Väpnade attacker mot Venezuela förbereds

Salve kära läsare och hjärtevänner!Här kommer en kopia av en artikel som Svensk kubanska föreningen publicerade

Vad är det som händer i Venezuela just nu? Varför plötsligt så tyst igen? Läs och kanske det kommer att klarna något.

Elliott Abrams, en dömd krigsförbrytare, (benådad av Bush), ska nu leda USA:s demokratisering av Venezuela. Abrams möts av demonstranter överallt.

USA och dess allierade har misslyckats med att störta regeringen i Venezuela. Nu utbildas paramilitära grupper för att skickas in i landet. USA, som ligger bakom, har stor erfarenhet från bland annat Nicaragua, Guatemala och El Salvador av liknande operationer. Bolton och Abrams, framträdande figurer då, är återigen i spetsen för de mördande planerna. 

Paramilitära grupper betalar ungdomar med upp till 1 500 dollar på båda sidor gränsen mellan Colombia och Venezuela för att de ska integreras i mördarpatruller. Målet är intrång i Venezuela. Detta avslöjas av källor inom USA:s Kongress och colombianska presidentämbetet. De uppger att inför det internationella samfundets vägran att tillstyrka en militär aktion mot Venezuela, så använder sig USA av den modell som använts i Syrien: att utbilda och beväpna paramilitära styrkor för att skapa en väpnad konflikt.

De flesta regeringar till och med inom Limagruppen [en sammanslutning av reaktionära regeringar med syftet att störta de progressiva regeringarna i regionen, i 1:a hand Venezuelas] lutar åt att förespråka en fredlig väg ur krisen och ”i de europeiska utrikesförvaltningarna misstror man Vita Husets politik gentemot Venezuela”, uppges det i USA-baserade Bloomberg News.

De paramilitära grupperna riktar in sig på ungdomar mellan 18 och 25 år som är arbetslösa. En annan målgrupp är desertörer från Venezuela.  ”I Colombia handlar det om betalning på närmare 1 500 dollar och i Venezuela mellan 200 och 250 dollar. Mat och transporter till gränsen ingår”, uppgav informatörerna.

När ungdomarna väl fångats upp, skickas de för träning i att använda vapen, stridstaktik och strid i tätbebyggda områden, liksom utbildning hur våldsamma protester ska genomföras. När de är förberedda integreras de i paramilitära grupper som “Resistencia Radical Venezolana” och “Resistencia los Jesuitas”. Medlemmar i dessa grupper hade sammanstötningar med enheter ur Guardia Nacional Bolivariana före den 23 februari, det datum när den venezolanska oppositionen med öppet stöd från regeringarna i Colombia och USA försökte att utan framgång tränga in i Venezuela med påstådd ”humanitär hjälp”, enligt dessa källor.

Träningen av ungdomarna sker på colombianskt territorium, vars regering offentligt uttryckt sin ambition att få till regimförändring i Venezuela. Flera företag som bedriver militär utbildning kämpar för att få kontrakt på att träna styrkor som ska tränga in i Venezuela. Det viktigaste centrat för utbildningen ligger i zonen nära Cúcuta, Colombia. Det är den mest eftersökta platsen av dessa företag.

Källorna uppger att ett av dessa företag, med säte i Miami, rekryterar ungdomar och demobiliserade militärer från delstaterna Zulia, Táchira och Portuguesa. Det görs med hjälp av politiska partier som Vente Venezuela och Voluntad Popular. Det är partier som är kända för sina våldsamma aktioner för att störta president Maduro.

Utbildningarna pågår i fem veckor för varje grupp. Dessa irreguljära grupper lyder under privata kontraktorer och paramilitära grupper som finns i gränsområdena.

I Colombia är det framförallt i Bogotá och Medellin som stödet till dessa planer utgår ifrån, ”även om La Guajira också utnyttjas, framförallt för att utgöra den grundläggande logistiska basen för det utländska stödet”.

