web analytics

De undangömda sanningarna om kriget i Ukraina

En presentation av artikel författaren.

Jacques Baud var generalstabsöverste för den schweiziska strategiska underrättelsetjänsten. Hans akademiska bakgrund inkluderar studier i statsvetenskap och ekonometri. Baud är expert på kemiska vapen och kärnvapen, och var på plats i Sudan och Demokratiska republiken Kongo, så även i underrättelserummen för FN i New York och för Nato i Bryssel. ”Encyclopédie du Renseignement et des Services Secrets” är bland hans första publikationer. Baud utbildades i den amerikanska och brittiska underrättelsetjänsten, och är specialist på öst länderna och har tjänstgjort som policychef för FN:s fredsoperationer. Som FN:s juridiska expert på lagen och säkerhetsinstitutionerna, designade och ledde han den första flerdimensionella FN underrättelseenheten i Sudan. Baud har arbetat för Afrikanska unionen och var i 5 år ansvarig för kampen inom Nato, mot spridningen av handeldvapen. Jacques Baud var involverad i diskussioner med de högsta ryska militärerna och underrättelsetjänsten strax efter Sovjetunionens upplösning. 2014 följde Jacques Baud den ukrainska krisen inom Nato, och deltog senare i program för att hjälpa Ukraina.

Jacques Baud är författare till flera böcker om underrättelsetjänst, krig och terrorism, särskilt Le Détournement utgiven av SIGEST, Gouverner par les fake news, L’affaire Navalny. Hans senaste bok är Poutine, maître du jeu? utgiven av Max Milo.

Dr. Gabriel Galice är en fransk ekonom och statsvetare bosatt i Schweiz. Han är ordförande för Geneva International Peace Research Institute (GIPRI) och recensent på Swiss Standpoint. Ur hans recension i Swiss Standpoint av Jaques Baud’s ”Internationella konflikter: 30 år av falska nyheter utnyttjade av västländer” saxar jag följande:

”Baud granskar krigsscenarierna, öppna eller odeklarerade, våra och våra ledares missöden och de servila journalisternas lögner. Den här boken andas intelligens och integritet, den är en gruva av information, korrigeringar av falska nyheter och en inbjudan att reflektera, och att se världen i all dess komplexitet.”

Andra artiklar av Jacques Baud översatta till svenska är: ”Den militära situationen i Ukraina” från 2022-04-01 och ”Den militära situationen i Ukraina – en uppdatering” från 2022-04-11, och en intervju från 2022-07-20 ”Ukraina: vapen eller fred? Ett samtal med Jacques Baud

____________________________________

De undangömda sanningarna om kriget i Ukraina

”De kulturella och historiska inslag som bestämmer relationerna mellan Ryssland och Ukraina är viktiga. De två länderna har en lång, rik, mångsidig och händelserik historia tillsammans.

Detta skulle vara väsentligt om den kris vi upplever i dag var förankrad i historien, den är dock en produkt av nuet. Kriget vi ser idag kommer inte från vår farfars föräldrar, våra morföräldrar eller ens våra föräldrar. Det kommer från oss. Vi skapade den här krisen. Vi skapade varje del och varje mekanism. Vi har bara nyttjat den existerande dynamiken och utnyttjat Ukraina för att uppfylla den gamla drömmen att försöka störta Ryssland. Att Chrystia Freeland, Antony Blinken, Victoria Nuland och Olaf Scholz farfäder hade den drömmen, det inser vi.

Hur vi förstår kriser är avgörande för hur vi löser dem. Att fuska med fakta leder till katastrof. Det är detta som händer i Ukraina och i det här fallet är antalet problem så stort att vi inte kommer att kunna diskutera dem alla här. Låt mig bara rikta fokus på några av dem.

Gav James Baker 1990 löften till Mikhail Gorbatjov om att begränsa Natos expansion österut?

År 2021 uttalade sig Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg och sa att ”det aldrig gavs något löfte om att Nato inte skulle expandera österut efter Berlinmurens fall.” Detta påstående är fortfarande en utbredd uppfattning bland självutnämnda experter på Ryssland, som förklarar det med att det inte fanns några löften eftersom det inte fanns något fördrag eller något skriftligt avtal. Detta argument använder förenklingen för att falsifiera verkligheten.

Det är sant att det inte finns några fördrag eller beslut från Nordatlantiska rådet (NAC) som innehåller sådana löften. Men det betyder inte att de inte formulerades, inte heller att den formuleringen skedde i nonchalans!

Idag har vi känslan av att Sovjetunionen, efter att ha ”förlorat det kalla kriget”, inte hade något att säga till om i den europeiska säkerhetsutvecklingen. Det är inte heller sant. Som vinnare av andra världskriget hade Sovjetunionen en de jure vetorätt över den tyska återföreningen. Med andra ord, västländerna var tvungna att skapa en överenskommelse, i utbyte mot återföreningen krävde Gorbatjov ett åtagande om att Nato inte skulle utvidgas. Man bör inte glömma bort att Sovjetunionen fortfarande existerade 1990, och att det ännu inte var frågan om att avveckla den, vilket folkomröstningen i mars 1991 skulle visa. Sovjetunionen var därför inte i en svag position och kunde ha förhindrat återföreningen.

Detta bekräftades av Tysklands utrikesminister Hans-Dietrich Genscher, i Tutzing (Bayern) den 31 januari 1990, vilket rapporterades i ett telegram från USA:s ambassad i Bonn:

”Genscher varnade dock för att varje försök att expandera [NATO:s] militära räckvidd till den tyska demokratiska republiken (DDR) skulle blockera den tyska återföreningen.”

Den tyska återföreningen medförde två stora konsekvenser för Sovjetunionen, dels tillbakadragandet av gruppen av sovjetiska styrkor i Tyskland (GSFG), vilket var den mäktigaste och modernaste kontingenten utanför dess territorium, därmed skulle också en betydande del av dess skyddande ”glacis” försvinna. Med andra ord varje manöver skulle ske på bekostnad av Sovjetunionens säkerhet. Det är därför Genscher sa:

… Förändringarna i Östeuropa och den tyska återföreningsprocessen bör inte ”undergräva sovjetiska säkerhetsintressen.” Därför bör Nato utesluta en ”expansion av sitt territorium österut, det vill säga för att komma närmare de sovjetiska gränserna.”

Michail Gorbatjov diskuterar Tysklands återförening med Hans-Dietrich Genscher och Helmut Kohl i Ryssland, 15 juli 1990. Foto: Bundesbildstelle / Presseund Informationsamt der Bundesregierung.

I detta skede var Warszawapakten fortfarande i kraft och Nato-doktrinen var oförändrad. Därför uttryckte Mikhail Gorbatjov mycket snart sin legitima oro för Sovjetunionens nationella säkerhet. Det var detta som fick James Baker, den amerikanske utrikesministern, att omedelbart inleda diskussioner med honom. För att blidka Gorbatjovs oro, förklarade Baker den 9 februari 1990:

Inte bara för Sovjetunionen utan även för andra europeiska länder är det viktigt att ha garantier för, att om USA bibehåller sin närvaro i Tyskland inom ramen för Nato, så kommer inte en tum av Natos nuvarande militära jurisdiktion att spridas österut.

Löften gjordes således helt enkelt för att västvärlden inte hade något alternativ till att få Sovjetunionens godkännande; och utan löften skulle Tyskland inte ha återförenats.

Gorbatjov accepterade den tyska återföreningen endast för att han hade fått dessa försäkringar från president George H.W. Bush och James Baker, förbundskansler Helmut Kohl och hans utrikesminister Hans-Dietrich Genscher, Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher, hennes efterträdare John Major och deras utrikesminister Douglas Hurd, president François Mitterrand, men också från CIA-chefen Robert Gates och Manfred Wörner, den dåvarande Nato generalsekreteraren.

Helmut Kohl, Hans-Dietrich Genscher och Mikhail Gorbatjov 1990

I ett tal i Bryssel den 17 maj 1990, förklarade Natos generalsekreterare Manfred Wörner sålunda:

Det faktum att vi är beredda att inte sätta in en Nato-armé utanför tyskt territorium ger Sovjetunionen en solid säkerhetsgaranti.

I februari 2022 avslöjade Joshua Shifrinson, en amerikansk politisk analytiker i den tyska tidskriften Der Spiegel ett av klassificerat HEMLIGT dokument från den 6 mars 1991, nedskrivet efter ett möte mellan de politiska direktörerna för utrikesministerierna i USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland, där den tyska representanten Jürgen Chrobog säger:

Vi gjorde det klart i 2+4 förhandlingarna att vi inte skulle expandera Nato bortom Elbe. Därför kan vi inte erbjuda Nato-medlemskap till Polen och de andra.

Representanterna för de andra länderna accepterade också idén att inte erbjuda Nato-medlemskap till de andra östeuropeiska länderna.
Skriftligt nedtecknat eller inte så fanns det en ”deal”, helt enkelt därför att en ”deal” var oundviklig. I internationell rätt är ett ”löfte” en giltig ensidig handling som måste respekteras (”promissio est servanda”). De som förnekar detta idag är helt enkelt individer som inte vet värdet av ett givet ord.

Bortsåg Vladimir Putin från Budapest (1994) Memorandumet

Vid Münchens säkerhetsforum i februari 2022, hänvisade Volodymyr Zelensky till Budapest Memorandumet från 1994, när han hotade med att återigen bli en kärnvapenmakt. Det är dock högst osannolikt att Ukraina kommer att bli en kärnvapenmakt igen, och inte heller kommer de andra kärnvapenmakterna att tillåta det, både Zelenskij och Putin vet detta.

Faktum är att Zelenskij inte använder detta memorandum för att skaffa kärnvapen, utan för att få tillbaka Krim, eftersom ukrainarna ser Rysslands annektering av Krim som ett brott mot Budapest fördraget. I grund och botten försöker Zelensky hålla västländer som gisslan i frågan. För att förstå hur, måste vi gå tillbaka till händelser och fakta som opportunistiskt ”glömts bort” av våra historiker [och medier].

Den 20 januari 1991 – före Ukrainas självständighet – erbjöds Krim-borna att välja mellan två alternativ i en folkomröstning: 1. Att stanna kvar under Kiev eller: 2. Att återvända till situationen före 1954 och administreras av Moskva. Frågan som ställdes på valsedeln var:

”Är du för återupprättandet av den autonoma socialistiska sovjetrepubliken Krim som en subjekt av Sovjetunionen och medlem av unionsfördraget?”

Detta var den första folkomröstningen om autonomi i Sovjetunionen, och 93,6 % av Krimborna gick med på att ansluta sig till Moskva. Den autonoma sovjetiska socialistiska republiken Krim (ASSR Crimea), som avskaffades 1945, återupprättades således den 12 februari 1991 av den ukrainska SSR:s högsta sovjet.

Den 17 mars organiserade Moskva en folkomröstning för upprätthållandet av Sovjetunionen, som skulle accepteras av Ukraina, vilket indirekt bekräftade Krimbornas beslut. I detta skede var Krim under kontroll av Moskva och inte av Kiev, detta medan Ukraina ännu inte var självständigt. När Ukraina organiserade sin egen folkomröstning för självständighet, blev Krimbornas deltagande svagt, eftersom de inte kände att frågan rörde dem längre.

Ukraina blev självständigt sex månader efter Krim, och efter att den senare hade proklamerat sin suveränitet den 4 september. Den 26 februari 1992 utropade Krims parlament ”Republiken Krim” med den ukrainska regeringens samtycke, vilket gav den status som en självstyrande republik. Den 5 maj 1992 förklarade Krim sin självständighet och antog en konstitution.
I Staden Sevastopol – som förvaltats direkt av Moskva i det kommunistiska systemet – uppstod en liknande situation, efter att utanför all laglighet ha integrerats i Ukraina 1991. De följande åren präglades av en dragkamp mellan Simferopol och Kiev, som ville behålla Krim under sin kontroll.

