Ärlighet varar längst

Angående händelserna kring SFI-utbildningen då privata aktörer fanns skyldiga till rent bedrägeri på ett ansenligt antal miljoner direkt tagna från våra skattepengar och tänkta till att förstärka välfärden.

Från uttrycket ”det är synd att det ska vara på det sättet” till uttrycket ”det var på tiden att det gjordes något” kan det skrivas kilometervis med text. Jag kommer inte att skriva ens den första kilometern, vilket säger hur mycket mer som fortfarande måste skrivas om min framtidssyn förverkligas. Eftersom det också kan skrivas genom att förvandla goda och ädla tankar till verklighet.

Visst är det synd. Framför allt om alla dessa elever som nu får lida med omplaceringar, väntetider och långa, växande köer. Det är också synd om all den personal som i bästa fall ”tvingas ställas mellan två jobb” för en kortare tid och i värsta fall blir arbetslösa för en tid under vilken några till och med känner sig tvungna att sadla om i arbetslivet.

Det är faktiskt också synd att det hela behövde gå så långt innan det upptäcktes att fusket hade pågått under en så omfattande tid. Och det är också synd att många av oss lärare och personal som i någon mån kunde uppleva någon typ av regelbrott, i övrigt inte kände sig bereda att agera visselblåsare. Det hela hade kanske uppdagats långt tidigare om tillräckligt många hade kommit fram och påpekat.

Av egen erfarenhet känner jag mig nu lättad och jag kan inte förneka att en viss gnutta skadeglädje kryper in i mina tankar. Efter att ha arbetat i de berörda aktörernas regi i ett antal år kan jag påstå att det som hände inte alls är så förvånande för min del. En grupp av oss har sett -i ett och annat fall även påpekat- det som vi inte tyckte stod rätt till. Naturligtvis rann detta i sanden. Jag säger ”naturligtvis” för att det som idag uppdagades klart och tydligt visar att intentionerna inte har varit de bästa.

”För pengarna dansar apan” brukar vi säga i stora delar av den södra jordklotshalvan. Jag tror att ni förstår vad vi menar. Det är verkligen synd när vi egentligen inte har velat att någon alls gör det med våra skattepengar då de var -och fortfarande är- öronmärkta för att skapa en utbildning med kvalité- och skolresultatfokus för tusentals människor som sökt sig till Sverige i brist på andra möjligheter.

Samtidigt som denna stora förseelse har kommit till vår kännedom har vi nu börjat se ljuset i tunneln även om det kommer att kosta en hel del uppoffringar som många elever och en stor del av personal och ledningen förmodligen kommer att behöva stå för. Vi är hur som helst nästan där trots att en hel del flyttningar och omplaceringar återstår. Jag tycker att det är riktigt välkommet och jag vet nu också att det leder till att våra skattepengar kommer att komma till sin rätt i mycket större utsträckning än de har gjort hittills. Det har aldrig tidigare funnits ett bättre tillfälle att konstatera att ”lögnen har korta ben” och att ”ärlighet varar längst”.

Kubas system för demokrati är unikt

Salve hjärtevänner och läsare!

Ännu en gång har jag hittat en text som skänker annat ljus över det ständigt återkommande ensidiga information om den lilla gröna ödlan i Karibien, Republiken Kuba. Jag ser inget annat alternativ än att blogga denna text skriven av Eva Björklund i mars 2018 i direkt anslutning till de kubanska valen och med en introduktionsinslag av Zoltan Tiroler från den 18 april.

Precis som jag en gång för några månader sedan skrev så är demokrati ett vitt begrepp och varje folk ska kunna välja sina egna former. För vissa är det bara att gå ut och rösta vart fjärde eller femte år utan annan typ av inblandning i landets politik under perioden. Andra nöjer sig inte med det och väljer andra former av delaktighets demokrati för att kunna leva upp till namnets etymologiska betydelse, folkets makt.

Läs och begrunda!

Kubas nyvalda Nationalförsamling sammanträder. Det är den som utser landets regering, inklusive president.

Det sprids mycket desinformation om Kuba och dess valsystem. Vi försöker räta ut frågetecknen.

Först lite om rapporteringen på Sveriges Radio, därefter följer en beskrivning av det kubanska valsystemet.

Fel igen, Lotten Collin

På Sveriges Radio fortsätter Lotten Collin sina ovederhäftiga rapporter. Nu gäller det Kubas president. Här säger Collin att det är Kommunistpartiets Kongress som utser den nye presidenten. Faktum är att det är det nyvalda parlamentet, Nationalförsamlingen, som vid sitt första sammanträde har som en av sina uppgifter att utse ny regering, inklusive president. Långt ifrån alla i Nationalförsamlingen är medlemmar i Kommunistpartiet. Partiet hade kongress 2016, så hon är ute och cyklar igen.

Likaså hävdas ideligen, också av Collin, att det nu är den förste som inte heter Castro som blir president efter revolutionens seger 1959. Det stämmer inte heller. Den förste var Manuel Urrutia, som snart efterträddes av Osvaldo Dorticos. Denne var president till 1976 då Fidel Castro tog över, för att efterträdas av Raul Castro, som nu fullgjort två mandatperioder på fem år.

Zoltan Tiroler 180418

Kubas system för att välja folkets företrädare i beslutande kommun-, läns- och nationalförsamlingar, samt president och regering, är unikt. Det finns inget liknande i världen.

Kubas system har vuxit fram ur landets historia, en liten nations kamp för frihet, självständighet och människovärdigt liv, mot 1800-talets spanska kolonialism och sedan mot supermakten USA:s ständiga, aggressiva anspråk på att kontrollera öriket.

Historien har lärt Kuba att varken tillåta utländska krafter eller privat rikedom att påverka valen. Kubanerna nominerar och väljer sina företrädare från grannskapsnivå och uppåt, utifrån deras insatser i grannskapen, folkrörelserna, de statliga organen och inte utifrån några fagra vallöften.  Det är ett noga genomtänkt system för representativ, deltagande demokrati.

Det handlar om val till politiska församlingar utan partier, utan vackra vallöften, utan personvalskampanjer, utan pengars inflytande, utan tävlan om ekonomiska fördelar (inga mutor, inga arvoden, nästan bara fritidspolitiker). Hur går det till?

Allmänna och hemliga personval på alla nivåer

Rösträtt från 16 år

Små valdistrikt

Nomineringar på kvartersnivå, kommunnivå och folkrörelsenivå

Alla valda har regelbunden redovisningsplikt inför sina väljare, som kan återkalla mandatet

Valda församlingar i kommuner, län och hela landet

Val till national- och länsförsamlingarna äger rum vart 5:e år, till kommunförsamlingarna med 2,5 års mellanrum. Vartannat val till kommunförsamlingarna är starten på en halvårslång valrörelse med val till länsförsamlingar och nationalförsamling. Slutligen president- och regeringsval, samt styrelseval i länsförsamlingarna.

Direktnominering på kommunnivå

Kuba har 168 kommuner uppdelade på 15 län, och den särskilda kommunen ”Ungdomsön”. Kommunerna är indelade i kommundelar med 3–10 000 invånare på landsbygd, och upp till ca 15–60 000 i stadsbygd. Kommundelarna är i sin tur indelade i små geografiska valdistrikt med ca 1 000 invånare, men i de minsta kommunerna kan ett valdistrikt omfatta så lite som ett par hundra invånare. Distrikten är indelade i 2–8 grannskap eller byar – motsvarande CDR-kvarterskommittéernas upptagningsområden – med från ett 50-tal upp till ett par hundra invånare.

Nomineringarna till kommunalvalen sker direkt på öppna grannskapsmöten. Nomineringsdebatten är öppen, deltagarna känner varandra och röstar på dem de har mest förtroende för. En USA-stödd dissidentkampanj försökte lansera 175 egna kandidater, men ingen av dem fick sina grannars förtroende.

De två som får flest röster blir nominerade till kommunförsamlingen. Presentationer med ålder, utbildning, yrke, medlemskap i organisationer, internationella insatser mm sätts upp på anslagstavlor på välbesökta platser runt om kommunen inför valen.

Den 26 november 2017 ägde kommunalval rum i 24 365 vallokaler över hela Kuba, med en andra omgång 3 december där ingen av kandidaterna fått över 50 % av rösterna. Av nominerade 60 870 kandidater valdes 12 515 ledamöter till landets 168 kommuner. Valdeltagandet uppgick till ca 86 procent, 4 procent blankröster och 4 procent ogiltiga.

