Bort med alla inskränkningar av strejkrätten!

Salve läsare och hjärtevänner!

Härmed reproducerar jag en text som jag anser vara viktig att dela med sig av eftersom jag som många andra anser att demokratin sätts på spel på ett sätt som kan vara hämmande för landets produktiva och kreativa krafters utveckling till bättre och värdigare arbetsvillkor. Läs och begrunda! Det kan också gälla just dig!

Strejken är det starkaste vapen som arbetarklassen har när den kämpar för sina intressen och mot angrepp som riktas mot den. Det är därför den är omgärdad av en mur av begränsningar och ionskränkningar. Strejken är det farligaste vapen som arbetarna kan använda på arbetsplatsen, eftersom profiten omedelbart slutar rinna  ner i fickorna på ägarna.

Just för att den är så farlig vill man begränsa den. Just för att den är så farlig är den redan begränsad:

-Genom att tvinga fackföreningarna att varsla om strejk sju arbetsdagar innan den träder i kraft får företagen ytterligare sju arbetsdagar på sig att förbereda sig för strejken och minimera effekterna.

-Genom att låta Medlingsinstitutet, vars uppgift är att se till inga löner blir högre än industrins så kalade ”märke”, kunna skjuta upp strejken för att kunna medla, ger man ytterligare tid till företagen att förbereda sig för strejkerna.

-Genom att centralisera beslutfattandet inom fackföreningsrörelsen till den centrala ledningen hugger man huvudet av lokala initiativ och begränsar medlemsförbundens möjlighet att strejka.

På dessa, och på många andra sätt, inskränks i dagsläget strejkrätten. Nu vill företagen och fackföreningsledarna inskränka den ännu mer, för att kunna öka sin profit och för att kunna angripa arbetarklassens livs- och arbetsvillkor ännu hårdare i framtiden – därför har nu regeringen skickat ut ett förslag om inskränkningar.

Förslaget om inskränkt strejkrätt innebär att det kommer att bli olagligt att strejka med annat syfte än för att uppnå kollektivavtal. Det betyder att det inte längre kommer att gå att strejka för avskedade kamrater eller för krav som går utanför kollektivavtalet.

Det innebär att det kommer att bli olagligt att strejka om man inte förhandlat om alla krav man ställer i strejken innan man börjar strejka. På så sätt tvingas fackföreningarna till långdragna förhandlingar innan man kan strejka och på så sätt vinner företagen ytterligare tid för att förbereda sig för strejken.

Det innebär att det kommer att bli olagligt att strejka om man under strejkens gång lyfter ytterligare krav. När en strejk väl brutit ut kan man bara strejka för de krav som man förhandlat om och som man från början ställt. Om företagen under strejkens gång drar in exempelvis semesterersättning eller till och med avskedar strejkande arbetare, döms hela strejken ut som olaglig om man kräver utbetalningen av semesterersättningen eller återanställning av avskedade arbetare.

Det innebär att det blir olagligt att tränga undan redan etablerade kollektivavtal. Det första kollektivavtalet på arbetsplatsen är det som reglerar lön och arbetsvillkor – detta kommer att bli omöjligt att tränga undan. När företagen väljer att skapa egna gula fackföreningar som dumpar löne- och arbetsvillkoren, kommer dessa att gälla alla anställda på arbetsplatsen och det kommer att bli olagligt att strejka och kämpa för att få bort det avtalet och ersätta det med ett eget.

Sveriges Kommunistiska Parti kämpar för en oinskränkt strejkrätt – arbetarnas kamp är vårt rättesnöre, inte kapitalisternas profit!

Sveriges Kommunistiska Parti vägrar acceptera de klasslagar som tvingas på oss av storföretagen och de korrupta fackpamparna – kasta ut dem och gör facket till en kamporganisation!

 

Fortfarande lika aktuellt idag

Salve kära hjärtevänner och läsare!

