web analytics

THE WAR ON VENEZUELA IS BUILT ON LIES (re-blogg från 21 February 2019)

by John Pilger

In this analysis, John Pilger looks back over the Chavez years in Venezuela, including his own travels with Hugo Chavez, and the current US and European campaign to overthrow Nicolas Maduro in a ’coup by media’ and to return Latin America to the 19th and 20th centuries.

Travelling with Hugo Chavez, I soon understood the threat of Venezuela. At a farming co-operative in Lara state, people waited patiently and with good humour in the heat. Jugs of water and melon juice were passed around. A guitar was played; a woman, Katarina, stood and sang with a husky contralto.

”What did her words say?” I asked.

”That we are proud,” was the reply.

The applause for her merged with the arrival of Chavez. Under one arm he carried a satchel bursting with books.  He wore his big red shirt and greeted people by name, stopping to listen. What struck me was his capacity to listen.

But now he read. For almost two hours he read into the microphone from the stack of books beside him: Orwell, Dickens, Tolstoy, Zola, Hemingway, Chomsky, Neruda: a page here, a line or two there. People clapped and whistled as he moved from author to author.

Then farmers took the microphone and told him what they knew, and what they needed; one ancient face, carved it seemed from a nearby banyan, made a long, critical speech on the subject of irrigation; Chavez took notes.

Wine is grown here, a dark Syrah type grape. ”John, John, come up here,” said El Presidente, having watched me fall asleep in the heat and the depths of Oliver Twist.

”He likes red wine,” Chavez told the cheering, whistling audience, and presented me with a bottle of ”vino de la gente”. My few words in bad Spanish brought whistles and laughter.

Watching Chavez with la gente made sense of a man who promised, on coming to power, that his every move would be subject to the will of the people.  In eight years, Chavez won eight elections and referendums: a world record. He was electorally the most popular head of state in the Western Hemisphere, probably in the world.

Every major chavista reform was voted on, notably a new constitution of which 71 per cent of the people approved each of the 396 articles that enshrined unheard of freedoms, such as Article 123, which for the first time recognised the human rights of mixed-race and black people, of whom Chavez was one.

One of his tutorials on the road quoted a feminist writer: ”Love and solidarity are the same.” His audiences understood this well and expressed themselves with dignity, seldom with deference. Ordinary people regarded Chavez and his government as their first champions: as theirs.

This was especially true of the indigenous, mestizos and Afro-Venezuelans, who had been held in historic contempt by Chavez’s immediate predecessors and by those who today live far from the  barrios, in the mansions and penthouses of East Caracas, who commute to Miami where their banks are and who regard themselves as ”white”. They are the powerful core of what the media calls ”the opposition”.

When I met this class, in suburbs called Country Club, in homes appointed with low chandeliers and bad portraits, I recognised them. They could be white South Africans, the petite bourgeoisie of Constantia and Sandton, pillars of the cruelties of apartheid.

Cartoonists in the Venezuelan press, most of which are owned by an oligarchy and oppose the government, portrayed Chavez as an ape. A radio host referred to ”the monkey”. In the private universities, the verbal currency of the children of the well-off is often racist abuse of those whose shacks are just visible through the pollution.

Although identity politics are all the rage in the pages of liberal newspapers in the West, race and class are two words almost never uttered in the mendacious ”coverage” of Washington’s latest, most naked attempt to grab the world’s greatest source of oil and reclaim its ”backyard”.

For all the chavistas’ faults — such as allowing the Venezuelan economy to become hostage to the fortunes of oil and never seriously challenging big capital and corruption – they brought social justice and pride to millions of people and they did it with unprecedented democracy.

”Of the 92 elections that we’ve monitored,” said former President Jimmy Carter, whose Carter Centre is a respected monitor of elections around the world, ”I would say the election process in Venezuela is the best in the world.” By way of contrast, said Carter, the US election system, with its emphasis on campaign money, ”is one of the worst”.

In extending the franchise to a parallel people’s state of communal authority, based in the poorest barrios, Chavez described Venezuelan democracy as ”our version of Rousseau’s idea of popular sovereignty”.

In Barrio La Linea, seated in her tiny kitchen, Beatrice Balazo told me her children were the first generation of the poor to attend a full day’s school and be given a hot meal and to learn music, art and dance. ”I have seen their confidence blossom like flowers,” she said.

In Barrio La Vega, I listened to a nurse, Mariella Machado, a black woman of 45 with a wicked laugh, address an urban land council on subjects ranging from homelessness to illegal war. That day, they were launching Mision Madres de Barrio, a programme aimed at poverty among single mothers. Under the constitution, women have the right to be paid as carers, and can borrow from a special women’s bank. Now the poorest housewives get the equivalent of $200 a month.