Kommundelsnämnder för deltagande demokrati

I varje kommundel bildas en nämnd bestående av kommunförsamlingens ledamöter i kommundelen och representanter för grannskap, organisationer och verksamheter i kommundelen. De väljer en ordförande, som får gå igenom en kurs för att kunna sköta sitt uppdrag.

Det blir en slags kommundelsstyrelse för att se till att all verksamhet sköts som den ska, kanalisera klagomål från medborgarna och bidra till att lösa problem som de tar upp, eller som nämnden på annat sätt blir varse. Genom att kommundelens kommunfullmäktigeledamöter ingår i nämnden, finns direktkanal till kommunfullmäktige som kan fatta beslut om sådant som t ex behöver finansiering, men de problem som kan lösas inom kommundelen stannar där. Det finns också direktkanal till alla folkrörelsers lokala organ.

Kommundelsnämnden ska följa utvecklingen och redovisa den i öppna möten med invånarna, liksom alla ledamöter ska genomföra regelbundna öppna redovisningsmöten i sina distrikt, där väljarna kan besluta att genomföra nyval om de inte är nöjda.

Kommunerna nominerar kandidater till national- och länsförsamlingar

Inför valen bildas en valberedning i varje kommun med representanter för folkrörelserna: Fackföreningsrörelsen CTC, Kvinnoförbundet FMC, Småbondeförbundet ANAP, Kommittéerna för Revolutionens Försvar CDR, Elevförbundet FEEM och Studentförbundet FEU, med representanten för CTC som ordförande. De lägger förslag till kommunförsamlingen som nominerar kommunens kandidater till läns- och nationalförsamling.

Länens storlek uppgår i medeltal till 600–700 000 personer. Stor-Havanna har dock 2,2 miljoner indelat i 15 kommuner.

Högt valdeltagande gav 53 procent kvinnor i Nationalförsamlingen

I valen till Nationalförsamlingen 11 mars uppgick valdeltagandet till 82,9 procent av 8 926 575 röstberättigade. Giltiga valsedlar 94,42 %, Ogiltiga 1,26 %, Blankröster 4.32 %

Och kvinnorna fick för första gången majoritet med 53 procent av ledamöterna.

Presidentval 19 april

Den 19 april kommer den valda Nationalförsamlingen att konstituera sig och välja landets president. Inom sig väljer de 605 ledamöterna ett Statligt Råd bestående av en ordförande, en förste vice och fem vise ordföranden, en sekreterare och 23 ledamöter därutöver, dvs. sammanlagt 31 ledamöter. Ordföranden i Statliga Rådet är tillika Kubas stats- och regeringschef.

Den 23 mars sker konstitueringen av länsförsamlingarna som väljer styrelse, ordförande och sekreterare.

Inga höga löner

Ledamöterna i Nationalförsamlingen får inga personliga eller ekonomiska fördelar. De behåller sina gamla arbeten och får tjänstledigt utan lön. Under tiden får de ersättning som motsvarar lönen och traktamente för extra kostnader för att resa till och vistas i Havanna. Ledamöterna är skyldiga att hålla kontakt med sina väljare, lyssna på deras klagomål, deras förslag och regelbundet inför dem redogöra för sin verksamhet som ledamot. De kan när som helst få sitt mandat återkallat av sina väljare.

The Rapidly Evolving Skripal Story: Evidence of the Destruction of an Anglo-American Plan

by James O’Neill

On 4th of March 2018 former Russian intelligence officer Sergei Skripal and his 33-year-old daughter Yulia were found on a park bench in Salisbury England at 16. 15 hours in an unconscious state.

They were tended to by a number of passers by who included a doctor, an off duty nurse and some civilians. It was not known at that stage what had caused the Skripal’s illness. No one had any reason to believe that they were the victims of any nerve agent, and accordingly took no precautions against such a possibility. Despite the very well documented dangers of even casual contact with nerve agents, none of those helpful citizens suffered any ill-effects.

The Skripals were taken to hospital where they have remained ever since. The public were told that they were both in a coma and unable to communicate in any way. Yet on the morning of 7 March 2018 Yulia Skripal accessed the Russian equivalent of her Facebook page (VKontakte).

There are a number of possible explanations for this. She may have briefly returned to consciousness and her first thought was to access VKontakte before relapsing. Alternatively her VK could have been hacked, but that would not have been easy and there is no known evidence to support this possibility. A third possibility, implicit in the words of her treating physician, was that she “came to her senses.” Precisely what that meant is unclear because it was never elaborated upon.

The hospital authorities have disclosed that Yulia is now fully awake, eating, drinking and talking, these and other questions may be able to be asked and answered. Precisely what we are told about Yulia’s answers depends upon who is allowed to talk to her. Another of the disturbing aspects of this case is that none of her family, her fiancé, or the Russian consulate authorities has been permitted access.

This latter fact is directly contrary to the provisions of the 1963 Vienna Convention on Consular Relations. The British have pretended that this did not apply to Ms Skripal as she was a Russian national (unlike Sergei who had dual British citizenship) because article 37 of the Convention had not been incorporated into English law.

The judge who heard an application for the taking of blood samples came to this conclusion, apparently without reference to, or being advised by counsel acting for the Skripals on behalf of the British government, that there was in fact a consular treaty between the then Soviet Union and Britain. This treaty was ratified in 1968 and specifically provides for the right of consular access. Article 36 of the treaty provides:

(1) (a) A consular officer shall be entitled within the consular district to communicate with, interview and advise a national of the sending state and it may render him every assistance including, where necessary, arranging for aid and advice in legal matters. 
(b) No restriction shall be placed by the receiving state upon the access of a national of the sending state to the consulate or upon communication by him with the consulate.

Notwithstanding this provision, which as the terminology makes clear, is not optional but mandatory, the British continue you to refuse the Russian consular staff their lawful access to the Skripals.

In that same court case (NoB228376 & 13228382 [2018] EWCOP 6 Judgement 22 March 2018) the judge was also apparently not told by counsel that while the Skripals “appeared to have some relatives in Russia” they had not been advised of the application before the court and neither were the Russian authorities. According to the judgement the Russians would find out about the court case after the event because the judge intended to publish his findings!

Ms Skripal does not just “appear” to have relatives in Russia. She has her grandmother and also a fiancé with whom she was living. She also has a cousin, Victoria, with whom she has recently had a conversation according to Russian TV that has released a transcript of the discussion.

The Russian authorities have also released copies of multiple requests made to the British government for consular access and other information. Not only were the requests ignored, contrary to the treaty quoted above, but the judge was not even informed that such requests had been made.

The judgement ordering the taking of blood samples from the Skripals was for the purposes of technical analysis to try and determine what caused their illness, from whence the presumed nerve agent had originated, and possibly identified who might be responsible. Then again it might not, for a host of technical reasons.

The point here however, is that the order was made on 22 March 2018 when the answers to those key questions were not known, unless of course the British themselves or one of their allies were the perpetrators. Both the Police who were inquiring into what was a possible attempted homicide, and the scientific investigation by both Porton Down and the technical team at the OCPW to whom the matter was eventually referred, said that the results would take some time and possibly weeks.

Yet on 14 March 2018, one week before the judgement, and weeks before the scientific results could possibly be known, British prime minister Therese May was telling the House of Commons that the culprit was a nerve agent “of a type developed by Russia” that had been used, and that it was “an unlawful use of force by the Russian State against the United Kingdom.”

Whether or not May appreciated it, such a statement amounted to her declaring that Russia had committed an act of war against the United Kingdom, contrary to international law. Her statements, together with those of her foreign minister Boris Johnson, carried hyperbole to extreme lengths. It immediately brings to mind the Mad Queen from Alice in Wonderland who demanded the sentence before the verdict.

That was not the end of the British rhetorical overkill. The Salisbury hospital authorities directly contradicted the British government’s claims of dozens of people having been affected by the alleged nerve agent. The Consultant at Salisbury Hospital, Dr Stephen Davies, wrote a letter to The Times saying

no patients have experienced symptoms of nerve agent poisoning in Salisbury.

Davies told the newspaper that only three persons were being treated, presumably the Skripals and Detective Sergeant Bailey. Note that the physician was careful not to specify precisely what the three were being treated for, other than that it was not nerve agent poisoning.

This rare example of sanity in the mainstream media was lost in the ongoing stampede to indict, convict and sentence Russia before all of the evidence had been gathered and analysed.

The campaign of vilification against Russia was extended further by the British government circulating a six-page document to 80 foreign embassies in Moscow setting out their “case” for blaming Russia. That “case” was simply risible. Its manifold falsehoods and absurdities have been pointed out elsewhere (O’Neill Australia confirms its colonial status with expulsion of Russian diplomats www.journal-neo.org 5 April 2018).