Biden och Poroshenko 1994 i Budapest

Genom att underteckna Budapest-memorandumet 1994, överlämnade Ukraina sina kärnvapen från fd Sovjetunionen – vilka fanns kvar på dess territorium – i utbyte mot ”Ukrainas säkerhet, oberoende och territoriella integritet.”

I detta skede ansåg Krim att det – de jure – inte längre var en del av Ukraina och därför inte berördes av detta fördrag. På Ukraina sidan kände sig Kiev regeringen stärkt av promemorian. Detta är anledningen till att Ukraina den 17 mars 1995 med tvång avskaffade Krim konstitutionen. Ukraina sände sina specialstyrkor för att störta Krims president Jurij Mechkov och annekterade de facto Republiken Krim, vilket utlöste folkliga demonstrationer för att ansluta Krim till Ryssland. En händelse som knappast rapporterats av de västerländska medierna.

Efter detta styrdes Krim på ett auktoritärt sätt genom presidentdekret från Kiev. Denna situation ledde till att Krims parlament i oktober 1995 formulerade en ny konstitution, vilken återupprättade den autonoma republiken Krim. Denna nya konstitution ratificerades av Krims parlament den 21 oktober 1998 och bekräftades av det ukrainska parlamentet den 23 december 1998. Dessa händelser och den rysktalande minoritetens oro ledde till ett vänskapsfördrag mellan Ukraina och Ryssland den 31 maj 1997. I fördraget inkluderade Ukraina principen om gränsernas okränkbarhet, i utbyte – och detta är mycket viktigt – som en garanti för ”skyddet av den etniska, kulturella, språkliga och religiösa originaliteten hos de nationella minoriteterna på deras territorium.”

Resultatet av statskuppen den 23 februari 2014, var inte bara de nya myndigheterna i Kiev – vilka definitivt inte hade någon konstitutionell grund och som inte var folkvalda – utan också upphävandet Kivalov-Kolesnichenko lagen från 2012 om de officiella språken. Därmed respekterade Ukraina inte längre garantin från 1997 års fördrag. Krimborna gick därför ut på gatorna för att kräva ett ”återvändande” till Ryssland som de redan hade fått 30 år tidigare.

FN karta över Krim 2014

Under en presskonferens om situationen i Ukraina den 4 mars [2014], frågade en journalist Vladimir Putin: ”Hur ser du på Krims framtid? Överväger du möjligheten att det ansluter sig till Ryssland?” han svarade:

”Nej, vi överväger inte det. Generellt sett anser jag att endast invånarna i ett givet land, som är fria att bestämma och som är säkra, kan och bör avgöra sin framtid. Om denna rätt har beviljats albanerna i Kosovo, om detta har möjliggjorts i många delar av världen, så utesluter ingen nationernas rätt till självbestämmande, som så vitt jag vet är fastställd i flera FN-dokument. Men vi kommer inte på något sätt att provocera fram ett sådant beslut och kommer inte att uppmuntra sådana känslor.”

Den 6 mars beslutade Krims parlament att hålla en folkomröstning för att välja mellan att stanna kvar i Ukraina eller begära en anslutning till Moskva. Det var efter denna omröstning som myndigheterna på Krim bad Moskva om att anslutas till Ryssland.

Med denna folkomröstning hade Krim bara återfått den status som det redan lagligen hade fått strax före Ukrainas självständighet. Detta förklarar varför de förnyade sin begäran om att bli knutna till Moskva, på samma sätt som i januari 1991.
Dessutom hade the Status of Force Agreement (SOFA) mellan Ukraina och Ryssland som reglerade stationeringen av trupper på Krim och Sevastopol förnyats 2010 och skulle gälla till 2042. Ryssland hade därför ingen särskild anledning att göra anspråk på territoriet. Befolkningen på Krim, som legitimt kände sig förrådda av Kievs regering, tog tillfället i akt att hävda sina rättigheter.

Den tyska ambassadören i Kiev Anka Feldhusen, skapade problem genom att den 19 februari 2022 förklara på tv-kanalen Ukraine 24 att Budapest Memorandumet inte var juridiskt bindande, detta är för övrigt också den amerikanska ståndpunkten, vilket framgår av uttalandet på webbplatsen för den amerikanska ambassaden i Minsk.

Hela det västerländska narrativet om ”annekteringen” av Krim är baserad på en omskrivning av historien och en mörkläggning av folkomröstningen 1991, vilken existerade och var fullt giltig. Budapestmemorandumet från 1994 är fortfarande omfattande citerat sedan februari 2022, men det västerländska narrativet ignorerar helt enkelt vänskapsavtalet från 1997, vilket är orsaken till missnöjet hos de rysktalande ukrainska medborgarna.

Är den ukrainska regeringen legitim?

Ryssarna ser fortfarande på regimbytet som skedde 2014 som illegitimt, eftersom det inte gjordes genom en konstitutionell process och utan något stöd från en stor del av den ukrainska befolkningen.

Verkhovna Rada under kuppen

Maidanrevolutionen kan delas upp i flera sekvenser med olika aktörer. Idag försöker de som drivs av hat mot Ryssland att slå samman dessa olika sekvenser till en enda ”demokratisk impuls”: Ett sätt att giltig förklara de brott som begåtts av Ukraina och dess nynazistiska fanatiker.

Till en början samlades befolkningen på gatorna i Kiev, besvikna över regeringens beslut att skjuta upp undertecknandet av fördraget med EU. Det var inte regimbyte som låg i luften. Det var helt enkelt ett uttryck för missnöje.

Tvärtemot vad väst påstår var Ukraina redan då djupt splittrat i frågan om närmande till Europa. En undersökning som genomfördes i november 2013, av Kyiv International Institute of Sociology (KIIS), visar att Ukraina delades nästan exakt ”50/50” mellan de som förespråkade ett avtal med Europeiska unionen och de som förespråkade en tullunion med Ryssland. I södra och östra Ukraina var industrin starkt kopplad till Ryssland och arbetarna fruktade att ett avtal som uteslöt Ryssland skulle döda deras jobb. Det är vad som till slut också hände, i själva verket var målet redan i detta skede att försöka isolera Ryssland.

Presidentvalet 2010

I Washington Post noterade Ronald Reagans nationella säkerhetsrådgivare Henry Kissinger, att Europeiska unionen ”hjälpte till att förvandla en förhandling till en kris.”

Det som sedan hände involverade ultranationalistiska och nynazistiska grupper, vilka kom från den västra delen av landet. Våldsamheter utbröt och efter att ha skrivit på ett avtal med upprorsmakarna om nyval drog sig regeringen tillbaka.
Men detta glömdes snabbt bort.

Det var inget mindre än en statskupp, ledd av USA med stöd av Europeiska unionen, genomförd utan någon rättslig grund, mot en regering vars val hade kvalificerats av OSSE som ”transparent och ärligt” efter att ha ”erbjudit en imponerande demonstration av demokrati.” George Friedman president för den amerikanska geopolitiska underrättelseplattformen STRATFOR, sa i en intervju i december 2014 att:

”Ryssland definierar händelsen som ägde rum i början av detta år [i februari 2014] som en kupp organiserad av USA. Och i själva verket var det den mest uppenbara [kupp] i historien.”

Till skillnad från de europeiska observatörerna noterade the Atlantic Council, trots att de var starkt för Nato, snabbt att Maidanrevolutionen hade kapats av vissa oligarker och ultranationalister. De noterade att de reformer som utlovats av Ukraina inte hade genomförts och att västerländska medier höll fast vid en okritisk ”svartvit” berättelse.

Victoria Nuland

Ett telefonsamtal avslöjat av BBC, mellan USA:s dåvarande biträdande utrikesminister för Europa och Eurasien Victoria Nuland, och USA:s ambassadör i Kiev Geoffrey Pyatt, påvisade att amerikanerna själva valde ut medlemmarna i den framtida ukrainska regeringen, trotsande den ukrainska regeringen, alla ukrainare och européerna. Detta var det samtal, som blev känt tack vare Nulands berömda ”F*** EU!”

Statskuppen stöddes inte enhälligt av det ukrainska folket, varken i sak eller form. Det var ett verk av en minoritet av ultranationalister från västra Ukraina (Galicien), som inte representerade hela det ukrainska folket. Den 23 februari 2014, blev den första lag de drev igenom att upphäva Kivalov-Kolesnichenko-lagen från 2012, vilken fastställde det ryska språket som ett officiellt språk tillsammans med ukrainskan. Det var detta som fick den rysktalande befolkningen att starta massiva protester i södra delen av landet, mot de myndigheter som de inte hade valt.

International Crisis Group (finansierade av flera europeiska länder och Open Society Foundation) noterade i juli 2019 att:

”Konflikten i östra Ukraina började som en folkrörelse. […]
Protesterna organiserades av lokala medborgare som påstod sig representera den rysktalande majoriteten i regionen. De var oroade både över de politiska och ekonomiska konsekvenserna av den nya regeringen i Kiev och över de av regeringen senare övergivna åtgärderna för att förhindra den officiell användning av det ryska språket i hela landet [“Rebeller without a Cause: Russia’s Proxies in Eastern Ukraine,” International Crisis Group, Europarapport nr 254, 16 juli 2019, sid. 2].”

De Västerländska ansträngningarna att legitimera denna extremhögerkupp i Kiev, ledde till att oppositionen i den södra delen av landet doldes [i media]. För att framställa revolutionen som demokratisk, maskerades den verkliga ”västerländska handen” skickligt av den imaginära ”Ryska handen”, det var så myten om den rysk militär interventionen skapades. Anklagelserna om en rysk militär närvaro var definitivt falska, vilket chefen för den ukrainska säkerhetstjänsten (SBU) erkände 2015, att det inte fanns några ryska enheter i Donbass.

För att göra saken värre, fick Ukraina inte legitimitet genom hur det hanterat upproret. Mellan 2014-2015 förde Ukraina ett krig, som p.g.a. dålig rådgivning av Natos militär bara kunde leda till nederlag. Landet betraktade befolkningen i Donbass och Krim som fientliga utländska styrkor och gjorde inga försök att vinna autonomernas ”hjärtan och sinnen”. Istället var Ukrainas strategi att straffa folket ytterligare. Banktjänsterna stoppades och de ekonomiska förbindelserna med de autonoma regionerna skars helt enkelt av och Krim berövades sitt dricksvatten.

Det är därför det finns så många civila offer i Donbass, och också varför den ryska befolkningen fortfarande idag står i majoritet bakom sina lokala regeringar. De 14 000 offren för konflikten tenderar att tillskrivas de ”ryska inkräktarna” och de så kallade ”separatisterna”. Men enligt FN är mer än 80 % av de civila offren resultatet av den ukrainska beskjutning. Slutsatsen blir att den ukrainska regeringen massakrerar sitt eget folk, med hjälp av finansiering och rådgivning från NATO militären och länderna i Europeiska unionen, vilka sägs försvarar sina värderingar.

I maj 2014 fick det våldsamma förtrycket av protesterna befolkningen i vissa områden i Donetsk och Lugansk regionerna i Ukraina att hålla folkomröstningar för självbestämmande, i folkrepubliken Donetsk blev resultatet 89 % för, och i folkrepubliken Lugansk blev resultatet 96 % för. Även om västerländska medier fortsätter att kalla dem folkomröstningar om ”självständighet”, är de folkomröstningar om ”självbestämmande” eller ”autonomi” (самостоятельность). Fram till februari 2022 pratade våra medier konsekvent om ”separatister” och ”separatistiska republiker”. I verkligheten och som det står i Minskavtalet, sökte dessa självutnämnda republiker inte ”självständighet”, utan ”autonomi” inom Ukraina, med möjligheten att få använda sitt eget språk och sina egna seder.

