web analytics

Bolivia med mera…

Salve kära läsare och hjärtevänner!

Här kommer jag igen efter en längre tid. Det har hunnit hända en hel del saker under den här tiden och jag vill göra ett försök att lämna mina synpunkter kring händelserna.

Latinamerika har under de senaste decennierna kommit att bli en kontinent full av politiska förändringar och det både åt det ena och det andra hållet. Extrema uttryck har det inte varit brist på. Det positiva och det negativa behöver finnas för att det ska vara rörelse och då talar jag ur dialektikens synpunkt. Det blir aldrig rakt upp eller rakt ner. Det är aldrig svart på vitt. Som i en konstant virvelvind uträttas det en spiral som ibland går uppåt och ibland nedåt. Fullt av gråa nyanser mellan svart och vitt. Förhoppningsvis rör det sig mer uppåt än nedåt och då ser vi någon typ av utveckling.

Inom politiken är det likadant men det är inte så lätt att se de här rörelserna då det politiska fältet är så stort och komplext. Om vi tittar på den latinamerikanska kontinentens 70-tals historia ser vi en mörk och lidelsefull tid där diktaturer florerade och förtryck var vapnet att återställa den så kallade ordningen i de länder folken ville ha förändringar och var ute på gatorna och protesterade. Tiotusentals människor offrade sina liv och sin frihet i sin kamp mot de de-facto-förhållanden som hade etablerats.

Ett par decennier senare hade länderna återgått till de institutionella demokratierna och man ville se det som om allt var i frid och fröjd. Ja. Det var sant att motsättningarna på dessa mörka nivåer hade fått sin tid och att den var över. Det lämnade i sin tur tid för en annan typ av motsättningar. Det var frågan om den inslagna vägen var en någorlunda acceptabel väg eller om man ansåg det vara en fortsättning på det gamla med en blandning av det som folken ville förändra före diktaturernas ankomst och det som militärerna hade infört i form av ex. nya regler och förordningar och nya konstitutioner.

Nya krafter har vuxit fram under de första åren av 2000-talet. Venezuela har fått kontinuitet i en progressiv regering som hade fått börja sitt uppdrag före sekelskiftet med Hugo Chavez. Brasilien hade Inacio Lula da Silva och Dilma Rousseff. Nicaragua har Daniel Ortega med enorma uppsving i landets ekonomi trots motsättningarna. Uruguay har fått kontinuitet i en progressiv regering med Tabaré Vásquez och José ”Pepe” Mujica. Argentina har också fått uppleva positiva och progressiva förändringar med Ernesto Kirschner och sedan Cristina Fernández. Bolivia har likaså fått möjlighet till en kontinuitet som låtit landet komma att bli bland de bästa ekonomierna på kontinenten vars ledare var Evo Morales. Ecuador hade en lång period med Rafael Correa. Nu har Mexiko en ny och progressiv president  i form av Manuel López Obrador. Tittar man på Kuba ser man öns solidariska närvaro där den har behövts både i skolorna och i vården.

Av alla dessa länder är det några som har fått bakslag. Brasilien vet vi redan. En före detta militär som lovat fritt vapeninnehav, som är homofob och som redan har gjort försök att sociopolitiskt backa i tiden har fått presidentbandet på sin axel. BRIC:s utveckling har fått ett stort slag under bältet med detta. Lula da Silva är nu fri igen så vi får se vad som händer fortsättningsvis. Uruguay står idag i detta ögonblick jag sitter och skriver inför valet och kvalets andra omgång som kommer att ske nästa söndag  med stora chanser att missa möjligheterna att fortsätta arbetet som påbörjades för 15 år sedan. Ecuadors stora möjligheter att fortsätta har tyvärr brutits på grund av ett slags inre kupp och ett u-sväng utan dess like. Bolivia lider idag av en förtäckt militärkupp och blod spills på La Paz gator där den omvalda presidenten Evo Morales har fått fly landet.

Allt från destabiliserande manövrar, falska nyheter, upphittade korruptionshärvor, dekret, falska konton i sociala medier och självutnämnda presidenter till direkta militära aktioner för att tysta ner folkens protester. Sådana är de som håller makten i form av massmedier, finanser och ekonomi samt äger produktionsmedlen. Så fort de känner sig hotade och ser att deras privilegier kan begränsas slår de till. Det intressanta är att många gånger vill de återkomma till regeringsmakten utan något specifikt program utan endast med alla medel vill få bort den aktuella till vilket pris som helst. Det visar helt och hållet vilket släkt de tillhör. Ett sådant släkt som inte tänker mer än på sitt eget bästa. Det kan man helt enkelt dra slutsatsen från det här citatet:

”Jag vill ha ett Bolivia utan indianska ritualer. De får alla åka till Anderna där de hör till och lämna La Paz.”

Den personen är idag den självutnämnda presidenten Jeanine Áñez i Bolivia.

Vad kan hända nu?

Det  är inte lätt att förutspå vad som kan hända härnäst. Vi kan först fråga oss om vi kanske kunde förutse vad som skulle hända före allt detta hände. Vi var kanske för upptagna med det som var bra för att kunna tänka längre fram i tiden. Nu kan vi säga att det är lätt att vara efterklok. Men det räcker tyvärr inte för det är ändå för sent. Nu krävs det av den internationella kommuniteten att skrika ut och faktiskt visa vad som egentligen håller på att hända. Vissa länder har redan gjort det andra kommer tyvärr aldrig att göra det. Neutralitetens Sverige står ganska tyst inför vad som händer. Väldigt sporadiska nyheter då och då är allt. Söker man Bolivia på Utrikesministeriet får man fram en avrådan från att åka dit men inget uttalande om situationen och inget ställningstagande.

Jag skulle nu kunna säga att det förmodligen kommer att fortsätta vara som det är i Latinamerika där USA alltid vill finnas till eftersom kontinenten betraktas som deras bakgård och det är egentligen gammal historia. Möjligtvis kommer det inte att hända någon ”Plan Condor” där riktiga militärdiktaturer samarbetade över gränserna och släckte livet av hundratals oliktänkande. Det skulle idag vara för uppenbart och det är något som har kommit till hela världens kännedom. Vilka medel har vi att vänta oss då? Några har vi redan kunnat se i form av mjuka kupper, vendettor och allt däremellan. En storm av ensidiga nyheter mot allt som ens nämner ordet folkets rätt eller varje folk har rätt att välja sin egen väg. Framför allt kommer vi att se en stor offensiv mot allt som har med socialism och kommunism att göra. Det här är det närmaste fascismen vi upplevt sedan Andra Världskriget.

