots att sessionen redan hade behandlat punkten om valet av ny ordförande som Guaidó själv hade valt att INTE delta i.

14. Det nya presidiet som valdes och där 1:a och 2:a vice ordförande utsågs, innehåller representanter för de fyra högerpartierna, INKLUSIVE Juan Guaidós eget parti, Voluntad Popular. De övriga är Primero Justicia, som leds av Julio Borges som gick i självvald exil till Colombia för ett år sedan, det socialdemokratiska Acción Democrática (AD) och det kristdemokratiska Copei.

Nationalförsamlingen har återvunnit sin legitimitet och försvagat invasionsanhängarna.

15. Juan Guaidó samlade sina slitna anhängare på oppositionstidningen El Nacionals redaktion, så klart inte med tillräckligt antal ledamöter för att kunna fatta beslut. Men det behövs inte i de kretsar där statskupper betraktas som legitima. Sin vana trogen utsåg Guaidó sig själv till ordförande för SIN Nationalförsamling för 2020.

16. Om några dagar ska president Nicolas Maduro överlämna sin rapport till den legitima Nationalförsamlingen om saldot för 2019.

Samma sak för Juan Guaidó. Det ska bli mycket intressant att lyssna på ännu ett spektakel när Guaidó ska förklara vad han som ”Republikens President” uträttade under 2019. Kommer han berätta och dra slutsatser om när hans kusin och vän tog in på ett motell i den colombianska staden Cucuta den 23-23 februari 2019 med två colombianska prostituerade som drogade och dödade en av de två och rånade dem på 250.000 dollar? Det var Guaidós ”handkassa” för det andra spektaklet i Cucuta, Venezuela Aid. Vem förvånas över att Guaidós egna överger denne korrumperade individ?

17. Det som regeringen anklagas för i Nationalförsamlingen var i själva verket ett slagsmål mellan Guaidós extrema kuppanhängare, som helt förlitar sig på det externa stödet, och en opposition som är trött på en låtsas- och pajaspresident.

18. Denna opposition som övergett Guaidó kan vara korrumperad och allt vad du vill. Men den är vald och vill att venezuelanerna, inte Trump, ska vara de som bestämmer landets framtid och att hitta lösningar på Venezuelas problem.

19. Händelserna igår kan tjäna till att den svenska regeringen analyserar detaljerat och seriöst vad som verkligen hände och begriper att formeln Juan Guaidó i verkligheten inte är något annat än en venezuelansk Vidkun Quisling som är USAs verktyg och förevändning för att lägga under sig Venezuelas olja, gas och sötvatten. Talet om ”mänskliga rättigheter och demokrati” är för Trump bara verbalt krimskrams som han gapskrattar åt i privata sammanhang.

Telesur 200106, Dick Emanuelsson 200106

Bolivia med mera…

Salve kära läsare och hjärtevänner!

Här kommer jag igen efter en längre tid. Det har hunnit hända en hel del saker under den här tiden och jag vill göra ett försök att lämna mina synpunkter kring händelserna.

Latinamerika har under de senaste decennierna kommit att bli en kontinent full av politiska förändringar och det både åt det ena och det andra hållet. Extrema uttryck har det inte varit brist på. Det positiva och det negativa behöver finnas för att det ska vara rörelse och då talar jag ur dialektikens synpunkt. Det blir aldrig rakt upp eller rakt ner. Det är aldrig svart på vitt. Som i en konstant virvelvind uträttas det en spiral som ibland går uppåt och ibland nedåt. Fullt av gråa nyanser mellan svart och vitt. Förhoppningsvis rör det sig mer uppåt än nedåt och då ser vi någon typ av utveckling.

Inom politiken är det likadant men det är inte så lätt att se de här rörelserna då det politiska fältet är så stort och komplext. Om vi tittar på den latinamerikanska kontinentens 70-tals historia ser vi en mörk och lidelsefull tid där diktaturer florerade och förtryck var vapnet att återställa den så kallade ordningen i de länder folken ville ha förändringar och var ute på gatorna och protesterade. Tiotusentals människor offrade sina liv och sin frihet i sin kamp mot de de-facto-förhållanden som hade etablerats.