That did not prevent Australia and more then 20 other allies of the United Kingdom expelling diplomats on no further ground than giving their support to the British government and its absurd claims. Not even all of Britain’s NATO and EU allies and partners were prepared to jump on that particular bandwagon, not to mention the more than 160 nations in the world who dissociated themselves from the allegations.

The means by which the Skripals became infected has also been a subject of constantly changing scenarios. At various times the nerve agent was said to have been brought into Britain in Yulia’s suitcase; that it was placed their car’s air system; and that it was placed on the doorknob of the front door to Mr Skripal’s home.

Here again there were logical contradictions. The nerve agent was said to be up to 8 times more toxic than VX (a nerve agent of a type developed by the British and used in the Kuala Lumpur assassination of a relative of North Korea’s President Kim.) Yet that door was touched multiple times by police and others without them becoming infected.

Even more problematic was the four-hour time gap between when the Skripals left their house and suddenly taking ill before being found on the park bench in central Salisbury. The word “suddenly” is apt because CCTV footage of pair 15 minutes before being discovered on the park bench shows them alive, seemingly healthy and walking along a Salisbury Street without difficulty after having a meal at Zizzi’s restaurant.

If the claims of Novichok’s toxicity are true, then the front door handle could not possibly have infected them. If the nerve agent was so weak that it takes four hours to do its job of rendering targets dead or immobilized, then its utility as a weapon is less than useless.

The weight of logic therefore points to them being infected at some point during the 15 minute interval between leaving the restaurant and being found. Unless either eyewitnesses come forward; the CCTV cameras caught the crucial moment; or the now recovered Yulia is able to shed light on what happened, it may never be possible to ascertain the perpetrators.

On 3 April 2018 a further huge hole was blown in the British government’s case. The director of Porton Down’s defence science and technology laboratory told Britain’s SKY TV News that they had been unable to identify the source of the Novichok agent said to have been used against the Skripals.

The sophistication of the agent used was such, Mr Aitkenhead said, that it could “probably” be deployed only by a nation state. While Russia might be presumed to have such capability, the same is equally true of the United Kingdom, the United States, France, China and a significant number of other states with advanced technical capabilities (Hayward et al http://www.timhayward.wordpress.com 1 April 2018).

The Porton Down statement directly contradicts the assertions of Theresa May, Boris Johnson and their Australian counterparts Malcolm Turnbull and Julie Bishop. The latter pair, in the joint media release of 27 March 2018 said, “this attack is part of a pattern of reckless and deliberate conduct by the Russian state.” It would be unwise to hold one’s breath waiting for an apology from those politicians and a withdrawal of the reckless, unfounded and inflammatory statements.

Instead, the mainstream media has either ignored the Porton Down statement and its implications, or they have been complicit in obscuring the original unequivocal claims of Russian culpability espoused by May, Turnbull and others (www.moonofalabama.org 4 April 2018). This dishonesty has been evident throughout this whole saga.

The issue yet to be properly addressed by the investigation is who had the means, motive and opportunity to carry out what increasingly looks like a false flag attack, and a not very competent one at that.

A series of events occurred shortly before the attack on the Skripals that possibly provide some insight into the perpetrator’s motives. First, the so-called Russiagate witch-hunt, attempting to blame Russia for “interfering” (rich in irony) in the 2016 United States presidential election had spectacularly collapsed.

That particular campaign against Russia had relied heavily upon a dossier produced by a “former” British spy named Christopher Steele. In the weeks preceding the Skripal attack it was revealed by Britain’s conservative newspaper the Daily Telegraph among others, that Sergei Skripal had links with Steele and another major player, Pablo Miller, in the Steele dossier saga when they worked together during the time of Skripal’s betrayal of his country. Miller also lived in Salisbury and was known to have had contact with Skripal.

Secondly the Anglo American attempt at regime change in Syria through its terrorist proxies and others had failed miserably thanks largely to Russian and Iranian intervention.

Those terrorist groups have being responsible for a number of false flag chemical weapons attacks blamed upon the Assad Government. With the liberation of Eastern Ghouta, the Syrian and Russian forces found a significant cache of chemical weapons materials. The Russians announced that those materials were clearly destined to be used in another false flag attack that would provide the justification for United States and its “coalition” allies, including Australia, to mount air and missile attacks upon Syrian and Russian forces.

The chemical cache discovery, which received minimal coverage in the western media, was accompanied by a blunt warning from the Russian military command, that any such air and missile attack would be met with retaliation, including against the source of the attack. This was a clear warning to US ships and missile sites. The discovery of the chemical weapons and materials and the blunt warning were sufficient to deter any attack. Clearly however, the Anglo American forces were angered by their plans being thwarted.

Thirdly, on 1 March 2018 President Putin addressed a joint sitting of the Russian Parliament. Part of that speech announced a range of new weapons that were years ahead of any western systems. Russia not only had the capacity to defend itself with its sophisticated S400 anti-missile systems, it could retaliate against any western military attack with devastating force, against which the west had no defence.

Fourthly, despite a prolonged campaign of vilification against Mr Putin, he was overwhelmingly re-elected by the Russian people for a further six-year term. That result was entirely consistent with his level of popularity as revealed in opinion polls conducted by Western polling agencies.

Those results did not stop the western media from a alleging that the vote was rigged, or that Putin did not allow real opposition, and some other desperate claims. The American analyst Gilbert Doctorow has written a number of articles demolishing the western media’s claims, although one is unlikely to see them given wider coverage. (www.consortiumnews.com 15 March 2018) Western “analysts” for the most part prefer the comfort of your own prejudices.

In the light of these four factors, it is a reasonable hypothesis that the Skripal attack was a sign of the increasing desperation of some western governments, chief among them the United States and United Kingdom. The propaganda barrage and the pointless posturing over diplomatic expulsions gave those governments and others foolish enough to be taken in by their patently nonsensical allegations some brief self-satisfaction.

The latest revelations from Porton Down however, are exposing that anti-Russia campaign for the shoddy and deceptive conduct that it is. In time, the Skripal incident will be placed alongside the Gulf of Tonkin, Saddam Hussein’s weapons of mass destruction, the attacks upon Yugoslavia in 1996, Afghanistan in 2001, Libya in 2011, and Syria in 2015 as examples of provocations justifying the destruction of societies that threaten Western hegemony.

The Russia-China strategic alliance; the progressive de-dollarization of the world’s economy; and the success of defeats of Anglo American plans in Ukraine, North Korea and elsewhere indicate that the geopolitical balance of the world is changing rapidly. The challenge will be to discourage the increasingly desperate crazies who inhabit Western centres of power from embarking upon a war to try and reverse the inevitable destruction of their rapidly failing plans for “full spectrum dominance.”

James O’Neill is a Barrister at Law and geopolitical analyst. He may be contacted at joneill@qldbar.asn.au

Historielösheten härjar

Salve kära läsare och hjärtevänner!

Att vara kritisk och läsa mellan raderna är något som jag alltid har fått lära mig av mina föräldrar, några av mina lärare, vänner och ibland arbetskamrater. Men vad är det som krävs för att kunna göra det? Hur kan man läsa något som inte står skrivet? Hur kan man vara kritisk mot något som oftast är ensidigt och endast kommer från enahanda källor?

Jag har inte svaret på dessa frågor men tror mig ändå ha tagit förnuftet till fånga och försökt titta bakåt i tiden, inte nödvändigtvis så långt så att jag själv inte har upplevt det men i varje fall sådant som jag har hört talas om från dem som har upplevt det närmare.

Ni frågar säkert er nu vad jag är ute efter vilket är helt berättigat att göra. Framför allt med tanke på rubriken som jag har valt att ha. Ingen människa saknar historia. Alla människor bär på ett arv som på ett eller annat sätt har format dem. Så historielösheten innebär inte precis “utan historia” utan det innebär “utan medveten historia”. Allt utvecklas från universell nivå till varje lands nivå, från samhällsnivå till individnivå och beroende av varandra. En nations historia är individerna också en del av. En del av dem har lyckats skapa den, andra upplever nuet och nöjer sig med det, andra försöker lära sig vad som har hänt och en stor del av människorna lever utan att reflektera så mycket. Det är kanske upp till samhällen att se till att historiekunskaperna tillhandahålls och upprätthålls.

Naturligtvis får varje individ välja hur den vill vara som en del av mänskligheten. Det intressanta är att få veta hur många gånger vi kommer att behöva bränna handflatan vid spisplattan innan vi över huvud taget minns att den kan vara varm, om ni förstår vad jag menar.