De proryska regionerna

Är Nato en defensiv allians?

Natos motivering är att föra in de europeiska allierade under USA:s kärnvapenparaply. Nato var utformat som en defensiv allians, även om nyligen avklassificerade hemliga amerikanska dokument uppenbarligen visar att Sovjet inte hade för avsikt att attackera väst.

För ryssarna är frågan om Nato är offensivt eller defensivt betydelselös. För att förstå Putins synvinkel måste vi överväga två saker som vanligtvis förbises av västerländska kommentatorer:

  • 1. NATO:s utvidgning mot öst.
  • 2. USA:s stegvisa övergivande av den internationella säkerhetens normativa ramverk.

Faktum är att så länge som USA inte placerade ut missiler i närheten av Rysslands gränser, brydde de sig inte så mycket om Natos utvidgning. Ryssland avsåg att själv ansöka om medlemskap. Men problemen började dyka upp 2001, då George W. Bush beslutade att ensidigt dra sig ur ABM-fördraget och att placera ut antiballistiska missiler (ABM) i Östeuropa. ABM-fördraget var avsett att begränsa användningen av defensiva missiler, med motiveringen att bibehålla den avskräckande effekten av en ömsesidig förstörelse genom att tillåta skydd av beslutsfattande organ med en ballistisk sköld (för att bevara en förhandlingskapacitet). Således begränsade den utplaceringen av antiballistiska missiler till vissa specifika zoner – särskilt runt Washington DC och Moskva – och förbjöd utplacering utanför de nationella territorierna.

Sedan dess har USA successivt dragit sig tillbaka från alla vapenkontrollavtal som upprättades under det kalla kriget: ABM fördraget (2002), Open Skies fördraget (2018) och Intermediate range Nuclear Forces (INF)-fördraget (2019).

Under 2019 motiverade Donald Trump sitt utträde ur INF-fördraget med påstådda kränkningar från den ryska sidan. Men som Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI) konstaterar, har amerikanerna aldrig lagt fram bevis för dessa kränkningar. Faktum är att USA helt enkelt försökte komma ur avtalet för att kunna installera sina AEGIS missilsystem i Polen och Rumänien. Enligt den amerikanska administrationen är dessa system officiellt avsedda att fånga upp iranska ballistiska missiler. Men det finns två problem som tydligt skapar tvivel om amerikanernas goda avsikter:

  • Den första är att det inte finns något som tyder på att iranierna utvecklar sådana missiler, vilket Michael Ellemann från Lockheed-Martin uttalade inför en kommitté i den amerikanska senaten.
  • Den andra är att dessa system använder Mk41 avfyrningsramper, vilka kan användas för att avfyra antingen antiballistiska missiler eller kärnvapenmissiler. Radzikowo platsen i Polen ligger bara 800 km från den ryska gränsen och 1 300 km från Moskva.

Bush och Trump administrationerna sa att de system som är baserade i Europa var rent defensiva. Men även om det rent teoretiskt är sant, är det tekniskt och strategiskt falskt, för det tvivel som gjorde att de kunde installeras, är samma tvivel som ryssarna med rätta hyser i händelse av konflikt. Denna närvaro i omedelbar närhet av Rysslands nationella territorium kan verkligen leda till en kärnvapenkonflikt. För i händelse av en konflikt skulle det inte vara möjligt att veta exakt vilken typ av missiler som laddats i systemen — skulle då ryssarna invänta detonationerna innan de reagerar? Faktum är att vi redan vet svaret: utan den tid som en tidig varning ger skulle ryssarna praktiskt taget inte ha någon tid att fastställa vilken typ av missil som avfyrats och därför skulle de tvingas svara förebyggande med ett kärnvapenangrepp.

Vladimir Putin i München 2007

Vladimir Putin ser detta inte bara som en risk för Rysslands säkerhet, utan han noterar också att USA i allt större utsträckning struntar i det internationella rättssystemet för att kunna genomföra en unilateral politik. Det är därför Vladimir Putin säger att europeiska länder skulle kunna dras in i en kärnvapenkonflikt mot sin vilja. Detta var innehållet i hans tal i München 2007, och han kom med samma argument i början av 2022, när Emmanuel Macron åkte till Moskva för att träffa honom i februari.

Finland och Sverige i Nato — är det en bra idé?

Framtiden får utvisa om Sveriges och Finlands beslut att ansöka om medlemskap i Nato var en klok idé. De överskattade förmodligen värdet av det kärnvapenskydd som Nato erbjuder. Faktum är att det är mycket osannolikt att USA kommer att offra sin nationella mark genom att attackera rysk mark för Sveriges eller Finlands skull. Det är mer troligt att om USA använder kärnvapen så kommer det i första hand att ske på europeisk mark och endast som en sista utväg på ryskt territorium, för att bevara sitt eget territorium från kärnvapenmotanfall.

Vidare har dessa två länder, som uppfyllde kriterierna för den neutralitet som Ryssland skulle önska sig från sina direkta grannar, medvetet satt sig i Rysslands kärnvapenhårkors. För Ryssland kommer det största hotet från den centraleuropeiska krigsteatern. Med andra ord, i händelse av en hypotetisk konflikt i Europa, skulle ryska styrkor i huvudsak vara engagerade i Centraleuropa, och de skulle kunna använda sina rörliga kärnvapen arméer för att ”flankera” sina operationer genom att slå till mot de nordiska länderna, praktiskt taget utan risk för ett amerikanskt kärnvapensvar.

Pekka Haavisto Finlands utrikesminister, Mevlüt Çavuşoğlu Turkiets utrikesminister, Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg, Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan, Finlands president Sauli Niinistö, Sveriges statsminister Magdalena Andersson och Sveriges utrikesminister Ann Linde

Var det omöjligt att lämna Warszawapakten?

Warszawapakten skapades precis efter att Tyskland gått med i NATO, av exakt samma skäl som vi har beskrivit ovan. Dess största militära engagemang var invasionen av Tjeckoslovakien i augusti 1968 (med deltagande av alla paktens nationer, utom Albanien och Rumänien). Denna händelse resulterade i att Albanien drog sig ur pakten mindre än en månad senare och att Rumänien upphörde att aktivt delta i Warszawapaktens militära ledning efter 1969. Att påstå att ingen var fri att lämna fördraget är därför inte korrekt.” ~~ Jaques Baud

Tarará

Salve kära läsare och följare!

För kännedom skriver jag denna korta text omnågot extraordinärt och tyvärr ganska okänt i våra trakter. Nu får ni möjlighet att bekanta er med denna historia!

Tarará är en argentinsk dokumentärfilm av Ernesto Fontan som premiärvisades den 2 september 2021. Tusentals ukrainska barn, drabbade av Tjernobylkatastrofen fick chansen att åka till badorten Tarará på Kuba där den kubanska revolutionens läkare som en del av ett fullskaligt återhämtningsprogram, baserat på en idé som Fidel Castro la fram i bästa solidaritetens anda, kunde få en långvarig behandling som skulle komma att bli deras återgång till ett hoppfullt och vanligt liv.

Filmen Tarará berättar ingående och mästerligt historien om dessa barn och vi får privilegiet att se hur de och deras familjer fick tillbaka hoppet om ett anständigt liv, trots att ha blivit berövade det i själva hemlandet Ukraina. Vi får också se hur några av dem blev så förtjusta i den karibiska ön att de bestämde sig för att stanna vilket blev ett sätt att visa det kubanska folket sin tacksamhet för allt det som människorna hade gjort för dem. Nya vänner, ny familj, en ordentlig skolgång med ett helt nytt språk och framför allt ett nytt liv var resans värdiga resultat.

Genom att skapa denna dokumentärfilm låter Ernesto Fontan oss alla få näthinnan inpräntad med några bilder som vi tyvärr inte har fått se via de ordinarie massmedieinslagen. Det är en riktig fröjd för själen att få se den.

Ni är hjärtligt välkomna att se denna pärla!

Inlägg från Peoples Dispatch*

Cuba shows an alternative to Big Pharma hegemony through global solidarity

Cuba puts people before profits – showing the world an alternative to the monopolistic practices of Big Pharma. It promotes a public health system, state-funded research and shows global solidarity through tech transfer and vaccine delivery to developing countries

January 10, 2022 by Richa Chintan

Cuba vaccine solidarity

In yet another success story from Cuba, the country has fully vaccinated more than 85% of its population, and another 7% have got their single dose. This is more than most other developed countries, including the United States. And this is despite the six decades-long trade embargo that the US has imposed on the small developing country.

In Cuba, children below five years of age have also been vaccinated, while the world over, Big Pharma companies are still developing vaccines for this age group. The vaccination drive in Cuba includes children in the age group of 2-18.

data

Meanwhile, highly developed countries such as those in the European Union, the United Kingdom and the US have only managed to fully vaccinate about 60-70% of their population.

Cuba has been able to vaccinate its people with the help of indigenous vaccines. It has successfully developed five indigenous vaccines of which Abdala, Soberana 02 and Soberana Plus have been approved and are being used. Two others – Soberana 01 and Mambisa – are still undergoing clinical trials and are yet to be approved. An advantage of these vaccines is that they are based on the traditional technology of the protein sub-unit, making them easy to use. They can be kept in a fridge or even at room temperature and be administered to children.

Read |“The Cuban Soberana vaccine is not due to a miracle but the consequence of political decisions”

Cuban scientists are also working on the first prototype of Soberana Plus as an effective vaccine against the Omicron variant.

Sharing vaccines as well as technology

Not only has Cuba succeeded in vaccinating most of its population, including children, it has also started sending these vaccines to other countries that have approved them. Venezuela, Vietnam, Iran, Nicaragua, and Argentina and Mexico are among the countries that have either approved the Cuban vaccine or expressed interest in doing so. Recently, Mexico approved the use of Cuba’s Abdala vaccine.

This is despite the trade sanctions and the embargo imposed on Cuba by the US since the 1960s. These sanctions made Cuba vulnerable in financial and political terms where only a few allies and supporting countries get into agreements with Cuba. Most recently, during his presidential term, Trump signed more than two hundred directives that attacked the Cuban economy. Since 1992, the United Nations General Assembly has passed a resolution every year demanding the end of the US economic embargo on Cuba. The US and Israel have consistently voted against it.

As reported by Oxfam, the sanctions imposed by the US have not only crippled the Cuban economy and affected people but also impacted the raw materials for developing vaccines and diagnostics.

Cuba has not just given these countries vaccines for immediate administration but also provided them with technology to produce these vaccines. The vaccines are produced by the Center for Genetic Engineering and Biotechnology or CIGB (Abdala) and Finlay Institute (Soberana 02), research institutes set up and run by the government. While Venezuela and Vietnam have already started administering the Cuban vaccines, Syria has also talked with Cuban officials to strengthen health-related cooperation. In March, Cuba sent 100,000 doses of its Soberana 02 vaccine to Iran, and both Iran and Nigeria have agreed to partner with the country to develop their home-grown vaccines.

cuba

An end-to-end technology transfer means that the country getting this technology can set up a domestic manufacturing plant and replicate the production of the vaccine from start to finish. This helps build the manufacturing capacity of the recipient as well.

This is in sharp contrast to the Big Pharma companies located in the developed countries, which have refused to share technical know-how. Most of the rich, developed countries have also opposed the TRIPS waiver proposal, which calls for non-enforcement of patents on crucial drugs, vaccines and medical products during times of the pandemic. Even after 15 months, the proposal is still under negotiations, with the countries in Europe and the Big Pharma lobby stalling it.

Supporting other countries – during pandemic and in other times

The successful vaccination drive in Cuba rides on a well-developed bio-pharmaceutical industry that is state-owned. It ably caters to the domestic needs for medicines and medical products, keeping these affordable for and reaching all sections of the population. This supports the robust public health system that Cuba has built over the years for the people.