In a room lit by a single fluorescent tube, I met Ana Lucia Ferandez, aged 86, and Mavis Mendez, aged 95. A mere 33-year-old, Sonia Alvarez, had come with her two children. Once, none of them could read and write; now they were studying mathematics. For the first time in its history, Venezuela has almost 100 per cent literacy.

This is the work of Mision Robinson, which was designed for adults and teenagers previously denied an education because of poverty. Mision Ribas gives everyone the opportunity of a secondary education, called a bachillerato.(The names Robinson and Ribas refer to Venezuelan independence leaders from the 19th century).

In her 95 years, Mavis Mendez had seen a parade of governments, mostly vassals of Washington, preside over the theft of billions of dollars in oil spoils, much of it flown to Miami. ”We didn’t matter in a human sense,” she told me. ”We lived and died without real education and running water, and food we couldn’t afford. When we fell ill, the weakest died. Now I can read and write my name and so much more; and whatever the rich and the media say, we have planted the seeds of true democracy and I have the joy of seeing it happen.”

In 2002, during a Washington-backed coup, Mavis’s sons and daughters and grandchildren and great-grandchildren joined hundreds of thousands who swept down from the barrios on the hillsides and demanded the army remained loyal to Chavez.

”The people rescued me,” Chavez told me. ”They did it with the media against me, preventing even the basic facts of what happened. For popular democracy in heroic action, I suggest you look no further.”

Since Chavez’s death in 2013, his successor Nicolas Maduro has shed his derisory label in the Western press as a ”former bus driver” and become Saddam Hussein incarnate. His media abuse is ridiculous. On his watch, the slide in the price of oil has caused hyper inflation and played havoc with prices in a society that imports almost all its food; yet, as the journalist and film-maker Pablo Navarrete reported this week, Venezuela is not the catastrophe it has been painted. ”There is food everywhere,” he wrote. ”I have filmed lots of videos of food in markets [all over Caracas] … it’s Friday night and the restaurants are full.”

In 2018, Maduro was re-elected President. A section of the opposition boycotted the election, a tactic tried against Chavez. The boycott failed: 9,389,056 people voted; sixteen parties participated and six candidates stood for the presidency. Maduro won 6,248,864 votes, or 67.84 per cent.

On election day, I spoke to one of the 150 foreign election observers. ”It was entirely fair,” he said. ”There was no fraud; none of the lurid media claims stood up. Zero. Amazing really.”

Like a page from Alice’s tea party, the Trump administration has presented Juan Guaido, a pop-up creation of the CIA-front National Endowment for Democracy, as the ”legitimate President of Venezuela”. Unheard of by 81 per cent of the Venezuelan people, according to The Nation, Guaido has been elected by no one.

Maduro is ”illegitimate”, says Trump (who won the US presidency with three million fewer votes than his opponent), a ”dictator”, says demonstrably unhinged vice president Mike Pence and an oil trophy-in-waiting, says ”national security” adviser John Bolton (who when I interviewed him in 2003 said, ”Hey, are you a communist, maybe even Labour?”).

As his ”special envoy to Venezuela” (coup master), Trump has appointed a convicted felon, Elliot Abrams, whose intrigues in the service of Presidents Reagan and George W. Bush helped produce the Iran-Contra scandal in the 1980s and plunge central America into years of blood-soaked misery.

Putting Lewis Carroll aside, these  ”crazies” belong in newsreels from the 1930s. And yet their lies about Venezuela have been taken up with enthusiasm by those paid to keep the record straight.

On Channel 4 News, Jon Snow bellowed at the Labour MP Chris Williamson, ”Look, you and Mr Corbyn are in a very nasty corner [on Venezuela]!” When Williamson tried to explain why threatening a sovereign country was wrong, Snow cut him off. ”You’ve had a good go!”

In 2006, Channel 4 News effectively accused Chavez of plotting to make nuclear weapons with Iran: a fantasy. The then Washington correspondent, Jonathan Rugman, allowed a war criminal, Donald Rumsfeld, to liken Chavez to Hitler, unchallenged.

Researchers at the University of the West of England studied the BBC’s reporting of Venezuela over a ten-year period. They looked at 304 reports and found that only three of these referred to any of the positive policies of the government. For the BBC, Venezuela’s democratic record, human rights legislation, food programmes, healthcare initiatives and poverty reduction did not happen.  The greatest literacy programme in human history did not happen, just as the millions who march in support of Maduro and in memory of Chavez, do not exist.

