Carlos Gardel är från Uruguay

Posted on by
Reply

Salve hjärtevänner och MMM-läsare!

Diskussionerna om Carlos Gardels ursprung är i princip lika gamla som hans död. Sedan han lämnat oss för alltid i Medellín, Colombia 1935 har Uruguay, Argentina och så även Frankrike ibland varit i tvister om var “Silverflodens sparv” var född.

Här vill jag idag komma med ännu ett inslag i debatten som skulle kunna ge större vikt till teorierna som stöder Uruguay i debatten. Texten publicerades i Edtamerica den 1 juni i år. Vill ni läsa textens spanska version klicka på följande länk:

http://nuevatrinchera.wordpress.com/2013/06/01/gardel-es-uruguayo/

images

En universitets professor “bevisar” matematiskt att Carlos Gardel är från Uruguay.

Madrid – Eduardo Cuitiño har användt sig av metoder som Gauss kurva (s.k. klockan) för att ta fasta på att sångarens ursprung ligger i Tacuarembó, i norra delen av charrúa-landet.

Sannolikheterna och matematiken tillhör de senaste ingredienserna som har blandat sig i dispyten mellan Uruguay och Argentina om tangosångaren Carlos Gardels ursprung. Detta tack vare en märklig bok av Eduardo Cuitiño vars titel är: Gardel: den döde som talar.

I verket som presenterades denna vecka i Montevideo, argumenterar denne 36 årige professor i Sannolikhet och statistik vid Montevideos ORT universitet, att författaren och kompositören av “Volver” (Att komma tillbaka) och “El dia que me quieras” (Den dag då du älskar mig) enligt “sannolikhetslärans logik” föddes i Uruguay. Det förklarade han till nyhetsbyrån Efe i en intervju idag. Genom att analysera de fysiska dragen och att jämföra bilder försvarar han det faktum att artisten var produkten av en incest mellan hans farfar (i livet som hans far) löjtnanten Carlos Escayola och dennes förmodade dotter Maria Leila.

Det här är inte någon ny teori. Carlos Gardel stiftelses ordförande i Tacuarembó (Uruguay) Heber Moreira, förklarade för några år sedan att Gardel kunde vara produkt av en sådan händelse. Cuitiño utförde också detaljerade kalligrafiska jämförelser med diverse av Gardels dokument och skrifter och kom till slutsatsen att hans testamente där han själv befästade att han var fransman, i verkligheten var falsifierat. “Bokstävernas storlek och form stämmer inte. Dessutom är Gardels underskrift av kontinuerlig linje vilket det inte är i testamentet” hävdade professorn. Genom ett 200-tal sidor reviderade Cuitiño sångarens livs viktigaste händelser och jämförde tiotals bilder, officiella dokument, brev och skrifter under mer än två års arbete.

Verkets författare försvarar incestteorin tack vare “matematikens ofelbarhet”. Professorn satsar på den så kallade “Uruguayiska teorin” som poängterar att kompositörens ursprung ligger i Tacuarembó, 39 mil norr om Montevideo och han motsätter sig helt  den “fransyska” teorin som placerar ursprunget i Toulouse (Frankrike) och som försvaras av Argentina. En av de huvudsakliga tekniker som användes var Gauss kurva (s.k. klockan), en matematisk formel som normalfördelar fel.

Med hjälp av denna formel analyserade Cuitiño diverse fotografier på sångaren som liten och tillsammans med en liten flicka vars identitet han hävdar vara Francisca Franchini, dottern till Rosa C. Franchini som tog hand om sångaren under några år.  Genom att speciellt observera kroppsproportionernas skillnader mellan barnen fastställde författaren att den framtida sångaren sannolikt var 7 år och hon var 11 år. . “Genom att ta hänsyn till när fotot var taget (1894) mätte jag några skillnader mellan underarmarna och fick fram några klockor och därifrån kunde jag få fram några sannolikheter. Det mest sannolika var att Gardel kunde vara 7 år gammal och därför född 1887 som sonen till Carlos och Maria, spekulerar han.

I slutet av boken ber författaren till de myndigheter som gäller i Uruguay att tillåta genomföra ett DNA-test på kropparna från Escayola och Oliva som ligger i Tacuarembó för att definitivt kunna fastställa hans tesis. Enligt denna finns i Buenos Aires Gardelmuseeum “bevis i form av hårstrån på borstar och sångarens kläder” och därifrån “kan man få det DNA som behövs” för att jämföra med det från hans påstådda föräldrar. Författaren påstår att han inte vill konfronteras med Argentina utan vill försvara en “Rioplatensisk teori” framför den “fransyska”.

“Gardel var rioplatensisk (från Rio de la Plata). Han föddes i Uruguay och fick argentinskt medborgarskap. Han sjöng till Buenos Aires, stad som han älskade och också till Uruguay”, underströk han. “Tyvärr är hjärtana från Rio de la Plata i strid med varandra; det finns en Berlínmur i den här floden, en mental mur som skiljer Uruguay från Argentina”, tillade han. En separation som verkar lika odödlig som själva Gardel vars oförbyttliga röst för alltid släcktes i en oförväntad flygolycka i Medellin (Colombia) 1935.