Ett par decennier senare hade länderna återgått till de institutionella demokratierna och man ville se det som om allt var i frid och fröjd. Ja. Det var sant att motsättningarna på dessa mörka nivåer hade fått sin tid och att den var över. Det lämnade i sin tur tid för en annan typ av motsättningar. Det var frågan om den inslagna vägen var en någorlunda acceptabel väg eller om man ansåg det vara en fortsättning på det gamla med en blandning av det som folken ville förändra före diktaturernas ankomst och det som militärerna hade infört i form av ex. nya regler och förordningar och nya konstitutioner.

Nya krafter har vuxit fram under de första åren av 2000-talet. Venezuela har fått kontinuitet i en progressiv regering som hade fått börja sitt uppdrag före sekelskiftet med Hugo Chavez. Brasilien hade Inacio Lula da Silva och Dilma Rousseff. Nicaragua har Daniel Ortega med enorma uppsving i landets ekonomi trots motsättningarna. Uruguay har fått kontinuitet i en progressiv regering med Tabaré Vásquez och José ”Pepe” Mujica. Argentina har också fått uppleva positiva och progressiva förändringar med Ernesto Kirschner och sedan Cristina Fernández. Bolivia har likaså fått möjlighet till en kontinuitet som låtit landet komma att bli bland de bästa ekonomierna på kontinenten vars ledare var Evo Morales. Ecuador hade en lång period med Rafael Correa. Nu har Mexiko en ny och progressiv president  i form av Manuel López Obrador. Tittar man på Kuba ser man öns solidariska närvaro där den har behövts både i skolorna och i vården.

Av alla dessa länder är det några som har fått bakslag. Brasilien vet vi redan. En före detta militär som lovat fritt vapeninnehav, som är homofob och som redan har gjort försök att sociopolitiskt backa i tiden har fått presidentbandet på sin axel. BRIC:s utveckling har fått ett stort slag under bältet med detta. Lula da Silva är nu fri igen så vi får se vad som händer fortsättningsvis. Uruguay står idag i detta ögonblick jag sitter och skriver inför valet och kvalets andra omgång som kommer att ske nästa söndag  med stora chanser att missa möjligheterna att fortsätta arbetet som påbörjades för 15 år sedan. Ecuadors stora möjligheter att fortsätta har tyvärr brutits på grund av ett slags inre kupp och ett u-sväng utan dess like. Bolivia lider idag av en förtäckt militärkupp och blod spills på La Paz gator där den omvalda presidenten Evo Morales har fått fly landet.

Allt från destabiliserande manövrar, falska nyheter, upphittade korruptionshärvor, dekret, falska konton i sociala medier och självutnämnda presidenter till direkta militära aktioner för att tysta ner folkens protester. Sådana är de som håller makten i form av massmedier, finanser och ekonomi samt äger produktionsmedlen. Så fort de känner sig hotade och ser att deras privilegier kan begränsas slår de till. Det intressanta är att många gånger vill de återkomma till regeringsmakten utan något specifikt program utan endast med alla medel vill få bort den aktuella till vilket pris som helst. Det visar helt och hållet vilket släkt de tillhör. Ett sådant släkt som inte tänker mer än på sitt eget bästa. Det kan man helt enkelt dra slutsatsen från det här citatet:

”Jag vill ha ett Bolivia utan indianska ritualer. De får alla åka till Anderna där de hör till och lämna La Paz.”

Den personen är idag den självutnämnda presidenten Jeanine Áñez i Bolivia.

Vad kan hända nu?

Det  är inte lätt att förutspå vad som kan hända härnäst. Vi kan först fråga oss om vi kanske kunde förutse vad som skulle hända före allt detta hände. Vi var kanske för upptagna med det som var bra för att kunna tänka längre fram i tiden. Nu kan vi säga att det är lätt att vara efterklok. Men det räcker tyvärr inte för det är ändå för sent. Nu krävs det av den internationella kommuniteten att skrika ut och faktiskt visa vad som egentligen håller på att hända. Vissa länder har redan gjort det andra kommer tyvärr aldrig att göra det. Neutralitetens Sverige står ganska tyst inför vad som händer. Väldigt sporadiska nyheter då och då är allt. Söker man Bolivia på Utrikesministeriet får man fram en avrådan från att åka dit men inget uttalande om situationen och inget ställningstagande.