Samtidigt skulle jag vilja slå ett slag för att det kommer att höras mycket mer om dessa termer än någonsin eftersom det är det enda system som är det alternativa systemet till den råa kapitalism vi upplever idag. Det stora problemet är det system vi lever under. Detta system har inget mer att ge Hans Rosling till trots. Det är bevisat under åren att de  borgerliga demokratier som råder i stora delar av den västliga världen inte riktigt tillåter den kontinuitet som skulle behövas för att kunna åstadkomma de förändringar som bör genomföras. De tar lång tid och vill man göra dem måste man acceptera att tiden är ett faktum.

Jag anser att riktigt folkdeltagande demokratier där folk väljer sina representanter från kvarteren, byarna, städerna, fabrikerna, de folkliga organisationerna och bondesamhällena är de bästa. Då kan man tala om att korruption kan kontrolleras till max eftersom de stora massorna inte tycker om att ha representanter som anses vara korrupta. I en sådan demokrati kommer man inte långt om man är korrupt och gör man det avslöjas man förr eller senare.

Det kommer svåra tider men jämför man med 70-talet som jag nämnde ovan så ser vi en stor skillnad och det är att krafterna nu börjar väga över. Det innebär att vad som än händer kommer det inte att vara lika lätt, eller rättare sagt, inte alls så lätt för de borgerliga krafterna som det var då att roffa åt sig delar av bakgården. Förutsättningarna har förändrats och kraftmätningarna är inte längre i så stor obalans. Men det gäller att hålla ögonen öppna och ta tillfället i akt när det verkligen gäller för att göra de verkliga förändringar som till en början till stor del behöver vara irreversibla. Så frågan är enligt mig hur de olika länderna blir riktigt oberoende, gör om sig till suveräna stater och på så sätt kan välja sin egen väg till ett helt nytt system som garanterar kontinuitet och folkliga reformer med solidaritet som grundsten. Vi pratar socialism.

Det kommer att komma en tid då varje folk ska kunna välja sin säregna demokratiform kopplat till inget annat än allas deltagande och välstånd. Det får vara ett slut med likgiltigheten, individualismen och ojämlikheterna i våra samhällen. Bolivia med mera får så småningom vända om åt andra hållet och återigen arbeta för folkens bästa, för en rättfärdig fördelning av resurserna där man kan säga att var och en ger ifrån sig efter förmåga och var och en får tillbaka efter behov.

Nytt om Venezuela

Luften har gått ur den korrupte kuppmakaren Guaido. Och husse verkar ha tröttnat.

  

Den ”humanitära hjälpen”, bland annat 65 miljoner från Sverige, gick till shopping, fester och bordellbesök

Det som med buller och bång, i närvaro av världsmedia, skulle bli demokratins intåg i Venezuela blev inte bara ett stort fiasko för den självutnämnde ”president” Guaido. Det har nu visat sig att biståndspengar, bland annat från Sverige, förskingrats. När USA:s marionett i OAS (De Amerikanska Staternas Organisation) kräver en utredning är det nog kört för den misslyckade kuppmakaren Guaidó. Vi säger, utan saknad, ”hej då”. 

Skandalen med förskingringen av biståndspengarna till den venezolanska oppositionen bara växer för varje dag som går. PanAm Post avslöjade förra veckan att pengarna som samlades in i februari i samband med välgörenhetskonserten Venezuela Aid Live i den colombianska gränsstaden Cúcuta ska ha försvunnit och spenderats på fester, bordeller och lyxiga middagar. Bara under de dagarna i februari i samband med välgörenhetskonserten ska närmare 1 miljon dollar spenderats på shopping, sprit och fester och 800 000 dollar i privata jetplan för oppositionspolitiker. En annan kostnad som nu ifrågasätts är pengar som ska ha gått till soldater som deserterade. Antalet soldater som deserterade var från början 700 men blåstes upp till 1 450 med syfte att få mer pengar från biståndet. Från Cucuta har hotellen krävt den venezolanska oppositionen på betalning för de inhysta soldaterna. Soldaterna har nu vräkts p g a utebliven betalning.

En av de som pekas ut för förskingringen är parlamentarikern och oppositionsledaren Gaby Arellano som var ansvarig för Cucuta-aktionen i februari. Arellano menar nu att hon är oskyldig och inte ska sammanblandas med den självutnämnde Guaidos sändebud Rossana Barrera och Kevin Rojas. De skulle vara de som ska ha tagit pengarna, menar oppositionsparlamentarikern. Två andra som pekas ut är Juan Guaidos bror, Gustavo Guaido, och kusinen Juan Victor Salcedo. Gemensamt för samtliga utpekade är att de är framträdande i oppositionspartiet Voluntad Popular.

Det spekuleras att avslöjanden kring förskingringen ska vara en intern uppgörelse inom oppositionen. Bakom avslöjandena finns en av oppositionsledarna Maria Corina Machado, som hållits utanför överenskommelserna med USA och Colombia. En annan trovärdig förklaring pekar på de pågående förhandlingarna mellan regeringen och oppositionen där det finns krafter som vill försvaga Guaido och dennes extremhögerparti Voluntad Popular inför kommande uppgörelser. En tredje tolkning kommer från en parlamentariker som menar att USA på detta sätt nu gör upp med gruppen i oppositionen som misslett USA i en konfrontationslinje i tron att Maduro snabbt skulle falla men istället resulterat i att Ryssland stärkt sin närvaro och position i landet.

De insamlade pengarna kom från FN:s flyktingorganisation UNHCR, biståndsorganisationer, länder som stödjer Guaido och från privata personer. Venezuela Aid Live ska ha samlat in 2,3 miljoner dollar den 22 februari och pengarna administreras via flygbolaget Virgin som ägs av Richard Branson. Enligt PanAm Post ska UNHCR ha fått betala falska fakturor och hotellräkningar. Sverige har genom SIDA gett minst 65 miljoner kronor i bistånd. En del av pengarna har gått via FN:s flyktingorganisation UNHCR och ska därför ha använts i samband med Cucuta-operationen den 22-23 februari och även under våren. Det borde vara självklart att både svenska medier och politiker reder ut om svenska biståndspengar har förskingrats och använts på bordeller, privata flyg och fester.

De inköpta livsmedlen sägs ha ruttnat i containrarna. Det i ett av Colombias fattigaste områden, där barn dör av hunger.

EU:s utrikesministrar träffas idag för att diskutera både läget i Venezuela och USA:s skärpning av blockaden mot Kuba genom Helms-Burton. På bordet finns ett förslag för att gå fram med ytterligare sanktioner mot Venezuela. Sverige ska vara en av de drivande i förslaget att skärpa sanktionerna mot Venezuela. Att EU diskuterar Venezuela och Kuba samtidigt har att göra med att det är Trumps riktade politik mot de två länderna som gör att EU måste välja att vara för eller emot Trumps politik i Latinamerika.

