USA satsar på pandemin och på att utöka aggressionen mot Kuba

Salve kära läsare och följare!

Jag ha tagit mig friheten att översätta en text som är publicerad på spanska en Trinchera de nuestra América, en blogg som ägs av min gamla vän Carlos Medina. Läs och begrunda!

Av: Carlos Fernández de Cossío, generaldirektör för Förenta Staternas angelägenheter i Kubas Utrikesdepartement.

Utan socialismen är det inte möjligt att förklara Kubas bevisade kapacitet under dessa 62 år att försvara sin suveränitet mot USA:s imperialistiska expansionism.

Förenta Staternas mest genomslagskraftiga beslut angående Kuba inom ramen för pandemin var kategoriskt: att passa på under den ofrånkomliga och universella utbredningen av viruset för att utöka den ekonomiska blockadens kostnader och på så sätt försöka uppnå en ökning av bristerna för att provocera det kubanska folkets lidande.

Under tiden som det kom utrop efter solidaritet och samarbete från planetens alla hörn, satsade Washington på att sjukdomen, virusets smittspridning, de möjliga dödsfallen och de ekonomiska svårigheternas försämring på Kuba, skulle komma att bli deras tillfälliga allierade.

Långtifrån att satsa resurserna och de vetenskapliga och professionella talanger som i det landet finns i överflöd och därmed ägna dem åt att skydda sin egen befolkning mot smittspridningen, döden och de stora negativa konsekvenserna för ekonomin och arbetslösheten, satsade USA:s regering på att bestraffa dem som med ofantligt mindre resurser lyckas konfrontera viruset. Det rikaste och maktfullaste landet slutade under tiden och av rent politisk ovilja med att hamna i det oberättigade läget som pandemins epicentrum.

Två vårdarbetare promenerar på en nästan tom New York aveny i USA, den 21 april 2020. Bild: Mike Segar/Reuters.

Enligt nyligen utkomna deklarationer från Utrikesdepartementets ansvariga för Kubas angelägenheter, har deras policy bestått av att strypa Kubas ekonomiska inkomstkällor och på det sättet försätta det kubanska folket för ännu större brister för att skylla det på den politiska och ekonomiska modellen.

De erkänner utan något som helst förbehåll att ha lanserat en ärekränkande kampanj mot det internationella medicinska samarbete som vi är med om. Det är en kampanj som understöds av hot och utpressningar mot de länder som ansöker och får vår hjälp. De skryter dessutom också om att hålla på att avskräcka resenärerna för att stoppa de legitima inkomster som turistindustrin innebär. Dessa åtgärder beskriver dock inte mer än en liten del av det överösande och beständiga ekonomiska kriget som vi kubanerna lider av.

I kontexten av valopportunism och emfasen på den påstådda vikten av staten Florida, kryddar Vita Huset sin offensiv med en intensiv propagandakampanj, riktad mot att motivera hat- och förbittringskänslor samt vanföreställningar om hämnd bland vissa sektorer av amerikaner med kubanskt ursprung vars röster de försöker fånga.

Med stöd av miljoner dollars fonder och den intensiva användningen av de sociala medierna och propagandalabben, strävar USA:s utspridningsmaskineri efter att presentera Kuba som ett icke-realiserbart och dekadent land med en utbredd extrem fattigdom och konstigt nog också värdigt flera ännu fientligare åtgärder för att försöka göra den dystra beskrivna situationen till verklighet.

För att företa sig en sådan ambitiös aggression känner imperialismen sig tvungen att använda sig av lögner på det mest absoluta och skamlösa sättet. Det är inget som är obekant då det är en del av det landets traditionellt politiska göra och är dessutom en speciell komponent i dess attityd mot Kuba under den långa gemensamma historian sedan slutet av 1900-talet.

USA har varken rätt eller moral auktoritet att blanda sig i Kubas interna angelägenheter. Landet begår brått när det bestraffar den kubanska befolkningen i sin helhet med sina påtryckande ekonomiska åtgärder. Det överträder den Internationella Rätten och tredje Staters suveränitet när det förelägger restriktioner mot olika företags kommersiella aktiviteter med Kuba och ger sig på olika länders mänskliga rättigheter när det med hjälp av hot och vedergällningar försöker förhindra dem att få den internationella medicinska hjälp som Kuba erbjuder för att ta sig an de olika befolkningarnas medicinska behov.

Det verkar paradoxalt att den sjukliga strävan mot Kuba, med övertygelsen om att kunna rasera landet och förminska det kubanska folkets solidaritets auktoritet har under mer än sex decennier understrukit det socialistiska systemets styrkor.

Ingen kan ärligt neka den ekonomiska blockadens enorma påverkan i landets dagliga liv och utveckling. Förenta Nationerna publicerar årligen data i överflöd som lägger fram fundament för skadans dimensioner.