USA, Europa, Brexit och Sverige                                                                                      Det är utan tvekan ett bakslag för EU-anhängare att Brexit får sin berättigade existens. Men det är en ganska komplex värld vi lever i och därför är det inte så enkelt att se det separat från allt annat som händer. USA har egentligen inga stora intressen i att EU utvecklas starkt eftersom dollarhegemonin i världen hotas av att Euron växer sig starkare. Tullavgifterna som USA:s president har annonserat mot stålindustrin i Europa skadar EU-länderna om än i olika grader och beroende av hur pass involverade länderna är i stålexporten. Vi skulle mycket väl kunna påstå att Storbritannien och USA gör tillfällig gemensam sak, men inte utan att det slår tillbaka. Det brukar vara så med dessa politiska spel.

Samtidigt har vi ett Europa som inte riktigt kan komma överens om flyktingpolitiken. De krigsdrabbade länderna i Mellanöstern skapar en enorm ström av människor som söker sig till bättre platser. Problemet är att dessa bättre platser inte alltid välkomnar dem. Och har ni tänkt på att detta också hände med Judarna under Hitlertyskland? Ja visst. Plötsligt är det högerextrema krafter som motsätter sig invandring. Varför det? Var det inte så att ett land som t. ex. Ungern, som idag bygger murar istället för broar, också utsattes för förtryck och tortyr under Andra Världskriget?

Det är så att för att kunna göra en sådan parallell analys av det som händer idag och det som hände då, behövs lite historiekunskap eller åtminstone översikt. Idag är muslimer i första hand, men också andra religiösa och politiska grupper utsatta för diskriminering, trakasserier och främlingsfientlighet. Jag törs knappt tänka på vad som skulle kunna hända.

Jag citerar gärna vad Jorge Capelán, en latinamerikansk-svensk journalist bosatt i Managua, Nicaragua, där han arbetar för Radio La Primerisima samt skriver för tidskriften Correo.

Det pågår en mycket farlig och aggressiv kampanj som i praktiken leder till att antirasismen först misstänkliggörs för att sedan kriminaliseras i den offentliga debatten i Sverige. America Vera-Zabala kallas för “extremvänster” av tongivande “experter” i “antiterrorism” bara för att hon reagerar mot islamofobin, det upprättas listor av antirasistiska akademiker, nynazistiska organisationer delar ut tusentals flygblad mot progressiva folkhögskolor som lyfter antirasistiska frågor, mm mm. Allt det i en tid då socialdemokratin verkar foga sig i de främlingsfientliga diskurserna medan omdömeslösa politiker som kallar sig vänster tar selfies med rasistiska kollegor. Det är dags att sätta stopp för drevet och markera att många människor motsätter sig såväl rasismen som dess främlingsfientliga och islamofoba yttringar.

Mycket bättre fångst i grumliga vatten                                                                     Den gemensamma saken som USA och Storbritannien gör, har sitt fokus inte bara på EU utan också på Ryssland och landets agerande i världsarenan. Alliansen med Kina, India, Iran och vänskapen med Syrien gör inte saken bättre varken för USA eller för britterna. Då finns det inget bättre än att göra gemensam sak och låta det som redan är komplicerat bli ännu mer komplicerat istället för att försöka få klarhet och informera sina medborgare om det som händer. Det ligger mycket bakom kulisserna och då är det frågan om vem som drar i kulisserna så att de hela tiden är stängda.

Även om det ofta är outgrundade skäl som bygger upp nyhetsflödet så sprids det samtidigt av en unisont agerande press som över hela västvärlden upprepar samma sak gång på gång tills man inte längre behöver gå tillbaka till en tillförlitlig källa för att “konstatera” att det är “sant”. Vi får ändå inte glömma de icke existerande massförstörelsevapen som startade Irak-kriget samt den efterföljande regelvidriga avrättningen av Saddam Hussein. Irak var då på väg att bryta bandet med Dollarn som valuta för att övergå till Euron. För att inte tala om vad laglösa Libyen är idag efter den också regelvidriga avrättningen av Moammar Gaddafi. Det var ett land där kvinnor kunde lämna sina slöjor, rösta, utbilda sig vilket var en del av den gröna revolutionen. Det var också ett land där en egen oberoende centralbank och egen guld understödd valuta höll på att utvecklas.

Medan jag skriver den här artikeln kommer det fram valresultaten från Ryssland där Putin har fått nästan 77% stöd och där Kommunistpartiet för första gången har fått så mycket som 12% av stödet och är därmed andra största partiet i Duman. Det senaste talar man inte så mycket om och framför allt analyserar inte varför. Det är klart att det inte finns intresse av att ens nämna att ett sådant parti fortfarande finns och dessutom växer. Men däremot finns det intresse att säga t.ex. som Margot Wallström gjorde så fort resultaten kom:

Det här valresultatet var väntat. Valkampanjen i Ryssland har varit riggad till president Putins fördel, med bland annat statlig kontroll över media och oppositionella som hindrats från att kandidera.

Det visar endast att man vill dansa samma dans som de övriga västmakterna dansar, det vill säga att ett stabilt Ryssland inte ska få finnas och därför är det också berättigat att lägga sig i landets angelägenheter. Sanktioner, konton som stängs, hot av alla sorter Det är uppenbart att man inte kan något om den ryska kulturen även om man påstår sig vara expert på det. Kan man fråga sig varför resultaten är som de är förutom att påstå att de var riggade? Kan det vara ett svar från det ryska folket som känner sig hotat av de västliga makterna? Jag tycker att det är det rätta svaret. Nej. Det verkar inte finnas något intresse av att lära känna kulturen heller och än mindre att försöka skapa harmoni i de politiska relationerna vilket gör det hela ännu mindre berättigat.

Det ryska folket vill ha ett fortsatt stabilt land och det finns nämligen ingen annan kandidat bland de övriga, som man i väst säger inte finns, som kan erbjuda landet den stabilitet som Putin hittills har gjort så varför skulle man välja något annat än just ett “Enat Ryssland”. Dessutom är en ny centralbank med en enad valuta på gång att utvecklas i regionen i samarbete med Kina. Det verkar vara en nål i ögat för både EU och USA.

Hur som helst talar siffrorna sitt eget språk. Så ser resultatet ut hittills (källa RT 180320 17:30):

Vladimir Putin 76.66%                 Pavel Grudinin 11.80%     
Vladimir Zhirinovsky 5.66%         Ksenia Sobchak 1.67%
Grigory Yavlinsky 1.04%             Boris Titov 0.76%         
Maxim Suraykin 0.68%                Sergey Baburin 0.65%  
Återigen säger jag att historielösheten härjar. Napoleon försökte, Hitler försökte och de kunde inte segra, så varför skulle det kunna gå nu? Vad jag menar är att vi inte ska lägga oss i vad vi inte har kännedom om. Hur dynastierna och imperierna har sett sina sista dagar verkar vi också ha glömt. Hur länge till kommer expansionen att pågå?
Läs gärna Perra J:s blogginlägg:
Och förresten kan vi ställa oss frågan hur det ligger till med medierna i Sverige. Var finns det alternativa medieutbudet idag? Vem eller vilka kontrollerar medieflödet? Vad får man säga och inte säga? Hur mycket får man säga emot utan att bli betraktad eller kallad för något obehagligt?
All ära till dem som “kom på” att “fake news” finns och måste bekämpas men vem är det som säger att en viss nyhet är falsk och vilka menar de är falska nyheter? Grumliga vatten ger bättre fångst, dvs förvirrade människor som inte kan sålla ut bland en ensidig och enorm djungel av nyheter och händelser låter dem som bestämmer göra det de behagar när de behagar.
Historien skrivs av vinnarna
Och därmed får vi oftast inte veta allt då förlorarna aldrig får möjlighet att framföra sina åsikter. Vinnare kan finnas i regelrätta krig men också inom ekonomin, politiken och så även finansvärlden. De tre sistnämnda är de mest aktuella idag, även om det fortfarande finns lågintensitets väpnade konflikter lite överallt i världen. Den historien ska också förtäljas. Det återstår fortfarande att se vem det är som kommer att svara för den penna som ska föreviga berättelsen.
Hur är det med oss vanliga människor? Hur mycket längre bort än näsan kan vi egentligen se? Hur mycket reflekterar vi över vad som händer, hur involverade vi är och vad vi kan göra åt det som händer? Vad är det som säger att endast det vi ser att vi har att välja mellan idag är allt vad som finns att välja emellan? Har vi blivit presenterade alternativen på riktigt eller har vi fått läsa vinnarnas berättelse och bara svalt den som den enda sanningen? Ja. Som ni ser är det en massa frågor som fortsätter att dyka upp under tiden jag skriver och dessa frågor är för mig fortfarande obesvarade eftersom det inte har funnits möjligheter att pröva vad alternativen kunde vara.
Kanske vi skulle kunna se tre decennier bakåt i tiden och tänka på Olof Palmes tid då alternativen tycktes florera då kunniga politiker, Palme inkluderad kunde visa att det kunde finnas andra vägar. Den historien tog tyvärr slut där. Sett till historien blev det en kort saga. Försjunken i dunkla halvförklaringar och många gånger rena lögner blev den historien också glömd. Och mordet är fortfarande inte avklarat. Varför? Är det meningen att vi ska glömma? Hur ska vi göra för att göra vårt minne så stort så att vi kan behålla och bli kvitt det som inte är klart än. Är sista ordet sagt i det avseendet? Jag skulle påstå att mycket beror på oss vanliga människor och hur mycket nyfikenheten kan ta över handen. Det är svårt att inte vara konformist i dessa tider då vi har i princip allt vad vi behöver och önskar oss. Perspektivet är som bortblåst.
Vill vi veta mer får vi fråga oss fram till svaren. Vill vi att våra barn ska kunna mer får vi kräva det och hjälpa till. Vi kan inte låta nästkommande generationer vara okunniga om sin egen historia. Bara så kan man förstå bättre vad som händer runt omkring oss i världen.
Jag säger inte att jag har sista ordet för det har jag absolut inte men jag menar att det saknas perspektiv i samhället, både vad gäller politik och framför allt undervisning och information. Det saknas också en journalistik som är kapabel att granska utifrån det historiska perspektivet och gräva fram egna slutsatser. Vi sänker skeppet i ett perspektivlöst och inte empatiskt hav av okunnighet om vi fortsätter samma väg. Vi saknar därmed också förmågan att säga ifrån då vi inte känner till något annat än det vi matas med dagligen.