Aldrig i Sverige… tyckte många

Posted on by
Reply

Salve hjärtevänner och MMM-läsare!

Mitt i en skakande händelse kommer jag tillbaka med en och annan reflektion om det som håller på att hända. Det är intressant att höra reaktionerna inför oroligheterna med ungdomarna som i nuläget håller på att sprida sig till andra delar. Det är också intressant att höra folk säga att de inte trodde att detta någonsin skulle hända i Sverige. Och då frågar jag mig varför inte Sverige. Vad är det för skillnad mellan Sverige och andra länder i Europa eller i Världen? Eller är det så att folk har trott sig bo i paradiset på jorden?

Personligen säger jag att jag faktiskt hade hoppats att det inte skulle hända men innerst inne hade jag en känsla av att det förr eller senare skulle hända i alla fall. Varför? Jo. Jag kommer själv från oroligheter av det slaget där inte bara ungdomar utan folk i allmänhet har gått ut och protesterat på ett eller annat sätt. Och när man protesterar så är det för att man är missnöjd med något och försöker kalla på uppmärksamheten från de övriga som kanske inte upplever samma eller till och med förorsakar situationen.

Det är också ett sätt att säga att man inte är dum och att man förstår vad som håller på att hända. Det är ett sätt att säga sin mening när andra så påtalade och diskuterade demokratiska former inte hjälper. Det är ett sätt att visa att man vill ha förändringar.

Vad gör man från samhällets sida? Jo. Istället för att vara ödmjuka och självkritiska skyller man på ungdomskriminalitet och påstår att ungdomar inte vill ta till sig vad samhället erbjuder – som jag hörde i Debatt häromdagen. Jag tycker det är synd att man fokuserar på hur fel det är att man gör som man gör, att man bränner bilar och att det är i princip oskyldiga människor som drabbas när fokus borde vara på vad samhället har skapat genom den högsta ungdomsarbetslöshet någonsin, genom brist på arbetstillfällen, brist på bra utbildningsmöjligheter, samhällssatsningar som inte har gett något märkbart resultat förutom ökad segregation och ökade ekonomiska klyftor mellan samhällsgrupperna, precis som Anders Lindberg från Aftonbladet påpekade i Debatt här om kvällen.

Det är inte bara den 60-åriga mannen som skötts till döds när han bara hade en kniv i handen som är orsaken till oroligheterna. Det är inte bara det att man vill åt polisen. När polisen själv säger att de inte kan uttala sig om det eftersom en utredning pågår som kommer att visa det som hände så anser polisen samtidigt att utredningarna är mer eller mindre gudaktiga och väcker sanningar så fort det är någon typ av tvivel i agerandet. Dessutom skulle man kunna fråga sig vem det är som utreder händelsen.

Hur som helst är det bara en enstaka händelse som inte kan tillskrivas oroligheterna på en handvändning. Men någon utredning är det inte tal om. Nej. Det är bara tal om vad konsekvenserna är men inget om vad orsakerna kan vara. Och när någon törs säga vad orsakerna kan vara då stämplas man som möjligen kommunist eller vänsterrevolutionär.

När Joakim Larsson säger i Debatt att man inte ska försöka vinna politiska poäng på det som händer då det finns många människor som lider av det som händer, tar han allt ansvar ifrån sig och avpolitiserar situationen.

Jag förstår att det finns invandrare som har klarat sig även om de har upplevt stora svårigheter och som absolut inte tycker är bra att agera på det sättet. Men alla är inte just dem. Det som sker just nu, det sker och det finns ingen som helst anledning att avpolitisera det. Vi har under tiden som oroligheterna har pågått inte hört någon politiker från Alliansregeringen ta på sig ansvaret och vara självkritisk med situationen.

När jag hör Johan Pehrsson från Justitieutskottet i Debatt säga att ”de kan bli extremister, de kan bli kommunister, de kan bli fascister” p.g.a. djupt underliggande sociala problem så förstår jag inte att det bara ska bli en polisiär angelägenhet. Varifrån kommer då dessa djupa sociala underliggande problem som han pratar om då? Det kan han naturligtvis inte själv säga för då erkänner han sig själv som medbrottsling som politiker då segregation och hoppslöshet bara har ökat de senaste 7 åren. Jag hörde honom säga att “man ska ha stor respekt för det som händer”, därmed inbegripet egentligen inte någon som helst respekt för dem som försöker få uppmärksamhet och det som de är berättigade till.

Jag säger inte att jag försvarar metoderna men Sverige har en gång i tiden tagit emot en massa människor som någon gång i sitt liv och i sina hemländer har fått använda sig av sådana metoder för att få uppmärksamhet, om inget annat, från andra länder.

Till de styrande politikerna vill jag säga att de får tänka om. Ni har misslyckats kapitalt. Vill ni inte ändra på det så får ni snart lämna styret. Något måste göras som inte har med Frankrikeliknande eller Storbritannienliknande polisiära insatser utan med sociala insatser som ger de här ungdomarna möjligheter att välja, möjligheter till arbete, till studier, till en dräglig och givande fritids sysselsättning.

imagesCASOZ74O

Annars får vi faktiskt uppleva de värsta konsekvenserna om en generation, framför allt om vi tänker på det som händer i skolan med nedskärningar, privatiseringar, ökad segregation m.m.