Det finns stora risker. Inte minst geopolitiska. Det sker snabba förändringar i Latinamerika. Högervågen verkar försvagas och högerregeringarna i Argentina och Brasilien är inne i en svacka. EU:s stöd till Trump kan leda till att EU hamnar i en svår sits gentemot eventuellt kommande progressiva regeringar i regionen. Detta med tanke på att både Kina och Ryssland tagit ställning mot Trump och EU kan då fortsätta tappa fäste i regionen.

[Vi undrar i vårt stilla sinne om inte Margot Wallström ångrar sin okritiska hyllning till den ”modige och intelligente” Guaidó i TV-programmet ”Agenda” 9 juni. Om nu USA lyfter sin hand från låtsaspresidenten gör väl Wallström det också, gissar vi].

Francisco Contreras, Nordic Vene 190618 och Venezuelanätverket 190617

För mer om skandalen, se Telesur från 17 juni:

Venezuela Reveals Evidence of Widespread Juan Guaido-led Corruption, Misuse of ’Aid’ Funds

Som i andra delar av Europa…

Salve kära läsare och hjärtevänner!

Jag har tagit mig friheten att översätta en text publicerad i Spanien under en tid av politiska spänningar inte bara där utan också i övriga delar av Europa och världen.

Det här är representativt för vad som håller på att hända i andra länder i detta globala Europa där det verkar vara viktigare att lägga sig i andra folks angelägenheter än att se sig själva i spegeln. Politikerna är endast efter röster för att ta grepp om den politiska makten utan att ta hänsyn till vad som egentligen händer sina egna folk.

I ett Europa som förtjänar mer solidaritet och öppenhet ser vi gränsstängningar, finanserna tar ett starkt grepp om varje möjlighet att påverka politiken och folkmassorna berövas möjligheterna att leva ett värdigt liv. Över 30 miljoner arbetslösa och över 100 miljoner som lever under existensminimum där otrygga anställningar florerar är ett klart exempel på det.

Frågan här berör en annan kontinent som idag känner sig hotad av externa krafter, däribland USA och ett stor antal länder i Europa som istället för att visa solidaritet, antingen är tysta eller öppet agerar i samklang med förövarna. Ska inte de olika folken i världen få välja sin egen väg? Uppenbarligen inte så länge de imperialistiska intressena är med.

Allt är sammankopplat! Inget är opolitiskt betingat!

Läs och begrunda!

___________________________________________

Spanjen tjänar USA-imperialismen

Av Lidia Falcón

LIDIA FALCÓN O’NEILL är licenciat i juridik, dramakonst och journalistik samt PHD i filosofi. Hon är nämnd Dr. Honoris Causa i universitetet i Wooster, Ohio. Grundaren av tidskrifterna ”Vindicación Feminista” och ”Poder y Libertad” som hon nu leder.

Hon är skaparen av det Spanska Feministiska Parti och av den Spanska Statens Feministiska Organizationernas Federation. Hon har deltagit i Bryssels Internationella Tribunal för Brott mot Kvinnorna, i kongressen ”Sisterhood Is Global” i New York, i samtliga Internationella Feministiska Bokutställningar och i Nairobis och Pekins Internationella Kvinnoforum.

Hon är medarbetare i ett antal spanska och USA:s dagstidningar och tidskrifter. Hon har publicerat 42 böcker inom berättarkonsten och skönlitteratur som har översatts till flera språk.

_________________________________________

 

Vår regering är USA:s utrikesdepartementets mest trogna tjänare. Att erkänna den venezuelanske kuppmakaren Guaidó som den legitime presidenten i Venezuela, acceptera hans utsände som diplomatisk representant och nu ge en fristad till  Leopoldo López med sin familj i Caracas’ spanska ambassad, överträffar med råge vad jag hade förväntat mig av Pedro Sanchez och hans regering för att följa Donald Trumps order.

Aldrig i våra internationella relationers historia -särskilt med Latinamerika och ens under diktaturens tid- hade de spanska regeringarna visat sig vara så pass underkastade de önskningar och mandat som det nordamerikanska imperiet lägger på bordet.

Och inte bara den spanske presidenten Sánchez har accepterat den där marionetten Guaidó som utan något nationellt eller internationellt juridiskt stöd eller ens några val, sjävutnämndes till Venezuelas president, utan också hans ynka utrikesminister Josep Borell utnyttjar sin tid för att föra det spanska folket i skuggan av sanningen. Det är samma människor som upprepar gång på gång vad som kommer i det officiella nyhetsflödet och som säger att de missiler som vi skickar till Saudiarabien endast dödar dem de måste döda.

Nicolás Maduro valdes av det venezuelanska folket genom absolut fria, legala och legitima val. Den bolivarianska regeringen har vunnit 19! av 20 val. De internationella observatörer som har varit med under dessa otaliga valtillfällen har påpekat att valsystemet i sin helhet innehåller alla garantier och den säkerhet som dessutom överträffar USA:s valsystem där otaliga misstankar om korruption har förekommit.

Påståendet att den venezuelanska regeringen är en diktatur kommer att uppstå som en av historiens största lögner inom den spanska politiska propagandan. I Venezuela finns det alla olika sorters politiska partier från det kommunistiska partiet till extrema högerpartier som det som skyddar Juan Guaidó och Leopoldo López. Dessa har sina öppna lokaler därifrån deras budskap kommer ut, deltar i konstitutionella val och genomför sina kampanjer utan hinder. I hela landet publiceras det tidningar, tidskrifter och böcker, sänds radio- och teveprogram, genomförs debatter och konferenser av en i flera partier fragmenterad opposition som kritiserar den bolivarianska regeringen utan att någon lägger sig i.

När det idag den 3 maj, Pressfrihetens Internationella Dag, förklarar journalistorganisationer för oss att hundra professionella journalister har blivit dödade sedan 2006 -fyra i år och den senaste faktiskt igår-, att även i Europa, närmare bestämt i Slovakien och Malta, har två personer, en kvinna och en man blivit offer för skottlossningar utan att brotten har varit avklarade, stammar de olika kommunikationsmedia i Kapitalets tjänst att den fria pressen censureras i Venezuela och det utan att presentera några siffror.

För spanjorerna borde det kännas som en förolämpning när det påstås att Maduroregeringen är en diktatur när det samtidigt visas det på den spanska televisionen alla de offentliga möten och manifestationer som oppositionen öppet organiserar med tanken att beröva Maduro presidentämbetet och tillskansa sig makten.

För ett land som Spanjen som har lidit av en av de grymmaste diktaturerna i världen under fyrtio års tid, borde det vara en anledning till upprörelse att lyssna på sin egen demokratiskt valda president och sina ministrar deklarera att Venezuela är en diktatur.

Den venezuelanska regeringen har visat ett otroligt tålamod -omöjligt att föreställa sig varken i Frankrike eller i Tyskland- när oppositionspolitiker uppmanar den civila befolkningen och något även farligare, utmanar armén till uppror. I dessa länder som i många andra demokratiska länder skulle dessa uppmaningar omedelbart förtryckas och deras ansvariga skulle fängslas.