Internationella kvinnodagen

Den här bilden har jag sett med texter på spanska och jag tog mig friheten att tolka texterna till svenska för att på det sättet publicera en hälsning till alla kämpande kvinnor i världen på deras dag, den 8 mars. Samtidigt kan jag inte sluta säga att varje dag är kvinnornas dag så som varje dag är kampens dag. Mycket att det som vi har fått under årtionden har vi fått tack vare kampen och nu håller det tyvärr på att tas tillbaka i många avseenden. Vi måste vara vaksamma och inte tro att vi har kommit så långt i utvecklingen att vi inte behöver kämpa mer för våra rättigheter. Vi måste se till att folk inte har satsat sina liv i onödan. Det finns mycket mer att ändra och mycket mer att hämta för att komma till ett riktigt rättvist samhälle, ett socialistiskt samhälle. Från var och en efter förmåga, till var och en efter behov. En ny människa är under utveckling.

EN KALLELSE TILL FÖRÄNDRING. Den 8 mars 1857 var hundratals New Yorks kvinnliga textilarbetare våldsamt förtryckta när de bestämde sig för att gå ut på gatorna och protestera mot de urusla arbetsförhållandena de arbetade under. Ett halvt århundrade efter, närmare bestämt den 25 mars 1905, omkom 129 kvinnliga textilarbetare i en mordbrand i New York medan de strejkade. De krävde 10 timmars arbetsdag, lediga söndagar och lika lön för lika arbete gentemot männen. Den här initiala rörelsen mynnade så småningom ut i att dessa krav började tas på allvar av de olika staterna och skyddslagar skrevs.
Tacksamhet till DEM!

Länge leve kvinnokampen!

Länge leve klasskampen!

Länge leve socialismen!

Vad kan “Putins nya vapen” vara, och vad kan det ha för effekt?

Den 4 mars skrev Lars Bern i sin blogg den här texten som jag tänkte re-blogga då det finns intressanta synpunkter som jag gärna skulle kalla för verklighets anknytna. Och hur kan det komma sig att det från USA:s håll heter att det hela är en bluff? Är det verkligen det? Varför försvarsretoriken då? Läs och begrunda!

Jag har länge förundrats over den självsäkerhet med vilken Rysslands president Putin agerat under senare år. Detta mot bakgrund av att dagens Ryssland faktiskt lägger långt mindre på sin militär än vad Sovjet gjorde på sin tid och att man har en militärbudget som är mindre än en tiondel av USA:s.

Den 1 mars fick vi förklaringen i slutet av Putins två timmar långa state of the uniontal där han presenterade ett halvdussin nya helt revolutionerande vapensystem som i ett slag ändrar den militära maktfördelningen i dagens värld.

Bakgrunden till det inträffade för oss tillbaka till det kalla krigets terrorbalans mellan Sovjet och USA och det Anti-Ballistic Missile (ABM) avtal som slöts 1972 mellan president Richard Nixon och Sovjets Leonid Brezjnev. Detta avtal som varit basen för internationell säkerhet i 30 år sades 2002 upp av president George W Bush. USA hade tidigare under Regans presidentperiod rubbat den känsliga terrorbalansen med ett försök att skapa en global försvarsköld mot ryska kärnvapenrobotar, det som gick under namnet stjärnornas krig. Det fick Sovjet att rusta ihjäl sig och kollapsa ekonomiskt. Stjärnornas krig var dock i stor utsträckning en lyckad bluff för att hetsa Sovjetledningen. Någon effektiv försvarsköld hade USA inte då.

Efter kommunismens fall och Sovjetunionens upplösning ändrades den geopolitiska spelplanen till en maktutövning där USA:s enorma krigsmakt helt dominerade. Under 90-talet föll Ryssland ihop som ett korthus och starka globala ekonomiska intressen kunde fritt härja i landet under den alkoholiserade president Jeltsins regeringsperiod. De i väst styrande globalisterna räknade kallt med att kunna inlemma ett råvarurikt och svagt Ryssland i sin unipolära världsordning.

Med Vladimir Putins tillträde som president 2000 började spelplanen att ändras. Putin är nationalist och visade tydligt att han hade som mål att återupprätta Ryssland till en global stormakt. Borta var dock Sovjetkommunismens tankar på en global världskommunistisk hegemoni. Putin började åter bygga upp en rysk krigsmakt ur spillrorna från den sönderrostande Röda Armén. Till en början försökte man i väst att fortsätta den rysslandspolitik som man fört under Jeltsintiden. Man insåg dock snart att detta inte skulle bli möjligt med Putin, så man började istället att gradvis motarbeta honom. Ett viktigt steg var uppsägningen av ABM-avtalet 2002 som av Putin tolkades som att USA avsåg att återuppta rustningsarbetet med en antimissilsköld. Därmed skulle terrorbalansen kunna sättas ur spel.

Västs avsikt var givetvis att uppsägningen skulle leda till en ny kapprustning, denna gång mot ett ekonomiskt sargat Ryssland. Man bröt samtidigt tidigare löften till den sista sovjetledaren Michail Gorbatjov om att inte expandera NATO. Man började istället en systematisk uppbyggnad av NATO genom att locka in en lång rad tidigare kommunistiska östländer runt den ryska gränsen i militäralliansen. Tanken var att bl.a. kunna placera ut det planerade missilförsvaret så nära inpå Ryssland att landets möjliga tid att reagera vid ett anfall blev minimal. En ytterst riskabel och aggressiv strategi. Det gällde för västs globalister att till varje pris återfå kontrollen över den ryska ekonomin med dess enorma råvaruresurser.

Putin stördes kraftigt av USA:s politik och tolkade planerna på ett antimissilförsvar som en signal till en ny kapprustning. Han är dock en ytterst logisk och smart ledare, så han insåg att han skulle vara chanslös om han återupptog den gamla kapprustningen. F.ö. behövde han Rysslands begränsade ekonomiska resurser för att återuppbygga ett välstånd för landets medborgare. Det gällde att hitta en alternativ strategi som Ryssland skulle ha råd med. Nu vet vi vad han valde.

Putins plan för att stoppa västs världsordning

Vid den 43:e säkerhetskonferensen i München 2007 höll Putin det dittills viktigaste geopolitiska anförandet under detta århundrade, där han slog ner på västs försök att skapa en unipolär värld baserad på USA/NATO:s krigsmakt. Han frågade … vad är en unipolär värld? Hur man än försöker försköna denna term, tillslut anknyter den till en typ av situation, nämligen en auktoritet, ett maktcentrum, ett center för beslutsfattande. Det är en värld i vilken det bara finns en härskare, en överhet. Och till slut är detta inte bara förkastligt för alla inom systemet, utan också för härskarmakten själv eftersom den förstör sig själv inifrån. Det borde varit uppenbart för alla att Putin hade satt som mål att sätta stopp för västvärldens högmodiga unipolära världsordning. Man underskattade honom och tog honom därför inte på allvar. USA:s vicepresident Dick Cheney hånade högmodigt Ryssland och liknade landet vid en bensinstation.