Kan en äldre text från 2009 ha ett visst mått av akttualitet i dagens samhällssituation? Jag låter den frågan vara obesvarad och ber er samtidigt försöka ta fram ett svar. För även om det kan verka vara en retorisk fråga och dessutom som kräver kort svar så är det inte så säkert att det inte finns mer att se och jämföra. Temat är invandring och kulturmöten som en längre tid har varit av stort intresse för mig och den handlar om reflexioner kring en familjs anpassningsstrategier efter 70-talets flyktingvåg. Läs och begrunda! Kom gärna med idéer, reflexioner och tankar som detta väcker hos er.

____________________________________________

Det nya landet med det obegripliga språket

Vem, när och var?

1978 landade min fru, min lilla dotter och jag i Växjö. Vi kom från en relativt svår politisk situation och var klassade som politiska flyktingar. Snötäcket var tjockt, kylan bitande och språket fullständigt obegripligt. De första två fenomenen tedde sig helt främmande för oss som kom från ett land i söder med markerade årstidsgränser, där det aldrig hade snöat och framförallt aldrig varit så kallt. Vi tänkte ändå att det inte fanns något val än att tacka och ta emot. När det gäller språket kom vi så småningom underfund med att det var det vi skulle försöka lära oss i första taget.

Fyllda av nyfikenhet och med tanke på att detta bara var ett mellanrum till ett inte så avlägset återvändande, påbörjade vad som för oss ändå var ett nytt liv med tanke på den sociala och den ekonomiska trygghet som det nya landet för tillfället erbjöd oss.

Att se trettio år tillbaka i ett lands historia är kanske inte så anmärkningsvärt jämfört med att se samma antal år i en människas liv. Det är faktiskt strax under häften av livsllängdsgenomsnittet i de flesta delar av Europa (1). Lika många år har vi varit ifrån vad vi betraktade som vårt, nästan tvåtusen mil härifrån.

Nu, lika många år efter vår ankomst och under en mer erfaren och ödmjuk återblick över dem, kan vi ställa oss frågan om vilka strategier som så småningom växte fram i strävan att både leva och överleva i det nya landet med det obegripliga språket. För att svara på den frågan i bästa möjliga mån kommer jag att använda mig av konceptet diaspora (2) som ram till den övergripande problematiken. Dessutom blir integration (3), assimilation (4) och anpassning ställda under mitt eget förstoringsglas i ett försök att lista ut vilket koncept av dem som kan strategiskt sett vara viktigast för överlevandet i ett samhälle.

Alt det här är inget mer än ett anspråkslöst försök att göra an kort analys med hjälp av mycket personliga och subjektiva reflexioner över mitt eget och min familjs liv i Sverige sedan vår ankomst den 8:e oktober 1978.

I startgroparna

Ja. Startskottet smällde och det gällde att hålla kursen med hjälp av bästa möjliga förmåga. Först några månaders samlevnad med likvärdiga människor av samma ursprung och etnicitet i flyktingförläggningen med tillhörande 280 timmars obligatoriska språkundervisning, något som skulle visa sig vara av största vikt för den framtid som vi -min familj och jag- ännu inte hade visualiserat på gruns av att vi helt enkelt levde i kollektiva diasporiska tankar:

Diaspora är ett mer dramatiskt begrepp än etnicitet, genom att associera till det trauma som uppstår för ett folk som fördrivits från sitt eget land, ett folk som är på flykt. Det väcker associationer till ett hemland som gått förlorat. Människor i diaspora drömmer inte om att integreras. De drömmer om att återvända. (5)

Om vi nu utgår från denna uppenbara sanning kan vi delvis också fröklara var våra tankar befann sig vid ankomsten till det nya landet. Resväskorna hade sedan förblivit ouppackade under ett antal år innan förändringar i dessa disporiska tankar så småningom kom till stånd och familjen, ovetandes, började spinna planer för ett helt annat liv. Ovetandes eftersom diaspora ofstast är lika med ”avståndstaganden” och ”krockar” men den kan också handla om ”kulturmöten” (6) och det var det som kom att smyga sig hos oss med tiden, en massa berikande kulturmöten som i slutändan kan ha varit orsaken till att diasporan upplöstes eller rättare kanske sagt till att vi tog avstånd från den.