Leopoldo López dömdes till 15 års fängelse för att ha uppmanat och inlett tillsammans med andra högerpartiers medlemmar en serie ”guarimbas” som framkallade oroligheter ledda av diverse brottslingar och legosoldater under några månader 2014 som i sin tur utmynnade i ett drygt tiotal döda, förstörelse av offentliga platser, mordbränder på skolor och sjukhus, misshandel av den civila befolkningen och de offentliga orderstyrkorna.

Den venezuelanska oligarkin med hjälp av borgerligheten och medelklassens reaktionära delar har saboterat den socialistiska bolivarianska regeringen sedan den etablerades. Inte någon av dessa krafter är villig att lämna de privilegier som de får genom att tjäna USA och få provisioner i utbyte mot att låta oljan rinna över till de stora nordamerikanska korporationerna under tiden som folket i Venezuela fick leva i extrem fattigdom, barfota, utan vatten, hungrigt och sjukt.

Den bolivarianska regeringen har monterat upp sjukvården och den utbildning som inte fanns, har skapat ett tiotal universitet, har byggt tusentals bostäder med elektricitet och rinnande vatten till arbetarna och har underlättat för kvinnor att organisera sig i en Feministisk Rörelse som idag sträcker sig över hela landet. Borgerligheten som regerat landet i 200 år och roffat åt sig landets naturresurser och försatt landet i misär kan inte acceptera detta.

För att anmärka hur pass mycket tolerans som president Maduro och hans ministrar, stads åklagare och polisen visar, uppträdde Leopoldo López framför pressen utanför Spaniens ambassadentré efter att ha brutit sig ur husarresten och nyttjade en halv timmes tid för att uppmana folket och armén att vända sig mot den legitima presidenten utan att omedelbart efter bli arresterad. Det borde vara bra att minnas de sju år som Julian Assange satte inne i den ecuadorianska ambassaden utan att kunna gå ut genom entrén i London och hur han nyligen blev arresterad för mycket mindre farliga företeelser än de som högerpolitiker i Venezuela genomför sedan några år.

Embargot av de finansiella resurserna och basprodukterna så som oljans prissänkning som USA har organiserat har lett landet till den ekonomiska situation det lever i idag. Den situation som Guaidó och hans medföljare idag vill klaga för.

Eftersom den venezuelanska högern så som alla högerkrafter i världen skulle helst försätta sitt eget folk i misär och låta det förblöda i en beväpnad konflikt än låta socialismen byggas upp.

Inte bara USA:s attityd i Venezuela borde vara motivet till ett internationellt fördömande utan också det landets agerande under de senaste 200 åren. Vilken hygglig politiker som helst borde fördöma detta istället för att utföra reverenser mot USA.

Från 1846 har USA:s armé invaderat nästan alla länder söder om Rio Grande därmed det ökända kriget som berövade Mexiko dess norra teritorium, inklusive California och Texas. 1898 provocerade USA kriget mot Spanien på Kuba och ett besegrat Spanien fick då därmed också lämna Puerto Rico, Hawai, Guam och Filippinerna. Från och med det ögonblicket ockuperades militärt, bombades, plundrades, kontrollerades ekonomiskt, valsystemen ändrades efter behag och politikerna byttes av USA:s utrikesdepartement och CIA i länder som Panamá, Dominikanska Republiken, Honduras, Granada, El Salvador, Kuba, Guatemala, Brasilien, Chile, Uruguay, Argentina, Colombia och Venezuela.

Dessa händelser är en del av historian i Latinamerika och vår regering ska inte kunna agera ovetandes. Naturresurserna i länderna söder om Rio Grande har alltid varit och fortfarande är offer för norra grannens härskariver. Endast några lakejer till tjänst för det nordamerikanska krigsmaskineriet kan inta positioner i enlighet med Trumps diktat så som de europeiska länderna, inklusive vår regering håller på och tar emot order från Washington.

Det är uppenbart att de böjningar som den spanska regeringen gör inför USA:s allierade Marocko och Saudiarabien i sina övergrepp, ger inte utrymme till positiva tankar om PSOE (Spaniens Socialistparti) och möjligheterna till ett oberoende och värdigt ställningstagande mot den nordamerikanska imperialismen. Men det som de håller på att göra med Venzuela överträffar det som det spanska folket är värt att få se och ta emot.

Den bolivarianska regeringen har under tjugo år i fred försökt bygga ett rättvisare och solidariskt samhälle utan acceptans från de oligarkiska krafterna och deras enorma stöd från USA.

Om det här mynnar ut i en militär amerikansk intervention i Venezuela vilket kuppmakaren Guaidó dagligen skriker efter och som Trump dessutom verkar vara glad över att få genomföra, skulle det ge tusentals offer och ett besegrat folk som resultat. Då skulle Pedro Sánchez’ regering vara lika skyldig som Trump och Spanien skulle skriva en av de mest skamfyllda sidorna i sin historia.

Kuppförsök pågår i Venezuela!

Venezuelas försvarsminister fördömer kuppförsöket

 

”Det är en ny kupp och ett nytt steg för att få en ursäkt för intervention i Venezuela”

Ett kuppförsök pågår i Venezuela, under ledning av Leopoldo López och Juan Guaidó.

Venezuelas vice kommunikationsminister, Jorge Rodriguez, informerade idag, tisdag, att myndigheterna agerar för att desaktivera en mindre grupp militärer som försöker framkalla en statskupp i landet. Rodriguez skriver på Twitter: ”Vi informerar Venezuelas befolkning att vi just nu bemöter och oskadliggör en mindre grupp förrädiska militärer som placerat sig vid Distribuidor Altamira (Caracas överklassområde) för att framkalla en statskupp mot konstitutionen och lugnet i republiken”.

Oppositionsledaren Leopoldo Lopez fritogs på tisdagen från sin husarrest av militärer trogna oppositionen. Lopez anslöt sig till den självutnämnde Juan Guaidos kampanj i ”Operation Frihet”, som ska göra slut på (Maduros) och chavismens makt i landet.

”Jag är på militärbasen Carlota. Alla ska mobiliseras. Det är dags att erövra Friheten. Styrka och Tro”, skrev Lopez på Twitter, som han använde för första gången sedan september 2017.

På det sociala nätverket uppmanade landets vice kommunikationsminister ”att hålla sig uppmärksam för att, tillsammans med den ärofyllda armén, besegra kuppförsöket och bevara freden”.

För sin del fördömde försvarsminister Vladimir Padrino kuppförsöket och bekräftade sitt stöd till den konstitutionelle regeringen under ledning av president Nicolas Maduro. ”De pesudopolitiska ledarna som ställt sig i spetsen för denna undergrävande rörelse har utnyttjat trupper och polis med krigsutrustning på öppen plats i staden för att skapa terror”, skrev han på Twitter.