Cuba has also emerged as an essential exporter of bio-pharmaceutical products worldwide and its doctors have provided vital assistance to a number of countries.

In 2020, as the COVID-19 pandemic spread, while countries focused on merely their own needs, Cuba sent teams of doctors to other countries. Teams of doctors were sent to the Italian regions of Lombardy and Piedmont in the early days of the pandemic in 2020. In March 2020, teams were also sent to Andorra, a small country between France and Spain, which was grappling with a collapsing health system. Building on Cuba’s long tradition of medical internationalism and solidarity with Africa, teams of medical professionals were deployed in a number of countries such as Togo, South Africa, Cape Verde, Sierra Leone, São Tomé and Príncipe, Equatorial Guinea, Guinea Conakry, Guinea Bissau and Kenya.

The efforts of Cuba’s Henry Reeve International Medical Brigade were widely hailed and there were calls across the world for them to be conferred the Nobel Peace Prize.

Read |Why Cuban doctors deserve the Nobel Prize

A classic example of this solidarity was from March 2020 when a relatively small town in Italy, Crema in the Lombardy region, was facing a healthcare crisis amid a surge of cases and overwhelmed health facilities. According to a detailed report, Mayor Stefania Bonaldi had alerted national and international authorities asking for help. Soon 52 Cuban healthcare professionals arrived in Crema.

Bonaldi narrated that “their sense of humanity left us overwhelmed,” and they showed “a particular sensibility and attention that characterizes their way of looking at the world.” Crema witnessed a system of care that is organized door-to-door, where “the relationship between doctors and their patients is much closer.” The report explains how the Italian healthcare system is controlled on a regional basis, with every region reasonably independent in the decision-making process. Lombardy, which saw the privatization of healthcare for the past decade, now has fewer public hospitals.

And this is not the first time that Cuba has come to the forefront in responding to health and humanitarian crises across the world. Be it the earthquakes in Indonesia and Pakistan, a cholera outbreak in Haiti, or the Ebola epidemic in West Africa, Cuba has been there to help the people and the governments. Cuban medical workers have served in different countries, including Guatemala, Ethiopia, East Timor, Ghana, Brazil and Tanzania.

The Cuban model clearly shows the importance of building a strong public health system and developing the public sector bio-pharmaceutical industry and research institutes. The Cuban model provides an alternative framework – putting people before profits. In contrast, despite global calls by WHO and others, Big Pharma, supported by governments in rich countries, has prioritized patent monopolies and profiteering. As explained by the mayor of Crema after the experience of working with Cubans during the pandemic, “I believe that this should push us to think about the fact that healthcare should be public, at least for the most part.”

*

Peoples Dispatch, formerly The Dawn News, is an international media project with the mission of bringing to you voices from people’s movements and organizations across the globe. Since its establishment three years ago, it has sought to ensure that the coverage of news from around the world is not restricted to the rhetoric of politicians and the fortunes of big companies but encompasses the richness and diversity of mobilizations from around the world.

Peoples Dispatch also seeks to bring to you breaking news from a perspective widely different from that of the mainstream media.

We invite people’s movements and political organizations everywhere to send us information and news from their countries. The information can be in Spanish, Portuguese, English or Hindi.

You can reach us at contact@peoplesdispatch.org

Subscribe to our YOUTUBE channel https://www.youtube.com/c/PeoplesDispatch
For news update on Telegram, click here: https://t.me/peoplesdispatch
For Email Newsletter, send an email to contact@peoplesdispatch.org

Ett humanitärt systems utomordentliga kraft

Salve kära följare och läsare!                                                                                                  Här får ni något att fundera över.

Se, observera och resonera! Vad är det som skiljer Kuba från andra länder? Varför kan det inte vara på samma sätt överallt? Svaret finns i filmen och skapas i samband med en unik och solidarisk historia.

 

PRENUMERERA
A global pandemic in a globalised world. Over one million people have died. What could we have done differently to save lives and livelihoods? In search of collective solutions and best practice, Dr Helen Yaffe and Dr Valia Rodriguez look to Cuba for valuable lessons. By reacting decisively, mobilising their extensive public healthcare system and state-owned biotech sector, Cuba has kept contagion and fatalities down and begun over a dozen clinical trials for COVID-19 treatments and vaccines. They have also treated Covid-19 patients and saved lives overseas. Within seven months of the pandemic, Cuba had sent nearly 4,000 medical specialists to 39 countries. This has been achieved despite the Trump administration severely tightening sanctions against Cuba, blocking revenues and generating scarcities of oil, food and medical goods. Cuba & Covid-19: Public Health, Science and Solidarity is produced by DaniFilms in collaboration with Belly of the Beast Cuba. English subtitles embedded, select subtitles/CC for Spanish subtitles. If you would like to donate to buy material aid for Cuba’s healthcare system, please do so here: https://cubanos.org.uk/support-for-cuba
Jag har inget att tillägga.
Resten är upp till er att dra slutsatser på.

USA satsar på pandemin och på att utöka aggressionen mot Kuba

Salve kära läsare och följare!

Jag ha tagit mig friheten att översätta en text som är publicerad på spanska en Trinchera de nuestra América, en blogg som ägs av min gamla vän Carlos Medina. Läs och begrunda!

Av: Carlos Fernández de Cossío, generaldirektör för Förenta Staternas angelägenheter i Kubas Utrikesdepartement.

Utan socialismen är det inte möjligt att förklara Kubas bevisade kapacitet under dessa 62 år att försvara sin suveränitet mot USA:s imperialistiska expansionism.

Förenta Staternas mest genomslagskraftiga beslut angående Kuba inom ramen för pandemin var kategoriskt: att passa på under den ofrånkomliga och universella utbredningen av viruset för att utöka den ekonomiska blockadens kostnader och på så sätt försöka uppnå en ökning av bristerna för att provocera det kubanska folkets lidande.

Under tiden som det kom utrop efter solidaritet och samarbete från planetens alla hörn, satsade Washington på att sjukdomen, virusets smittspridning, de möjliga dödsfallen och de ekonomiska svårigheternas försämring på Kuba, skulle komma att bli deras tillfälliga allierade.

Långtifrån att satsa resurserna och de vetenskapliga och professionella talanger som i det landet finns i överflöd och därmed ägna dem åt att skydda sin egen befolkning mot smittspridningen, döden och de stora negativa konsekvenserna för ekonomin och arbetslösheten, satsade USA:s regering på att bestraffa dem som med ofantligt mindre resurser lyckas konfrontera viruset. Det rikaste och maktfullaste landet slutade under tiden och av rent politisk ovilja med att hamna i det oberättigade läget som pandemins epicentrum.

Två vårdarbetare promenerar på en nästan tom New York aveny i USA, den 21 april 2020. Bild: Mike Segar/Reuters.

Enligt nyligen utkomna deklarationer från Utrikesdepartementets ansvariga för Kubas angelägenheter, har deras policy bestått av att strypa Kubas ekonomiska inkomstkällor och på det sättet försätta det kubanska folket för ännu större brister för att skylla det på den politiska och ekonomiska modellen.

De erkänner utan något som helst förbehåll att ha lanserat en ärekränkande kampanj mot det internationella medicinska samarbete som vi är med om. Det är en kampanj som understöds av hot och utpressningar mot de länder som ansöker och får vår hjälp. De skryter dessutom också om att hålla på att avskräcka resenärerna för att stoppa de legitima inkomster som turistindustrin innebär. Dessa åtgärder beskriver dock inte mer än en liten del av det överösande och beständiga ekonomiska kriget som vi kubanerna lider av.

I kontexten av valopportunism och emfasen på den påstådda vikten av staten Florida, kryddar Vita Huset sin offensiv med en intensiv propagandakampanj, riktad mot att motivera hat- och förbittringskänslor samt vanföreställningar om hämnd bland vissa sektorer av amerikaner med kubanskt ursprung vars röster de försöker fånga.

Med stöd av miljoner dollars fonder och den intensiva användningen av de sociala medierna och propagandalabben, strävar USA:s utspridningsmaskineri efter att presentera Kuba som ett icke-realiserbart och dekadent land med en utbredd extrem fattigdom och konstigt nog också värdigt flera ännu fientligare åtgärder för att försöka göra den dystra beskrivna situationen till verklighet.

För att företa sig en sådan ambitiös aggression känner imperialismen sig tvungen att använda sig av lögner på det mest absoluta och skamlösa sättet. Det är inget som är obekant då det är en del av det landets traditionellt politiska göra och är dessutom en speciell komponent i dess attityd mot Kuba under den långa gemensamma historian sedan slutet av 1900-talet.

USA har varken rätt eller moral auktoritet att blanda sig i Kubas interna angelägenheter. Landet begår brått när det bestraffar den kubanska befolkningen i sin helhet med sina påtryckande ekonomiska åtgärder. Det överträder den Internationella Rätten och tredje Staters suveränitet när det förelägger restriktioner mot olika företags kommersiella aktiviteter med Kuba och ger sig på olika länders mänskliga rättigheter när det med hjälp av hot och vedergällningar försöker förhindra dem att få den internationella medicinska hjälp som Kuba erbjuder för att ta sig an de olika befolkningarnas medicinska behov.

Det verkar paradoxalt att den sjukliga strävan mot Kuba, med övertygelsen om att kunna rasera landet och förminska det kubanska folkets solidaritets auktoritet har under mer än sex decennier understrukit det socialistiska systemets styrkor.

Ingen kan ärligt neka den ekonomiska blockadens enorma påverkan i landets dagliga liv och utveckling. Förenta Nationerna publicerar årligen data i överflöd som lägger fram fundament för skadans dimensioner.

Många gånger har vi ställt den icke-retoriska frågan, vilken annan relativt liten nation, underutvecklad och med saknad av egna resurser hade under mer än sextio år stått ut med ett oavbrutet och orättvist ekonomiskt krig. Det är en berättigad frågeställning så även för många industrialiserade länder.

Det socialistiska systemet som vi förstår och bygger upp på Kuba är inte fullständigt precis som inget mänskligt verk heller är.

En av de 85 professionella kubaner inom vården som gav sin hjälp i Perú.        Bild: Foto@EmbaCubaPeru.

I kampen mot pandemin har Kuba visat sina odiskutabla styrkor. Dessa vilar framför allt på den djupt mänskliga känslan i en modell som sätter individernas och befolkningens välstånd, den sociala rättvisan och rätten att få leva fullständigt fri från utländskt påverkan över allt annat.

Kuba räknar med att kunna mobilisera hela nationen mot ett gemensamt livsviktigt mål; med dygden av att ha prioriterat sedan decennier ett starkt och tillgängligt vårdsystem, tillgängligt till absolut alla och en egen kulturell, vetenskaplig och utbildningspotential med resultat av universell räckvidd.

Utan dessa fördelar som endast är möjliga under socialismen, skulle Kuba inte ha de positiva resultat som idag tillerkänns landet i smittspridningskontroll, patienternas återhämtning, en låg relativ dödlighetsnivå och förmågan att hjälpa andra nationer. Utan dem skulle kostnaderna i liv och ekonomiska bekymmer vara förödande som det är i länder i vår egen region. Huvudmålet för Kubas politiska, ekonomiska och sociala system är att nå den bredaste och mest ambitiösa rättvisan och försöka dela med oss av den med andra nationer inom ramen för möjligheterna.

Pandemins brådskande karaktär har tvingat oss att accelerera implementeringen av fundamentala sociala och ekonomiska förändringar som vi försåg under andra mindre påfrestande stunder, alla riktade till att förstärka, aktualisera och göra mer effektivt det socialistiska systemet.

Vi föredrar att lyfta dessa förändringar under en fredlig miljö men vi känner oss tvungna att applicera dem med kreativitet i en kontext av svår aggression.