[La Guajira är ett område i nordöstra Colombia på gränsen till Venezuela. Här ligger Cucuta, som var centrum för försöken till intrång i Venezuela 23 februari. La Guajira är extremt fattigt och ca 5 000 barn ur ursprungsbefolkningen har dött på senare år på grund av undernäring.  Till dem ges dock ingen ”humanitär hjälp”. Internationella gruvbolag exploaterar regionen och gör slut på dricksvattnet, utan internationell uppmärksamhet.]Freddy Bernal, från styrande partiet PSUV i gränsprovinsen Táchira, säger i en intervju med nyhetsbyrån Telesur att USA finansierar legoknektar för att angripa Venezuela. ”Jag vill inför det internationella samfundet fördöma att en form av krig mot Venezuela förbereds. Det är inte ett öppet krig mellan stater, inte heller handlar det om ett direkt intrång av USA-trupper på det sätt som vi är vana vid. Istället handlar det om att skapa kaos genom intrång av paramilitärer, legoknektar och några förrädare som får betalt i Colombia”.

23 februari planerade cirka 200 venezolanska desertörer, som fanns i Colombia, att under ledning av pensionerade generalen Cliver Alcalá, tränga in i Venezuela och öppna väg för lastbilarna som sades innehålla den ”humanitära hjälpen”, avslöjar Bloomberg.  En lastbil eldades upp. Medierna försökte lägga skulden på Venezuela, men det har visat sig (vilket också erkänns av New York Times) att det var våldsamma grupper på den colombianska sidan av gränsen som satte eld på lastbilen.

Bloomberg framhöll att det som hände denna dag var ett nederlag för Juan Guaidó, ledamot i Venezuelas Nationalförsamling, och hans beskyddare i Colombia och USA. Vidare att bråket i Venezuela därmed förlängs och visar på ”nödvändigheten att leta efter en militär lösning.”

”Alla möjligheter står öppna”, är en återkommande fras från hökarna i Vita Huset liksom deras medlöpare i Venezuela, som insisterar på våld för att lösa Venezuelas situation. Även om det skulle betyda att gå emot majoriteten i det internationella samfundet som vill ha en fredlig lösning. Irak och Syrien är de senaste exemplen på USA:s krigslösningar.

I slutet på februari cirkulerade på YouTube uttalanden från desertörer i Venezuelas armé i vilken de bad USA om vapen och militär hjälp. Josue Hidalgo Azuaje och Carlos Guillén Martínez, före detta soldater som lever utanför Venezuela, sade till CNN att de vill ha militär hjälp från Donald Trumps regering för att utrusta andra soldater inne i Venezuela. De påstod sig vara i kontakt med hundratals desertörer redo att gå med för saken. ”Som venezolanska soldater ber vi USA om stöd med logistik, kommunikationer och med vapen för att vi ska kunna uppnå Venezuelas frihet”. Rysslands regering fördömde inför världen att USA och dess allierade planerade att överlämna vapen till den venezolanska oppositionen.

[21 mars rapporteras att den självutnämnde Juan Guaidós rådgivare i Nationalförsamlingen, Roberto Marrero, gripits av venezolanska säkerhetsstyrkor. I hans bostad beslagtogs en granat och två gevär. USA:s John Bolton gick omedelbart ut på Twitter och hotade president Maduro för gripandet, ”ännu ett stort misstag av Maduro”. Också USA:s utrikesminister Pompeo kräver att Morrero ska släppas omedelbart.]ZonaFranK 190320

THE WAR ON VENEZUELA IS BUILT ON LIES (re-blogg från 21 February 2019)

by John Pilger

In this analysis, John Pilger looks back over the Chavez years in Venezuela, including his own travels with Hugo Chavez, and the current US and European campaign to overthrow Nicolas Maduro in a ’coup by media’ and to return Latin America to the 19th and 20th centuries.

Travelling with Hugo Chavez, I soon understood the threat of Venezuela. At a farming co-operative in Lara state, people waited patiently and with good humour in the heat. Jugs of water and melon juice were passed around. A guitar was played; a woman, Katarina, stood and sang with a husky contralto.

