Tarará

Salve kära läsare och följare!

För kännedom skriver jag denna korta text omnågot extraordinärt och tyvärr ganska okänt i våra trakter. Nu får ni möjlighet att bekanta er med denna historia!

Tarará är en argentinsk dokumentärfilm av Ernesto Fontan som premiärvisades den 2 september 2021. Tusentals ukrainska barn, drabbade av Tjernobylkatastrofen fick chansen att åka till badorten Tarará på Kuba där den kubanska revolutionens läkare som en del av ett fullskaligt återhämtningsprogram, baserat på en idé som Fidel Castro la fram i bästa solidaritetens anda, kunde få en långvarig behandling som skulle komma att bli deras återgång till ett hoppfullt och vanligt liv.

Filmen Tarará berättar ingående och mästerligt historien om dessa barn och vi får privilegiet att se hur de och deras familjer fick tillbaka hoppet om ett anständigt liv, trots att ha blivit berövade det i själva hemlandet Ukraina. Vi får också se hur några av dem blev så förtjusta i den karibiska ön att de bestämde sig för att stanna vilket blev ett sätt att visa det kubanska folket sin tacksamhet för allt det som människorna hade gjort för dem. Nya vänner, ny familj, en ordentlig skolgång med ett helt nytt språk och framför allt ett nytt liv var resans värdiga resultat.

Genom att skapa denna dokumentärfilm låter Ernesto Fontan oss alla få näthinnan inpräntad med några bilder som vi tyvärr inte har fått se via de ordinarie massmedieinslagen. Det är en riktig fröjd för själen att få se den.

Ni är hjärtligt välkomna att se denna pärla!

Människan Jesus

Salve följare och läsare!

Jag tar mig friheten att översätta en kort text från en gammal kamrat, Carlos Medina om Jesus och människan. En materialistisk historisk läsning. Läs och begrunda!

Jesus var dessutom den första socialkämpe som mördades och sedan bortrövades så att hans grav inte skulle bli en plats för kult och vördnad. Vem beordrade Jesus död? De rika judarna som självaste Jesus hade kastat ut från templet. Var blev Jesus begravd efter att ha blivit mördad? I en grav som tillhörde Josef av Arimatea. Vem var han? En rik jude. Kom igen! Josef av Arimatea var kanske vän till Jesus familj men bättre kan kapitalismens maffior. Så efter Jesus jordfästning (en grotta i tidens anda) blev Josef av Arimatea säkert “uppmuntrad” att erkänna gravens läge och “det heliga botemedlet” var framme. De rika judarna rövade bort honom på samma sätt som Rangers gjorde med Che Guevaras kropp i Bolivien 1967 när hans kropp också försvann. I Jesus tid kunde man tala om “uppståndelsens mirakel” men hade man sagt detsamma om Che Guevaras kropp hade det betraktats som löjligt. I alla fall förvandlades Che till miljoner och hans kropp hittades efter 30 år. Judarna gömde Jesus’ rester och de har varit tysta fram till idag. Det passar dem bäst. ”Jesus följare” institutionaliserade Kyrkan på uppdrag av kejsaren Constantin och förvandlade Jesus från snickare till Guds son, född av ett helgon. Sexismen som prästerna av alla 3 stora religionerna innebär är sjuk, av huvudsakligen ekonomiska skäl vilket har betytt stora affärer. Man måste inse vilket kapital som Vaticanen äger. ”Jesus följare” kände säkert till sanningen för länge sedan men om sanningen trädde fram i ljuset skulle affärerna ta slut.

En hälsning

God Jul och gott nytt år!

Önskar jag er alla, mina läsare och följare. För en bättre och rättvis värld, utan krig och elende. En värld där alla enkla och rimliga drömmar kan förverkligas och där de stora klyftorna försvinner. Vi har bara en värld att dela med oss av och vi kan inte hålla på att förstöra den som vi gör just nu.

Jag önskar mig ett system som inte kräver destruktion för att kunna överleva, ett system där alla får efter behov och ger efter förmåga. Jag önskar mig en riktig socialism då jag anser att det är det enda som kan rädda oss och vår planet.

Vi ses och hörs nästa år för att fortsätta söka efter rättvisa och solidaritet.

Är det skillnad mellan krig och krig?

Salve kära läsare och följare!

Varför får vi inte fred och krig och konflikter härskar genom hela världen? I detta inlägg vill jag bidra med en anspråkslös analys som försöker leda till ett någorlunda vettigt svar på frågan.

Följande siffror är tagna ur Roda Korsets webbsida. Det återspeglar delvis de värsta konflikterna i världen just nu:

Kriget i Jemen har pågått sedan 2015. Våren 2015 inledde Saudiarabien, med stöd av tio andra länder, flygattacker. Ofattbara 24 miljoner människor är i behov av nödhjälp för att överleva. Minst 15 000 civila har dödats och fler än 3,5 miljoner människor befinner sig på flykt inom landet. Flera miljoner barn och vuxna står på randen till svält.

Kriget i Syrien har rasat i över elva år. Av landets 18 miljoner invånare beräknas 13 miljoner vara i behov av humanitärt stöd. Över sex miljoner människor befinner sig på flykt inom landet, fem miljoner har sökt sig över gränserna för skydd. Hela städer är raserade, sjukhus har bombats och det råder brist på mat, vatten och sjukvård. Miljontals barn kan inte gå i skolan.

Mer än halva befolkningen har tvingats lämna sina hem. Det gör Syrien till världens största flyktingkatastrof. Med åren har Syrien blivit spelplan inte bara för lokal maktkamp utan också regionala och globala intressen.

Svåra strider i Tigray i norra Etiopien har bidragit till en enorm humanitär kris. Enligt FN är 7 miljoner människor i norra Etiopien i behov av nödhjälp för att överleva. 400 000 uppges leva under svältliknande förhållanden. Befolkningen har tvingats på flykt och bristen på både mat och vård är skriande. Många människor är jordbrukare och behöver sina grödor för att överleva, på flykt står de utan mat.

Kriget har gjort att det redan mycket fattiga Sydsudans ekonomi har kollapsat. Bönder går miste om såväl sådd som skörd. På många håll råder därför akut matbrist. I konfliktens spår utsätts civila för fruktansvärda övergrepp. Av landets cirka 12 miljoner invånare befinner sig omkring 4 miljoner på flykt. 2 miljoner har flytt till omkringliggande länder. Över halva landets befolkning bedöms vara i behov av nödhjälp.

Afghanistan har slitits sönder av inbördeskrig och utländska interventioner sedan 1979, vilket raserat såväl ekonomi som infrastruktur. Den humanitära situationen för landets 38 miljoner invånare är kritisk.

Hösten 2021 återtog talibanerna makten i Afghanistan, efter att den utlänska närvaron via Nato och USA lämnat landet.