 

 

Oförlåtligt oförskämt från osunda krafter!

Posted on by
Reply

Salve hjärtevänner och MMM-läsare!

Jag är inte någon expert på ekonomi men detta ämne berör mitt liv, lika mycket som alla andras på många punkter både under stabila och framför allt under instabila tider då vi, vanliga människor med större krafter måste sätta oss in i hur vi ska kunna klara oss. Så är det med de flesta människorna i vårt samhälle. Vi vet att det alltid finns de som kan och som gör ett jobb som mer eller mindre är relaterat till vår ekonomi. Om de gör ett bra eller dåligt jobb är ju en annan femma men vare sig vi vill eller inte finns det ett samband mellan samhällsekonomi och vår privata ekonomi.

I tider som de vill lever i idag där det virtuella mer och mer håller på att ta över så inser vi också mer och mer att det hela har blivit för stort. Därför har det också blivit svårare för oss att få grepp om det samband som jag talar om. I denna enormt globaliserade värld där folk kan utföra långa virtuella resor över hela världen och i princip få vetskap om allt som händer överallt så har andra viktiga delar av vår kunskap gått vilse i denna storhet. Visserligen kan vi logga oss in på vårt bakkonto och printa ut det mesta som har att göra med våra pengar. Så långt är allt frid och fröjd. Men frågan är vad som händer utanför bankens portar, i den virtuella etern.

Visst är det svårt att över huvud taget föreställa sig hur det är möjligt att få kontroll över dessa otaliga transaktioner som dagligen sker. Har också dessa kunniga experter verkligen kontroll över situationen?

Jag måste säga att jag aldrig har känt mig så säker på innebörden i metoder som “söndra och härska” eller ordspråk som “i de lugnaste vattnen går de största fiskarna”. Den virtuella djungeln har splittrat oss i många avseenden, inte minst inom ekonomin och när det är splittrat så är det inte lugnt. Ni kanske redan förstår vart mina tankar leder. Virtualiteten och globaliseringen i all ära men Marshall MacLuhans “globala by” fortsätter faktiskt att vara inget mer än just en by och det sociala ansvar som han menade ska ha blivit större ger inte upphov till några större förändringar för oss gräsrötterna trots de uppmaningar som de sociala medierna erbjuder och som vi så flitigt använder oss av.

Ta som exempel våra pensionspengar! Något som äldre generationer har tagit för givet i vetskap om att de har arbetat hela sitt liv och att det har gett dem rätten till ett värdigt liv efter arbetslivet håller på att försvinna. Trenden är att våra ekonomiexperter har räknat och bestämt att vi ska behöva arbeta till 67 eller kanske till och med 70 om vi vill ha den pension som vi egentligen ska ha när vi är 65. I det orangea kuvertet kommer det kalkyler som visar vilka usla siffror som gäller om man går vid 65 och de något bättre siffror som gäller vid respektive 67 och 70 års ålder. Min personliga känsla är att det handlar om utpressning, d.v.s. om du inte arbetar tills du är 70 kommer du inte att få ett värdigt liv och därför måste du fortsätta tills du är äldre. Mina tankar går till de ungdomar som idag inte har någon möjlighet att slå sig in på arbetsmarknaden medan experterna vill få oss som arbetar att göra det längre. Min fråga är var pengarna finns om de inte räcker till att “återbetala” dem som har hjälpt till att bygga upp samhället.

Sedan några år tillbaka i tiden har vi börjat höra att det var viktigt att börja privatspara för att öka möjligheterna att få en värdigare ålderdom. Många av oss blev övertygade om att vi skulle göra det. Vad vill man mer än att försäkra sig om att få ett liv även under ålderns höst. Det som de flesta av oss inte insåg då var att i samband med detta så satte det igång en svampartad tillväxt av olika privata bolag som erbjöd oss möjligheten till “himlar och skogar” om vi sparade en viss månatlig summa pengar under ett visst antal år framåt. Vi ställde oss då inte heller frågan om hur dessa privata bolag kunde försäkra oss om något som Staten inte kunde. Lever de i sin egen virtuella värld? Naturligtvis inte. Den världen är densamma för oss alla men det finns dem som har utvecklat förmågan att utnyttja gemene mannens okunskap i frågan.

Det visade sig att kontraktet kunde vara på hela 30 år och någon liten oläslig klausul berättade om att dessa pengar inte kunde röras under åren. Bara 10% kunde man ta per år och bara efter de första två åren av sparande. Den här informationen försummades av bolagets försäljare. Det enda sättet att stoppa detta är att nu efter dessa två år sluta betala in pengar och ta ut 10% varje år. Utan tillväxt (som det har varit hittills) tar det 10 år att få tillbaka pengarna. Bättre det än att få vänta i 30 år. Vem vet om vi lever då?