”What did her words say?” I asked.

”That we are proud,” was the reply.

The applause for her merged with the arrival of Chavez. Under one arm he carried a satchel bursting with books.  He wore his big red shirt and greeted people by name, stopping to listen. What struck me was his capacity to listen.

But now he read. For almost two hours he read into the microphone from the stack of books beside him: Orwell, Dickens, Tolstoy, Zola, Hemingway, Chomsky, Neruda: a page here, a line or two there. People clapped and whistled as he moved from author to author.

Then farmers took the microphone and told him what they knew, and what they needed; one ancient face, carved it seemed from a nearby banyan, made a long, critical speech on the subject of irrigation; Chavez took notes.

Wine is grown here, a dark Syrah type grape. ”John, John, come up here,” said El Presidente, having watched me fall asleep in the heat and the depths of Oliver Twist.

”He likes red wine,” Chavez told the cheering, whistling audience, and presented me with a bottle of ”vino de la gente”. My few words in bad Spanish brought whistles and laughter.

Watching Chavez with la gente made sense of a man who promised, on coming to power, that his every move would be subject to the will of the people.  In eight years, Chavez won eight elections and referendums: a world record. He was electorally the most popular head of state in the Western Hemisphere, probably in the world.

Every major chavista reform was voted on, notably a new constitution of which 71 per cent of the people approved each of the 396 articles that enshrined unheard of freedoms, such as Article 123, which for the first time recognised the human rights of mixed-race and black people, of whom Chavez was one.

One of his tutorials on the road quoted a feminist writer: ”Love and solidarity are the same.” His audiences understood this well and expressed themselves with dignity, seldom with deference. Ordinary people regarded Chavez and his government as their first champions: as theirs.

This was especially true of the indigenous, mestizos and Afro-Venezuelans, who had been held in historic contempt by Chavez’s immediate predecessors and by those who today live far from the  barrios, in the mansions and penthouses of East Caracas, who commute to Miami where their banks are and who regard themselves as ”white”. They are the powerful core of what the media calls ”the opposition”.

When I met this class, in suburbs called Country Club, in homes appointed with low chandeliers and bad portraits, I recognised them. They could be white South Africans, the petite bourgeoisie of Constantia and Sandton, pillars of the cruelties of apartheid.

Cartoonists in the Venezuelan press, most of which are owned by an oligarchy and oppose the government, portrayed Chavez as an ape. A radio host referred to ”the monkey”. In the private universities, the verbal currency of the children of the well-off is often racist abuse of those whose shacks are just visible through the pollution.

Although identity politics are all the rage in the pages of liberal newspapers in the West, race and class are two words almost never uttered in the mendacious ”coverage” of Washington’s latest, most naked attempt to grab the world’s greatest source of oil and reclaim its ”backyard”.

For all the chavistas’ faults — such as allowing the Venezuelan economy to become hostage to the fortunes of oil and never seriously challenging big capital and corruption – they brought social justice and pride to millions of people and they did it with unprecedented democracy.

”Of the 92 elections that we’ve monitored,” said former President Jimmy Carter, whose Carter Centre is a respected monitor of elections around the world, ”I would say the election process in Venezuela is the best in the world.” By way of contrast, said Carter, the US election system, with its emphasis on campaign money, ”is one of the worst”.

In extending the franchise to a parallel people’s state of communal authority, based in the poorest barrios, Chavez described Venezuelan democracy as ”our version of Rousseau’s idea of popular sovereignty”.

In Barrio La Linea, seated in her tiny kitchen, Beatrice Balazo told me her children were the first generation of the poor to attend a full day’s school and be given a hot meal and to learn music, art and dance. ”I have seen their confidence blossom like flowers,” she said.