Befolkningen lider av flera årtionden av konflikter liksom återkommande naturkatastrofer. Efter den senaste tidens svåra torka saknar 11 miljoner människor tillräckligt med mat. Många barn går dessutom inte i skolan.

Det centralafrikanska landet Kongo-Kinshasa (formellt Demokratiska Republiken Kongo) är stort som hela Västeuropa och har över 80 miljoner invånare. Åratal av kolonialism, krig, vanstyre, etniska motsättningar och korruption har gjort landet till ett av världens fattigaste länder.

Kongo-Kishasa är egentligen mycket rikt, tack vare enorma naturresurer i form av bland annat mineraler. Men rikedomen kommer inte befolkningen till del. Kampen om landets resurser pågår med många olika aktörer, särskilt i de östra delarna.

Flera större krig har präglat Kongo-Kinshasa sedan självständigheten 1960. Omkring 20 miljoner människor är i behov av humanitärt stöd. Mer än 5 miljoner människor befinner sig på flykt från sina hem.

Hjälpbehoven i Mali har blivit stora sedan 2012, då rebeller och islamister i landets norra delar startade ett uppror med militärkupp, inbördeskrig och internationell intervention som följd.

Det råder brist på mat, skolor håller stängt och många människor har drivits från sina hem. 5,9 miljoner av landets cirka 20 miljoner invånare beräknas i dag vara i behov av humanitärt stöd. Ca. 400.000 var på flykt under 2021.

Kriget i Ukraina har krävt ca. 7000 människoliv varav drygt 3000 civila och mellan 5 och 6 miljoner befinner sig på flykt. Räknar man stupade soldater från båda sidor är vi uppe i drygt 25.000 (enligt officiella siffror). Detta är ett geopolitiskt krig som genomförs av stormakterna med tanke p att fördela jordens resurser mellan olika imperialistiska krafter som dessutom är backade av oligarker på olika sidor av konflikten. Det är en konflikt som egentligen är en mer i summan av konflikter av både sociopolitisk och framför allt geopolitisk karaktär.

Angående världssituationen och med tanke på konflikterna har FN:s flyktingkommissionär António Guterres sagt att det inte går att vända trenden med humanitär hjälp.

Ja. Det må så vara men då är frågan vad det ska göras istället för att vända på trenden att krig och beväpnade konflikter bibehålls i världen och att människor på flykt, döda och i behov av humanitär hjälp blir fler och fler. Det är berättigat att fråga sig vad det är som egentligen händer och framför allt varför.

Människor i behov av nödhjälp från dem i den här artikeln nämnda länderna idag är drygt 80 miljoner med ett uppskattat antal människor på flykt på drygt 18 miljoner. Vissa källor talar om en allt som allt siffra på 200 miljoner på flykt över hela världen (inklusive de länder i denna artikel).

Antalet dödade i konflikterna i Afghanistan, Sydsudan och Syrien uppgår till nästan 1 miljon människor sedan 2017. Räknar man med kriget i Jemen måste vi lägga till drygt 370.000.

Det verkar till dagens datum vara ganska svårt att samla någorlunda verklighetsnära siffror vad gäller antal döda i konflikter över hela världen men jämförelsevis skulle vi kunna uppskatta ett ungefärligt antal och samtidigt jämföra med det senaste stora kriget mellan 1939 och 1945.

Antalet judar dödade under Andra Världskriget var 6 miljoner. Övriga civila döda under Andra Världskriget var 24 miljoner. Stupade soldater under Andra Världskriget var drygt 23 miljoner. Detta ger under en femårig period ca. 10 miljoner döda per år.

Tittar man på de siffrorna får man insyn i dimentionerna på det som egentligen händer idag jämfört med Andra Värlskrigets händelser. Vi skulle kunna påstå att det pågår ett ”världskrig” som består av en otrolig massa små väpnade konflikter vilka inte alla är beräknade i detta inlägg..

Om vi utgår från en sådan syn på händelserna kan vi bara konstatera att krig endast är krig och att det inte ska göras skillnad mellan olika typer av dem som till exempel närområdes krig och avlägsna krig, flyktningar från närområde och från avlägsna områden. Tyvärr är detta retoriken i många europeiska länder idag för att just göra skillnad på att döda och att döda och på flyktningar och flyktningar.

Med geopolitiska och geostrategiska mål som de olika stormakterna och de stora oligarkiska intressena lägger fram utvecklas en bipolaritet i världen som inte alls motsvarar den som utvecklades under Sovietunionens tid då Warsavapakten skapades som motpol till NATO och då Socialismen var ett allternativ mot en kapitalism som inte kunde lösa världens problem. Det gav en viss balans i världen. Detta system har fortfarande inte löst dem.

Vi kan vara överens om att bipolariteten är nödvändig men så länge kapitalismen är härskande kommer inte de beväpnade konflikterna att ta slut. Kapitalismen behöver dessa konflikter för att kunna rulla vidare med sina diverse Marshal planer som ger nya impulser till ekonomin via först och främst vapenindustrin. Dessutom är världen liten och det finns inte längre resurser att dela mellan sig. Rasering via krig och konflikter och återuppbyggnad är den verkliga sången.

Däremot är Socialismen med sin gemensamma och samhälleliga egendom av produktionsmedlen det alternativ som skapar gemenskap, solidaritet, rättvisa fördelningar av resurserna och därmed skapar också fred därför att människornas fulla potential då kan förverkligas och inga behov av ta från varandra via våld behöver finnas. Den riktiga jämlikheten blir ett faktum då levnadsvillkoren förändras till det bättre.

Ett alternativ värt att nämnas

Salve kära läsare och följare!

I ett väldigt förtvivlat historieögonblick där de som borde säga något står tysta och de som säger något upprepar samma ensidiga klanger som övriga världen utan att göra en närmare analys för att presentera en lösning, vill jag åter publicera en text om ett alternativ som kanske inte alla känner till. Nu är det med fokus på valet 2022 men innehåller ändå synpunkter som absolut är alternativa och representativa för en möjlig omvandling av samhället till ett rättvisare sådant. Här kommer hela texten.