Utan socialismen är det inte möjligt att förklara Kubas bevisade kapacitet under dessa 62 år att försvara suveräniteten mot den historiska utmaningen från USA:s imperialistiska expansionism och framför den återkommande tendens som politiker i det landet visar i tron att ha rätten att kunna kontrollera den kubanska nationens öden.

Kubas ivriga observatör måste få fråga sig vilken motivering skulle kunna övertyga kubanerna att buga inför den ambitiösa grannens imperialistiska tvång.

USA har och kommer att ha, utan någon som helst rätt, förmågan att hårt bestraffa oss, att generera enorma ekonomiska svårigheter och att påtvinga oss versala förhinder för våra legitima välstånds- och utvecklingssträvanden. Landet kan etablera svårhanterliga förhinder mot de länkar som borde vara naturliga mellan våra två nationer. Det har också makten att påtvinga några andra stater illegitima ekonomiska åtgärder mot Kuba och det har visat sig länge.

Men det här har också bevisat att USA med all sin makt, inte äger kapaciteten att underkuva denna nations starka vilja. Dess grymhet, även upphöjd till det mest extrema har ingen möjlighet att få oss att ge upp socialismen, inte heller att backa ett endaste steg i våra suveräna förmånsrätter och det verkliga självbestämmandet för vilket generationer av kubaner har offrats under mer än 150 år.

Med USA har vi många skillnader, några av bilateral karaktär och andra av avvikande synsätt i regionala och internationella angelägenheter. Det är inte lönt att försöka bortse från detta faktum. En stor del av dessa frågor kan vara föremål för civiliserade diskussioner.

Vi har också gemensamma intresseområden där båda länder skulle kunna söka efter överenskommelse och även samarbete. Å andra sidan har länkarna mellan båda folken fortsatt utvecklats inom de mest breda mänskliga skapande fronterna, oberoende av mellanstatliga relationer. Det verkar som om det kommer att bli svårt att sätta stopp för denna verklighet.

Ödet kommer att säga om och när det kommer att vara möjligt att bygga upp en konstruktiv och respektfull relation. Historiens erfarenhet utesluter inte det men det garanterar det inte heller.

Bland den svåra gemensamma historiens befintliga karaktäristiker under de senaste 62 åren, finns Kubas vilja att finna en respektfull samlevnad med USA där vi försöker lösa våra problem på den diplomatiska vägen. Det är en vilja som det kubanska folket delar i en överväldigande majoritet och som idag verkar avlägset om än inte omöjligt.

(Taget från Cubaminrex)

 

Från Flamman den 23 juni 2020

av

Den kubanska modellen – så besegrar ett fattigt land en pandemi

En grupp sjukvårdare som kommit hem från volontärtjänst i Sydafrika deltar i en avskedsceremoni i Havanna den 25 april. Foto: Ramon Espinosa/AP/TT

Trots brist på handtvål har Kuba hanterat coronaviruset bättre än nästan alla andra länder. Orsaken är landets unika sjukvårdssystem. De allt hårdare sanktionerna från USA riskerar dock att göra framgången om intet.

De länder som hittills har lyckats hantera coronaviruset bäst är Sydkorea, Nya Zeeland, Australien, Kuba och Vietnam. Förutom att tre av dem är önationer och tre är högt utvecklade länder sticker två ut på ett annat sätt: Kuba och Vietnam är inte rika. Trots det har man nästan lyckats utplåna viruset i båda länderna.

Av dessa har Vietnam den kanske mest spektakulära statistiken, med bara 329 fall av coronavirus hittills och inte ett enda dödsfall. Det i ett land med 95 miljoner invånare och en 1 444 kilometer lång gräns mot Kina. Kubas fall är dock om möjligt ännu intressantare då landet i princip är ekonomiskt isolerat och dessutom aktivt hjälper andra länder.

Söndagen den 7 juni rapporterade Kuba den åttonde dagen utan något corona-relaterat dödsfall. President Miguel Diaz-Canel förklarade i ett tal att pandemin är ”under kontroll” och meddelade att ett successivt lättande av restriktionerna som infördes i mars kommer att inledas. Totalt hade 2 205 fall av coronaviruset och 83 dödsfall registrerats i landet i början av juni. Av dem hade 1 862 tillfrisknat, vilket innebär att antalet aktiva fall bara var 244 i en befolkning på 11,2 miljoner. I jämförelse har Panama, vars befolkning är 4 miljoner, över 16 000 fall och minst 386 döda.

Kubas hälsovård bygger på före­byggande vård. Det gäller också för coronaviruset. Läkare, sjuksköterskor och medicin­studerande går runt till alla hushåll dagligen och frågar hur familjerna mår. Så snart smitta misstänks tas prover och de tas in till sjukhus.

Det är knappast några nyheter att Kuba är särskilt framstående inom hälsa och sjukvård. Världshälsoorganisationen har beskrivit det som ”ett av världens mest effektiva och unika” system och FN:s tidigare generalsekreterare Ban Ki-moon har kallat det för ”en modell” för andra länder. Som vid andra typer av katastrofer, inte minst orkaner, har landet och dess system med obligatoriska evakueringar av svaga befolkningsgrupper visat sig överlägset nästan samtliga grannländer, inklusive världens rikaste land. Det har sina förklaringar.

Medicinstudenter besöker hem på den kubanska landsbygden för att kontrollera för corona-symptom. Foto: Ramon Espinosa/AP/TT

Medicinstudenter besöker hem på den kubanska landsbygden för att kontrollera för corona-symptom. Foto: Ramon Espinosa/AP/TT

Gratis allmän sjukvård är naturligtvis en grundläggande förutsättning för att kunna skydda befolkningen från en pandemi. Kuba har även det högsta antalet läkare per invånare i världen: 8,4 per tusen invånare enligt Världsbanken. Därtill kommer en hög medellivslängd på 79 år – strax under den i ledande nationer som Japan, Schweiz och Singapore – samt en av de lägsta barnadödligheterna i världen.

Det höga läkarantalet gör det möjligt att arbeta förebyggande på ett sätt som är otänkbart i många andra länder med i övrigt liknande förutsättningar. Zoltan Tiroler är ordförande i Svensk­-kubanska föreningen, en partipolitiskt obunden vänskapsförening som arbetar för att främja solidaritet med önationen. Enligt honom är just denna förutsättning en viktig komponent i landets strategi.

– Kubas hälsovård bygger på förebyggande vård. Det gäller också för coronaviruset. Läkare, sjuksköterskor och medicin­studerande går runt till alla hushåll dagligen och frågar hur familjerna mår. Så snart smitta misstänks tas prover och de tas in till sjukhus, säger han till Flamman.

Kubas system har länge byggt på hembesök och lokalt förankrad vård, med ett nätverk av hundratals allmänkliniker som spänner över hela ön. Redan i januari antogs en plan för förebyggande och kontroll. Den innehöll utbildning av medicinsk personal, förberedelse av vård- och karantänlokaler och informering av befolkningen – inte minst dem aktiva i turistnäringen – om symptom och förebyggande åtgärder.

När de tre första fallen upptäcktes den 11 mars fanns därför redan ett system för spårning och isolering av kontakter på plats. Tiotusentals husläkare, sjuksköterskor och nästan 28 000 medicinstudenter skickades ut för att knacka dörr och undersöka om de boende hade symptom som feber eller hosta och utföra tester. Det gjorde att många tidiga fall upptäcktes innan de hann smitta andra.

Den 20 mars, när bara 21 fall hade bekräftats, förbjöd man all turism. Regler för hemarbete, isolering av riskgrupper, omplacering av arbetare till prioriterade sektorer samt nya regler för stärkt anställningstrygghet och social hjälp infördes också. När det visade sig att masker och social distansering inte räckte för att stoppa spridningen ställdes all offentlig trafik in. I stället sattes såväl statligt anställda som privata förare att skjutsa patienter och samhällsviktiga arbetare. För att minska trängseln i affärer infördes ett distributionssystem baserat på internethandel.

Till detta kommer strikta säkerhets- och karantänregler. Ansiktsmasker är obligatoriska. Personer som misstänks vara smittade isoleras i offentliga karantänlokaler. Bryter man mot reglerna riskerar man böter och till och med fängelsestraff.
– Men ingen lämnas vind för våg. Alla är garanterade mat. I Kuba skulle man aldrig komma på tanken att vräka någon om de inte kan betala räkningar, säger Zoltan Tiroler.

Ett kubanskt sjukvårdsteam anländer till Malpensa-flygplatsen i italienska Milano den 22 mars. Foto: Antonio Calanni/AP/TT

Ett kubanskt sjukvårdsteam anländer till Malpensa-flygplatsen i italienska Milano den 22 mars. Foto: Antonio Calanni/AP/TT

Kubas höga läkarantal och effektiva hantering av viruset har till och med gjort det möjligt för landet att fortsätta skicka medicinsk hjälp till andra länder, mitt under en pågående pandemi på hemmaplan. De ”vita rockarnas brigader” har en lång tradition av att assistera under de värsta tänkbara hälsokriserna runtom i världen. De senaste sex decennierna har minst 400 000 sjukvårdare skickats för att arbeta i över 160 länder. Kubansk personal fanns i Pakistan efter den förödande jordbävningen 2005, de hjälpte till att hantera koleraepidemin i Haiti 2010 och de var på plats under ebola-utbrottet i Västafrika 2014, för att bara nämna några sentida uppdrag.

– Kuba har gett hälsovårds­bistånd sedan början av 1960-­talet. Sedan 2005 är det i form av väl förberedda och välutbildade medicinska brigader som kan sättas in vid naturkatastrofer och epidemier. Dessa brigader, som för närvarande verkar i dussintals länder med tusentals läkare, gör Kuba populärt bland dem som får ta emot läkarnas tjänster, företrädesvis fattiga människor som tidigare inte haft tillgång till hälsovård, säger Zoltan Tiroler.
När coronaviruset började sprida sig över världen kom dock rop på hjälp från platser som annars inte brukar höra till kubanska läkares vanliga arbetsområden. I Kanada, som vanligen skryter med ett av världens mer generösa sjukvårdssystem, bad flera ursprungsbefolkningsstammar, så kallade First Nations, som drabbades särskilt hårt av viruset att den federala regeringen i Ottawa skulle skicka kubanska läkare till deras områden. Under de värsta veckorna i mars och april hälsades kubanska sjukvårdsteam som hjältar när de anlände till Italien och Spanien för att avlasta överarbetad lokal personal. Totalt har hjälp skickats till över 24 länder. Hälsoministern José Angel Miranda twittrade i slutet av mars att Kuba aldrig har skickat hjälp till så många länder på så kort tid och beskrev det som ”utan motstycke”.

För vissa är den här typen av ”medicinsk diplomati” provocerande. USA:s regering har föga förvånande försökt diskreditera programmet. Både president Donald Trump och utrikesminister Mike Pompeo har uppmanat världens länder att säga nej till kubansk hjälp med argumentet att personalen exploateras och att man bidrar till ”människohandel”. I själva verket väljer många kubanska läkare att arbeta utomlands eftersom de ofta tjänar mer pengar själva.

– Det stör USA som inlett en kampanj där man anklagar Kuba för att göra affärer och utnyttja läkarna som slavarbetare. Men kampanjen har inte haft någon större framgång och allt fler länder, också europeiska, har bett om kubanskt bistånd. USA svarar nu med att hota länder som tar emot sådant bistånd med sanktioner, säger Zoltan Tiroler.

En annan regering som inte är så välvilligt inställd till läkarna är Brasiliens. Där kastade president Jair Bolsonaro förra året ut den kubanska personal som fanns i landet, något som knappast har underlättat hanteringen av pandemin i det landet, som nu hör till de värst drabbade i världen.