(information från Telesur)

Antichavister släpper Lopez ur husarrest

Leopoldo Lopez har släppts hur husarrest av oppositionsstyrkor. Han befinner sig med Juan Guaido i närheten av flygbasen Carlota, med stöd av en grupp desertörer från militären.

Lopez intygar via Twitter att ”den definitiva fasen inletts för att trotset upphör, genom Operation Frihet”. Han skriver också att han befriats av ”militärer efter order av den konstitutionelle presidenten Guaido”.

Denne visar sig på en video tillsammans med Lopez. De är omgivna av militärer och betygar att deras kamp alltid varit kännetecknat av att följa ”grundlagen i en icke-våldskamp”. ”Folket i Venezuela har inlett slutet på trotset”, skriver Guaido, som skriver att han ”just nu befinner sig med de viktigaste militära enheterna i de väpnade styrkorna som påbörjat den slutliga fasen av Operation Frihet”.

”Venezuelas folk, låt oss ta till gatorna, de nationella väpnade styrkorna fortsätter tills vi konsoliderat slutet på trotset, det år oåterkalleligt”, skriver oppositionspolitikern. ”De väpnade styrkorna har tagit det rätta beslutet, de räknar med stöd från Venezuelas folk, av vår grundlag, av garantin att vara på rätt sida i historien. Att använda styrkorna för att uppnå ett slut på trotset”, fortsätter Guaidó.

Och en sista uppmaning: ”Venezuelas folk, det är nödvändigt att vi går ut på gatorna för att stödja de demokratiska krafterna och återerövra vår frihet. Organiserade och tillsammans med de viktigaste militära enheterna. Caracasbor; alla till Carlota”.

Kommunikationsminister Rodriguez skriver om ”detta försök från den mördande och statskuppsfrämjande högern, som tillkännagav sin våldsamma agenda för flera månader sedan.” Han uppmanade att ”besegra statskuppsförsöket och bevara lugnet”.

Försvarsminister Vladimir Padrino uppger att de väpnade styrkorna försvarar konstitutionen och dess legitima myndigheter. Han intygade att ”alla militära enheter som finns i de åtta regionerna rapporterar normalitet i sina kaserner och militärbaser, under ledning av sina befäl.”

Ordföranden för den Nationella Konstitutionsförsamlingen ANC, Diosdado Cabello, uppmanade de revolutionära styrkorna att marschera till presidentpalatset Miraflores i stöd för president Maduro. Han intygade att ”varje aktion” från kuppmakarna ”kommer att få ett överväldigande svar från regeringen”.

Han hävdar att flygbasen inte är intagen och att en del av de som tog sig till Distribuidor Altamira lurats dit. Likaså att alla militära enheter i landet är under normala förhållanden och att regeringen vidtar åtgärder från Carlota. Regeringen kommer successivt att svara enligt Venezuelas lagar på aktionerna.

Lopez ledde undergrävande aktioner under första halvåret 2014 under beteckningen ”La Salida” (utgången). De bestod av våldsamma regeringsfientliga aktioner i vilka 43 personer dog, nästan 1 000 skadades och omfattande materiella skador. Lopez, ledare för ultrahögerpartiet VP, överlämnade sig till myndigheterna fyra dagar efter att oroligheterna inletts, i vilken tre personer dog efter att ha attackerats på sin arbetsplats på ett ministerium. För sitt ansvar för dessa handlingar dömdes Lopez till 14 års fängelse. 8 juli 2017 fick han lämna fängelset för att åtnjuta husarrest på grund av ”hälsoproblem”.

Cubainformacion 190430 (något nedkortat)

Väpnade attacker mot Venezuela förbereds

Salve kära läsare och hjärtevänner!Här kommer en kopia av en artikel som Svensk kubanska föreningen publicerade

Vad är det som händer i Venezuela just nu? Varför plötsligt så tyst igen? Läs och kanske det kommer att klarna något.

Elliott Abrams, en dömd krigsförbrytare, (benådad av Bush), ska nu leda USA:s demokratisering av Venezuela. Abrams möts av demonstranter överallt.

USA och dess allierade har misslyckats med att störta regeringen i Venezuela. Nu utbildas paramilitära grupper för att skickas in i landet. USA, som ligger bakom, har stor erfarenhet från bland annat Nicaragua, Guatemala och El Salvador av liknande operationer. Bolton och Abrams, framträdande figurer då, är återigen i spetsen för de mördande planerna. 

Paramilitära grupper betalar ungdomar med upp till 1 500 dollar på båda sidor gränsen mellan Colombia och Venezuela för att de ska integreras i mördarpatruller. Målet är intrång i Venezuela. Detta avslöjas av källor inom USA:s Kongress och colombianska presidentämbetet. De uppger att inför det internationella samfundets vägran att tillstyrka en militär aktion mot Venezuela, så använder sig USA av den modell som använts i Syrien: att utbilda och beväpna paramilitära styrkor för att skapa en väpnad konflikt.

De flesta regeringar till och med inom Limagruppen [en sammanslutning av reaktionära regeringar med syftet att störta de progressiva regeringarna i regionen, i 1:a hand Venezuelas] lutar åt att förespråka en fredlig väg ur krisen och ”i de europeiska utrikesförvaltningarna misstror man Vita Husets politik gentemot Venezuela”, uppges det i USA-baserade Bloomberg News.

De paramilitära grupperna riktar in sig på ungdomar mellan 18 och 25 år som är arbetslösa. En annan målgrupp är desertörer från Venezuela.  ”I Colombia handlar det om betalning på närmare 1 500 dollar och i Venezuela mellan 200 och 250 dollar. Mat och transporter till gränsen ingår”, uppgav informatörerna.

När ungdomarna väl fångats upp, skickas de för träning i att använda vapen, stridstaktik och strid i tätbebyggda områden, liksom utbildning hur våldsamma protester ska genomföras. När de är förberedda integreras de i paramilitära grupper som “Resistencia Radical Venezolana” och “Resistencia los Jesuitas”. Medlemmar i dessa grupper hade sammanstötningar med enheter ur Guardia Nacional Bolivariana före den 23 februari, det datum när den venezolanska oppositionen med öppet stöd från regeringarna i Colombia och USA försökte att utan framgång tränga in i Venezuela med påstådd ”humanitär hjälp”, enligt dessa källor.

Träningen av ungdomarna sker på colombianskt territorium, vars regering offentligt uttryckt sin ambition att få till regimförändring i Venezuela. Flera företag som bedriver militär utbildning kämpar för att få kontrakt på att träna styrkor som ska tränga in i Venezuela. Det viktigaste centrat för utbildningen ligger i zonen nära Cúcuta, Colombia. Det är den mest eftersökta platsen av dessa företag.