In Barrio La Vega, I listened to a nurse, Mariella Machado, a black woman of 45 with a wicked laugh, address an urban land council on subjects ranging from homelessness to illegal war. That day, they were launching Mision Madres de Barrio, a programme aimed at poverty among single mothers. Under the constitution, women have the right to be paid as carers, and can borrow from a special women’s bank. Now the poorest housewives get the equivalent of $200 a month.

In a room lit by a single fluorescent tube, I met Ana Lucia Ferandez, aged 86, and Mavis Mendez, aged 95. A mere 33-year-old, Sonia Alvarez, had come with her two children. Once, none of them could read and write; now they were studying mathematics. For the first time in its history, Venezuela has almost 100 per cent literacy.

This is the work of Mision Robinson, which was designed for adults and teenagers previously denied an education because of poverty. Mision Ribas gives everyone the opportunity of a secondary education, called a bachillerato.(The names Robinson and Ribas refer to Venezuelan independence leaders from the 19th century).

In her 95 years, Mavis Mendez had seen a parade of governments, mostly vassals of Washington, preside over the theft of billions of dollars in oil spoils, much of it flown to Miami. ”We didn’t matter in a human sense,” she told me. ”We lived and died without real education and running water, and food we couldn’t afford. When we fell ill, the weakest died. Now I can read and write my name and so much more; and whatever the rich and the media say, we have planted the seeds of true democracy and I have the joy of seeing it happen.”

In 2002, during a Washington-backed coup, Mavis’s sons and daughters and grandchildren and great-grandchildren joined hundreds of thousands who swept down from the barrios on the hillsides and demanded the army remained loyal to Chavez.

”The people rescued me,” Chavez told me. ”They did it with the media against me, preventing even the basic facts of what happened. For popular democracy in heroic action, I suggest you look no further.”

Since Chavez’s death in 2013, his successor Nicolas Maduro has shed his derisory label in the Western press as a ”former bus driver” and become Saddam Hussein incarnate. His media abuse is ridiculous. On his watch, the slide in the price of oil has caused hyper inflation and played havoc with prices in a society that imports almost all its food; yet, as the journalist and film-maker Pablo Navarrete reported this week, Venezuela is not the catastrophe it has been painted. ”There is food everywhere,” he wrote. ”I have filmed lots of videos of food in markets [all over Caracas] … it’s Friday night and the restaurants are full.”

In 2018, Maduro was re-elected President. A section of the opposition boycotted the election, a tactic tried against Chavez. The boycott failed: 9,389,056 people voted; sixteen parties participated and six candidates stood for the presidency. Maduro won 6,248,864 votes, or 67.84 per cent.

On election day, I spoke to one of the 150 foreign election observers. ”It was entirely fair,” he said. ”There was no fraud; none of the lurid media claims stood up. Zero. Amazing really.”

Like a page from Alice’s tea party, the Trump administration has presented Juan Guaido, a pop-up creation of the CIA-front National Endowment for Democracy, as the ”legitimate President of Venezuela”. Unheard of by 81 per cent of the Venezuelan people, according to The Nation, Guaido has been elected by no one.

Maduro is ”illegitimate”, says Trump (who won the US presidency with three million fewer votes than his opponent), a ”dictator”, says demonstrably unhinged vice president Mike Pence and an oil trophy-in-waiting, says ”national security” adviser John Bolton (who when I interviewed him in 2003 said, ”Hey, are you a communist, maybe even Labour?”).

As his ”special envoy to Venezuela” (coup master), Trump has appointed a convicted felon, Elliot Abrams, whose intrigues in the service of Presidents Reagan and George W. Bush helped produce the Iran-Contra scandal in the 1980s and plunge central America into years of blood-soaked misery.

Putting Lewis Carroll aside, these  ”crazies” belong in newsreels from the 1930s. And yet their lies about Venezuela have been taken up with enthusiasm by those paid to keep the record straight.

On Channel 4 News, Jon Snow bellowed at the Labour MP Chris Williamson, ”Look, you and Mr Corbyn are in a very nasty corner [on Venezuela]!” When Williamson tried to explain why threatening a sovereign country was wrong, Snow cut him off. ”You’ve had a good go!”