SKP och valet 2022

År 2022 har kapitalismen inget annat att uppvisa än katastrofala resultat på alla plan. Systemet är i konstant kris och det visar dagligen att det inte är kapabelt att tillfredsställa mänsklighetens allra mest grundläggande behov. Samtidigt som teknikutveckling och produktiviteten ständigt går framåt ökar skillnaderna mellan folket som arbetar och skapar värdet och de som äger företagen. Folket får prisökningar på el, bensin och mat medans staten rustar militären för att stärka kapaciteten att gripa in i omvärlden till försvar av de svenska storföretagen. Närmandet til Nato görs också i tjänst av det svenska kapitalet. Att det skulle bidra till fred och det arbetande folkets säkerhet är en illusion. Istället för att sänka arbetstiden så att fler kan komma i arbete tvingar de oss att jobba allt hårdare med utbrändhet och knappt någon fritid som resultat. Medan sjukvård och äldreomsorg monteras isär både i storstäderna och på landsbyggden gör kapitalisterna vinster som aldrig förr. Det byggs hus som igen har råt att flytta in i och på skolorna går lärarna på knäna av utmattning utan att det ger avspegling på elevernas resultat som blir allt sämre. Oron och otryggheten sprids i samhället och i riksdagen tävlar partierna om vem som kan driva igenom de mest arbetsfientliga reformerna till förmån för företagens vinster. Sverige är rikare än någonsin tidigare, men de som blir rikare är bara de som redan är rika.

Det är viktigt att se att dessa problem ligger inbyggda i själva det kapitalistiska system som bygger på att kapitalisternas vinster ständigt måste öka, något det bara kan göra på arbetarnas bekostnad. Det handlar inte om bankernas girighet, om politikernas maktfullkomlighet eller om ”nyliberalism” – det är en ofrånkomlig del av systemet att de som äger produktionen och styr resursfördelningen alltid kommer att göra det för att sko sig själva. Det går inte att sminka över kapitalismen, det går inte att göra den mer mänsklig eller att förvandla den på ett rättvist sätt. Det som krävs är att kasta själva systemet över ända, en uppgift som bara folket självt kan genomföra.

Kapitalismen är sedan länge rutten och förlegad. Framtiden står att finna i ett helt annat sätt att organisera samhället, ett system som sätter den arbetande befolkningens behov i centrum. Detta system är socialismen/kommunismen där samhällets alla resurser ägs och kontrolleras direkt av folket och som också används för att förbättra människornas levnadsvillkor istället för att skapa mer vinster till de redan förmögna. Med naturtillgångar, fabriker, maskiner, skolor och universitet i samhällets ägo kan folket planera ekonomin rättvist och effektivt. För varje dag som går ökar avståndet mellan hur det arbetande folket har det idag – och hur de skulle kunna ha det under socialismen. Kommunisternas framsteg under 1900-talet och den kämpande arbetarrörelsen, med kommunisterna i spetsen, ligger bakom alla de tidigare framgångar som gjorts i vårt land.

Sveriges Kommunistiska Parti är arbetarklassens och de andra förtryckta samhällsskiktens parti. Vår uppgift är att stå i spetsen för arbetarnas vardagliga kamp och att visa folket vägen till den absolut nödvändiga övergången till socialism/kommunism.

Vi begränsar inte vår verksamhet till valkampanjer vart fjärde år. Den viktigaste kampen är den som vi för dagligen genom organisering på arbetsplatser, på skolor och i bostadsområden. Vi betraktar valen som en möjlighet att nå ut till så många som möjligt och därmed utvinna styrka i vår fortsatta kamp.

Därför ställer SKP upp i 2022 års riksdagsval. SKP ställer även upp i flera region- och kommunalval.

Vi uppmanar folket, arbetarklassen och andra skikt, studenter och skolungdom att inte kasta bort sin röst på riksdagspartierna. Det spelar ingen roll för folket vilket av dessa partier som sitter i regering, deras politik kommer ändå vara densamma – mer vinster för kapitalet och mer försämringar för folket. Kapitalismen kan omöjligt göras human, varken av socialdemokrater, sverigedemokrater eller vänstrpartister, oavsett föreslaget recept. Lägg istället din röst för de som kämpar för en annan värld, fri från förtryck och orättvisor. Lägg din röst på Sveriges Kommunistiska Parti! Varje röst på SKP stärker partiet och är ett bevis för en viljeyttring om att ett annat samhälle är möjligt. En röst på SKP är ett rakryggat ställningstagande för folket och för socialismen. En röst på SKP är en röst för ett samhälle värdigt den moderna människans behov.

Partiet kommer i samband med valrörelsen att lägga all sin kraft och energi på att nå ut brett med budskapet – att presentera lösningar på dagens problem, både de omedelbara åtgärder som måste vidtagas för att stoppa det mest akuta eländet och misären men också visa på socialismen och folkmaktens nödvändighet.

Vår ambition är att nå ut så brett som möjligt inför valet och kallar därför varje arbetare, varje kommunist, varje progressivt sinnad människa att delta i vår valkampanj. Kom i kontakt med våra grundorganisationer för att organisera dig! Beställ vårt material och sprid bland kollegor och bekanta! För varje krona vi samlar in kommer vi kunna öka antalet av det material vi sprider. Stöd kommunisternas valarbete genom att sätta i ett bidrag på SKPs kampfond:

Swish: 123 557 00 15, PG. 421 53 84-1 eller BG. 636-7080. Märk bidraget ”valet 2022”

Sveriges Kommunistiska Parti

Inlägg från Peoples Dispatch*

Cuba shows an alternative to Big Pharma hegemony through global solidarity

Cuba puts people before profits – showing the world an alternative to the monopolistic practices of Big Pharma. It promotes a public health system, state-funded research and shows global solidarity through tech transfer and vaccine delivery to developing countries

January 10, 2022 by Richa Chintan

In yet another success story from Cuba, the country has fully vaccinated more than 85% of its population, and another 7% have got their single dose. This is more than most other developed countries, including the United States. And this is despite the six decades-long trade embargo that the US has imposed on the small developing country.

In Cuba, children below five years of age have also been vaccinated, while the world over, Big Pharma companies are still developing vaccines for this age group. The vaccination drive in Cuba includes children in the age group of 2-18.

Meanwhile, highly developed countries such as those in the European Union, the United Kingdom and the US have only managed to fully vaccinate about 60-70% of their population.

Cuba has been able to vaccinate its people with the help of indigenous vaccines. It has successfully developed five indigenous vaccines of which Abdala, Soberana 02 and Soberana Plus have been approved and are being used. Two others – Soberana 01 and Mambisa – are still undergoing clinical trials and are yet to be approved. An advantage of these vaccines is that they are based on the traditional technology of the protein sub-unit, making them easy to use. They can be kept in a fridge or even at room temperature and be administered to children.

Read |“The Cuban Soberana vaccine is not due to a miracle but the consequence of political decisions”

Cuban scientists are also working on the first prototype of Soberana Plus as an effective vaccine against the Omicron variant.

Sharing vaccines as well as technology

Not only has Cuba succeeded in vaccinating most of its population, including children, it has also started sending these vaccines to other countries that have approved them. Venezuela, Vietnam, Iran, Nicaragua, and Argentina and Mexico are among the countries that have either approved the Cuban vaccine or expressed interest in doing so. Recently, Mexico approved the use of Cuba’s Abdala vaccine.