Samma förvaltare erbjöd oss en investering i så kallade “emerging markets” som skulle ge åter en hel del pengar efter 2 år. Vi visste att det var en viss risk i detta men bestämde oss för att göra det ändå fast det blev inte lika mycket som de föreslog. Idag, 2 år efter har vi fått ett brev hem som jag nu visar er här…

Vi kammade 0 alltså. Och inte nog med det. De ber oss kontakta rådgivningsorganisationen för specifika frågor och efter ett telefonsamtal med brevets avsändare och även mejlkontakt med dem har vi fått veta att vi egentligen inte får veta något i ärendet. Vi har blivit nollade och vi får inte veta hur det hela har gått till. Rådgivningsorganisationen råkar nu ha gått i konkurs vilket innebär att andra har tagit över som vi knappt har kontakt med och förmodligen kommer vi aldrig att få veta var (läs hos vem) våra pengar har hamnat.

Visserligen visste vi att det var en viss risk i denna investering och vi är inte mer än vanliga medelinkomsttagare så att förlusten har inte försatt oss i konkurs (som tur var) men om man tänker på hur många andra som har hamnat i samma situation som ex. fattiga pensionärer eller låginkomsttagare och på hur många andra bolag håller på med samma typ av ekonomiska aktiviteter (läs bedrägeri eller förskingring) så kan vi ganska lätt förstå vart pengarna i det stora hela tar vägen. De hamnar förmodligen i fickorna på dem som egentligen har kontrollen över hur det virtuella fungerar och drar personlig nytta av det.

Kan det vara förklaringen till att det hela tiden upprepas att det inte finns några pengar där det verkligen behövs? Som ett exempel kan vi ta vinsterna i välfärdssystemet eller kanske till och med pensionssystemet… eller hur?

Har ni råkat ut för detta kan vi kanske förena oss i någon form av forum. Om det inte kommer till något sådant har jag i alla fall sagt mitt och jag hoppas att många andra har annat att säga. Experter eller inte… så kan det inte gå till!

Jag protesterar

Med eller utan kan historien inte ändras

Posted on by
1

En ledare har gått ur tiden. Många önskar att det han har gjort också hade följt med. För att undergräva dessa önskningar kommer jag nu att lista upp 50 skäl till att kunna påstå att Venezuelas president Hugo Chávez har gått till historien och att det fortfarande finns mycket att skriva så att våra kommande generationer får en portion av den historia som nu skrivs så att lögnhavet kan brytas av en stor del sanningshalt som vi i vissa delar av världen aldrig får höra talas av eller läsa om. Både Venezuelas och Latinamerikas historia har nu blivit märkta för alltid.

Från bilden: Internationella reserver utan Chávez 14.167 miljoner dollar 1998, med Chávez 27.327 miljoner dollar 2013. Barnundernäring utan Chávez 5,3% 1999, med Chávez 3,2% 2009. Pensionerade utan Chávez 1999 475.514, med Chávez 2012 2.145.000. Nya arbetsplatser utan Chávez 1999 0, med Chávez 2011 3.330.000. Ekonomisk tillväxt utan Chávez 1998 0,4%, med Chávez 2012 5,5%. Arbetslösheten utan Chávez 1999 16,6%, med Chávez 2012 5,9%. Människor som lever under fattigdomsgränsen utan Chávez 1999 24,7%, med Chávez 2011 8,9%.

1- Vi har aldrig i historien skådat någon ledare vara så demokratiskt legitim som Chávez. Han har vunnit 15 av 16 val under de senaste åren och alla med 10 till 20% marginal över sina motståndare.

2- Alla internationella instanser, EU (Europeiska Unionen), OAS (Organization of American States), UNS (Union de Naciones Suramericanas) och CC (Carter Center), kunde inget mindre än uttrycka transparensen i samtliga dessa val.

3- James Carter deklarerade att det venezuelanska valsystemet var det bästa i världen.

4- Alfabetiseringskampanjen Mision Robinson I 1998 gjorde att 1,5 miljoner venezuelaner lärde sig läsa och skriva.

5- UNESCO deklarerade analfabestismen som utrotad från Venezuela år 2005.

6- Alfabetiserade barn övergick från 6 miljoner 1998 till 13 miljoner 2011. Hela 93,2% av barnen kan nu få sin skolgång.

7- Mision Robinson II gjorde att procenttalet som kunde gå högre studier än grundskola ökade från 53,6% år 2000 till 73,3% 2011.

8- Misionerna Rivas och Sucre utökade de unga universitetsstuderande från 895.000 år 2000 till 2,3 miljoner 2011 och skapade dessutom flera nya universitet.

9-  Mellan 2005 och 2012 skapades 7.873 vårdcentraler i Venezuela med hjälp av ett Nationellt Offentligt Vårdsystem.

10- Läkarantalet i landet ökade med hela 400% från 20 per 100.000 innevånare 1999 till 80 per 100.000 innevånare 2010.

11- Misión Barrio Adentro I tillät genomföra 534 miljoner läkarundersökningar. Cirka 17 miljoner människor kunde få tillgång till läkarvård mot 3 miljoner 1999. Mellan 2003 och 2011 anses det ha räddats 1,7 miljoner liv.