Under de första åren kände vi vår etniska tillhörighet. Vårt eget kulturarv var starkt närvarande och vi kände oss förpliktade att återvända till det som var vårt, kosta vad det kosta ville.

Enkelt formulerat handlar etnicitet om en grundläggande kulturell prägling. Alla människor föds in i någon form av gemenskap med dess socviala hjerarki, dess språk, dess religion, gudar etc. I den meningen utgör etniciteten inget individuellt val. (7)

Det politiska arbetet för våra ideal gjorde att vi växte med våra uppgifter och höll oss till det som för oss var väsentligt för att nå våra mål. Det föddes så småningom en gemenskap som inte visste några gränser. Vår diaspora fick sitt klaraste uttryck på det sättet och vi uppehöll våra kontakter med ursprungslandet på bästa möjliga sätt trots att internet  bara fanns i form av ett militärt forskningsprojekt kallat Arpanet och inte alls på samma sätt som idag (8).

Det var en gång…

Vi kom under en tid då solidaritet och öppenhet var levande begrepp i samhällets inälvor. Att människor i vår sotiation över huvud taget fick komma hit innehöll en hel del framtidstro och ideal som var epokgörande. Att vara invandrare var inte helt obekant för svenskarna och hjälpsamheten  växte i tron om en bättre framtid för oss alla.

… många svenskar hade läst Wilhekm Mobergs stora migrationsepos, där en av volymerna (…) heter just Invandrarna. Det betydde att det inte var så värst länge sedan många svenskar själva blivit invandrare i ett annat land. Det fanns en fläkt av handlingskraft och ny start i livet över begreppet invandrare. (9)

Arbetsinvandring följdes av flyktingar men svenska politiker och myndigheter hade ungefär samma grundsyn som tidigare och fick på så sätt bilden av Sverige som förkämpe för humanitära ideal och rättvisa bekräftad. (10)

Trots att detta i Arnstbergs bok syftar åt ännu tidigare migrationstider, kan man faktiskt associera till de tider då politiska flyktingar började komma i början på 70-talet. Vi var också på sätt och viss kunnig och många gånger högutbildad arbetskraft och skulle så småningom försörja oss själva vilket samhället skulle se till att så skedde. Och så skedde det i många avseenden. Det är inte minst vi själva ett levande prov på.

Barnen i första hand

Föräldrar vill alltid ge sina barn det bästa. Det har vi också reflekterat över någon gång under resans gång. Det är inte alltid som detta förvärkligas med hjälp av samhället, därav faktiskt ett av skälen till att vi fick fly vårt land. När jag nu efter alla dessa år, med ett andra, svenskfött barn ser på situationen, kan jag komma till slutsatsen att just barnen kom att bli en av de främsta orsakerna till våra ändrade planer. Det är de själva som under uppväxten började upptäcka alla våras möjligheter, vare sig de var begränsade eller inte på grund av vårt ursprung. Det var de som växte upp under de obemärkta år som gick våra liv förbi. Det var de som både fick det som passade dem och gav tillbaka med glädje de bästa förutsättningar för anpassning. Det var de som blev en del av detta nya samhälle, dessa <em>andra generationens invandrarbarn</em> som av någon anledning kom att bli riktigt nya svenskar.

De gick först i speciellt dagis för spansktalande barn och deras inlärning av det nya språket gick förhållandevis långsamt. Det tog något år i grundskolan innan de över huvud taget kände sig säkra att prata svenska med fröknarna och skolkamraterna. Men vi tyckte att de skulle lära sig modersmålet först innan de skulle ge sig på nya språkliga äventyr. Om detta var rätt eller inte låter jag det nu vara osagt. Verkligheten visade med tiden att de ändå lärde sig det nya språket skapligt och att det för dem har varit det främsta verktyget för att lyckas i livet.