This is despite the trade sanctions and the embargo imposed on Cuba by the US since the 1960s. These sanctions made Cuba vulnerable in financial and political terms where only a few allies and supporting countries get into agreements with Cuba. Most recently, during his presidential term, Trump signed more than two hundred directives that attacked the Cuban economy. Since 1992, the United Nations General Assembly has passed a resolution every year demanding the end of the US economic embargo on Cuba. The US and Israel have consistently voted against it.

As reported by Oxfam, the sanctions imposed by the US have not only crippled the Cuban economy and affected people but also impacted the raw materials for developing vaccines and diagnostics.

Cuba has not just given these countries vaccines for immediate administration but also provided them with technology to produce these vaccines. The vaccines are produced by the Center for Genetic Engineering and Biotechnology or CIGB (Abdala) and Finlay Institute (Soberana 02), research institutes set up and run by the government. While Venezuela and Vietnam have already started administering the Cuban vaccines, Syria has also talked with Cuban officials to strengthen health-related cooperation. In March, Cuba sent 100,000 doses of its Soberana 02 vaccine to Iran, and both Iran and Nigeria have agreed to partner with the country to develop their home-grown vaccines.

An end-to-end technology transfer means that the country getting this technology can set up a domestic manufacturing plant and replicate the production of the vaccine from start to finish. This helps build the manufacturing capacity of the recipient as well.

This is in sharp contrast to the Big Pharma companies located in the developed countries, which have refused to share technical know-how. Most of the rich, developed countries have also opposed the TRIPS waiver proposal, which calls for non-enforcement of patents on crucial drugs, vaccines and medical products during times of the pandemic. Even after 15 months, the proposal is still under negotiations, with the countries in Europe and the Big Pharma lobby stalling it.

Supporting other countries – during pandemic and in other times

The successful vaccination drive in Cuba rides on a well-developed bio-pharmaceutical industry that is state-owned. It ably caters to the domestic needs for medicines and medical products, keeping these affordable for and reaching all sections of the population. This supports the robust public health system that Cuba has built over the years for the people.

Cuba has also emerged as an essential exporter of bio-pharmaceutical products worldwide and its doctors have provided vital assistance to a number of countries.

In 2020, as the COVID-19 pandemic spread, while countries focused on merely their own needs, Cuba sent teams of doctors to other countries. Teams of doctors were sent to the Italian regions of Lombardy and Piedmont in the early days of the pandemic in 2020. In March 2020, teams were also sent to Andorra, a small country between France and Spain, which was grappling with a collapsing health system. Building on Cuba’s long tradition of medical internationalism and solidarity with Africa, teams of medical professionals were deployed in a number of countries such as Togo, South Africa, Cape Verde, Sierra Leone, São Tomé and Príncipe, Equatorial Guinea, Guinea Conakry, Guinea Bissau and Kenya.

The efforts of Cuba’s Henry Reeve International Medical Brigade were widely hailed and there were calls across the world for them to be conferred the Nobel Peace Prize.

Read |Why Cuban doctors deserve the Nobel Prize

A classic example of this solidarity was from March 2020 when a relatively small town in Italy, Crema in the Lombardy region, was facing a healthcare crisis amid a surge of cases and overwhelmed health facilities. According to a detailed report, Mayor Stefania Bonaldi had alerted national and international authorities asking for help. Soon 52 Cuban healthcare professionals arrived in Crema.

Bonaldi narrated that “their sense of humanity left us overwhelmed,” and they showed “a particular sensibility and attention that characterizes their way of looking at the world.” Crema witnessed a system of care that is organized door-to-door, where “the relationship between doctors and their patients is much closer.” The report explains how the Italian healthcare system is controlled on a regional basis, with every region reasonably independent in the decision-making process. Lombardy, which saw the privatization of healthcare for the past decade, now has fewer public hospitals.

And this is not the first time that Cuba has come to the forefront in responding to health and humanitarian crises across the world. Be it the earthquakes in Indonesia and Pakistan, a cholera outbreak in Haiti, or the Ebola epidemic in West Africa, Cuba has been there to help the people and the governments. Cuban medical workers have served in different countries, including Guatemala, Ethiopia, East Timor, Ghana, Brazil and Tanzania.

The Cuban model clearly shows the importance of building a strong public health system and developing the public sector bio-pharmaceutical industry and research institutes. The Cuban model provides an alternative framework – putting people before profits. In contrast, despite global calls by WHO and others, Big Pharma, supported by governments in rich countries, has prioritized patent monopolies and profiteering. As explained by the mayor of Crema after the experience of working with Cubans during the pandemic, “I believe that this should push us to think about the fact that healthcare should be public, at least for the most part.”

Peoples Dispatch, formerly The Dawn News, is an international media project with the mission of bringing to you voices from people’s movements and organizations across the globe. Since its establishment three years ago, it has sought to ensure that the coverage of news from around the world is not restricted to the rhetoric of politicians and the fortunes of big companies but encompasses the richness and diversity of mobilizations from around the world.

Peoples Dispatch also seeks to bring to you breaking news from a perspective widely different from that of the mainstream media.

We invite people’s movements and political organizations everywhere to send us information and news from their countries. The information can be in Spanish, Portuguese, English or Hindi.

You can reach us at contact@peoplesdispatch.org

✔Subscribe to our YOUTUBE channel https://www.youtube.com/c/PeoplesDispatch
✔For news update on Telegram, click here: https://t.me/peoplesdispatch
✔For Email Newsletter, send an email to contact@peoplesdispatch.org

Gott nytt år!

Från mig till er alla!

Jag tycker mera om att fira det som börjar än det som slutar. Jag gillar mera hoppet än melankolin. Jag tycker bättre om projekten än misslyckandena. Jag tycker om att tänka på att längre fram finns det mer liv. Vi säger det varje år: december är ingen lätt månad. Spring, ångest, övertramp, lojalitetskonflikter, de som inte är med, de som är ensamma, de som är med någon men inte trivs, de som måste vara med dem som de inte vill vara med.

Och några, mer sobra, mer sparsamma som förstår vart det lutar, det vill säga att inte tvinga det som inte går att lyckas med, att inte tvinga på sig den lycka som tillfälligtvis inte känns, att förstå att de älskades kärlek inte ställs på prov just därför att de inte kan höja upp glaset med dig den 31:a kl. 12.00.

Vi får bättre än så tänka på början, på det nya skol-blocket, på helt nya kläder att bära, på att ta ifrån det som inte längre fungerar, det som tar upp onödig plats.