Källorna uppger att ett av dessa företag, med säte i Miami, rekryterar ungdomar och demobiliserade militärer från delstaterna Zulia, Táchira och Portuguesa. Det görs med hjälp av politiska partier som Vente Venezuela och Voluntad Popular. Det är partier som är kända för sina våldsamma aktioner för att störta president Maduro.

Utbildningarna pågår i fem veckor för varje grupp. Dessa irreguljära grupper lyder under privata kontraktorer och paramilitära grupper som finns i gränsområdena.

I Colombia är det framförallt i Bogotá och Medellin som stödet till dessa planer utgår ifrån, ”även om La Guajira också utnyttjas, framförallt för att utgöra den grundläggande logistiska basen för det utländska stödet”.

[La Guajira är ett område i nordöstra Colombia på gränsen till Venezuela. Här ligger Cucuta, som var centrum för försöken till intrång i Venezuela 23 februari. La Guajira är extremt fattigt och ca 5 000 barn ur ursprungsbefolkningen har dött på senare år på grund av undernäring.  Till dem ges dock ingen ”humanitär hjälp”. Internationella gruvbolag exploaterar regionen och gör slut på dricksvattnet, utan internationell uppmärksamhet.]Freddy Bernal, från styrande partiet PSUV i gränsprovinsen Táchira, säger i en intervju med nyhetsbyrån Telesur att USA finansierar legoknektar för att angripa Venezuela. ”Jag vill inför det internationella samfundet fördöma att en form av krig mot Venezuela förbereds. Det är inte ett öppet krig mellan stater, inte heller handlar det om ett direkt intrång av USA-trupper på det sätt som vi är vana vid. Istället handlar det om att skapa kaos genom intrång av paramilitärer, legoknektar och några förrädare som får betalt i Colombia”.

23 februari planerade cirka 200 venezolanska desertörer, som fanns i Colombia, att under ledning av pensionerade generalen Cliver Alcalá, tränga in i Venezuela och öppna väg för lastbilarna som sades innehålla den ”humanitära hjälpen”, avslöjar Bloomberg.  En lastbil eldades upp. Medierna försökte lägga skulden på Venezuela, men det har visat sig (vilket också erkänns av New York Times) att det var våldsamma grupper på den colombianska sidan av gränsen som satte eld på lastbilen.

Bloomberg framhöll att det som hände denna dag var ett nederlag för Juan Guaidó, ledamot i Venezuelas Nationalförsamling, och hans beskyddare i Colombia och USA. Vidare att bråket i Venezuela därmed förlängs och visar på ”nödvändigheten att leta efter en militär lösning.”

”Alla möjligheter står öppna”, är en återkommande fras från hökarna i Vita Huset liksom deras medlöpare i Venezuela, som insisterar på våld för att lösa Venezuelas situation. Även om det skulle betyda att gå emot majoriteten i det internationella samfundet som vill ha en fredlig lösning. Irak och Syrien är de senaste exemplen på USA:s krigslösningar.

I slutet på februari cirkulerade på YouTube uttalanden från desertörer i Venezuelas armé i vilken de bad USA om vapen och militär hjälp. Josue Hidalgo Azuaje och Carlos Guillén Martínez, före detta soldater som lever utanför Venezuela, sade till CNN att de vill ha militär hjälp från Donald Trumps regering för att utrusta andra soldater inne i Venezuela. De påstod sig vara i kontakt med hundratals desertörer redo att gå med för saken. ”Som venezolanska soldater ber vi USA om stöd med logistik, kommunikationer och med vapen för att vi ska kunna uppnå Venezuelas frihet”. Rysslands regering fördömde inför världen att USA och dess allierade planerade att överlämna vapen till den venezolanska oppositionen.

[21 mars rapporteras att den självutnämnde Juan Guaidós rådgivare i Nationalförsamlingen, Roberto Marrero, gripits av venezolanska säkerhetsstyrkor. I hans bostad beslagtogs en granat och två gevär. USA:s John Bolton gick omedelbart ut på Twitter och hotade president Maduro för gripandet, ”ännu ett stort misstag av Maduro”. Också USA:s utrikesminister Pompeo kräver att Morrero ska släppas omedelbart.]ZonaFranK 190320

THE WAR ON VENEZUELA IS BUILT ON LIES (re-blogg från 21 February 2019)

by John Pilger

In this analysis, John Pilger looks back over the Chavez years in Venezuela, including his own travels with Hugo Chavez, and the current US and European campaign to overthrow Nicolas Maduro in a ’coup by media’ and to return Latin America to the 19th and 20th centuries.

Travelling with Hugo Chavez, I soon understood the threat of Venezuela. At a farming co-operative in Lara state, people waited patiently and with good humour in the heat. Jugs of water and melon juice were passed around. A guitar was played; a woman, Katarina, stood and sang with a husky contralto.

”What did her words say?” I asked.

”That we are proud,” was the reply.

The applause for her merged with the arrival of Chavez. Under one arm he carried a satchel bursting with books.  He wore his big red shirt and greeted people by name, stopping to listen. What struck me was his capacity to listen.

But now he read. For almost two hours he read into the microphone from the stack of books beside him: Orwell, Dickens, Tolstoy, Zola, Hemingway, Chomsky, Neruda: a page here, a line or two there. People clapped and whistled as he moved from author to author.

Then farmers took the microphone and told him what they knew, and what they needed; one ancient face, carved it seemed from a nearby banyan, made a long, critical speech on the subject of irrigation; Chavez took notes.

Wine is grown here, a dark Syrah type grape. ”John, John, come up here,” said El Presidente, having watched me fall asleep in the heat and the depths of Oliver Twist.

”He likes red wine,” Chavez told the cheering, whistling audience, and presented me with a bottle of ”vino de la gente”. My few words in bad Spanish brought whistles and laughter.

Watching Chavez with la gente made sense of a man who promised, on coming to power, that his every move would be subject to the will of the people.  In eight years, Chavez won eight elections and referendums: a world record. He was electorally the most popular head of state in the Western Hemisphere, probably in the world.

Every major chavista reform was voted on, notably a new constitution of which 71 per cent of the people approved each of the 396 articles that enshrined unheard of freedoms, such as Article 123, which for the first time recognised the human rights of mixed-race and black people, of whom Chavez was one.

One of his tutorials on the road quoted a feminist writer: ”Love and solidarity are the same.” His audiences understood this well and expressed themselves with dignity, seldom with deference. Ordinary people regarded Chavez and his government as their first champions: as theirs.

This was especially true of the indigenous, mestizos and Afro-Venezuelans, who had been held in historic contempt by Chavez’s immediate predecessors and by those who today live far from the  barrios, in the mansions and penthouses of East Caracas, who commute to Miami where their banks are and who regard themselves as ”white”. They are the powerful core of what the media calls ”the opposition”.