In 2006, Channel 4 News effectively accused Chavez of plotting to make nuclear weapons with Iran: a fantasy. The then Washington correspondent, Jonathan Rugman, allowed a war criminal, Donald Rumsfeld, to liken Chavez to Hitler, unchallenged.

Researchers at the University of the West of England studied the BBC’s reporting of Venezuela over a ten-year period. They looked at 304 reports and found that only three of these referred to any of the positive policies of the government. For the BBC, Venezuela’s democratic record, human rights legislation, food programmes, healthcare initiatives and poverty reduction did not happen.  The greatest literacy programme in human history did not happen, just as the millions who march in support of Maduro and in memory of Chavez, do not exist.

When asked why she filmed only an opposition march, the BBC reporter Orla Guerin tweeted that it was ”too difficult” to be on two marches in one day.

A war has been declared on Venezuela, of which the truth is ”too difficult” to report.

It is too difficult to report the collapse of oil prices since 2014 as largely the result of criminal machinations by Wall Street. It is too difficult to report the blocking of Venezuela’s access to the US-dominated international financial system as sabotage. It is too difficult to report Washington’s ”sanctions” against Venezuela, which have caused the loss of at least $6billion in Venezuela’s revenue since 2017, including  $2billion worth of imported medicines, as illegal, or the Bank of England’s refusal to return Venezuela’s gold reserves as an act of piracy.

The former United Nations Rapporteur, Alfred de Zayas, has likened this to a ”medieval siege” designed ”to bring countries to their knees”. It is a criminal assault, he says. It is similar to that faced by Salvador Allende in 1970 when President Richard Nixon and his equivalent of John Bolton, Henry Kissinger, set out to ”make the economy [of Chile] scream”. The long dark night of Pinochet followed.

The Guardian correspondent, Tom Phillips, has tweeted a picture of himself in a cap on which the words in Spanish mean in local slang: ”Make Venezuela fucking cool again.” The reporter as clown may be the final stage of much of mainstream journalism’s degeneration.

Should the CIA stooge Guaido and his white supremacists grab power, it will be the 68th overthrow of a sovereign government by the United States, most of them democracies. A fire sale of Venezuela’s utilities and mineral wealth will surely follow, along with the theft of the country’s oil, as outlined by John Bolton.

Under the last Washington-controlled government in Caracas, poverty reached historic proportions. There was no healthcare for those could not pay. There was no universal education; Mavis Mendez, and millions like her, could not read or write. How cool is that, Tom?

Follow John Pilger on twitter @johnpilger

Öppet brev till USA:s folk

Salve kära läsare och hjärtevänner!

Jag tar mig friheten att publicera denna text som ett sätt att föra vidare vilka tankar som rör sig i denna kontinent i allmänhet och i Venezuela i synnerhet idag. I en värld där nyhetsflödet är så pass ensidigt kan det vara på sin plats att höra vad som kan döljas på andra sidan.

Jag vill gärna referera till händelserna de senaste decennierna och vad de har tagit med sig vad gäller krig och elende och varför samt av vem de har startats. Jag vill gärna komma ihåg bl.a. Vietnam, Irak, Libyen, Syrien och de konsekvenser som alla dessa konflikter har ineburit för världen.

Mycket intressant att observera är att USA just nu har velat retirera sina trupper från Afghanistan och Syrien, just under tiden då ett försök att trappa upp konflikten i Venezuela, och därmed i kontinenten sker. Bakgården höll på att bli oberoende och det verkar inte USA vilja tilåta. Vil de ha ett annat Vietnam tro?

Om det är något jag vet handlar det om folket; som ni är jag en man av folket. Jag är född och uppvuxen i ett fattigt område i Caracas. Jag härdades i den folkliga och fackliga kampen i ett exkluderande och ojämlikt Venezuela. Jag är ingen magnat, jag är en arbetare med förnuft och känslor. Idag har jag det stora privilegiet att leda det nya Venezuela, nu förankrat i en modell av inkluderande utveckling och social jämlikhet, som Comandante Hugo Chávez, inspirerad av arvet från Bolívar, påbörjade 1998.