Världen förändras snabbt så att vi ibland inte hinner förstå den. Men det är ett bra tillfälle att börja förändras tillsammans med de andra, att slå ihop oss för att tänka, göra, känna, ge, älska. Det är också ett bra tillfälle att göra uppror mot det orättvisa, att bli lite mer fria, att intjäna större hänsyn till de andra, för att respektera mera och bli mer inkluderande, mer solidariska, för att öppna huvudet och tänka annorlunda. Observera hur mycket vi kan göra tillsammans! Världen förändras, ja. Fråga dig inte om det är till det bättre eller inte. Det händer inte utanför. Du är en del av det och det kommer att vara förändringar som du är en del av. Det kommer att vara de kärlekar och förhållanden som du vill bygga upp, de vänner du väljer, den sak du väljer kämpa för, de tider som du väljer för dig själv. Gå inte fortare eftersom du inte kommer att utnyttja tiden bättre för det. Tvärtom kommer den att gå förbi utan att du märker den.

Därför ska du, under dessa dagar då alla springer till affärerna och köpcentrana, långsamt gå till parken, titta på himmeln, lyssna på fåglarna, observera de andra och välkomna det nya. Du är alltid på premiär.

Eduardo Galeano (fritt översatt av mig)

Ett humanitärt systems utomordentliga kraft

Salve kära följare och läsare! Här får ni något att fundera över.

Se, observera och resonera! Vad är det som skiljer Kuba från andra länder? Varför kan det inte vara på samma sätt överallt? Svaret finns i filmen och skapas i samband med en unik och solidarisk historia.

Dani Films

A global pandemic in a globalised world. Over one million people have died. What could we have done differently to save lives and livelihoods? In search of collective solutions and best practice, Dr Helen Yaffe and Dr Valia Rodriguez look to Cuba for valuable lessons. By reacting decisively, mobilising their extensive public healthcare system and state-owned biotech sector, Cuba has kept contagion and fatalities down and begun over a dozen clinical trials for COVID-19 treatments and vaccines. They have also treated Covid-19 patients and saved lives overseas. Within seven months of the pandemic, Cuba had sent nearly 4,000 medical specialists to 39 countries. This has been achieved despite the Trump administration severely tightening sanctions against Cuba, blocking revenues and generating scarcities of oil, food and medical goods. Cuba & Covid-19: Public Health, Science and Solidarity is produced by DaniFilms in collaboration with Belly of the Beast Cuba. English subtitles embedded, select subtitles/CC for Spanish subtitles. If you would like to donate to buy material aid for Cuba’s healthcare system, please do so here: https://cubanos.org.uk/support-for-cuba

Jag har inget att tillägga.

Resten är upp till er att dra slutsatser på.

USA satsar på pandemin och på att utöka aggressionen mot Kuba

Salve kära läsare och följare!

Jag ha tagit mig friheten att översätta en text som är publicerad på spanska en Trinchera de nuestra América, en blogg som ägs av min gamla vän Carlos Medina. Läs och begrunda!

Av: Carlos Fernández de Cossío, generaldirektör för Förenta Staternas angelägenheter i Kubas Utrikesdepartement.

Utan socialismen är det inte möjligt att förklara Kubas bevisade kapacitet under dessa 62 år att försvara sin suveränitet mot USA:s imperialistiska expansionism.

Förenta Staternas mest genomslagskraftiga beslut angående Kuba inom ramen för pandemin var kategoriskt: att passa på under den ofrånkomliga och universella utbredningen av viruset för att utöka den ekonomiska blockadens kostnader och på så sätt försöka uppnå en ökning av bristerna för att provocera det kubanska folkets lidande.

Under tiden som det kom utrop efter solidaritet och samarbete från planetens alla hörn, satsade Washington på att sjukdomen, virusets smittspridning, de möjliga dödsfallen och de ekonomiska svårigheternas försämring på Kuba, skulle komma att bli deras tillfälliga allierade.

Långtifrån att satsa resurserna och de vetenskapliga och professionella talanger som i det landet finns i överflöd och därmed ägna dem åt att skydda sin egen befolkning mot smittspridningen, döden och de stora negativa konsekvenserna för ekonomin och arbetslösheten, satsade USA:s regering på att bestraffa dem som med ofantligt mindre resurser lyckas konfrontera viruset. Det rikaste och maktfullaste landet slutade under tiden och av rent politisk ovilja med att hamna i det oberättigade läget som pandemins epicentrum.

Två vårdarbetare promenerar på en nästan tom New York aveny i USA, den 21 april 2020. Bild: Mike Segar/Reuters.

Enligt nyligen utkomna deklarationer från Utrikesdepartementets ansvariga för Kubas angelägenheter, har deras policy bestått av att strypa Kubas ekonomiska inkomstkällor och på det sättet försätta det kubanska folket för ännu större brister för att skylla det på den politiska och ekonomiska modellen.

De erkänner utan något som helst förbehåll att ha lanserat en ärekränkande kampanj mot det internationella medicinska samarbete som vi är med om. Det är en kampanj som understöds av hot och utpressningar mot de länder som ansöker och får vår hjälp. De skryter dessutom också om att hålla på att avskräcka resenärerna för att stoppa de legitima inkomster som turistindustrin innebär. Dessa åtgärder beskriver dock inte mer än en liten del av det överösande och beständiga ekonomiska kriget som vi kubanerna lider av.

I kontexten av valopportunism och emfasen på den påstådda vikten av staten Florida, kryddar Vita Huset sin offensiv med en intensiv propagandakampanj, riktad mot att motivera hat- och förbittringskänslor samt vanföreställningar om hämnd bland vissa sektorer av amerikaner med kubanskt ursprung vars röster de försöker fånga.

Med stöd av miljoner dollars fonder och den intensiva användningen av de sociala medierna och propagandalabben, strävar USA:s utspridningsmaskineri efter att presentera Kuba som ett icke-realiserbart och dekadent land med en utbredd extrem fattigdom och konstigt nog också värdigt flera ännu fientligare åtgärder för att försöka göra den dystra beskrivna situationen till verklighet.

För att företa sig en sådan ambitiös aggression känner imperialismen sig tvungen att använda sig av lögner på det mest absoluta och skamlösa sättet. Det är inget som är obekant då det är en del av det landets traditionellt politiska göra och är dessutom en speciell komponent i dess attityd mot Kuba under den långa gemensamma historian sedan slutet av 1900-talet.

USA har varken rätt eller moral auktoritet att blanda sig i Kubas interna angelägenheter. Landet begår brått när det bestraffar den kubanska befolkningen i sin helhet med sina påtryckande ekonomiska åtgärder. Det överträder den Internationella Rätten och tredje Staters suveränitet när det förelägger restriktioner mot olika företags kommersiella aktiviteter med Kuba och ger sig på olika länders mänskliga rättigheter när det med hjälp av hot och vedergällningar försöker förhindra dem att få den internationella medicinska hjälp som Kuba erbjuder för att ta sig an de olika befolkningarnas medicinska behov.