When I met this class, in suburbs called Country Club, in homes appointed with low chandeliers and bad portraits, I recognised them. They could be white South Africans, the petite bourgeoisie of Constantia and Sandton, pillars of the cruelties of apartheid.

Cartoonists in the Venezuelan press, most of which are owned by an oligarchy and oppose the government, portrayed Chavez as an ape. A radio host referred to ”the monkey”. In the private universities, the verbal currency of the children of the well-off is often racist abuse of those whose shacks are just visible through the pollution.

Although identity politics are all the rage in the pages of liberal newspapers in the West, race and class are two words almost never uttered in the mendacious ”coverage” of Washington’s latest, most naked attempt to grab the world’s greatest source of oil and reclaim its ”backyard”.

For all the chavistas’ faults — such as allowing the Venezuelan economy to become hostage to the fortunes of oil and never seriously challenging big capital and corruption – they brought social justice and pride to millions of people and they did it with unprecedented democracy.

”Of the 92 elections that we’ve monitored,” said former President Jimmy Carter, whose Carter Centre is a respected monitor of elections around the world, ”I would say the election process in Venezuela is the best in the world.” By way of contrast, said Carter, the US election system, with its emphasis on campaign money, ”is one of the worst”.

In extending the franchise to a parallel people’s state of communal authority, based in the poorest barrios, Chavez described Venezuelan democracy as ”our version of Rousseau’s idea of popular sovereignty”.

In Barrio La Linea, seated in her tiny kitchen, Beatrice Balazo told me her children were the first generation of the poor to attend a full day’s school and be given a hot meal and to learn music, art and dance. ”I have seen their confidence blossom like flowers,” she said.

In Barrio La Vega, I listened to a nurse, Mariella Machado, a black woman of 45 with a wicked laugh, address an urban land council on subjects ranging from homelessness to illegal war. That day, they were launching Mision Madres de Barrio, a programme aimed at poverty among single mothers. Under the constitution, women have the right to be paid as carers, and can borrow from a special women’s bank. Now the poorest housewives get the equivalent of $200 a month.

In a room lit by a single fluorescent tube, I met Ana Lucia Ferandez, aged 86, and Mavis Mendez, aged 95. A mere 33-year-old, Sonia Alvarez, had come with her two children. Once, none of them could read and write; now they were studying mathematics. For the first time in its history, Venezuela has almost 100 per cent literacy.

This is the work of Mision Robinson, which was designed for adults and teenagers previously denied an education because of poverty. Mision Ribas gives everyone the opportunity of a secondary education, called a bachillerato.(The names Robinson and Ribas refer to Venezuelan independence leaders from the 19th century).

In her 95 years, Mavis Mendez had seen a parade of governments, mostly vassals of Washington, preside over the theft of billions of dollars in oil spoils, much of it flown to Miami. ”We didn’t matter in a human sense,” she told me. ”We lived and died without real education and running water, and food we couldn’t afford. When we fell ill, the weakest died. Now I can read and write my name and so much more; and whatever the rich and the media say, we have planted the seeds of true democracy and I have the joy of seeing it happen.”

In 2002, during a Washington-backed coup, Mavis’s sons and daughters and grandchildren and great-grandchildren joined hundreds of thousands who swept down from the barrios on the hillsides and demanded the army remained loyal to Chavez.

”The people rescued me,” Chavez told me. ”They did it with the media against me, preventing even the basic facts of what happened. For popular democracy in heroic action, I suggest you look no further.”

Since Chavez’s death in 2013, his successor Nicolas Maduro has shed his derisory label in the Western press as a ”former bus driver” and become Saddam Hussein incarnate. His media abuse is ridiculous. On his watch, the slide in the price of oil has caused hyper inflation and played havoc with prices in a society that imports almost all its food; yet, as the journalist and film-maker Pablo Navarrete reported this week, Venezuela is not the catastrophe it has been painted. ”There is food everywhere,” he wrote. ”I have filmed lots of videos of food in markets [all over Caracas] … it’s Friday night and the restaurants are full.”

In 2018, Maduro was re-elected President. A section of the opposition boycotted the election, a tactic tried against Chavez. The boycott failed: 9,389,056 people voted; sixteen parties participated and six candidates stood for the presidency. Maduro won 6,248,864 votes, or 67.84 per cent.

On election day, I spoke to one of the 150 foreign election observers. ”It was entirely fair,” he said. ”There was no fraud; none of the lurid media claims stood up. Zero. Amazing really.”

Like a page from Alice’s tea party, the Trump administration has presented Juan Guaido, a pop-up creation of the CIA-front National Endowment for Democracy, as the ”legitimate President of Venezuela”. Unheard of by 81 per cent of the Venezuelan people, according to The Nation, Guaido has been elected by no one.

Maduro is ”illegitimate”, says Trump (who won the US presidency with three million fewer votes than his opponent), a ”dictator”, says demonstrably unhinged vice president Mike Pence and an oil trophy-in-waiting, says ”national security” adviser John Bolton (who when I interviewed him in 2003 said, ”Hey, are you a communist, maybe even Labour?”).

As his ”special envoy to Venezuela” (coup master), Trump has appointed a convicted felon, Elliot Abrams, whose intrigues in the service of Presidents Reagan and George W. Bush helped produce the Iran-Contra scandal in the 1980s and plunge central America into years of blood-soaked misery.

Putting Lewis Carroll aside, these  ”crazies” belong in newsreels from the 1930s. And yet their lies about Venezuela have been taken up with enthusiasm by those paid to keep the record straight.

On Channel 4 News, Jon Snow bellowed at the Labour MP Chris Williamson, ”Look, you and Mr Corbyn are in a very nasty corner [on Venezuela]!” When Williamson tried to explain why threatening a sovereign country was wrong, Snow cut him off. ”You’ve had a good go!”

In 2006, Channel 4 News effectively accused Chavez of plotting to make nuclear weapons with Iran: a fantasy. The then Washington correspondent, Jonathan Rugman, allowed a war criminal, Donald Rumsfeld, to liken Chavez to Hitler, unchallenged.

Researchers at the University of the West of England studied the BBC’s reporting of Venezuela over a ten-year period. They looked at 304 reports and found that only three of these referred to any of the positive policies of the government. For the BBC, Venezuela’s democratic record, human rights legislation, food programmes, healthcare initiatives and poverty reduction did not happen.  The greatest literacy programme in human history did not happen, just as the millions who march in support of Maduro and in memory of Chavez, do not exist.

When asked why she filmed only an opposition march, the BBC reporter Orla Guerin tweeted that it was ”too difficult” to be on two marches in one day.

A war has been declared on Venezuela, of which the truth is ”too difficult” to report.