12- Barndödligheten minskade från 19,1 promille 1999 till 10 promille 2012. En minskning med 49%.

13- Medellivslängden gick från 72,2 år 1999 till 74,3 år 2011.

14- Tack vare Operación Milagro promoverat 2004, återfick 1,5 miljoner venezuelaner synen vilka led av gråstarr eller andra okulära sjukdomar.

15- Från 1999 till 2011 har fattigdomen minskat från 42,8% till 26,5% medan de som lever under fattigdomsgränsen minskade från 16,6% till 7%.

16- Enligt IDH inom UNPD, gick Venezuela från plats 83 år 2000 (0,656) till plats 73 2011 (0,735) och ingick därmed i gruppen av nationer med hög IDH.

17- GINI koeficienten som tillåter mäta ett lands ojämlikheter gick från 0,46 1999 till 0,39 2011.

18- Enligt PNUD är Venezuela det land där det råder minst ojämlikheter i regionen.

19- Barnundernäringen reducerades med 40% sedan 1999.

20- 1999 hade 82% av befolkningen tillgång till vatten. Nu är det 95%.

21- De sociala kostnaderna ökade under Chávez tid med 60,6%.

22- Före 1999 fick 387.000 gamla pensionen. Nu är det 2,1 miljoner.

23- 700.000 bostäder har byggts sedan 1999.

24- Regeringen har distribuerat mer än en miljon hektar mark till urbefolkningen sedan 1999.

25- Jordbruksreformen tillät tiotusentals jordbrukare äga sin mark och totalt har det distribuerats ca. 3 miljoner hektar.

26- 1999 producerade Venezuela 51% av det som konsumerades. 2012 är produktionen 71%, medan konsumtionen av näringsprodukter ökade med 81% sedan 1999.

27- Sedan 1999 ökade kalorikonsumtionen med  50% tack vare Misión Alimentación som skapade en distributionskedja med 22.000 produktlager (MERCAL, Casas de Alimentación, Red PDVAL), vars subvention gick upp till 30%. Köttkonsumtionen ökade med 75% sedan 1999.

28- Fem miljoner barn får idag gratis näring genom Programa de Alimentación Escolar. Det var 250.000 1999.

29- Undernäringssiffrorna minskade från 21% 1998 till mindre än 3% 2012.

30- Enligt FAO är Venezuela det mest avancerade latinamerikanska landet i kampen mot undernäring.

31- Nationaliseringen av oljebolaget PDVSA 2003 gav Venezuela tillbaka den energetiska suveräniteten.

32- Nationaliseringen av el- och telebolagen (CANTV y Electricidad de Caracas) tog slut på monopolet och generaliserade tillgången till dessa servicedelar.

33- Sedan 1999 skapades mer än 50.000 kooperativ i alla ekonomisektorer.

34- Arbetslösheten gick från 15,2% 1998 till 6,4% 2012. Det skapades mer än 4 miljoner arbetstillfällen.

35- Minimilönen gick från 100 bolívares (16 dollar) 1998 till 247,52 bolívares (330 dollar) 2012 d.v.s. en ökning över 2.000%. Det är den högsta minimilönen i Latinamerika.

36- 1999 fick 65% av den aktiva befolkningen minimilönen. 2012 är det bara 21,1%l.

37- Vuxna som aldrig har arbetat får garanterad 60% av minimilönen.

38- Oförsäkrade kvinnor och handikappade får garanterat 80% av minimilönen.

39- Arbetstiderna reducerades till 6 timmar per dag eller 36 timmar i veckan med oförändrade löneinkomster.

40- Det offentliga underskottet gick från 45% av BNP 1998 till 20% 2011. Venezuela gick ur IMF och Världsbanken och återbetalade i förväg alla sina skulder.

41- 2012 var Venezuelas tillväxt 5,5%, en av de högre i världen.

42. BNP:n per invånare gick från 4.100 dollar 1999 till 10.810 dollar 2011.

43- Enligt World Happines’ årliga rapport 2012 är Venezuela det andra latinamerikanska mest lyckliga land efter Costa Rica och 19:e i världen före Tyskland och Spanien.

44- Venezuela ger det mest viktiga stödet till den amerikanska kontinenten, även viktigare än USA:s. 2007 dedicerade Chávez mer än 8.800 miljoner dollar i bidrag, finanseringar och energistöd mot endast 3.000 miljoner från Bush administrationen.

45- För första gången i historien äger Venezuela sina egna satteliter (Bolívar och Miranda) och äger suveränitet inom rymdteknologin. Internet och telekommunikationer finns i hela landet.

46- Skapandet av Petrocaribe 2005 låter nu 18 länder i Latinamerika och Karibien, d.v.s. 90 miljoner människor, få subventionerad olja mellan 40 och 60% vilket försäkrar deras energitillförseln.

47- Venezuela hjälper också USA:s mindre lyckligt lottade kommuner genom att erbjuda subventionerat bränsle.