Det verkar paradoxalt att den sjukliga strävan mot Kuba, med övertygelsen om att kunna rasera landet och förminska det kubanska folkets solidaritets auktoritet har under mer än sex decennier understrukit det socialistiska systemets styrkor.

Ingen kan ärligt neka den ekonomiska blockadens enorma påverkan i landets dagliga liv och utveckling. Förenta Nationerna publicerar årligen data i överflöd som lägger fram fundament för skadans dimensioner.

Många gånger har vi ställt den icke-retoriska frågan, vilken annan relativt liten nation, underutvecklad och med saknad av egna resurser hade under mer än sextio år stått ut med ett oavbrutet och orättvist ekonomiskt krig. Det är en berättigad frågeställning så även för många industrialiserade länder.

Det socialistiska systemet som vi förstår och bygger upp på Kuba är inte fullständigt precis som inget mänskligt verk heller är.

En av de 85 professionella kubaner inom vården som gav sin hjälp i Perú. Bild: Foto@EmbaCubaPeru.

I kampen mot pandemin har Kuba visat sina odiskutabla styrkor. Dessa vilar framför allt på den djupt mänskliga känslan i en modell som sätter individernas och befolkningens välstånd, den sociala rättvisan och rätten att få leva fullständigt fri från utländskt påverkan över allt annat.

Kuba räknar med att kunna mobilisera hela nationen mot ett gemensamt livsviktigt mål; med dygden av att ha prioriterat sedan decennier ett starkt och tillgängligt vårdsystem, tillgängligt till absolut alla och en egen kulturell, vetenskaplig och utbildningspotential med resultat av universell räckvidd.

Utan dessa fördelar som endast är möjliga under socialismen, skulle Kuba inte ha de positiva resultat som idag tillerkänns landet i smittspridningskontroll, patienternas återhämtning, en låg relativ dödlighetsnivå och förmågan att hjälpa andra nationer. Utan dem skulle kostnaderna i liv och ekonomiska bekymmer vara förödande som det är i länder i vår egen region. Huvudmålet för Kubas politiska, ekonomiska och sociala system är att nå den bredaste och mest ambitiösa rättvisan och försöka dela med oss av den med andra nationer inom ramen för möjligheterna.

Pandemins brådskande karaktär har tvingat oss att accelerera implementeringen av fundamentala sociala och ekonomiska förändringar som vi försåg under andra mindre påfrestande stunder, alla riktade till att förstärka, aktualisera och göra mer effektivt det socialistiska systemet.

Vi föredrar att lyfta dessa förändringar under en fredlig miljö men vi känner oss tvungna att applicera dem med kreativitet i en kontext av svår aggression.

Utan socialismen är det inte möjligt att förklara Kubas bevisade kapacitet under dessa 62 år att försvara suveräniteten mot den historiska utmaningen från USA:s imperialistiska expansionism och framför den återkommande tendens som politiker i det landet visar i tron att ha rätten att kunna kontrollera den kubanska nationens öden.

Kubas ivriga observatör måste få fråga sig vilken motivering skulle kunna övertyga kubanerna att buga inför den ambitiösa grannens imperialistiska tvång.

USA har och kommer att ha, utan någon som helst rätt, förmågan att hårt bestraffa oss, att generera enorma ekonomiska svårigheter och att påtvinga oss versala förhinder för våra legitima välstånds- och utvecklingssträvanden. Landet kan etablera svårhanterliga förhinder mot de länkar som borde vara naturliga mellan våra två nationer. Det har också makten att påtvinga några andra stater illegitima ekonomiska åtgärder mot Kuba och det har visat sig länge.

Men det här har också bevisat att USA med all sin makt, inte äger kapaciteten att underkuva denna nations starka vilja. Dess grymhet, även upphöjd till det mest extrema har ingen möjlighet att få oss att ge upp socialismen, inte heller att backa ett endaste steg i våra suveräna förmånsrätter och det verkliga självbestämmandet för vilket generationer av kubaner har offrats under mer än 150 år.

Med USA har vi många skillnader, några av bilateral karaktär och andra av avvikande synsätt i regionala och internationella angelägenheter. Det är inte lönt att försöka bortse från detta faktum. En stor del av dessa frågor kan vara föremål för civiliserade diskussioner.

Vi har också gemensamma intresseområden där båda länder skulle kunna söka efter överenskommelse och även samarbete. Å andra sidan har länkarna mellan båda folken fortsatt utvecklats inom de mest breda mänskliga skapande fronterna, oberoende av mellanstatliga relationer. Det verkar som om det kommer att bli svårt att sätta stopp för denna verklighet.

Ödet kommer att säga om och när det kommer att vara möjligt att bygga upp en konstruktiv och respektfull relation. Historiens erfarenhet utesluter inte det men det garanterar det inte heller.

Bland den svåra gemensamma historiens befintliga karaktäristiker under de senaste 62 åren, finns Kubas vilja att finna en respektfull samlevnad med USA där vi försöker lösa våra problem på den diplomatiska vägen. Det är en vilja som det kubanska folket delar i en överväldigande majoritet och som idag verkar avlägset om än inte omöjligt.

(Taget från Cubaminrex)

Från Flamman den 23 juni 2020

av Jonas Elvander

utrikes@flamman.se

Den kubanska modellen – så besegrar ett fattigt land en pandemi

En grupp sjukvårdare som kommit hem från volontärtjänst i Sydafrika deltar i en avskedsceremoni i Havanna den 25 april. Foto: Ramon Espinosa/AP/TT

Trots brist på handtvål har Kuba hanterat coronaviruset bättre än nästan alla andra länder. Orsaken är landets unika sjukvårdssystem. De allt hårdare sanktionerna från USA riskerar dock att göra framgången om intet.

De länder som hittills har lyckats hantera coronaviruset bäst är Sydkorea, Nya Zeeland, Australien, Kuba och Vietnam. Förutom att tre av dem är önationer och tre är högt utvecklade länder sticker två ut på ett annat sätt: Kuba och Vietnam är inte rika. Trots det har man nästan lyckats utplåna viruset i båda länderna.

Av dessa har Vietnam den kanske mest spektakulära statistiken, med bara 329 fall av coronavirus hittills och inte ett enda dödsfall. Det i ett land med 95 miljoner invånare och en 1 444 kilometer lång gräns mot Kina. Kubas fall är dock om möjligt ännu intressantare då landet i princip är ekonomiskt isolerat och dessutom aktivt hjälper andra länder.

Söndagen den 7 juni rapporterade Kuba den åttonde dagen utan något corona-relaterat dödsfall. President Miguel Diaz-Canel förklarade i ett tal att pandemin är ”under kontroll” och meddelade att ett successivt lättande av restriktionerna som infördes i mars kommer att inledas. Totalt hade 2 205 fall av coronaviruset och 83 dödsfall registrerats i landet i början av juni. Av dem hade 1 862 tillfrisknat, vilket innebär att antalet aktiva fall bara var 244 i en befolkning på 11,2 miljoner. I jämförelse har Panama, vars befolkning är 4 miljoner, över 16 000 fall och minst 386 döda.