Vi genomlever idag ett historiskt skede. I dessa dagar kommer framtiden för våra länder att avgöras, det väger mellan krig och fred. Era nationella representanter i Washington försöker till sina gränser föra samma hat som de sådde i Vietnam. De vill invadera och intervenera i Venezuela i – säger de, som de sa då – demokratins och frihetens namn. Men det är inte så. Historien om usurpation av makten i Venezuela är lika falsk som massförstörelsevapnen i Irak. Det är en falsk flagg, men den kan få dramatiska konsekvenser för hela vår region.

Venezuela är ett land som i kraft av sin konstitution från 1999 har ökat folkets deltagande i den demokratiska processen och är idag ett av de länder som haft flest valprocesser under de senaste 20 åren. Man kanske inte gillar vår ideologi eller vårt utseende, men vi finns och vi är många miljoner.

Jag riktar dessa ord till USAs folk för att varna för allvaret och faran i att vissa sektorer i Vita huset planerar att invadera Venezuela, med oförutsägbara konsekvenser för mitt land och för hela den amerikanska regionen. President Donald Trump försöker dessutom störa de ädla initiativen till dialog från Uruguay och Mexiko, med stöd av CARICOM, för en fredlig förhandlingslösning till förmån för Venezuela. Vi vet att för Venezuelas bästa måste vi sätta oss ner och samtala, därför att om man vägrar att föra en dialog väljer man kraftmätningens väg. Kom ihåg John F. Kennedys ord: ”Låt oss aldrig förhandla av rädsla. Men låt oss aldrig vara rädda för att förhandla”. Är de som inte vill ha en dialog rädda för sanningen?

Den politiska intoleransen mot den venezolanska bolivarianska modellen och begäret till våra enorma resurser av olja och mineraler och andra stora rikedomar, har lett till att en internationell koalition under ledning av USAs regering avser att begå den allvarliga galenskapen att militärt attackera Venezuela under den falska förevändningen av en icke-existerande humanitär kris.

Folket i Venezuela har lidit svårt av de sociala sår som skapats av en brottslig handels- och finansiell blockad, vilket har förvärrats av plundringen och stölden av våra finansiella resurser och tillgångar i länder som sällar sig till detta vansinniga angrepp. Och ändå, tack vare ett nytt socialt skyddssystem, med särskilt beaktande av de mest sårbara befolkningsgrupperna, fortsätter vi med stolthet att vara ett land med ett högt humant utvecklingsindex och låg ojämlikhet i Amerika.

USAs folk ska veta att denna komplexa aggression sker med fullständig straffrihet och är en uppenbar kränkning av Förenta Nationernas stadga som, bland andra principer och syften för fredliga och vänskapliga förbindelser mellan nationerna, uttryckligen förbjuder hot eller användning av våld.

Vi vill fortsätta att vara handelspartners med USAs folk, som vi har varit under hela vår historia. Era politiker i Washington är däremot villiga att skicka era söner och döttrar mot döden i ett absurt krig istället för att respektera det venezolanska folkets heliga rätt till självbestämmande och att försvara sin suveränitet.

Liksom ni, USAs folk, är vi venezolaner patrioter. Och vi kommer att försvara vårt hemland med alla till buds stående medel. Idag står Venezuela enat i en enda begäran: Vi kräver ett slut på aggressionen som avser att kväva vår ekonomi och socialt kväva vårt folk, liksom ett slut på de allvarliga och farliga hoten om militär intervention mot Venezuela.

Vi vädjar till det amerikanska samhällets goda själ, offer för sina egna ledare, att ansluta sig till vår uppmaning till fred. Låt oss stå som ett enda folk mot militarism och krigshysteri.

Länge leve folken i Amerika!

Nicolás Maduro Moros
Bolivarianska Republiken Venezuelas President