48- Skapandet av Alianza Bolivariana para los Pueblos de nuestra América (ALBA) 2004 mellan Kuba och Venezuela la grunden till en integration baserad på reciprociteten och kooperativismen. Alliansen förenar 8 länder och sätter människan i centrum mot fattigdomen och marginaliseringen.

49- Hugo Chávez är med 2011 i skapandet av Comunidad de Estados Latinoamericanos y Caribeños (CELAC) som för första gången förenar alla de 33 länderna i regionen och på så sätt befrias från USA:s och Kanadas beroende.

50- Hugo Chávez arbetade hårt i fredsprocessen i Colombia. Enligt presidenten Juan Manuel Santos: “Om vi går framåt i en legitim fredsprocess, med klara och konkreta framgångar som aldrig förut uppnåddes med FARC, är det också tack vare Chávez och den venezuelanska regeringens inblandning”.

Fidel Castro sade nyligen: “Om ni vill veta mer om vem Hugo Chávez var får ni titta på dem som gråter honom och på dem som hatade honom”.

“Inte ens han misstänkte hur stor han var, ‘hasta la victoria siempre’, vår oförglömliga vän”.

Många har kallat honom för populist. En sådan säger en hel del saker som man egentligen inte kan genomföra för att få politisk makt. En sådan pekar på folkets behov för att få ett ogrundat förtroende hos det folk som är ute efter verkliga förändringar.

Den här mannen och alla dem som följde honom har fått genomföra och se förändringar som aldrig förut gjordes, vare sig i Venezuela eller i något annat land i Latinamerika. Han är garanterad en plats i historien, i miljoners hjärtan som sörjer hans fysiska frånvaro men som har tagit till sig hans livsverk och bolivarianska idéer om ett stort Amerika.

Länge leve Hugo Chavez! Länge leve den Bolivarianska Revolutionen! Länge leve de latinamerikanska folkens egen vilja och oberoende!

 

Uruguay 2013-2018: målet är “att göra” förändringarna

Posted on by
Reply

Salve hjärtevänner och MMM-läsare!

Den här gången vill jag ta mig friheten att tolka en längre text om utbildningen i Uruguay. Mitt mål är att så småningom också lägga det som ett inlägg i ett debattforum på Malmö högskolan. Jag tycker att det mest intressanta här är att observera hur litet politikerna och ideologierna har att göra med utbildningsreformer. Något att fundera över som modell, där man forskar och föreslår reformer inifrån utbildningsväsendet och inte tackar och tar emot förslag från enmansutredningar som politikerna som står på tur vill genomföra, många gånger utan minsta anknytning till vekligheten, verkstaden, golvet. Experterna är de som är på plats och det är de bort om allt för stor påverkan från politiskt tänkande och tyckande.

Kanada har länge varit ett betydande exempel vad gäller forskning och utveckling inom utbildningen. Det har CEIP (För- och Grundskolverket) i Uruguay uppmärksammat och därför bjudit in den kanadensiske professor Michael Fullan. Jag reproducerar här texten i en fri översättning från CEIP:s egen websida.

Den kanadensiske professor Michael Fullan, internationellt erkänd för sin forskning inom utbildningsreformerna, besökte vårt land för att delge konferensen “Pedagogik, teknologi och utbildningsförändring” (“Pedagogía, tecnología y cambio educativo”) och anmärkte vilka skulle vara de bästa arbetslinjerna till det framtida utbildningssystemet i Uruguay.

Professor emeritus Fullan från Ontario Institute for Studies in Education, Torontos universitet, hävdade att för att Uruguay ska kunna etablera den önskade utbildningsreformen mellan 2013 och 2018 finns det minst sex huvudbehov att ta hänsyn till: att räkna med klara målsättningar som studenterna ska uppnå, att ha tillgång till en större teknologisk och pedagogisk vidareutveckling av lärarkåren, att identifiera vilka praktiska implementeringar fungerar bra idag i skolorna, att nå en större spridning av de fungerande strategierna, att utveckla ledarskap och identifiera var och ens roll av de som deltar i utbildningen och förbinda hela arbetet till studenternas agenda.

Med andra ord är det enligt professorn, vars arbetsfokus ligger på förhållande mellan teknologierna och förändringarna, dags att övergå från idéerna till agerandet.

“För att nå en förändring i ett helt systems reformarbete behövs det avsiktliga politiker. Det är tid att göra och inte att studera. I Uruguays fall, efter att ha genomgått olika faser, är målet att göra så att förändringarna avsiktligen sker. En första fas var att implementera Plan Ceibal* då en dator per barn introducerades i skolorna. En andra fas var att bygga upp understödet. Nu, till 2013-2018 men framför allt till de två första åren, måste man fokusera på att etablera förändringen och ta ett stort och snabbt steg med hjälp av teknologin.”

Det påpekade Fullan som faktiskt var speciellt inbjuden av just Plan Ceibal.