Kubas hälsovård bygger på förebyggande vård. Det gäller också för coronaviruset. Läkare, sjuksköterskor och medicinstuderande går runt till alla hushåll dagligen och frågar hur familjerna mår. Så snart smitta misstänks tas prover och de tas in till sjukhus.

Det är knappast några nyheter att Kuba är särskilt framstående inom hälsa och sjukvård. Världshälsoorganisationen har beskrivit det som ”ett av världens mest effektiva och unika” system och FN:s tidigare generalsekreterare Ban Ki-moon har kallat det för ”en modell” för andra länder. Som vid andra typer av katastrofer, inte minst orkaner, har landet och dess system med obligatoriska evakueringar av svaga befolkningsgrupper visat sig överlägset nästan samtliga grannländer, inklusive världens rikaste land. Det har sina förklaringar.

Medicinstudenter besöker hem på den kubanska landsbygden för att kontrollera för corona-symptom. Foto: Ramon Espinosa/AP/TT

Gratis allmän sjukvård är naturligtvis en grundläggande förutsättning för att kunna skydda befolkningen från en pandemi. Kuba har även det högsta antalet läkare per invånare i världen: 8,4 per tusen invånare enligt Världsbanken. Därtill kommer en hög medellivslängd på 79 år – strax under den i ledande nationer som Japan, Schweiz och Singapore – samt en av de lägsta barnadödligheterna i världen.

Det höga läkarantalet gör det möjligt att arbeta förebyggande på ett sätt som är otänkbart i många andra länder med i övrigt liknande förutsättningar. Zoltan Tiroler är ordförande i Svensk-kubanska föreningen, en partipolitiskt obunden vänskapsförening som arbetar för att främja solidaritet med önationen. Enligt honom är just denna förutsättning en viktig komponent i landets strategi.

– Kubas hälsovård bygger på förebyggande vård. Det gäller också för coronaviruset. Läkare, sjuksköterskor och medicinstuderande går runt till alla hushåll dagligen och frågar hur familjerna mår. Så snart smitta misstänks tas prover och de tas in till sjukhus, säger han till Flamman.

Kubas system har länge byggt på hembesök och lokalt förankrad vård, med ett nätverk av hundratals allmänkliniker som spänner över hela ön. Redan i januari antogs en plan för förebyggande och kontroll. Den innehöll utbildning av medicinsk personal, förberedelse av vård- och karantänlokaler och informering av befolkningen – inte minst dem aktiva i turistnäringen – om symptom och förebyggande åtgärder.

När de tre första fallen upptäcktes den 11 mars fanns därför redan ett system för spårning och isolering av kontakter på plats. Tiotusentals husläkare, sjuksköterskor och nästan 28 000 medicinstudenter skickades ut för att knacka dörr och undersöka om de boende hade symptom som feber eller hosta och utföra tester. Det gjorde att många tidiga fall upptäcktes innan de hann smitta andra.

Den 20 mars, när bara 21 fall hade bekräftats, förbjöd man all turism. Regler för hemarbete, isolering av riskgrupper, omplacering av arbetare till prioriterade sektorer samt nya regler för stärkt anställningstrygghet och social hjälp infördes också. När det visade sig att masker och social distansering inte räckte för att stoppa spridningen ställdes all offentlig trafik in. I stället sattes såväl statligt anställda som privata förare att skjutsa patienter och samhällsviktiga arbetare. För att minska trängseln i affärer infördes ett distributionssystem baserat på internethandel.

Till detta kommer strikta säkerhets- och karantänregler. Ansiktsmasker är obligatoriska. Personer som misstänks vara smittade isoleras i offentliga karantänlokaler. Bryter man mot reglerna riskerar man böter och till och med fängelsestraff.
– Men ingen lämnas vind för våg. Alla är garanterade mat. I Kuba skulle man aldrig komma på tanken att vräka någon om de inte kan betala räkningar, säger Zoltan Tiroler.

Ett kubanskt sjukvårdsteam anländer till Malpensa-flygplatsen i italienska Milano den 22 mars. Foto: Antonio Calanni/AP/TT

Kubas höga läkarantal och effektiva hantering av viruset har till och med gjort det möjligt för landet att fortsätta skicka medicinsk hjälp till andra länder, mitt under en pågående pandemi på hemmaplan. De ”vita rockarnas brigader” har en lång tradition av att assistera under de värsta tänkbara hälsokriserna runtom i världen. De senaste sex decennierna har minst 400 000 sjukvårdare skickats för att arbeta i över 160 länder. Kubansk personal fanns i Pakistan efter den förödande jordbävningen 2005, de hjälpte till att hantera koleraepidemin i Haiti 2010 och de var på plats under ebola-utbrottet i Västafrika 2014, för att bara nämna några sentida uppdrag.

– Kuba har gett hälsovårdsbistånd sedan början av 1960-talet. Sedan 2005 är det i form av väl förberedda och välutbildade medicinska brigader som kan sättas in vid naturkatastrofer och epidemier. Dessa brigader, som för närvarande verkar i dussintals länder med tusentals läkare, gör Kuba populärt bland dem som får ta emot läkarnas tjänster, företrädesvis fattiga människor som tidigare inte haft tillgång till hälsovård, säger Zoltan Tiroler.
När coronaviruset började sprida sig över världen kom dock rop på hjälp från platser som annars inte brukar höra till kubanska läkares vanliga arbetsområden. I Kanada, som vanligen skryter med ett av världens mer generösa sjukvårdssystem, bad flera ursprungsbefolkningsstammar, så kallade First Nations, som drabbades särskilt hårt av viruset att den federala regeringen i Ottawa skulle skicka kubanska läkare till deras områden. Under de värsta veckorna i mars och april hälsades kubanska sjukvårdsteam som hjältar när de anlände till Italien och Spanien för att avlasta överarbetad lokal personal. Totalt har hjälp skickats till över 24 länder. Hälsoministern José Angel Miranda twittrade i slutet av mars att Kuba aldrig har skickat hjälp till så många länder på så kort tid och beskrev det som ”utan motstycke”.

För vissa är den här typen av ”medicinsk diplomati” provocerande. USA:s regering har föga förvånande försökt diskreditera programmet. Både president Donald Trump och utrikesminister Mike Pompeo har uppmanat världens länder att säga nej till kubansk hjälp med argumentet att personalen exploateras och att man bidrar till ”människohandel”. I själva verket väljer många kubanska läkare att arbeta utomlands eftersom de ofta tjänar mer pengar själva.