Jag skulle nu kunna säga att det förmodligen kommer att fortsätta vara som det är i Latinamerika där USA alltid vill finnas till eftersom kontinenten betraktas som deras bakgård och det är egentligen gammal historia. Möjligtvis kommer det inte att hända någon ”Plan Condor” där riktiga militärdiktaturer samarbetade över gränserna och släckte livet av hundratals oliktänkande. Det skulle idag vara för uppenbart och det är något som har kommit till hela världens kännedom. Vilka medel har vi att vänta oss då? Några har vi redan kunnat se i form av mjuka kupper, vendettor och allt däremellan. En storm av ensidiga nyheter mot allt som ens nämner ordet folkets rätt eller varje folk har rätt att välja sin egen väg. Framför allt kommer vi att se en stor offensiv mot allt som har med socialism och kommunism att göra. Det här är det närmaste fascismen vi upplevt sedan Andra Världskriget.

Samtidigt skulle jag vilja slå ett slag för att det kommer att höras mycket mer om dessa termer än någonsin eftersom det är det enda system som är det alternativa systemet till den råa kapitalism vi upplever idag. Det stora problemet är det system vi lever under. Detta system har inget mer att ge Hans Rosling till trots. Det är bevisat under åren att de  borgerliga demokratier som råder i stora delar av den västliga världen inte riktigt tillåter den kontinuitet som skulle behövas för att kunna åstadkomma de förändringar som bör genomföras. De tar lång tid och vill man göra dem måste man acceptera att tiden är ett faktum.

Jag anser att riktigt folkdeltagande demokratier där folk väljer sina representanter från kvarteren, byarna, städerna, fabrikerna, de folkliga organisationerna och bondesamhällena är de bästa. Då kan man tala om att korruption kan kontrolleras till max eftersom de stora massorna inte tycker om att ha representanter som anses vara korrupta. I en sådan demokrati kommer man inte långt om man är korrupt och gör man det avslöjas man förr eller senare.

Det kommer svåra tider men jämför man med 70-talet som jag nämnde ovan så ser vi en stor skillnad och det är att krafterna nu börjar väga över. Det innebär att vad som än händer kommer det inte att vara lika lätt, eller rättare sagt, inte alls så lätt för de borgerliga krafterna som det var då att roffa åt sig delar av bakgården. Förutsättningarna har förändrats och kraftmätningarna är inte längre i så stor obalans. Men det gäller att hålla ögonen öppna och ta tillfället i akt när det verkligen gäller för att göra de verkliga förändringar som till en början till stor del behöver vara irreversibla. Så frågan är enligt mig hur de olika länderna blir riktigt oberoende, gör om sig till suveräna stater och på så sätt kan välja sin egen väg till ett helt nytt system som garanterar kontinuitet och folkliga reformer med solidaritet som grundsten. Vi pratar socialism.

Det kommer att komma en tid då varje folk ska kunna välja sin säregna demokratiform kopplat till inget annat än allas deltagande och välstånd. Det får vara ett slut med likgiltigheten, individualismen och ojämlikheterna i våra samhällen. Bolivia med mera får så småningom vända om åt andra hållet och återigen arbeta för folkens bästa, för en rättfärdig fördelning av resurserna där man kan säga att var och en ger ifrån sig efter förmåga och var och en får tillbaka efter behov.

Nytt om Venezuela

Luften har gått ur den korrupte kuppmakaren Guaido. Och husse verkar ha tröttnat.


Den ”humanitära hjälpen”, bland annat 65 miljoner från Sverige, gick till shopping, fester och bordellbesök

Det som med buller och bång, i närvaro av världsmedia, skulle bli demokratins intåg i Venezuela blev inte bara ett stort fiasko för den självutnämnde ”president” Guaido. Det har nu visat sig att biståndspengar, bland annat från Sverige, förskingrats. När USA:s marionett i OAS (De Amerikanska Staternas Organisation) kräver en utredning är det nog kört för den misslyckade kuppmakaren Guaidó. Vi säger, utan saknad, ”hej då”. 

Skandalen med förskingringen av biståndspengarna till den venezolanska oppositionen bara växer för varje dag som går. PanAm Post avslöjade förra veckan att pengarna som samlades in i februari i samband med välgörenhetskonserten Venezuela Aid Live i den colombianska gränsstaden Cúcuta ska ha försvunnit och spenderats på fester, bordeller och lyxiga middagar. Bara under de dagarna i februari i samband med välgörenhetskonserten ska närmare 1 miljon dollar spenderats på shopping, sprit och fester och 800 000 dollar i privata jetplan för oppositionspolitiker. En annan kostnad som nu ifrågasätts är pengar som ska ha gått till soldater som deserterade. Antalet soldater som deserterade var från början 700 men blåstes upp till 1 450 med syfte att få mer pengar från biståndet. Från Cucuta har hotellen krävt den venezolanska oppositionen på betalning för de inhysta soldaterna. Soldaterna har nu vräkts p g a utebliven betalning.