Efter första dagen i paviljongen “Los robles” på LATU:s utställningspark där Fullan, författare av bl. a.  Att leda i en förändringskultur, Utbildningsförändringens nya betydelser och Förändringens krafter, talade framför diverse auktoriteter från regeringen, skolverket och Plan Ceibal om utvecklingen av de individuella förmågorna, teamarbetet och passionen för yrket som nyckelkoncept för innovativa inslag inom utbildningen, deltog han i ett runda bords samtal på Institutet för Förbättringar och Högre Studier (Instituto de Perfeccionamiento y Estudios Superiores, IPES) framför mer än 250 skolinspektörer.

Under det här mötet, refererade Fullan till fyra exempel av olika länder där olika förändringsstrategier som han och hans grupp driver har gett positiva resultat. T. ex. Ontario, Kanada, som efter tre års arbete övergick från 800 till bara 87 skolor med dåliga resultat inom ramen för 4.000 institutioner med 2 miljoner studenter. Där förbättrades också läs- och skrivförmågan, engelskan och specialutbildningen med siffror som gick från 82% till 45%. Med olika procenttal men samma positiva resultat nämnde Fullan också Minas Gerais i Brasilien, kommunen Maipo i Chile och Staten Victoria i Australien.

 

“Här i Uruguay, om man arbetar med samma strategier i stor skala och inte utan svårigheter, kan man under tre år uppnå resultat med stor framgång” underströk Fullan inför en åhörarskara som följde honom under simultantolkning.

 

Det var många huvudidéer som forskaren föreslog till den omedelbara framtiden men det viktigaste budskapet är unikt och enkelt: det gäller ett mycket viktigt arbete som kräver kontinuerliga strategier och uppoffringar både av politisk och framför allt av utbildningsmässig karaktär.

Enligt Fullan, spelar utbildningen en nyckelroll i en vision av ett enat välfärdssamhälle, inte bara därför att det ökar systemets pålitlighet utan också därför att det genererar tydliga målsättningar som är lätta att förstå. Det är en utbildning som undviker förvrängningen och presenterar klartext över det som görs, utan att uttala negativa bedömningar är genomskinlig och öppen för förändringar.

* CEIBAL betyder “Conectividad Educativa de Informática Básica para el Aprendizaje en Línea” (Grundinformatikens Utbildningskonnektivitet för Linjär Inlärning). Det är ett projekt som startades 2007 som ett initiativ från den dåvarande presidenten Tabaré Vazquez och som syftade till att få varje barn och varje lärare inom grundskolan att få äga sin egen dator och lära sig att utnyttja den som ett utbildningsverktyg. Fem år senare hade även yrkesskolorna och gymnasieskolorna försetts med laptops för sina studenter och lärare. Projektet fortsätter att växa ännu idag.

För dem som vill läsa den spanska versionen finns den på följande länken.

http://www.ceip.edu.uy/index.php/prensa/1742-meta-hacer-los-cambios-fullan

Hoppas på någon typ av fortsatt samtal kring temat

Allternativ läsning

Posted on by
Reply

Salve hjärtevänner och MMM-läsare!

Här är jag igen och vill gärna komma med inlägg som kanske skiljer sig från det vardagliga. För några dagar sedan, den 25 januari, ägde rum CELAC-EU toppmötet i Santiago de Chile http://www.regeringen.se/sb/d/17009/a/207954. Om ni undrar vad den första förkortningen står för så är det de latinamerikanska och karibiska staternas gemenskap (Comunidad de Estados de Latinoamerica y el Caribe – The Community of Latin American and Caribbean States).

Detta betraktas som ett historiskt ögonblick i Latinamerikas historia. Det är ett stort steg mot Simon Bolivars storslagna ide om en enad och oberoende kontinent, en ide som många andra nationella hjältar och skalder följde med sina gärningar och skrifter.

Folken från regionen har en rik historia fullt av positiva men också av negativa händelser som präglar det politiska, kulturella, sociala och ekonomiska livet av idag. Därför är det här toppmötet av stor vikt då 34 latinamerikanska stater gemensamt tar ett steg mot det så länge önskade hållet.

Det har inte blivit så mycket information om det som hände där förutom det som i huvudsak intresserar den Europeiska Unionen, och speciellt då det som Sveriges utrikesminister Carl Bildt kunde åstadkomma i form av diverse möten med vissa länders representanter som t.ex. Chile, Colombia och Mexiko.

Tacksamheten mot det chilenska folket och dess gästvänlighet, genomskinligheten och demokratin i organisationen riktad mot den aktuelle CELAC-presidenten (pro tempore) och tillika Chiles president Sebastián Piñera florerade såsom också den öppna solidariteten med Kubas folk som i slutet av toppmötet tog över presidentskapet. Det innebär att nästa toppmöte kommer att ske i Havanna.

Det har inte sagts något om att länderna från regionen i sin gemensamma deklaration uttryckte sitt fulla stöd och sin solidaritet med Venezuelas folk, Venezuelas regering och med deras cancersjuke president Hugo Chavez. En man som ännu en gång är på väg att besegra sjukdomen och som just nu befinner sig i slutskedet av sin rehabilitering och dessutom i arbete. Som ett bevis på det låter jag er nu klicka på den här länken http://www.workers.org/2013/02/02/venezuela-president-chavezs-message-to-celac-summit/ och läsa det brev som president Chavez skrev som hälsning till toppmötet i brist på möjligheter att personligen få vara med.