It is too difficult to report the collapse of oil prices since 2014 as largely the result of criminal machinations by Wall Street. It is too difficult to report the blocking of Venezuela’s access to the US-dominated international financial system as sabotage. It is too difficult to report Washington’s ”sanctions” against Venezuela, which have caused the loss of at least $6billion in Venezuela’s revenue since 2017, including  $2billion worth of imported medicines, as illegal, or the Bank of England’s refusal to return Venezuela’s gold reserves as an act of piracy.

The former United Nations Rapporteur, Alfred de Zayas, has likened this to a ”medieval siege” designed ”to bring countries to their knees”. It is a criminal assault, he says. It is similar to that faced by Salvador Allende in 1970 when President Richard Nixon and his equivalent of John Bolton, Henry Kissinger, set out to ”make the economy [of Chile] scream”. The long dark night of Pinochet followed.

The Guardian correspondent, Tom Phillips, has tweeted a picture of himself in a cap on which the words in Spanish mean in local slang: ”Make Venezuela fucking cool again.” The reporter as clown may be the final stage of much of mainstream journalism’s degeneration.

Should the CIA stooge Guaido and his white supremacists grab power, it will be the 68th overthrow of a sovereign government by the United States, most of them democracies. A fire sale of Venezuela’s utilities and mineral wealth will surely follow, along with the theft of the country’s oil, as outlined by John Bolton.

Under the last Washington-controlled government in Caracas, poverty reached historic proportions. There was no healthcare for those could not pay. There was no universal education; Mavis Mendez, and millions like her, could not read or write. How cool is that, Tom?

Follow John Pilger on twitter @johnpilger

Öppet brev till USA:s folk

Salve kära läsare och hjärtevänner!

Jag tar mig friheten att publicera denna text som ett sätt att föra vidare vilka tankar som rör sig i denna kontinent i allmänhet och i Venezuela i synnerhet idag. I en värld där nyhetsflödet är så pass ensidigt kan det vara på sin plats att höra vad som kan döljas på andra sidan.

Jag vill gärna referera till händelserna de senaste decennierna och vad de har tagit med sig vad gäller krig och elende och varför samt av vem de har startats. Jag vill gärna komma ihåg bl.a. Vietnam, Irak, Libyen, Syrien och de konsekvenser som alla dessa konflikter har ineburit för världen.

Mycket intressant att observera är att USA just nu har velat retirera sina trupper från Afghanistan och Syrien, just under tiden då ett försök att trappa upp konflikten i Venezuela, och därmed i kontinenten sker. Bakgården höll på att bli oberoende och det verkar inte USA vilja tilåta. Vil de ha ett annat Vietnam tro?

Om det är något jag vet handlar det om folket; som ni är jag en man av folket. Jag är född och uppvuxen i ett fattigt område i Caracas. Jag härdades i den folkliga och fackliga kampen i ett exkluderande och ojämlikt Venezuela. Jag är ingen magnat, jag är en arbetare med förnuft och känslor. Idag har jag det stora privilegiet att leda det nya Venezuela, nu förankrat i en modell av inkluderande utveckling och social jämlikhet, som Comandante Hugo Chávez, inspirerad av arvet från Bolívar, påbörjade 1998.

Vi genomlever idag ett historiskt skede. I dessa dagar kommer framtiden för våra länder att avgöras, det väger mellan krig och fred. Era nationella representanter i Washington försöker till sina gränser föra samma hat som de sådde i Vietnam. De vill invadera och intervenera i Venezuela i – säger de, som de sa då – demokratins och frihetens namn. Men det är inte så. Historien om usurpation av makten i Venezuela är lika falsk som massförstörelsevapnen i Irak. Det är en falsk flagg, men den kan få dramatiska konsekvenser för hela vår region.

Venezuela är ett land som i kraft av sin konstitution från 1999 har ökat folkets deltagande i den demokratiska processen och är idag ett av de länder som haft flest valprocesser under de senaste 20 åren. Man kanske inte gillar vår ideologi eller vårt utseende, men vi finns och vi är många miljoner.

Jag riktar dessa ord till USAs folk för att varna för allvaret och faran i att vissa sektorer i Vita huset planerar att invadera Venezuela, med oförutsägbara konsekvenser för mitt land och för hela den amerikanska regionen. President Donald Trump försöker dessutom störa de ädla initiativen till dialog från Uruguay och Mexiko, med stöd av CARICOM, för en fredlig förhandlingslösning till förmån för Venezuela. Vi vet att för Venezuelas bästa måste vi sätta oss ner och samtala, därför att om man vägrar att föra en dialog väljer man kraftmätningens väg. Kom ihåg John F. Kennedys ord: ”Låt oss aldrig förhandla av rädsla. Men låt oss aldrig vara rädda för att förhandla”. Är de som inte vill ha en dialog rädda för sanningen?

Den politiska intoleransen mot den venezolanska bolivarianska modellen och begäret till våra enorma resurser av olja och mineraler och andra stora rikedomar, har lett till att en internationell koalition under ledning av USAs regering avser att begå den allvarliga galenskapen att militärt attackera Venezuela under den falska förevändningen av en icke-existerande humanitär kris.

Folket i Venezuela har lidit svårt av de sociala sår som skapats av en brottslig handels- och finansiell blockad, vilket har förvärrats av plundringen och stölden av våra finansiella resurser och tillgångar i länder som sällar sig till detta vansinniga angrepp. Och ändå, tack vare ett nytt socialt skyddssystem, med särskilt beaktande av de mest sårbara befolkningsgrupperna, fortsätter vi med stolthet att vara ett land med ett högt humant utvecklingsindex och låg ojämlikhet i Amerika.

USAs folk ska veta att denna komplexa aggression sker med fullständig straffrihet och är en uppenbar kränkning av Förenta Nationernas stadga som, bland andra principer och syften för fredliga och vänskapliga förbindelser mellan nationerna, uttryckligen förbjuder hot eller användning av våld.

Vi vill fortsätta att vara handelspartners med USAs folk, som vi har varit under hela vår historia. Era politiker i Washington är däremot villiga att skicka era söner och döttrar mot döden i ett absurt krig istället för att respektera det venezolanska folkets heliga rätt till självbestämmande och att försvara sin suveränitet.

Liksom ni, USAs folk, är vi venezolaner patrioter. Och vi kommer att försvara vårt hemland med alla till buds stående medel. Idag står Venezuela enat i en enda begäran: Vi kräver ett slut på aggressionen som avser att kväva vår ekonomi och socialt kväva vårt folk, liksom ett slut på de allvarliga och farliga hoten om militär intervention mot Venezuela.

Vi vädjar till det amerikanska samhällets goda själ, offer för sina egna ledare, att ansluta sig till vår uppmaning till fred. Låt oss stå som ett enda folk mot militarism och krigshysteri.

Länge leve folken i Amerika!

Nicolás Maduro Moros
Bolivarianska Republiken Venezuelas President