I höstas kom på ett högst oväntat sätt, en första antydan om vad som skulle komma från rysk sida. I början av november rapporterade franska strålskyddsinstitutet IRSN om ett begränsat mystiskt utsläpp av radioaktiva ämnet rutenium-106. Man misstänkte att det kommer från någon kärnkraftsolycka i Ryssland eller Kazakstan. Även i Sverige uppmättes strålningen. Förklaringen levererade Putin i sitt tal den 1 mars.

Den strategi Putin valde för att möta USA/NATO:s aggressiva konfrontation var helt enkelt att hitta ett sätt att runda missilskölden. Det bedömde man skulle bli det billigaste alternativet. Man har valt att utveckla en ny modern vapenteknologi som gör västs missilsköld värdelös. Det rör sig om ett halvdussin nya vapensystem som ni kan läsa om på nätet. Jag tolkar det Putin redovisade som att de nya vapensystemen bygger på två mycket uppseendeväckande tekniska genombrott. Ryssarna tog redan på 50-talet ledningen över USA när det gäller raketteknologi och den har man av allt att döma behållit. USA:s astronauter måste idag åka med ryska raketer för att ta sig till rymdstationen ISS. Det ryssarna nu tagit fram kan visa sig vara ett lika viktigt vapentekniskt genombrott som en gång atombomben var.

Ryssarna har lyckats utveckla en atomdriven liten raketmotor för kryssningsrobotar som ger dem praktiskt taget obegränsad räckvidd samt mycket hög hastighet och manövrerbarhet. Där hittar ni högst sannolikt förklaringen till utsläppen av radioaktiv rutenium-106. Ryssarna har helt enkelt provflugit sina raketer. Dessa raketers mycket höga hastighet över tio ggr ljudhastigheten gör att västs luftvärnsraketer inte har en chans, eftersom de är mycket långsammare. Man har av allt att döma även löst problemet med hur man skyddar raketerna mot värmealstringen vid hastigheter på uppåt tjugo ggr ljudhastigheten.

I globalisternas MSM försöker man krampaktigt spela ner betydelsen av denna nya vapenteknologi, men jag lovar er att generalerna i Pentagon just nu befinner sig i något som mest liknar paniktillstånd. Hela den stolta amerikanska flottan med sina hangarfartyg är en sittande anka för de här vapnen och plötsligt ligger hela USA inom enkelt räckhåll för flera nya typer av ryska atomvapen. Vapen som USA helt saknar försvar mot. Vid en krigskonfrontation med Ryssland måste man räkna med att hela hangarfartygsflottan slås ut direkt, den bygger på en militärstrategi från WWII. Till detta skall läggas att hela USA/NATO:s luftförsvarsstrategi har byggts upp runt en enda flygplanstyp – F35 – som av allt att döma är ett oerhört dyrbart fiasko. Orsaken är att man försökt skapa ett plan som skall klara all tänkbara behov, resultatet är en hopplöst dålig kompromiss. Vår egen JAS är ett långt bättre och mycket billigare plan. Ryssarna har på senare år utvecklat en rad ytterst sofistikerade och även långt billigare stridsflygplan.

Egentligen är hela USA:s enorma och dyrbara krigsmakt med sina hundratals baser och hangarfartygsflottor främst anpassad för att härska övar alla världens småstater som inte har resurser att bjuda motstånd. Orsaken till det är att de kretsar som styrt USA:s militärstrategi har varit globalister med en önskan att kunna försvara sina ekonomiska intressen mot nationella rörelser i olika länder. Det förmenta kriget mot terrorn på senare år har fått bli ursäkten. Att bomba tredskande smånationer till stenåldern har varit den amerikanska krigsmaskinens signum under efterkrigstiden. Ändå har de inte i det långa loppet lyckats vinna ett enda av alla krig de startat efter WWII.

Med denna bakgrund förstår jag nu den självsäkerhet med vilken Putin uppträtt på världsscenen sedan den oblodiga annekteringen av Krim. Minst ett av de nya vapensystemen är redan operativt. Med den nya vapentekniken i ryggen har han lugnt kunnat ingripa i Mellanöstern för att torpedera globalisternas försök att via sin skapade proxyarmé ISIS störta regimen i Damaskus som är Rysslands allierade. Den geopolitiska scenen är med ens helt ombytt och den unipolära världsordning som globalisterna drömt om är död. Världen har även blivit långt farligare vilket västs övermodiga utmaning av Ryssland har orsakat.

Sverige köper Patriot

I detta militärpolitiska läge har det svenska politiska etablissemanget med hela alliansen och halva socialdemokratin bestämt att vi skall söka skydd mot ryssen bakom den amerikanska skölden. Det kommer nog att visa sig vara det historiskt största militärstrategiska misstag som vårt land någonsin begått. Bl.a. vill man gå amerikanerna till mötes genom att för trettio miljarder kronor köpa deras omoderna luftvärnssystem Patriot från 80-talet, ett system som möjligen en gång kunde skjuta ner Saddams gamla Scud-missiler, men som är helt tandlöst mot ryssarnas nya hypersnabba kryssningsrobotar.

Sverige måste tänka om och återgå till vår snart tvåhundraåriga framgångsrika alliansfrihet och vända ryggen år USA/NATO som försatt världen i en absolut livsfarlig situation med sin aggressiva politik mot Ryssland och Kina. Vad vi behöver är ett försvar som kan hävda våra gränser och inte att dras in i den angloamerikanska globalismens fåfänga ambitioner att nå världsherravälde.

Lars Bern

En enkel hälsning

Salve kära läsare och hjärtevänenr!

Har kommit över några korta ord som en stor författare och folkens vän har skrivit och som en nära vän har publicerat inför Jul och Nyår som jag tar mig friheten att tolka efter bästa förmåga och publicera själv som en hälsning till er alla inför festligheterna.

Hoppas att det nya året möter er alla bättre än ni förväntar er och se till att göra av det det bästa möjliga både för er och era medmänniskor.

Hoppas vi är värda det desperata hoppet.

Hoppas vi är tappra nog att vara ensamma och har modet att våga vara tillsammans, eftersom det tjänar inget att ha en tand utanför munnen som inte heller ett finger utanför handen.

Hoppas vi kan vara olydiga varje gång vi får order som ärekränker vårt medvetande eller våldtar sig på vårt sunda förnuft.

Hoppas vi kan vara så pass envisa att fortsätta tro, mot alla bevis, att det mänskliga tillståndet är värt mödan eftersom vi har blivit felaktigt byggda men är ännu inte färdiga.

Hoppas vi är benägna att fortsätta gå vindarnas vägar trots fallen, förräderierna och nederlag eftersom historien fortsätter bort om oss själva och när hon säger adjö håller hon på att säga: vi ses snart.

Hoppas vi kan hålla vid liv övertygelsen att det är möjligt att vara både landsmän och samtida till alla dem som lever för rättvisan och skönheten, var de än är födda, vilken tid de än lever i eftersom det inte finns gränser i själens och tidens kartor.

Eduardo Galeano

Om Venezuela

Salve hjärtevänner och läsare!

Jag har följt den venezuelanska processen ganska nära och därför känns det angeläget att publicera den här texten som visserligen kommer från två spanjorer som i slutet kritiserar den spanska Staten och regeringen m.m. för sitt stöd mot Chavismen och Maduros regering. Jag tror att vi skulle ändå kunna göra det extensivt till många andra länder och regeringar som i likhet med vad Spanien har gjort i frågan, också dansar i samma takt.

Det är intressant att ställa sig frågan om varför det är en sådan tystnad just nu i Sverige och varför det inte diskuteras andra informationskällor eller för den delen vad USA:s säkerhetspolitiska åtgärdersplaner själva uttrycker i frågan. Är det obekvämt eller vill man också dansa samma dans? Eftersom vi vet alla att om man håller tyst så betyder det att man håller med. Det skulle vara pinsamt att hålla med Donald Trumps regering när man i många andra frågor har ställt sig helt emot. Eller är det en principiell fråga?

Jag föreslår att vi håller utkik över valresultatet nu på söndag och ser om det blir några sellektiva ord från våra politiska representanter och massmedierna överhuvudtaget. Läs och begrunda.