En familj blir testad för covid-19 i Havanna den 14 maj. Foto: Ismael Francisco/AP/TT

En familj blir testad för covid-19 i Havanna den 14 maj. Foto: Ismael Francisco/AP/TT

Kubas medicinska expertis vilar även på en viktig inhemsk produktion av mediciner. Den farmaceutiska forskningen är välutvecklad och tre laboratorier för virustester finns på ön.

– Man har åtminstone tre olika mediciner som framgångsrikt används för att stärka kroppens immunförsvar mot covid-19, säger Zoltan Tiroler.

En av dessa är den inhemska Interferon alfa-2b, en 30 år gammal antiviral medicin som används över hela världen, inte minst i Wuhan, för att reducera antalet dödsfall. Det kanadensiska läkemedelsföretaget Betterlife håller nu på att utföra kliniska tester för att förbereda massproduktion av medicinen.

En annan faktor i Kubas framgång är den omfattande testningen. I början juni hade 18 825 tester utförts i landet. Det motsvarar en ratio på 25:1. I jämförelse har grannlandet Jamaica 16:1 och Dominikanska Republiken 3:1. I Tyskland, som har Europas mest omfattande testprogram, är siffran 10:1, i USA 5:1 och Storbritannien 4:1. I Vietnam, ett annat socialistiskt styrt land som också lyckats väl med att skydda sin befolkning från viruset, är test-ration hela 100:1.

Den omfattande testningen har också gett resultat. Omkring 40 procent av positiva testresultat i Kuba har kommit från asymptomatiska fall. Testerna är dock dyra: 50 amerikanska dollar styck. Och om Kuba är en medicinsk stormakt är de ändå långt ifrån en ekonomisk sådan.

Landets framgångar framstår som än mer häpnadsväckande om man tar dess svaga ekonomi i beaktande. Den centralt planerade ekonomin gör det möjligt för staten att snabbt mobilisera och rikta resurserna dit de behövs. Men om resurserna inte finns är det inte mycket av en fördel längre. Till exempel gör den kroniska bostadsbristen att folk bor trångt, vilket gör det svårare att idka social distansering.

USA:s pågående blockad av landet utgör det främsta hindret. När den avgående presidenten Barack Obama började lätta på sanktionerna under sitt sista år vid makten såg det ut som att situationen skulle kunna börja förändras. Men sedan Trump valdes har sanktionerna åter förstärkts. Så sent som i oktober 2019 infördes nya regler som innebär att internationella företag och banker riskerar att stämmas om de gör affärer i landet. Även USA:s sanktioner mot Venezuela har drabbat Kuba, som är beroende av oljeimporten från grannlandet i söder. I september förra året fick Kuba bara 30 procent av sina vanliga oljeleveranser. President Miguel Díaz-Canel lät då införa regler för energisparande. Till exempel sänktes kvoterna för dieselanvändning på landsbygden drastiskt. I januari sänkte regeringen även gasransonerna sedan USA infört sanktioner mot det statliga energibolaget.

Detta har även skapat brister på andra varor. Redan före krisen var exempel flera basala hygienartiklar, såsom tvål och tandkräm, svåra att få tag på eftersom de höga energipriserna på den öppna marknaden, med handelsminister Betsy Díaz ord, har tvingat regeringen att ”välja mellan att upprätthålla stabila matleveranser” och import av hygienartiklar. I en pandemi är det inte svårt att se de potentiellt dödliga konsekvenserna av en sådan situation.
Enligt Zoltan Tiroler är det ett av målen med USA:s politik.

– Blockaden har bland annat hindrat Kuba från att köpa respiratorer från företag i Schweiz. Den har också hindrat transporten av donationer från Kina, säger han.

En kvinna handlar grönsaker på en marknad i Havanna. Foto: Ramon Espinosa/AP/TT

En kvinna handlar grönsaker på en marknad i Havanna. Foto: Ramon Espinosa/AP/TT

Hittills har inget USA gjort rått på den kubanska modellen. När blockaden infördes av utrikesdepartementet 1960 var det med det uttryckliga målet att ”åstadkomma hungersnöd, desperation, och att regeringen störtas”. Kuba är dock ett av få länder i Latinamerika som i princip har utrotat hungersnöden enligt FN. I de statliga livsmedelsbutikerna, så kallade bodegas, säljs basala matvaror som bönor, ris, socker och olja till subventionerade, symboliska priser. Barn får tre kilo pulvermjölk till sju års ålder, vilket har utrotat undernäringen.

Den senaste tiden har dock priserna börjat gå upp på vissa matvaror, och svarta bönor, en av de vanligaste livsmedlen, har varit slut hela året. Förra sommaren införde regeringen priskontroller på mat för att hålla nere inflationen. Det har visserligen gjort det möjligt för offentliganställda att fortsatt ha råd med mat, men kontrollerna riskerar också att göra att jordbruksproduktionen i den privata sektorn sjunker. Bönder som av ekonomiska skäl har tvingats använda oxar i stället för traktorer kan inte heller väntas producera tillräckligt för att täcka mat­behovet.

USA:s sanktioner har också gjort att inkomsterna från den viktiga turistnäringen har sjunkit. Ett tecken på hur viktig turismen är för Kuba är det faktum att landet valde att fortsätta välkomna turister långt in i mars, efter att andra länder stängt gränserna. Något som sannolikt bidrog till att öka spridningen av viruset på ön.

Om Kubas framgång ska bli långvarig och permanent krävs att landet ges de ekonomiska förutsättningarna att klara sig. Om Trump får bestämma kommer det inte att ske. Men med tanke på coronavirusets härjningar i utvecklade länder med utsvultna välfärdssystem, och där sjukvården snabbt blivit den viktigaste politiska frågan, är det möjligt att Kubas prioritering av befolkningens hälsa kan komma att ses i ett annat ljus framöver.

För Zoltan Tiroler är det uppenbart vilket system som är mest humant.

– Trots att det finns enorma materiella brister i Kuba når man betydligt bättre resultat än det rika och välutrustade USA. Det beror givetvis på att Kuba sätter människan främst, medan profiten sätts i främsta rummet i USA. Just nu läser jag om en man i Seattle som överlevt covid-19. Han har fått en sjukvårdsräkning på 1,1 miljon dollar. Sådant är totalt främmande för en kuban, där hälsovård är en rättighet. Det borde det vara för alla.

David mot Goliat fortsätter även i pandemitider

USA pressar länder att tacka nej till kubanskt bistånd

På film är det USA som räddar världen. I realiteten är det en liten fattig ö-nation som ställer upp.

USA:s hyckleri når nya höjder. Försöker hindra länder från att ta emot kubansk hjälp.

USA:s människofientliga politik är cynisk. Människoliv betyder ingenting. Det viktiga för administrationen är att till varje pris kväva och isolera Kuba. För det målet är USA berett att vada över lik.

”Kuba erbjuder sina internationella medicinska uppdrag till dem som drabbats av Covid-19 bara för att ta igen pengarna det förlorade när länder slutade delta i det kränkande programmet”, skriver en tjänsteman på USA:s ambassad i Havanna. ”Länder som söker Kubas hjälp för #Covid-19 måste undersöka avtalen och få ett slut på missbruket”, lade han till.

USA pressar länder som tar emot kubanskt läkarsamarbete att avvisa det, trots Covid-19.-pandemin. Men USA har inget att erbjuda istället. USA gör detta när viruset härjar i det egna landet, som kan bli epicentrum för viruset.

Utrikesminister Mike Pompeo ropade ”bravo”, när kubanska hälsovårdsarbetare skickades hem från Bolivia av politiska skäl efter statskuppen. Med följden att hälsovårdssystemet kollapsat i delar av landet. Men det drabbar förstås inte Pompeo och hans uppdragsgivare.

”Det är skandalöst”, sa sjuksköterskan Mary Nieves till Latina Press om USA-ambassadens uttalande. Hon har arbetat i flera länder som medarbetare i Kubas hälsobrigader. ”USA stärker blockaden mot Kuba i dessa pandemitider, och vill också neka andra människor tillgång till hälsopersonal”, lade hon till. Specialisten sa att det är paradoxalt att det mäktigaste landet på planeten är ett av dem som samarbetar minst med andra behövande nationer.

Meddelandet från amerikanska ambassaden, som fått mycket kritik på sociala medier, äger rum när Kuba deltar i Covid-19-bekämpning i bland annat Kina, Nicaragua, Venezuela, Surinam, Grenada, Jamaica, Belize och Italien.

Dominicas premiärminister Roosevelt Skerrit tackade på sin Facebook-sida för hjälpen från Kuba och tillkännagav ankomsten av ett hälsoteam som kommer att ansluta sig till de kubanska läkarna som redan arbetar på den västindiska ön. ” Jag vill tacka Republiken Kubas regering och folk för att ni återigen visar solidaritet med vårt land. Jag har alltid sagt att du vet vilka dina vänner är när du är i svårigheter ”, skrev statschefen.

Tidigare brasilianske presidenten Inacio Lula da Silva skickade ett brev till Kubas president Miguel Díaz-Canel, där han gratulerar folket, och särskilt kubanska forskare och vårdpersonal, för deras solidaritet med andra nationer i världen. ”Det är i kristider som vi inser vilka som är de verkligt stora. Och i denna timme blir folket på denna ö jättarna i världen”, skrev Lula.

”Kubas aktiva, militanta och revolutionära solidaritet har blivit uppenbar i olika delar av världen. Det är ett aktivt och självständigt svar till dem som försöker införa ekonomisk blockad och politisk isolering,” betonade den brasilianske politikern.

En annan före detta president, Ecuadors Rafael Correa, postade på sitt Twitter-konto ett meddelande där han kontrasterar att medan USA beslutar om militära ingripanden så skickar den lilla ön i Västindien folk som räddar liv.

Prensa Latina 200325

Om det aktuella coronaviruset

Salve följare och hjärteläsare!Jag vill härmed dela med mig av en text som tål att upprepas då det inte lär komma med i de officiella informationskanalerna. Läs och begrunda.

Sant och falskt omKuba och coronaviruset

Är det kubanska Interferon alfa 2B en mirakelmedicin?

Även om de stora medierna tiger om Kubas omfattande arbete mot coronaviruset så har det skrivits en hel del om saken. Här ges en bakgrund och förklaring till Kubas position på området av Helen Yaffe från universitetet i Glasgow.

COVID-19 trängde fram i den kinesiska staden Wuhan i slutet på december 2019. I januari hade det sköljt över Hubeiprovinsen som en tidvattenvåg, svepte över resten av Kina och drog över havet till andra länder. Den kinesiska staten agerade för att bekämpa spridningen och ta hand om de infekterade. Bland de 30 mediciner som den Kinesiska Nationella Hälsokommissionen valde ut för att bekämpa viruset fanns en kubansk anti-viral medicin, Interferon Alpha 2b. Medicinen har tillverkats i Kina sedan 2003 vid företaget ChangHeber, ett kubanskt-kinesiskt joint venture.

Det kubanska Interferon Alpha 2b har visat sig vara effektivt mot virus liknande COVID-19. Den kubanske biotechspecialisten Dr Luis Herrera Martinez förklarar: ”dess användning förhindrar förvärrande och komplikationer som i förlängning kan leda till dödsfall.” Kuba utvecklade och använde interferon först för att möta ett dödligt utbrott av denguevirus 1981. Erfarenheterna ledde till utvecklingen av öns nu världsledande biotechindustri.

Världens första bioteknologi företag, Genetech, grundades i San Francisco 1976. Det följdes av AMGen i Los Angelses 1980. Ett år senare startade det professionella interdisciplinära forumet Biological Front utveckling av industrin i Kuba. Medan de flesta utvecklingsländer hade liten tillgång till de nya teknologierna, expanderade den kubanska bioteknologin och antog en ökande strategisk roll såväl inom allmän hälsovård som i de nationella ekonomiska utvecklingsplanerna. Det gjorde Kuba trots att USA:s blockad saboterar tillgång till teknologi, utrustning, material och finansiering. Ja, till och med kunskapsutbyte.