Läs och begrunda eftersom det innehåller grundvallarna till vad det här mötet är på väg att starta och reflekterar över dess innersta betydelse för regionen. Vi hörs.

Om cancer och mycket annat omkring…

Posted on by
Reply

Salve hjärtevänner och MMM-läsare!

Det skrivs en hel del men ändå kanske inte tillräckligt om den ständigt växande och dödliga sjukdomen cancer, vars definitiva utrotande aldrig tycks komma till vår undsättning. Vi har säkert ett antal gånger frågat oss varför det förhåller sig på det sättet och egentligen inte riktigt hittat ett svar som gör oss klokare på det. Jag har varit och läst den här artikeln…

http://perraj.wordpress.com/2012/12/05/cancerindustrin

… Det må tyckas kontroversiellt men sanningshalten i den är så pass träffande att det är svårt att hitta ord vare sig mot eller för. Läkemedelsföretagen kan tänkas kunna säga emot. Att säga något för att förstärka det skrivna där är i princip omöjligt, så utförligt som det är uttryckt.

Som jag brukar säga, läs och begrunda. Det här är vi alla delaktiga i vare sig vi vill eller inte. Det är säkert mycket som vi just därför kan göra åt saken!

Att trampa sig själv i svansen…

Posted on by
Reply

Salve igen hjärtevänner och MMM-läsare!

Jag blev något förvirrad först och ganska förbannad sen när jag läste den här artikeln…

http://guuran.wordpress.com/2012/12/28/hur-paverkas-en-manniska-av-att-ha-en-osaker-anstallning/

… och den artikeln…

http://www.transport.se/Transportarbetaren/Start/Nyheter1/Anne-Richter-Darfor-mar-vi-sa-daligt-av-otrygga-anstallningsforhallanden–/

Och jag skrev följande kommentar till det.

Att människor inte arbetar hela livet på en och samma plats är en verklighet redan idag. Att arbete ger människor värde och en säker grund att stå på är inte heller något nytt.

Frågan är hur samhället ställer sig mot att de här två faktorerna riktar sig åt helt olika håll. Samtidigt har vi ett fackförbund som tyvärr inte svarar till förväntningarna vad gäller just medlemmarnas lidande, vare sig de har ett arbete eller är arbetslösa.

Att acceptera att vi kommer att leva i en allt mer osäker arbetsmarknad är helt enkelt ett hån mot arbetarrörelsens historia och dem som har kämpat och t.o.m. offrat sina liv för en värdigare arbetstillvaro. Psykologien borde ta tag i hur människovärdet INTE ska försämras i en värld där finanserna och pengarna mer och mer låtes bestämma!

Det är mitt sätt att se på det. 

Invandringspolitik som huvudfråga

Posted on by
2

Salve hjärtevänner och MMM-läsare!

Det är utan tvekan så att den hetaste valfrågan framöver kommer att vara invandringspolitiken och huruvida partierna försvarar eller sätter sig emot det så omtalade och länge omdiskuterade påståendet om att invandringen skapar arbetslöshet.

Miljöpartiet (MP) anklagar regeringen för att som språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin säger “kratta manegen för Sverige Demokraterna (SD)” genom att skylla arbetslösheten och sjunkande skolresultat på invandringen http://www.dn.se/nyheter/politik/regeringen-krattar-manegen-for-sd.

Jag skulle nästan vilja påstå att den idéen förföljer oss som en viss “911 syndrom” som bara fyller vår vardag med känslor fyllda av rädsla för det okända. Vare sig vi vill eller inte måste vi alltid komma ihåg att en tusen gånger upprepad lögn kan till slut bli sanning och att det är folkets uppgift att se sanningen i vitögat och inte låta det ske!

Det känns obekvämt att behöva diskutera saker och ting inom politiken som borde vara självklara som att arbetslösheten inte har med invandringen att göra utan med en arbetsmarknadspolitik som leder till en ökad sådan. Att sämre skolresultat beror på att privatiseringen har urholkat kvaliteten och att lärartätheten ständigt har minskat och lärarna samtidigt har behövt arbeta med administrativa uppgifter borde också i nuläget vara självklart.

Det känns som om vi fortsätter att vara osakliga under diskussionen. Missriktad information skapar felaktiga och missriktade idéer och det i sin tur gör att missnöjet riktar sig mot felaktiga mål.

Läs vidare på http://rodamalmo.blogspot.de/2012/12/duger-mp-till-att-bekampa-sd.html?m=1

Det återstår mycket att se, bl.a. vilka partier som får sitta kvar i Riksdagen och framför allt vilka som visar sig vara modiga nog att försvara det svenska folkets grundläggande rättigheter. Vissa växer http://jonassjostedt.se/2012/12/vansterpartiet-vaxer/ medan andra försöker vinna dragkamper om maktpositioner. Ni får själva lista ut vilka jag menar.

Gott Nytt År till er alla! Hoppas vi kan fylla 2013 med glädjande framåtanda och med en röd tråd som leder oss till ett ordentligt maktskifte 2014.

Vi hörs