Venezuela och den parallella regeringen                                                                      En ny imperialistisk manöver tillsammans med Luis Almagros OAS

Av Eduardo Hernánadez och Antonio Navarro

(medlemmar i Forum mot det Imperialistiska Kriget och NATO)

Ur Latinamerikansk Resumé, 13 oktober 2017

OAS:s Generalsekreterare Luis Almagro Lemes

OAS:s Generalsekreterare Luis Almagro Lemes

Den här fredagen den 13:e oktober 2017 kommer Förenta Staterna tillsammans med Luis Almagro, Generalsekreterare för den amerikanska samarbetsorganisationen OAS, att presentera i organisationens huvudkvarter i Washington de första aktionerna riktade mot att konstituera en parallell regering i Venezuela.

Utgångspunkten är erkännandet av de domare som valdes av Venezuelas Nationalförsamling (AN), under ledning och godkännande av den före detta generalåklagaren Luisa Ortega. Dessa domare skulle kunna komma att bli ledare för en Högsta Domstol vars målsättningar skulle vara att upphäva den nyvalda Konstitutionella Nationalförsamlingen (ANC), att ställa presidenten Nicolás Maduro inför rätta och att nämna ett nytt Nationellt Väljarråd. Detta skulle de facto bli en ny statskupp i Venezuela. Det är viktigt att poängtera att Venezuelas Nationalförsamling (AN) trotsar i nuläget regeringen och att den före detta domaren Luisa Ortega är en rymling.

Denna extraordinära fars som motsätter sig den internationella rätten, den venezuelanska konstitutionen och Venezuelas lagar och institutioner ska äga rum två dagar före de regionala valen där oppositionella kandidater som accepterat giltigheten i processen är med och deltar.

Imperialistisk strategi fas 1

Den här aktionen har kommit till kännedom som ett steg i det ”fria” Venezuelas kamp för att störta regeringen. Det är dock möjligt att argumentera att den är med precision anpassad till USA:s strategiska interventionsplaner i Venezuela. Det sade generalen John F. Kelly i namnet av U.S. Southern Command (SouthCom) den 12 mars 2015. Det refererade till vad som senare, den 25 februari 2016 skulle bli dokumentet ”Operation Venezuela Freedom-2” undertecknad av amiralen Kurt Tidd (http://www.voltairenet.org/article191879.html) där alla detaljerade steg mot störtandet av regeringen Nicolás Maduro beskrevs. Agendan baserades på införandet av ett ”Icke Konventionellt Krig” med hjälp av utvecklingen och understödet av motståndarkrafter som skulle sätta igång och genomföra Förenta Staternas strategiska mål. Ett krig som presenteras som en intern konflikt och som försöker dölja den externa aggressionen som är imperialismens främsta benägenhet. Med tiden kan vi observera hur ”Freedom-2” har etablerat Venezuelas interventionsplan.

Före det här dokumentet signalerades för de generella linjerna att följas av den nordamerikanska administrationen:

-”Internationell isolering och diskvalificering som demokratiskt system”.

-”Generering av ett adekvat politiskt och socialt klimat som berättigar applikationen av OAS:s Demokratistadga”.

-”Placera i agendan den humanitära krisens premiss som tillåter en intervention med hjälp av multilaterala organ, därmed OAS inkluderat”.

Och tillägger: ”…vår lägliga intervention har tillåtit teckna en väg för en snabb utgång av regimen”.

Det blir klart här att USA flagrant våldför sig på icke-inblandnings princip etablerad i Förenta Nationernas stadga.

Imperialistisk strategi fas 2

Under fas 2 i dokumentet skrivs: ”med avskärmning och strypning under fokus, har vi också kommit överens med de närmast medverkande i MUD (Demokratiska Föreningsbordet) att utnyttja Nationalförsamlingen som gripverktyg för att försvåra regerandet”. ”Också på det politiska planet måste vi insistera i att forma en övergångs regering efter den aktuella regeringens avgång och de åtgärder som ska tas efter regimens störtande, inklusive utformning av en interim regering”.

Och det fortsätter: ”vi måste älta med applikationen av OAS:s Demokratistadga som avtalat med Generalsekreterare Luis Almagro Lemes”.

Dokumentet ”Freedom-2” instruerar precis: verkställande av Nationalförsamlingen, utformning av en övergångsregering och maskopi med OAS:s Generalsekreterare. Dessa instruktioner vittnar om USA:s aggressionsstrategi i Venezuela och biståndet från MUD och OAS:s sekreterare.

Fasbyte

Den 30 juli upplöstes ett långt slag som hade sin slutgiltiga fas mellan april och juli. Under denna period ägde många våldsaktioner rum med beväpnade gruppers agerande, mord och terrorattacker mot institutioner samt försök att bryta enigheten inom den nationella armén. Målet var att förhindra genomförandet av valet till ANC. Regeringens mål var däremot att försöka mildra det ekonomiska krigets effekter och stå upp mot våldsvågen genom att kalla till allmänna val till en ny Konstituerande Nationalförsamling.

Valet var en klar seger för Chavismen och ett ordentligt nedslag för oppositionens strategi och i förlängningen också för imperialismens strategi. Från och med det ögonblicket stod det klart att det inte skulle vara lätt att störta den bolivarianska regeringen med oppositionens hjälp och biståndet från utlandet; dokumentets slagord var tills nu: ”…vi kommer inte att ta på oss kostnaden för en militär intervention i Venezuela utan vi kommer att utnyttja alla möjliga medel för att oppositionen ska implementera de krafter som behövs för att bli av med Maduro”.

Imperialistisk strategi fas 3

Från och med den 30:e var det nödvändigt att intervenera från utlandet för att störta chavismen och därför sattes maskineriet igång vid samma ögonblick för att ge täckning till en sådan operation. Som ”Freedom-2” bekräftar ”får det speciell vikt nu att positionera idéen att Venezuela nu går in i en etapp av HUMANITÄR KRIS som beror på brist på livsmedel, vatten och mediciner och att därför måste vi fortsätta med behandlingen av scenariot där Venezuela är ’nära kollaps och implosion’ för att kunna kräva från det internationella samfundet en humanitär intervention för att bevara fred och liv”.

Och fortsätter:”…bygga upp allianser med andra länder som befinner sig inom räckvidd för U.S. Southern Command”, ”…behålla propagandaoffensiven för att befrämja ett klimat av misstro, anstifta rädslan och göra situationen ohållbar för regeringen”, ”…på det här sättet räknar vi med en solid bas för vår säkerhet och ekonomiska intressen samt våra politiska värderingar”. ”Vi kan inte lämna åt sidan de uppoffringar som vi hittills har gjort för att anknyta Maduros regering till korruption och pengatvätt”.

Men det här kriget, trots att det är betraktat som ”Icke-Konventionellt”, inkluderar den militära aktionen: ”vi måste behålla den elektroniska övervakningen över det här inflyttandeområdet, framför allt på atlantsidan, genom fortsatta överflygningar med RC-135 COMBAT utrustade med elektroniska system som nyligen har låtit oss samla information, genskjuta och stoppa telekommunikationerna såväl från regeringen som från militären”.

Den spanska statens roll

Den spanska regeringen, majoriteten av parlamentet och senaten, ett antal offentliga organisationer, politiska partier, fackföreningar, privata och offentliga massmedier och kulturindustrin har ställt sig i linje med ”Freedom-2”-doktrinen. De har ovillkorligt stöttat oppositionskrafterna som påpekas i dokumentet: ”Med de politiska faktorerna från MUD har vi kommit överens om en gemensam agenda som innehåller ett abrupt scenario som kan kombinera gatuaktioner och en kontrollerad användning av beväpnat våld”. De som har både hejat och lett dessa aktioner har betraktats som frihetens hjältar och de som har blivit fängslade som politiska fångar av den spanska Staten.

Den nya politiska strategin av direkt intervention kräver ett större internationellt stöd. Trots att det är uppenbart att den förespråkade institutionaliseringen av en parallell regering är olaglig, kommer den spanska Staten tillsammans med institutionerna och massmedierna att helt ställa sig bakom den. De kommer att vara en del av aggressionsplanen som kommer att kosta det venezuelanska folket mycket blod och ett fruktansvärt lidande. Bara en stor medborgarrörelse skulle kunna stoppa det spanska stödet till det här kriget.

__________________________________________________________

Och jag tycker att den sista raden i texten borde vara giltig i alla länder som befinner sig i den situationen. Alltså är det bara de stora massorna som kan ge sig ut och stoppa alla sorters politiska och militära intrång i andra länders angelägenheter.

