Bolivia med mera…

Salve kära läsare och hjärtevänner!

Här kommer jag igen efter en längre tid. Det har hunnit hända en hel del saker under den här tiden och jag vill göra ett försök att lämna mina synpunkter kring händelserna.

Latinamerika har under de senaste decennierna kommit att bli en kontinent full av politiska förändringar och det både åt det ena och det andra hållet. Extrema uttryck har det inte varit brist på. Det positiva och det negativa behöver finnas för att det ska vara rörelse och då talar jag ur dialektikens synpunkt. Det blir aldrig rakt upp eller rakt ner. Det är aldrig svart på vitt. Som i en konstant virvelvind uträttas det en spiral som ibland går uppåt och ibland nedåt. Fullt av gråa nyanser mellan svart och vitt. Förhoppningsvis rör det sig mer uppåt än nedåt och då ser vi någon typ av utveckling.

Inom politiken är det likadant men det är inte så lätt att se de här rörelserna då det politiska fältet är så stort och komplext. Om vi tittar på den latinamerikanska kontinentens 70-tals historia ser vi en mörk och lidelsefull tid där diktaturer florerade och förtryck var vapnet att återställa den så kallade ordningen i de länder folken ville ha förändringar och var ute på gatorna och protesterade. Tiotusentals människor offrade sina liv och sin frihet i sin kamp mot de de-facto-förhållanden som hade etablerats.

Ett par decennier senare hade länderna återgått till de institutionella demokratierna och man ville se det som om allt var i frid och fröjd. Ja. Det var sant att motsättningarna på dessa mörka nivåer hade fått sin tid och att den var över. Det lämnade i sin tur tid för en annan typ av motsättningar. Det var frågan om den inslagna vägen var en någorlunda acceptabel väg eller om man ansåg det vara en fortsättning på det gamla med en blandning av det som folken ville förändra före diktaturernas ankomst och det som militärerna hade infört i form av ex. nya regler och förordningar och nya konstitutioner.

Nya krafter har vuxit fram under de första åren av 2000-talet. Venezuela har fått kontinuitet i en progressiv regering som hade fått börja sitt uppdrag före sekelskiftet med Hugo Chavez. Brasilien hade Inacio Lula da Silva och Dilma Rousseff. Nicaragua har Daniel Ortega med enorma uppsving i landets ekonomi trots motsättningarna. Uruguay har fått kontinuitet i en progressiv regering med Tabaré Vásquez och José ”Pepe” Mujica. Argentina har också fått uppleva positiva och progressiva förändringar med Ernesto Kirschner och sedan Cristina Fernández. Bolivia har likaså fått möjlighet till en kontinuitet som låtit landet komma att bli bland de bästa ekonomierna på kontinenten vars ledare var Evo Morales. Ecuador hade en lång period med Rafael Correa. Nu har Mexiko en ny och progressiv president  i form av Manuel López Obrador. Tittar man på Kuba ser man öns solidariska närvaro där den har behövts både i skolorna och i vården.

Av alla dessa länder är det några som har fått bakslag. Brasilien vet vi redan. En före detta militär som lovat fritt vapeninnehav, som är homofob och som redan har gjort försök att sociopolitiskt backa i tiden har fått presidentbandet på sin axel. BRIC:s utveckling har fått ett stort slag under bältet med detta. Lula da Silva är nu fri igen så vi får se vad som händer fortsättningsvis. Uruguay står idag i detta ögonblick jag sitter och skriver inför valet och kvalets andra omgång som kommer att ske nästa söndag  med stora chanser att missa möjligheterna att fortsätta arbetet som påbörjades för 15 år sedan. Ecuadors stora möjligheter att fortsätta har tyvärr brutits på grund av ett slags inre kupp och ett u-sväng utan dess like. Bolivia lider idag av en förtäckt militärkupp och blod spills på La Paz gator där den omvalda presidenten Evo Morales har fått fly landet.

Allt från destabiliserande manövrar, falska nyheter, upphittade korruptionshärvor, dekret, falska konton i sociala medier och självutnämnda presidenter till direkta militära aktioner för att tysta ner folkens protester. Sådana är de som håller makten i form av massmedier, finanser och ekonomi samt äger produktionsmedlen. Så fort de känner sig hotade och ser att deras privilegier kan begränsas slår de till. Det intressanta är att många gånger vill de återkomma till regeringsmakten utan något specifikt program utan endast med alla medel vill få bort den aktuella till vilket pris som helst. Det visar helt och hållet vilket släkt de tillhör. Ett sådant släkt som inte tänker mer än på sitt eget bästa. Det kan man helt enkelt dra slutsatsen från det här citatet:

”Jag vill ha ett Bolivia utan indianska ritualer. De får alla åka till Anderna där de hör till och lämna La Paz.”