Pådrivet av krav från hälsosektorn har den medicinska forskningen karaktäriserats av snabbhet från forskning och innovation till försök och tillämpning. Det visas av utvecklingen av det kubanska interferonet.

Interferon är ”signal”-proteiner som produceras och frigörs av celler som svar på infektioner som väcker närliggande celler att öka sitt anti-viralförsvar. De identifierades först 1957 av Jean Lindenmann och Aleck Isaacs i London. En amerikansk forskare i Paris, Ion Gresser, visade att interferon stimulerar lymfocyter som attackerar tumörer i möss. På 1970-talet tog onkologen Randolp Clark Lee upp forskningen i USA.

Dr Lee utnyttjade de förbättrade relationerna med Kuba under president Carter och besökte ön. Där träffade han Fidel Castro och övertygade denne om att interferon var en mirakelmedicin. Kort därefter tillbringade en kubansk läkare och hematologist en tid i Lees laboratorium och återvände med de senaste forskningsresultaten. 1981 tillbringade sex kubaner tolv dagar i Finland med den finske läkaren Kari Cantell som på 1970-talet hade isolerat interferon från mänskliga celler. Istället för att ta patent på processen så delade han den. Kubanerna lärde sig att tillverka stora kvantiteter interferon.

Inom 45 dagar efter att ha kommit tillbaka till Kuba hade de tillverkat den första laddningen av kubanskt interferon. Dess kvalitet bekräftades av Cantells laboratorium i Finland. Precis i rätt tid, visade det sig. Några veckor senare drabbades Kuba av epidemisk dengue, en sjukdom som överförs av mygg. Det var första gången som denna speciellt aggressiva form av sjukdomen någonsin uppträtt i Syd- och Nordamerika. Den kan orsaka livshotande dengue hemorrhagicfeber. Epidemin drabbade 340 000 kubaner och 11 000 nya fall om dagen diagnostiserades vid dess kulmen. 180 personer dog, varav 101 barn. Kubanerna misstänkte CIA för att ha fört in viruset. USA nekade. Men en senare kubansk undersökning säger sig ha bevis för att epidemin fördes in från USA.

Kubas hälsovårdsminister gav tillstånd till användning av kubanskt interferon för att hejda dengueutbrottet. Det gjordes snabbt och dödligheten gick ner. I en återblick skrev de kubanska medicinska vetenskapsmännen Caballero Torres och Lopez Matilla: ”det var den mest omfattande förebyggande- och terapeutiska insatsen med interferon som gjorts i världen. Kuba började arrangera regelbundna konferenser som snabbt drog till sig internationell uppmärksamhet.” Det första internationella symposiet 1983 var prestigefyllt: Cantell stod för huvudanförandet och Clark deltog tillsammans med Albert Bruce Sabin, den polsk-amerikanske vetenskapsmannen som utvecklat det orala poliovaccinet.

Förvissade om den strategiska vikten av innovativ medicinsk vetenskap satte den kubanska regeringen upp den Biologiska Fronten 1981 för att forskning och utveckling på området. Kubanska vetenskapsmän åkte utomlands för att studera, många av dem till länder i väst. Deras forskning blev allt mer innovativ när de experimenterade med att klona interferon. När Cantell återvände till Kuba 1986 hade kubanerna utvecklat det rekombinerade humaninterferonet Interferon Alfa 2b, som hjälpt tusentals kubaner sedan dess.

Med stora statliga investeringar öppnade Kuba mönsteranläggningen Center for Genetic Engineering and Biotechnology (CIGB) 1986. Vid det laget var Kuba inne i en annan hälsokris, ett allvarligt utbrott av meningitis B (hjärnhinneinflammation) som ytterligare sporrade Kubas bioteknologiska sektor.

1976 drabbades Kuba av meningitis B och C utbrott. Sedan 1916 hade endast några få isolerade fall förekommit på ön. Det fanns vaccin mot meningitis A och C men inte för B. De kubanska hälsomyndigheterna lyckades säkra vaccin från ett franskt företag för att immunisera befolkningen mot meningitis C. Men under de följande åren började fallen av meningitis B att öka. Ett team av specialister från olika forskningscentra sattes upp. De leddes av en kvinnlig biokemist, Concepcion Campa, och arbetade intensivt med att hitta ett vaccin.

1984 hade miningitis B blivit det största hälsoproblemet i Kuba. Efter sex års intensivt arbete kunde Campas team tillverka världens första framgångsrika meningitis B vaccin 1988. En i Campas team, Dr Gustavo Sierre, minns deras glädje: ”detta var ögonblicket när vi kunde säga att det fungerar, och att det fungerar under de svåraste förhållandena, under pressen av en epidemi och bland människor i de mest utsatt åldrarna.” Under 1989 och 1990 vaccinerades tre miljoner kubaner, de som löpte störst risk. Därefter vaccinerades 250 000 ungdomar med VA-MENGOC-BC-vaccin, en kombination av meningitis B och C vaccin. Den visade 95 procents effektivitet överlag och 97 procents effektivitet bland högriskåldern barn tre månader till sex år.

Kubas meningitis B vaccin fick FN:s guldmedalj för global uppfinning. Detta var Kubas meningitis mirakel.

”Jag brukar säga till kollegor att man kan arbeta i trettio år, fjorton timmar om dagen bara för att kunna njuta av det diagrammet i tio minuter”, säger Agustin Lage till mig, chef för Center for Molecular Immunology (CIM), och refererar till en illustration av ökningen och sedan minskningen av meningitis B i Kuba. ”Det är för detta vi startat bioteknologi. Men sedan öppnade sig möjligheten att utveckla en exportindustri och idag exporterar vi kubansk bioteknologi till femtio länder.”

Sedan den första tillämpningen för att bekämpa dengue har Kubas interferon visat sin effektivitet och säkerhet i behandling av virala sjukdomar, inklusive Hepatitis B och C, bältros, HIV-AIDS och dengue. Då det stör viral ökning inne i cellerna har det också använts i behandling av olika typer av carcinom (cancer). Tiden får utvisa om Interferon Alfa 2b visar sig vara mirakelmedicinen när det gäller COVID-19.

[19 mars skriver Cubadebate att kubanska vetenskapsmän arbetar med att ta fram ett vaccin mot COVID-19. Det är Centro de Ingeniería Genética y Biotecnología (Cigb) de Cuba som redan har tagit fram ett vaccin som man nu arbetar med i den metodologiska- och utformningsfasen av vaccinet].

Helen Yaffe, Yale University Press 200312

Venezuela: Oppositionens politiska hundslagsmål

Salve kära läsare och hjärteföljare!

Tar mig friheten att publicera om denna artikel för att fortsätta avtäcka den desinformationsmantel som det svenska mediaflödet lägger över behovet av att hålla sig ajour med vad som händer i världen. Läs och begrunda!

Guaido håller show utanför Nationalförsamlingen och klättrar över staketet. Ingen hindrar honom från att ta dörren.

Eftersom desinformationen om valet till ordförande i Venezuelas parlament varit massiv, publicerar vi ytterligare en klargörande artikel om läget i oppositionen. (De tidigare finns publicerade om du scrollar ner. En artikel 6 januari och en från 8 januari) USA, och därmed Sverige, fortsätter att stödja den nu också av parlamentet avvisade Guaidó. Att hans stöd i Venezuela blivit allt mindre under året spelar inte så stor roll, så länge han har USA, OAS, delar av EU och Sverige bakom sig. Det är nämligen inte venezolanerna som ska avgöra Venezuelas öde. 

Hyckleriet kring valet av ny ordförande till Nationalförsamlingen blev det väntade, varken mer eller mindre.

Men vad var det som verkligen hände under de 2-3 timmarna inne i det venezuelanska parlamentet? Det har medierna förtigit. I stället uppmärksammade de ett pinsamt spektakel vid ingången till parlamentet som ska bidra till att öka polariseringen landet och tjäna, i värsta fall till en militär USA-intervention. Att Trump, och andra tidigare administrationer i Vita Huset, inte drar sig för militära äventyr, det påmindes vi om när Trump beordrade mordet på den iranske generalen.

Nedan 19 punkter för att förstå vad som hände igår i Caracas när Nationalförsamlingen skulle utse sin ordförande för 2020

1. Juan Guaidó valdes i början av januari 2019 till ordförande i Venezuelas Nationalförsamling som representant för sitt parti Voluntad Popular (VP), en post som roteras mellan partierna varje år.

2. Den 23 januari 2019 utnämnde han sig själv till president på ett appellmöte i centrala Caracas. Han erkändes omedelbart av USA och andra vasallstater.

3. Igår söndag den 5 januari 2020 var det dags att återigen utse ordförande i Nationalförsamlingen, en post som Guaidó ville behålla som en politisk plattform, men som en del av oppositionen, som har majoritet i Nationalförsamlingen, förkastade.

4. Ledamöterna anlände och identifierade sig och släpptes in.

5. Juan Guaidó anlände också och hade inga problem. Men han väntade på att en av tre ledamöter, som Högsta Domstolen hade undersökt vid valet 2015 och konstaterat att denne och två andra från delstaten Amazonas hade genomfört valfusk, varför de tre var hindrade från att delta. När en av dessa tre inte fanns på vaktens lista över Nationalförsamlingens ledamöter släpptes han följdriktigt inte in.

6. Detta visste så klart Guaidó och denne valfuskare var Guaidós förevändning för att arrangera spektaklet vid Nationalförsamlingens ingång.

7. I två timmar väntade ledamöterna i Venezuelas Nationalförsamling på att sessionen skulle inledas, med eller utan sin ordförande.

8. När oppositionen kring Guaidós gäng insåg att fighten var mot de egna och att Guaidó inte hade tillräckligt antal röster för att bli återvald, saboterade de ljudanläggningen för att förhindra att Nationalförsamlingen skulle inleda årets första session. Oppositionen, splittrad i två delar, utbytte knytnävsslag. Pinsamt värre.

9. För att respektera den institutionella ordningen utsågs i tumultet ”åldersmannen” i Nationalförsamlingen till att inleda och leda sessionen enligt författningen och behandla den enda punkten på dagordningen: valet av ordförande i Nationalförsamlingen för 2020.

”Under valet närvarade 150 ledamöter av de 167. Luis Parra valdes med 81 röster. Från oppositionen röstade 27 (av 112) för Luis Parra och resterande 54 röster fick han från chavismen”, rapporterade Venezuelanätverket.

10. I det läget lämnade Guaidós anhängare lokalen. De hade förlorat fighten. Men det skulle komma mer, i ”Plan B”. Trots att Guaidós anhängare lämnade lokalen var Nationalförsamlingen tillräckligt många och behörigt att fatta beslut av en majoritet av ledamöter av chavister och högeropposition. Den taktiska alliansen blev ett faktum och Guaidós och Trumps andra nederlag var ett faktum.

11. Guaidó å sin sida stod utanför parlamentet i 2,5 timma och visste på förhand att han skulle förlora ordförandeskapet.

12. Planen blev därför ett medialt spektakel. Att kollegor inom medierna lånar sig till hyckleriet illustrerar mer det politiska tillståndet inom journalistiken idag än en spegelbild av händelserna igår.