– Det stör USA som inlett en kampanj där man anklagar Kuba för att göra affärer och utnyttja läkarna som slavarbetare. Men kampanjen har inte haft någon större framgång och allt fler länder, också europeiska, har bett om kubanskt bistånd. USA svarar nu med att hota länder som tar emot sådant bistånd med sanktioner, säger Zoltan Tiroler.

En annan regering som inte är så välvilligt inställd till läkarna är Brasiliens. Där kastade president Jair Bolsonaro förra året ut den kubanska personal som fanns i landet, något som knappast har underlättat hanteringen av pandemin i det landet, som nu hör till de värst drabbade i världen.

En familj blir testad för covid-19 i Havanna den 14 maj. Foto: Ismael Francisco/AP/TT

Kubas medicinska expertis vilar även på en viktig inhemsk produktion av mediciner. Den farmaceutiska forskningen är välutvecklad och tre laboratorier för virustester finns på ön.

– Man har åtminstone tre olika mediciner som framgångsrikt används för att stärka kroppens immunförsvar mot covid-19, säger Zoltan Tiroler.

En av dessa är den inhemska Interferon alfa-2b, en 30 år gammal antiviral medicin som används över hela världen, inte minst i Wuhan, för att reducera antalet dödsfall. Det kanadensiska läkemedelsföretaget Betterlife håller nu på att utföra kliniska tester för att förbereda massproduktion av medicinen.

En annan faktor i Kubas framgång är den omfattande testningen. I början juni hade 18 825 tester utförts i landet. Det motsvarar en ratio på 25:1. I jämförelse har grannlandet Jamaica 16:1 och Dominikanska Republiken 3:1. I Tyskland, som har Europas mest omfattande testprogram, är siffran 10:1, i USA 5:1 och Storbritannien 4:1. I Vietnam, ett annat socialistiskt styrt land som också lyckats väl med att skydda sin befolkning från viruset, är test-ration hela 100:1.

Den omfattande testningen har också gett resultat. Omkring 40 procent av positiva testresultat i Kuba har kommit från asymptomatiska fall. Testerna är dock dyra: 50 amerikanska dollar styck. Och om Kuba är en medicinsk stormakt är de ändå långt ifrån en ekonomisk sådan.

Landets framgångar framstår som än mer häpnadsväckande om man tar dess svaga ekonomi i beaktande. Den centralt planerade ekonomin gör det möjligt för staten att snabbt mobilisera och rikta resurserna dit de behövs. Men om resurserna inte finns är det inte mycket av en fördel längre. Till exempel gör den kroniska bostadsbristen att folk bor trångt, vilket gör det svårare att idka social distansering.

USA:s pågående blockad av landet utgör det främsta hindret. När den avgående presidenten Barack Obama började lätta på sanktionerna under sitt sista år vid makten såg det ut som att situationen skulle kunna börja förändras. Men sedan Trump valdes har sanktionerna åter förstärkts. Så sent som i oktober 2019 infördes nya regler som innebär att internationella företag och banker riskerar att stämmas om de gör affärer i landet. Även USA:s sanktioner mot Venezuela har drabbat Kuba, som är beroende av oljeimporten från grannlandet i söder. I september förra året fick Kuba bara 30 procent av sina vanliga oljeleveranser. President Miguel Díaz-Canel lät då införa regler för energisparande. Till exempel sänktes kvoterna för dieselanvändning på landsbygden drastiskt. I januari sänkte regeringen även gasransonerna sedan USA infört sanktioner mot det statliga energibolaget.

Detta har även skapat brister på andra varor. Redan före krisen var exempel flera basala hygienartiklar, såsom tvål och tandkräm, svåra att få tag på eftersom de höga energipriserna på den öppna marknaden, med handelsminister Betsy Díaz ord, har tvingat regeringen att ”välja mellan att upprätthålla stabila matleveranser” och import av hygienartiklar. I en pandemi är det inte svårt att se de potentiellt dödliga konsekvenserna av en sådan situation.
Enligt Zoltan Tiroler är det ett av målen med USA:s politik.

– Blockaden har bland annat hindrat Kuba från att köpa respiratorer från företag i Schweiz. Den har också hindrat transporten av donationer från Kina, säger han.

En kvinna handlar grönsaker på en marknad i Havanna. Foto: Ramon Espinosa/AP/TT

Hittills har inget USA gjort rått på den kubanska modellen. När blockaden infördes av utrikesdepartementet 1960 var det med det uttryckliga målet att ”åstadkomma hungersnöd, desperation, och att regeringen störtas”. Kuba är dock ett av få länder i Latinamerika som i princip har utrotat hungersnöden enligt FN. I de statliga livsmedelsbutikerna, så kallade bodegas, säljs basala matvaror som bönor, ris, socker och olja till subventionerade, symboliska priser. Barn får tre kilo pulvermjölk till sju års ålder, vilket har utrotat undernäringen.

Den senaste tiden har dock priserna börjat gå upp på vissa matvaror, och svarta bönor, en av de vanligaste livsmedlen, har varit slut hela året. Förra sommaren införde regeringen priskontroller på mat för att hålla nere inflationen. Det har visserligen gjort det möjligt för offentliganställda att fortsatt ha råd med mat, men kontrollerna riskerar också att göra att jordbruksproduktionen i den privata sektorn sjunker. Bönder som av ekonomiska skäl har tvingats använda oxar i stället för traktorer kan inte heller väntas producera tillräckligt för att täcka matbehovet.

USA:s sanktioner har också gjort att inkomsterna från den viktiga turistnäringen har sjunkit. Ett tecken på hur viktig turismen är för Kuba är det faktum att landet valde att fortsätta välkomna turister långt in i mars, efter att andra länder stängt gränserna. Något som sannolikt bidrog till att öka spridningen av viruset på ön.

Om Kubas framgång ska bli långvarig och permanent krävs att landet ges de ekonomiska förutsättningarna att klara sig. Om Trump får bestämma kommer det inte att ske. Men med tanke på coronavirusets härjningar i utvecklade länder med utsvultna välfärdssystem, och där sjukvården snabbt blivit den viktigaste politiska frågan, är det möjligt att Kubas prioritering av befolkningens hälsa kan komma att ses i ett annat ljus framöver.

För Zoltan Tiroler är det uppenbart vilket system som är mest humant.

– Trots att det finns enorma materiella brister i Kuba når man betydligt bättre resultat än det rika och välutrustade USA. Det beror givetvis på att Kuba sätter människan främst, medan profiten sätts i främsta rummet i USA. Just nu läser jag om en man i Seattle som överlevt covid-19. Han har fått en sjukvårdsräkning på 1,1 miljon dollar. Sådant är totalt främmande för en kuban, där hälsovård är en rättighet. Det borde det vara för alla.