Den personen är idag den självutnämnda presidenten Jeanine Áñez i Bolivia.

Vad kan hända nu?

Det  är inte lätt att förutspå vad som kan hända härnäst. Vi kan först fråga oss om vi kanske kunde förutse vad som skulle hända före allt detta hände. Vi var kanske för upptagna med det som var bra för att kunna tänka längre fram i tiden. Nu kan vi säga att det är lätt att vara efterklok. Men det räcker tyvärr inte för det är ändå för sent. Nu krävs det av den internationella kommuniteten att skrika ut och faktiskt visa vad som egentligen håller på att hända. Vissa länder har redan gjort det andra kommer tyvärr aldrig att göra det. Neutralitetens Sverige står ganska tyst inför vad som händer. Väldigt sporadiska nyheter då och då är allt. Söker man Bolivia på Utrikesministeriet får man fram en avrådan från att åka dit men inget uttalande om situationen och inget ställningstagande.

Jag skulle nu kunna säga att det förmodligen kommer att fortsätta vara som det är i Latinamerika där USA alltid vill finnas till eftersom kontinenten betraktas som deras bakgård och det är egentligen gammal historia. Möjligtvis kommer det inte att hända någon ”Plan Condor” där riktiga militärdiktaturer samarbetade över gränserna och släckte livet av hundratals oliktänkande. Det skulle idag vara för uppenbart och det är något som har kommit till hela världens kännedom. Vilka medel har vi att vänta oss då? Några har vi redan kunnat se i form av mjuka kupper, vendettor och allt däremellan. En storm av ensidiga nyheter mot allt som ens nämner ordet folkets rätt eller varje folk har rätt att välja sin egen väg. Framför allt kommer vi att se en stor offensiv mot allt som har med socialism och kommunism att göra. Det här är det närmaste fascismen vi upplevt sedan Andra Världskriget.

Samtidigt skulle jag vilja slå ett slag för att det kommer att höras mycket mer om dessa termer än någonsin eftersom det är det enda system som är det alternativa systemet till den råa kapitalism vi upplever idag. Det stora problemet är det system vi lever under. Detta system har inget mer att ge Anders Rosling till trots. Det är bevisat under åren att de  borgerliga demokratier som råder i stora delar av den västliga världen inte riktigt tillåter den kontinuitet som skulle behövas för att kunna åstadkomma de förändringar som bör genomföras. De tar lång tid och vill man göra dem måste man acceptera att tiden är ett faktum.

Jag anser att riktigt folkdeltagande demokratier där folk väljer sina representanter från kvarteren, byarna, städerna, fabrikerna, de folkliga organisationerna och bondesamhällena är de bästa. Då kan man tala om att korruption kan kontrolleras till max eftersom de stora massorna inte tycker om att ha representanter som anses vara korrupta. I en sådan demokrati kommer man inte långt om man är korrupt och gör man det avslöjas man förr eller senare.

Det kommer svåra tider men jämför man med 70-talet som jag nämnde ovan så ser vi en stor skillnad och det är att krafterna nu börjar väga över. Det innebär att vad som än händer kommer det inte att vara lika lätt, eller rättare sagt, inte alls så lätt för de borgerliga krafterna som det var då att roffa åt sig delar av bakgården. Förutsättningarna har förändrats och kraftmätningarna är inte längre i så stor obalans. Men det gäller att hålla ögonen öppna och ta tillfället i akt när det verkligen gäller för att göra de verkliga förändringar som till en början till stor del behöver vara irreversibla. Så frågan är enligt mig hur de olika länderna blir riktigt oberoende, gör om sig till suveräna stater och på så sätt kan välja sin egen väg till ett helt nytt system som garanterar kontinuitet och folkliga reformer med solidaritet som grundsten. Vi pratar socialism.

Det kommer att komma en tid då varje folk ska kunna välja sin säregna demokratiform kopplat till inget annat än allas deltagande och välstånd. Det får vara ett slut med likgiltigheten, individualismen och ojämlikheterna i våra samhällen. Bolivia med mera får så småningom vända om åt andra hållet och återigen arbeta för folkens bästa, för en rättfärdig fördelning av resurserna där man kan säga att var och en ger ifrån sig efter förmåga och var och en får tillbaka efter behov.