13. Guaidó som hade vägrat att göra sina kollegor sällskap när dessa gick in för att delta i sessionen 2,5 timmar tidigare, drabbades plötsligt av en längtan efter dessa. Och inför världens reportrar med pressfotografer och kameramän/kvinnor på plats kastade sig 36-åringen upp mot staketet likt en venezuelansk Tarzan och under några sekunder smattrade kamerorna fram de fotografier Guaidó och Trump behövde för att rubricera sina reportage som ”Diktaturen vägrar Nationalförsamlingens ordförande att delta i sessionen”! Det trots att sessionen redan hade behandlat punkten om valet av ny ordförande som Guaidó själv hade valt att INTE delta i.

14. Det nya presidiet som valdes och där 1:a och 2:a vice ordförande utsågs, innehåller representanter för de fyra högerpartierna, INKLUSIVE Juan Guaidós eget parti, Voluntad Popular. De övriga är Primero Justicia, som leds av Julio Borges som gick i självvald exil till Colombia för ett år sedan, det socialdemokratiska Acción Democrática (AD) och det kristdemokratiska Copei.

Nationalförsamlingen har återvunnit sin legitimitet och försvagat invasionsanhängarna.

15. Juan Guaidó samlade sina slitna anhängare på oppositionstidningen El Nacionals redaktion, så klart inte med tillräckligt antal ledamöter för att kunna fatta beslut. Men det behövs inte i de kretsar där statskupper betraktas som legitima. Sin vana trogen utsåg Guaidó sig själv till ordförande för SIN Nationalförsamling för 2020.

16. Om några dagar ska president Nicolas Maduro överlämna sin rapport till den legitima Nationalförsamlingen om saldot för 2019.

Samma sak för Juan Guaidó. Det ska bli mycket intressant att lyssna på ännu ett spektakel när Guaidó ska förklara vad han som ”Republikens President” uträttade under 2019. Kommer han berätta och dra slutsatser om när hans kusin och vän tog in på ett motell i den colombianska staden Cucuta den 23-23 februari 2019 med två colombianska prostituerade som drogade och dödade en av de två och rånade dem på 250.000 dollar? Det var Guaidós ”handkassa” för det andra spektaklet i Cucuta, Venezuela Aid. Vem förvånas över att Guaidós egna överger denne korrumperade individ?

17. Det som regeringen anklagas för i Nationalförsamlingen var i själva verket ett slagsmål mellan Guaidós extrema kuppanhängare, som helt förlitar sig på det externa stödet, och en opposition som är trött på en låtsas- och pajaspresident.

18. Denna opposition som övergett Guaidó kan vara korrumperad och allt vad du vill. Men den är vald och vill att venezuelanerna, inte Trump, ska vara de som bestämmer landets framtid och att hitta lösningar på Venezuelas problem.

19. Händelserna igår kan tjäna till att den svenska regeringen analyserar detaljerat och seriöst vad som verkligen hände och begriper att formeln Juan Guaidó i verkligheten inte är något annat än en venezuelansk Vidkun Quisling som är USAs verktyg och förevändning för att lägga under sig Venezuelas olja, gas och sötvatten. Talet om ”mänskliga rättigheter och demokrati” är för Trump bara verbalt krimskrams som han gapskrattar åt i privata sammanhang.

Telesur 200106, Dick Emanuelsson 200106

Bolivia med mera…

Salve kära läsare och hjärtevänner!

Här kommer jag igen efter en längre tid. Det har hunnit hända en hel del saker under den här tiden och jag vill göra ett försök att lämna mina synpunkter kring händelserna.

Latinamerika har under de senaste decennierna kommit att bli en kontinent full av politiska förändringar och det både åt det ena och det andra hållet. Extrema uttryck har det inte varit brist på. Det positiva och det negativa behöver finnas för att det ska vara rörelse och då talar jag ur dialektikens synpunkt. Det blir aldrig rakt upp eller rakt ner. Det är aldrig svart på vitt. Som i en konstant virvelvind uträttas det en spiral som ibland går uppåt och ibland nedåt. Fullt av gråa nyanser mellan svart och vitt. Förhoppningsvis rör det sig mer uppåt än nedåt och då ser vi någon typ av utveckling.

Inom politiken är det likadant men det är inte så lätt att se de här rörelserna då det politiska fältet är så stort och komplext. Om vi tittar på den latinamerikanska kontinentens 70-tals historia ser vi en mörk och lidelsefull tid där diktaturer florerade och förtryck var vapnet att återställa den så kallade ordningen i de länder folken ville ha förändringar och var ute på gatorna och protesterade. Tiotusentals människor offrade sina liv och sin frihet i sin kamp mot de de-facto-förhållanden som hade etablerats.

Ett par decennier senare hade länderna återgått till de institutionella demokratierna och man ville se det som om allt var i frid och fröjd. Ja. Det var sant att motsättningarna på dessa mörka nivåer hade fått sin tid och att den var över. Det lämnade i sin tur tid för en annan typ av motsättningar. Det var frågan om den inslagna vägen var en någorlunda acceptabel väg eller om man ansåg det vara en fortsättning på det gamla med en blandning av det som folken ville förändra före diktaturernas ankomst och det som militärerna hade infört i form av ex. nya regler och förordningar och nya konstitutioner.

Nya krafter har vuxit fram under de första åren av 2000-talet. Venezuela har fått kontinuitet i en progressiv regering som hade fått börja sitt uppdrag före sekelskiftet med Hugo Chavez. Brasilien hade Inacio Lula da Silva och Dilma Rousseff. Nicaragua har Daniel Ortega med enorma uppsving i landets ekonomi trots motsättningarna. Uruguay har fått kontinuitet i en progressiv regering med Tabaré Vásquez och José ”Pepe” Mujica. Argentina har också fått uppleva positiva och progressiva förändringar med Ernesto Kirschner och sedan Cristina Fernández. Bolivia har likaså fått möjlighet till en kontinuitet som låtit landet komma att bli bland de bästa ekonomierna på kontinenten vars ledare var Evo Morales. Ecuador hade en lång period med Rafael Correa. Nu har Mexiko en ny och progressiv president  i form av Manuel López Obrador. Tittar man på Kuba ser man öns solidariska närvaro där den har behövts både i skolorna och i vården.

Av alla dessa länder är det några som har fått bakslag. Brasilien vet vi redan. En före detta militär som lovat fritt vapeninnehav, som är homofob och som redan har gjort försök att sociopolitiskt backa i tiden har fått presidentbandet på sin axel. BRIC:s utveckling har fått ett stort slag under bältet med detta. Lula da Silva är nu fri igen så vi får se vad som händer fortsättningsvis. Uruguay står idag i detta ögonblick jag sitter och skriver inför valet och kvalets andra omgång som kommer att ske nästa söndag  med stora chanser att missa möjligheterna att fortsätta arbetet som påbörjades för 15 år sedan. Ecuadors stora möjligheter att fortsätta har tyvärr brutits på grund av ett slags inre kupp och ett u-sväng utan dess like. Bolivia lider idag av en förtäckt militärkupp och blod spills på La Paz gator där den omvalda presidenten Evo Morales har fått fly landet.

Allt från destabiliserande manövrar, falska nyheter, upphittade korruptionshärvor, dekret, falska konton i sociala medier och självutnämnda presidenter till direkta militära aktioner för att tysta ner folkens protester. Sådana är de som håller makten i form av massmedier, finanser och ekonomi samt äger produktionsmedlen. Så fort de känner sig hotade och ser att deras privilegier kan begränsas slår de till. Det intressanta är att många gånger vill de återkomma till regeringsmakten utan något specifikt program utan endast med alla medel vill få bort den aktuella till vilket pris som helst. Det visar helt och hållet vilket släkt de tillhör. Ett sådant släkt som inte tänker mer än på sitt eget bästa. Det kan man helt enkelt dra slutsatsen från det här citatet:

”Jag vill ha ett Bolivia utan indianska ritualer. De får alla åka till Anderna där de hör till och lämna La Paz.”

Den personen är idag den självutnämnda presidenten Jeanine Áñez i Bolivia.

Vad kan hända nu?

Det  är inte lätt att förutspå vad som kan hända härnäst. Vi kan först fråga oss om vi kanske kunde förutse vad som skulle hända före allt detta hände. Vi var kanske för upptagna med det som var bra för att kunna tänka längre fram i tiden. Nu kan vi säga att det är lätt att vara efterklok. Men det räcker tyvärr inte för det är ändå för sent. Nu krävs det av den internationella kommuniteten att skrika ut och faktiskt visa vad som egentligen håller på att hända. Vissa länder har redan gjort det andra kommer tyvärr aldrig att göra det. Neutralitetens Sverige står ganska tyst inför vad som händer. Väldigt sporadiska nyheter då och då är allt. Söker man Bolivia på Utrikesministeriet får man fram en avrådan från att åka dit men inget uttalande om situationen och inget ställningstagande.

Jag skulle nu kunna säga att det förmodligen kommer att fortsätta vara som det är i Latinamerika där USA alltid vill finnas till eftersom kontinenten betraktas som deras bakgård och det är egentligen gammal historia. Möjligtvis kommer det inte att hända någon ”Plan Condor” där riktiga militärdiktaturer samarbetade över gränserna och släckte livet av hundratals oliktänkande. Det skulle idag vara för uppenbart och det är något som har kommit till hela världens kännedom. Vilka medel har vi att vänta oss då? Några har vi redan kunnat se i form av mjuka kupper, vendettor och allt däremellan. En storm av ensidiga nyheter mot allt som ens nämner ordet folkets rätt eller varje folk har rätt att välja sin egen väg. Framför allt kommer vi att se en stor offensiv mot allt som har med socialism och kommunism att göra. Det här är det närmaste fascismen vi upplevt sedan Andra Världskriget.

Samtidigt skulle jag vilja slå ett slag för att det kommer att höras mycket mer om dessa termer än någonsin eftersom det är det enda system som är det alternativa systemet till den råa kapitalism vi upplever idag. Det stora problemet är det system vi lever under. Detta system har inget mer att ge Hans Rosling till trots. Det är bevisat under åren att de  borgerliga demokratier som råder i stora delar av den västliga världen inte riktigt tillåter den kontinuitet som skulle behövas för att kunna åstadkomma de förändringar som bör genomföras. De tar lång tid och vill man göra dem måste man acceptera att tiden är ett faktum.

Jag anser att riktigt folkdeltagande demokratier där folk väljer sina representanter från kvarteren, byarna, städerna, fabrikerna, de folkliga organisationerna och bondesamhällena är de bästa. Då kan man tala om att korruption kan kontrolleras till max eftersom de stora massorna inte tycker om att ha representanter som anses vara korrupta. I en sådan demokrati kommer man inte långt om man är korrupt och gör man det avslöjas man förr eller senare.

Det kommer svåra tider men jämför man med 70-talet som jag nämnde ovan så ser vi en stor skillnad och det är att krafterna nu börjar väga över. Det innebär att vad som än händer kommer det inte att vara lika lätt, eller rättare sagt, inte alls så lätt för de borgerliga krafterna som det var då att roffa åt sig delar av bakgården. Förutsättningarna har förändrats och kraftmätningarna är inte längre i så stor obalans. Men det gäller att hålla ögonen öppna och ta tillfället i akt när det verkligen gäller för att göra de verkliga förändringar som till en början till stor del behöver vara irreversibla. Så frågan är enligt mig hur de olika länderna blir riktigt oberoende, gör om sig till suveräna stater och på så sätt kan välja sin egen väg till ett helt nytt system som garanterar kontinuitet och folkliga reformer med solidaritet som grundsten. Vi pratar socialism.

Det kommer att komma en tid då varje folk ska kunna välja sin säregna demokratiform kopplat till inget annat än allas deltagande och välstånd. Det får vara ett slut med likgiltigheten, individualismen och ojämlikheterna i våra samhällen. Bolivia med mera får så småningom vända om åt andra hållet och återigen arbeta för folkens bästa, för en rättfärdig fördelning av resurserna där man kan säga att var och en ger ifrån sig efter förmåga och var och en får tillbaka efter behov.