“Den rika makteliten gömmer undan 1300 miljarder kronor från svenskarna”

Salve hjärtevänner och läsare!
I Aktuellt Fokus’ ledare har jag idag läst följande text skriven av Kim Fredriksson,
kim.fredriksson@aktuelltfokus.se. Läs och begrunda!

Att den rika makteliten urholkar Sverige på resurser är känt sedan tidigare. Exakt hur mycket de gömmer undan för svenskarna är det däremot få som känner till. Enligt nationalekonomen Daniel Waldenström kan röra sig om så mycket som 1300 miljarder. Vilket kan jämföras med Utgifterna för staten 2016 som beräknas landa på drygt 933,9 miljarder.


Den enorma siffran omnämndes så sent som i oktober i år i tidningen Dagens ETC. I artikeln framkommer det att den svenska nationalekonomen bland annat hänvisar till den franska ekonomen Gabriel Zucman och dennes beräkningar om den europeiska skatteflykten. Enligt Gabriel Zucman ska omkring 12 procent av Europas hushåll bedriva aktiv skatteflykt. Något som artikelförfattaren även slog fast i artikeln: ”Givet att andelen är densamma i Sverige landar vi på drygt 1 300 miljarder, vilket med en femprocentig årlig avkastning innebär 65 miljarder i oredovisade inkomster och drygt 20 miljarder kronor om året bara i utebliven kapitalinkomstskatt. Hur mycket svenska storföretag trixar till sig genom att flytta vinster och utnyttja skumma låneupplägg vet ingen. Oavsett hur man räknar verkar dock Skatteverket missa lejonparten.”

Sverige skiljer sig däremot från merparten av Europas länder på framförallt två punkter. Dels anses Sverige vara ett rikt land. Vissa internationella mätningar har pekat ut Sverige som världens femte rikaste land på jorden. Men det finns också en annan sida av myntet. Även om den minoritet som kallas för makteliten tjänar enorma summor pengar så är majoriteten av svenskarna skuldsatt. Svenskarna har faktiskt inte det speciellt fett om man säger som så. Inte om man ser till vilken riktning välfärden har vandrat de senaste åren.

Dagens ETC:s artikel publicerades den 10 oktober 2015 av journalisten Kent Werne. Sedan dess har världens största läcka kring ett skatteparadis börjat spridas av kapitalmedierna världen över. Till och med fria nyhetssajter som Aktuellt Fokus har hakat på nyheten. Men till skillnad från kapitalmedia har fria medier inte tillgång till det enorma register som avslöjar de skyldiga. Kapitalmedia har avslöjat en del. Bland de mest kända återfinns franska Front National och Islands statsminister. Även banden till Rysslands president Putin har publicerats i stora tidningar.

Det som är mest intressant kring Panama Papers skandalen borde däremot vara de namn som kapitalmedia låter bli att publicera. Vilka är de och varför vill massmediejättarna inte publicera dessa namn? Svaret borde vara rätt givet. Med största sannolikhet figurerar mediemogulerna själva i samma register som sina affärsbekanta som annonserar i deras kapitalstyrda medier. Kalla mig konspiratorisk men jag tror faktiskt att svågerpolitik är extremt vanligt bland de snuskigt rika. Det är ju så det fungerar i verkligheten.

Det kanske finns en anledning till att Bonnérmedia inte har vänt ut och in IK Invests mindre smickrande företag Carema fullt ut. Ett företag som tvingades byta namn till Vardaga efter att ha blivit förknippade med för mycket vanvård av äldre. Anledningen kanske ligger i att Carl-Johan Bonnier är god vän med IK Invests ägare Björn Savén som äger IK Invest. Samma Savén som tjänar drygt en miljard om året på svenska skattepengar. Allt tack vare maktelitens politiker som håller upp dörren för vinster i välfärden. Carl-Johan Bonnier och Björn Savén har suttit i styrelsen för Stockholm School of Economics Advisory Board sedan 2009 – Man behöver inte vara speciellt konspiratoriskt lagd för att förstå hur saker fungerar i maktens korridorer.

Sådan är kapitalismen. Vi ska inte vara förvånade över att kapitalister agerar som kapitalister och gömmer undan folkets resurser. Det ligger nämligen i kapitalismens natur att göra precis allt för maximal utdelning – att deras egna befolkningar får betala för deras lyxliv skiter de i. Samtidigt njuter de av de fördelar som välfärdssamhället bär med sig. Parasiter är vad de är.

1300 miljarder. Det är en sinnessjukt hög siffra. Men det finns anledning till att anta att plundringen är sjukare än så. Risken är att det bara är toppen av ett isberg. Det finns nämligen fler skatteparadis än Panama. Kapitalisterna har flera val att välja mellan. De rikaste procenten placerar resurserna i flera olika skatteparadis – allt för att slippa göra rätt för sig.

Det finns inga ursäkter för den resursplundring som sker. Människor dör på grund av personalbrist inom vården. Äldre människors kissblöjor vägs för att spara in pengar inom äldrevården. Hemlösheten stiger. Svensk järnväg hade behövts rustas upp från norr till söder. Klimatomställningar och skydd inför framtidens höjda vattennivåer hade behövts för flera år sedan. Hade makteliten gjort rätt för sig hade den bistra verkligheten inte behövt vara ett faktum.

Dumma svenskar kallar de oss. De anser att svenska folket är idioter. När Nordeas ordförande Björn Wahlroos förklarade sin syn på maktelitens affärsidé sade han det rakt ut. ”Finanssektorn handlar om att flytta pengar från de 80 procent av mänskligheten som är finansiella idioter till de 20 procent som har idéer”. Med Wahlroos citat i åtanke är det så uppenbart vad maktens system vilar på. Utsugning och folkförakt.

Sett till resursfördelningarna i Sverige talar Björn Wahlroos om de 20 procent av befolkningen som äger 87 procent av Sveriges samlade resurser. Siffror som är framtagna av SCB och United Minds. Det är dessa 20 procent av befolkningen som Nordea och andra storbanker mer än gärna hjälper att bli än rikare genom att blåsa svenskarna på pengar som hade kunnat rusta upp vårt land.

Att vissa politiska krafter är tysta om Panama Papers-skandalen säger en hel del. De förstår mycket väl att om de väljer att tala om vad den rika femtedelen kostar vårt land och hur mycket pengar resursplundrarna gömmer undan så kommer folket vilja se förändring – vilket kräver en annan politik än den de står för. Dessa politiska krafter är livrädda för siffror som 1300 miljarder kronor. Detta eftersom de själva har öppnat upp dörrar för exakt samma maktelit. Dessa krafter vill hellre tala om flyktingar och splittra upp arbetarklassen så att en stark arbetarrörelse inte kan hindra utsugningen av vårt land. För tro mig, den går att hindra. Det är bara det att den politiska åttaklövern i riksdagen inte vill genomföra de förändringar som krävs.

Ska svenskarna kunna försvara sig mot plundrarna behövs det nämligen så mycket mer än bara straffskatt, åtal och reformer som vissa vänsterpartier föreslår. Det behövs en demokratiseringsvåg där ekonomin och makten tas tillbaka av folket. Demokratisk ekonomi är nämligen ingen utopi eller något speciellt konstigt. Det handlar om samverkan, självförsörjning och självständighet. Att utgå från folkets behov utifrån samhällets förmåga. Men också att inse att den kortsiktiga marknadsekonomin är skadlig om man vill ha ett samhälle som blickar längre än vad näsan räcker. Långsiktighet och ansvar är alltid att föredra framför kortsiktighet om man vill bygga ett hållbart samhälle. En omöjlighet om man samtidigt vill behålla statens nuvarande styrelseskick.

_________________________________________

Ja. Visst är det näst in till äckligt att läsa det här. Hur länge till ska vi, det vanliga folket tillåta detta hända utan att agera och reagera. En sak verkar vara rätt så säker. Det är att vi får veta det som de vill att vi ska veta och därför kommer inte några namn fram. Så länge vi bara får en sida av myntet så kommer vi aldrig att kunna vad som gömmer sig på andra sidan. Nu har detta hänt i alldeles för lång tid och det börjar bli dags att vakna upp och säga vårt. Hur länge till ska dessa ofantligt rika människor fortsätta berika sig på de fattigastes bekostnad. Vem ska kunna konsumera det som produceras om det inte finns medel att handla? Är de så kortsiktiga i sina planer att de inte har märkt vad som är på gång? Vad ska vi göra åt detta? Hur gör vi för att kunna få fram den demokratiska ekonomi som krävs till att börja med?

 

Facebook Iconfacebook like buttonYouTube IconSubscribe on YouTubeTwitter Icontwitter follow buttonVisit Our Blog