En av de som pekas ut för förskingringen är parlamentarikern och oppositionsledaren Gaby Arellano som var ansvarig för Cucuta-aktionen i februari. Arellano menar nu att hon är oskyldig och inte ska sammanblandas med den självutnämnde Guaidos sändebud Rossana Barrera och Kevin Rojas. De skulle vara de som ska ha tagit pengarna, menar oppositionsparlamentarikern. Två andra som pekas ut är Juan Guaidos bror, Gustavo Guaido, och kusinen Juan Victor Salcedo. Gemensamt för samtliga utpekade är att de är framträdande i oppositionspartiet Voluntad Popular.

Det spekuleras att avslöjanden kring förskingringen ska vara en intern uppgörelse inom oppositionen. Bakom avslöjandena finns en av oppositionsledarna Maria Corina Machado, som hållits utanför överenskommelserna med USA och Colombia. En annan trovärdig förklaring pekar på de pågående förhandlingarna mellan regeringen och oppositionen där det finns krafter som vill försvaga Guaido och dennes extremhögerparti Voluntad Popular inför kommande uppgörelser. En tredje tolkning kommer från en parlamentariker som menar att USA på detta sätt nu gör upp med gruppen i oppositionen som misslett USA i en konfrontationslinje i tron att Maduro snabbt skulle falla men istället resulterat i att Ryssland stärkt sin närvaro och position i landet.

De insamlade pengarna kom från FN:s flyktingorganisation UNHCR, biståndsorganisationer, länder som stödjer Guaido och från privata personer. Venezuela Aid Live ska ha samlat in 2,3 miljoner dollar den 22 februari och pengarna administreras via flygbolaget Virgin som ägs av Richard Branson. Enligt PanAm Post ska UNHCR ha fått betala falska fakturor och hotellräkningar. Sverige har genom SIDA gett minst 65 miljoner kronor i bistånd. En del av pengarna har gått via FN:s flyktingorganisation UNHCR och ska därför ha använts i samband med Cucuta-operationen den 22-23 februari och även under våren. Det borde vara självklart att både svenska medier och politiker reder ut om svenska biståndspengar har förskingrats och använts på bordeller, privata flyg och fester.

De inköpta livsmedlen sägs ha ruttnat i containrarna. Det i ett av Colombias fattigaste områden, där barn dör av hunger.

EU:s utrikesministrar träffas idag för att diskutera både läget i Venezuela och USA:s skärpning av blockaden mot Kuba genom Helms-Burton. På bordet finns ett förslag för att gå fram med ytterligare sanktioner mot Venezuela. Sverige ska vara en av de drivande i förslaget att skärpa sanktionerna mot Venezuela. Att EU diskuterar Venezuela och Kuba samtidigt har att göra med att det är Trumps riktade politik mot de två länderna som gör att EU måste välja att vara för eller emot Trumps politik i Latinamerika.

Det finns stora risker. Inte minst geopolitiska. Det sker snabba förändringar i Latinamerika. Högervågen verkar försvagas och högerregeringarna i Argentina och Brasilien är inne i en svacka. EU:s stöd till Trump kan leda till att EU hamnar i en svår sits gentemot eventuellt kommande progressiva regeringar i regionen. Detta med tanke på att både Kina och Ryssland tagit ställning mot Trump och EU kan då fortsätta tappa fäste i regionen.

[Vi undrar i vårt stilla sinne om inte Margot Wallström ångrar sin okritiska hyllning till den ”modige och intelligente” Guaidó i TV-programmet ”Agenda” 9 juni. Om nu USA lyfter sin hand från låtsaspresidenten gör väl Wallström det också, gissar vi].

Francisco Contreras, Nordic Vene 190618 och Venezuelanätverket 190617

För mer om skandalen, se Telesur från 17 juni:

Venezuela Reveals Evidence of Widespread Juan Guaido-led Corruption, Misuse of ’Aid’ Funds