Vad är vi idag?

Jag vill gärna ta avstånd från suppositionen att assimilation är detsamma som fullständig anpassning. Det sistnämnda finns enligt mig bara i graden av lyckad (därför endast i positiv mening) och därför tror jag inte på diskussionen om en fullständig anpassning som likvärdig assimilation eftersom den förespråkar existensen av en ofullständig sådan. Jag menar att en misslyckad anpassning är ingen anpassning.

Med detta vill jag helt enkelt säga att vi känner oss anpassade. Vi behöver inte förneka vad vi har gjort, varför vi har kommit hit, vad vår historia innehåller som fortfarande är viktigt för oss, vad vi har varit i det stora hela. Men för den skull behöver vi inte förneka vad vi är idag. Det vill säga en hybrid av minst två olika kulturer, förhoppningsvis med det bästa från var och en av dem och som bestrider varken den ena eller den andras karaktär och levnadsförhållanden utan att för den skull behöva anamma allt från det nya.

Människor med en viss uppsättning värderingar och traditioner utformar sina liv efter de villkor en majoritet ställer upp för dem – men ändå så gott det nu går efter sina egna värderingar och traditioner. Samtidiggt har de vanligen, (…), en stark och levande relation till det land och det folk som de betraktar som sitt ursprung. De är en satellit, de lever i en annorlundahet som de relaterar till, men de relaterar också givetvis till en <em>vardaglighet. (11)

Just det. Det vardagliga gör att vi uthärdar, omvärderar och slutligen anpassar oss på bästa möjliga sätt. Vad vore det av oss utan det vardagliga? Det är just det som vi upplever utan att reflektera och ändå så djupt präglar oss. Det är det som har gjort av oss vad vi är idag.

Dagens samhälle

Idag är situationen i samhället en helt annan. Vi hade ”tur” s.a.s. som inte ingick i liknande stora omdiskuterade grupper som nu fyller vardagen med frågor om möjligheterna att kanske få stanna och få uppehållstillstånd, något som för oss var självklart.

Invandrare börjar allt tydligare avteckna sig som ett samhällsproblem och en ström av utredningar, alltifrån det problematiska flyktingmottagandet till frågan om invandrare skulle få rösta innan de blivit svenska medborgare. (12)

Idag diskuteras det integration -inte så mycket assimilation- i meningen att få ett arbete för att kunna försörja sig. För att få ett arbete är det nödvändigt att kunna språket. För att kunna språket är det nödvändigt att gå i skolan och där är det inte säkert att alla klarar sig tillräckligt bra. Det gjorde inte alla på vår tid heller men då löpte man inte risken att bli helt utanför eller att utvisas. Det fanns alltid en lösning i solidaritetens namn. Bostadsfrågan är också idag ett stort problem medan det för oss bara var att flytta in i en lägenhet med alla bekvämligheter och inom ett allmänt bostadsområde bland svenskar.

Det är svårt att veta vad vi idag skulle ha gjort om vi hade befunnit oss i samma situation. Kanskle vi inte hade anpassats lika lätt. Vi hade säkerligen inte haft den tid som vi strategiskt haft uder 70- och 80-talet för att omedvetet utveckla strategier för anpassning..

Det är uppenbart att det var mycket som underlättade för oss först och främst under de första åren vilka är de svåraste. Tryggheten, tak över huvud, ekonomisk stabilitet en egen plats att relatera till var huvudingredienser i skapandet av förutsättningar för ett framtida liv i det nya landet och ”trots” det obegripliga språket.