Många gånger har vi ställt den icke-retoriska frågan, vilken annan relativt liten nation, underutvecklad och med saknad av egna resurser hade under mer än sextio år stått ut med ett oavbrutet och orättvist ekonomiskt krig. Det är en berättigad frågeställning så även för många industrialiserade länder.

Det socialistiska systemet som vi förstår och bygger upp på Kuba är inte fullständigt precis som inget mänskligt verk heller är.

En av de 85 professionella kubaner inom vården som gav sin hjälp i Perú.        Bild: Foto@EmbaCubaPeru.

I kampen mot pandemin har Kuba visat sina odiskutabla styrkor. Dessa vilar framför allt på den djupt mänskliga känslan i en modell som sätter individernas och befolkningens välstånd, den sociala rättvisan och rätten att få leva fullständigt fri från utländskt påverkan över allt annat.

Kuba räknar med att kunna mobilisera hela nationen mot ett gemensamt livsviktigt mål; med dygden av att ha prioriterat sedan decennier ett starkt och tillgängligt vårdsystem, tillgängligt till absolut alla och en egen kulturell, vetenskaplig och utbildningspotential med resultat av universell räckvidd.

Utan dessa fördelar som endast är möjliga under socialismen, skulle Kuba inte ha de positiva resultat som idag tillerkänns landet i smittspridningskontroll, patienternas återhämtning, en låg relativ dödlighetsnivå och förmågan att hjälpa andra nationer. Utan dem skulle kostnaderna i liv och ekonomiska bekymmer vara förödande som det är i länder i vår egen region. Huvudmålet för Kubas politiska, ekonomiska och sociala system är att nå den bredaste och mest ambitiösa rättvisan och försöka dela med oss av den med andra nationer inom ramen för möjligheterna.

Pandemins brådskande karaktär har tvingat oss att accelerera implementeringen av fundamentala sociala och ekonomiska förändringar som vi försåg under andra mindre påfrestande stunder, alla riktade till att förstärka, aktualisera och göra mer effektivt det socialistiska systemet.

Vi föredrar att lyfta dessa förändringar under en fredlig miljö men vi känner oss tvungna att applicera dem med kreativitet i en kontext av svår aggression.

Utan socialismen är det inte möjligt att förklara Kubas bevisade kapacitet under dessa 62 år att försvara suveräniteten mot den historiska utmaningen från USA:s imperialistiska expansionism och framför den återkommande tendens som politiker i det landet visar i tron att ha rätten att kunna kontrollera den kubanska nationens öden.

Kubas ivriga observatör måste få fråga sig vilken motivering skulle kunna övertyga kubanerna att buga inför den ambitiösa grannens imperialistiska tvång.

USA har och kommer att ha, utan någon som helst rätt, förmågan att hårt bestraffa oss, att generera enorma ekonomiska svårigheter och att påtvinga oss versala förhinder för våra legitima välstånds- och utvecklingssträvanden. Landet kan etablera svårhanterliga förhinder mot de länkar som borde vara naturliga mellan våra två nationer. Det har också makten att påtvinga några andra stater illegitima ekonomiska åtgärder mot Kuba och det har visat sig länge.

Men det här har också bevisat att USA med all sin makt, inte äger kapaciteten att underkuva denna nations starka vilja. Dess grymhet, även upphöjd till det mest extrema har ingen möjlighet att få oss att ge upp socialismen, inte heller att backa ett endaste steg i våra suveräna förmånsrätter och det verkliga självbestämmandet för vilket generationer av kubaner har offrats under mer än 150 år.

Med USA har vi många skillnader, några av bilateral karaktär och andra av avvikande synsätt i regionala och internationella angelägenheter. Det är inte lönt att försöka bortse från detta faktum. En stor del av dessa frågor kan vara föremål för civiliserade diskussioner.

Vi har också gemensamma intresseområden där båda länder skulle kunna söka efter överenskommelse och även samarbete. Å andra sidan har länkarna mellan båda folken fortsatt utvecklats inom de mest breda mänskliga skapande fronterna, oberoende av mellanstatliga relationer. Det verkar som om det kommer att bli svårt att sätta stopp för denna verklighet.

Ödet kommer att säga om och när det kommer att vara möjligt att bygga upp en konstruktiv och respektfull relation. Historiens erfarenhet utesluter inte det men det garanterar det inte heller.

Bland den svåra gemensamma historiens befintliga karaktäristiker under de senaste 62 åren, finns Kubas vilja att finna en respektfull samlevnad med USA där vi försöker lösa våra problem på den diplomatiska vägen. Det är en vilja som det kubanska folket delar i en överväldigande majoritet och som idag verkar avlägset om än inte omöjligt.

(Taget från Cubaminrex)