Sist men inte minst

Vare sig man  skyller på konjunkturen, politikerna, flykting- och invandrarpolitiken eller vad det nu står på tur är det uppenbart att överlevnadsstrategier som invandrade grupper skapar svarar till den politiska och sociala situation som råder i landet i fråga. Möjligheterna varierar från optimala till obefintliga, från anpassning och ett nytt liv till låsta dörrar, gömställen och utvisningar.

De strategier som vi som familj kunde anta svarade för en tid av lättnad och för ett inkluderande och vänskapligt välkomnande som agerade inkörsporten till kulturmöten och kulturblandningar. Det obegripliga språket omvandlades till det vardagliga och mixades glatt med hemspråket till nya och påhittiga uttryckssätt. Vi växte med uppgiften att vara invandrare och samtidigt nysvenskar tack vare en kombination av varmt mottagande och välvilja. Vi skapade våra egna övertygelser för en gemensam grund att stå på och efter de givna omständigheterna.

Våra övertygelser och moraliska principer är sociala konstruktioner som skapas, ifrågasätts och återskapas genom en ständig, ömsesidig bearbetning som försiggår mellan individer och kollektiv. (13)

I sann Kummins anda skulle vi kunna avsluta genom att åter igen citera från samma artikel att…

Endast om man känner sig respekterad som den man är och för vad man har att säga kan man tillägna sig nya kunskaper och förkovra sig. (14)

… vare sig i det här samhället eller i vilket annat som helst.

Referenser

(1) WHO:s databas Health for All (HFA), folkhälsorapporten 2005, EpC Sovialstyrelsen. www.socialstyrelsen.se/NR/rdonlyres/7456A448-9F02-43F3-B776-D9CABCB727A9/3452/kapitel4.ppt

(2) Diaspora (grek, ”förskingring” i betydelsen ”kringspriddhet”), ursprungligen syftade på judarnas tvångsbosättning utanför sitt hemland, ”i förskingringen”, först under den babiloniska fångeskapen och sedan efter den romerska fördrivningen. Men idag använt också för att beteckna många andra gruppers bosättning utomlands, ofta men inte alltid som resultatet av en ofrivillig migration. Diaspora är också en beteckning på den grupp som lever i förskingringen. (http://sv.wikipedia.org/wiki/Diaspora)

(3) Politiskt begrepp för att ge en på något sätt förfördelad grupp människor tillgång till olika delar av samhället. Integration betyder att invandrare etablerar sig i det nya samhället, exempelvis på arbetsmarknaden, men antyder inte fullständig anpassning till majoritetskulturen. (Idem)

(4) Assimilation är när nykomlingar i ett samhälle anpassar sig till majoritetens kultur, språk, värderingar och ibland religion. Historiskt har de flesta invandrade i USA assimilerats och anammat engelskan och det amerikanska levnadssättet. (Idem)

(5) Karkl-Olof Arnstberg, Sverige och invandringen, s. 119, Studentlitteratur 2008.

(6) Idem, s. 122.

(7) Idem, ss. 117-118.

(8) HTTP och HTML utvecklades först på 80-talet.

(9) Karkl-Olof Arnstberg, Sverige och invandringen, s. 23, Studentlitteratur 2008.

(10) Idem, s. 17.

(11) Idem, s. 122.

(12) Idem, s. 17.

(13) Annick Sjögren, Språket, nykomlingens nyckel till samhället, men också en svensk försvarsmekanism, i En ”bra” svenska?, Om språk, kultur och makt, s. 30, Mångkulturellt Centrum, 1996.

(14) Idem, s. 36.

____________________________________________

Denna text är skriven av mig för nästan 10 år sedan, den 23:e april 2009. Jag anser att den typ av reflexioner också skulle kunna tänkas idag. Människor är alltid människor och de förändras i takt med samhällsförändringar och den omgivning som det samhället skapar kring dem. Det tål att tänkas mer än en gång om vi har för ambitioner att förändra till det bättre. Vår egen historia är vår bästa lärare i många avseenden.