When asked why she filmed only an opposition march, the BBC reporter Orla Guerin tweeted that it was ”too difficult” to be on two marches in one day.

A war has been declared on Venezuela, of which the truth is ”too difficult” to report.

It is too difficult to report the collapse of oil prices since 2014 as largely the result of criminal machinations by Wall Street. It is too difficult to report the blocking of Venezuela’s access to the US-dominated international financial system as sabotage. It is too difficult to report Washington’s ”sanctions” against Venezuela, which have caused the loss of at least $6billion in Venezuela’s revenue since 2017, including  $2billion worth of imported medicines, as illegal, or the Bank of England’s refusal to return Venezuela’s gold reserves as an act of piracy.

The former United Nations Rapporteur, Alfred de Zayas, has likened this to a ”medieval siege” designed ”to bring countries to their knees”. It is a criminal assault, he says. It is similar to that faced by Salvador Allende in 1970 when President Richard Nixon and his equivalent of John Bolton, Henry Kissinger, set out to ”make the economy [of Chile] scream”. The long dark night of Pinochet followed.

The Guardian correspondent, Tom Phillips, has tweeted a picture of himself in a cap on which the words in Spanish mean in local slang: ”Make Venezuela fucking cool again.” The reporter as clown may be the final stage of much of mainstream journalism’s degeneration.

Should the CIA stooge Guaido and his white supremacists grab power, it will be the 68th overthrow of a sovereign government by the United States, most of them democracies. A fire sale of Venezuela’s utilities and mineral wealth will surely follow, along with the theft of the country’s oil, as outlined by John Bolton.

Under the last Washington-controlled government in Caracas, poverty reached historic proportions. There was no healthcare for those could not pay. There was no universal education; Mavis Mendez, and millions like her, could not read or write. How cool is that, Tom?

Follow John Pilger on twitter @johnpilger


Salve läsare och hjärtevänner!

Har hittat den här artikeln som jag inte kan annat än hålla med. Jag har alltid haft en kritisk attiotyd mot Hans Roslings värdsbild. Jag ser därför att det finns anledning att reblogga hela texten. Läs och begrunda!

Tung kritik mot Hans Roslings världsbild

Redan 2012 riktade jag kritik mot Hans Rosling, studiekamrat i Uppsala 1968 och kollega på institutionen för folkhälsovetenskap på Karolinska Institutet så allmänt accepterade världsbild, som då fanns presenterad som föredrag på Youtube. Årets svensk – Hans Rosling – förskönar verkligheten?

Jag skrev bland annat “I en av få skriftliga presentationer skrev han i en kolumn i DN 5 januari ”Lösningen är att sluta tala om i-länder och u-länder. Hälften av världens befolkning bor nu i medelinkomstländer med mellan 1.000 och 10.000 dollar växelkurs per person i BNP.” Detta må stämma, men han skriver också korrekt om ”den absoluta fattigdomen bland de fattigaste 2 miljarderna av våra medmänniskor” – vilket verkligen visar att det är rimligt att tala om u-länder.”

Utvecklade detta med en ganska ingående beskrivning av förhållandena i Indien.

Avslutningsvis skrev jag” Mycket mer kan uppnås!”
Thomas Pogge, professor vid Yale universitet i USA uppger att omkring 18 miljoner dödsfall per år är relaterade till fattigdom, med stöd av FN-data (UNICEF 2005: inside front cover). Enligt Pogges uppgifter behövdes år 2006 330 miljarder US dollar för att höja alla de då 2 735 miljoner människorna som levde under Världsbankens fattigdomsgräns 2 US dollar/dag till över denna nivå. Det var mindre än 1 % av BNP i de rika länderna år 2005 (World Bank. World Development Report 2007. New York: Oxford University Press).

Och enligt affärstidningen Forbes mars 2008 fanns 1 125 dollarmiljardärer i världen år 2007, med samlade tillgångar på 4,4 biljoner US Dollar (“svenska biljoner”). Det skulle kosta totalt 800 miljarder USD under tio år – 20 % av miljardärernas tillgångar att förse hela jordens befolkning med basal hälso- och sjukvård, dricksvatten, sanitet och basal utbildning.

Kanske är dagens kapitalism ändå inte det optimala ekonomiska systemet? 
I sin kolumn i DN 5/1 2013 skriver Hans Rosling inget om klimatfrågan. Inget nämns om USA:s kraftiga rustning, om de folkrättsvidriga och brutala krigen i bl.a. Irak och Afghanistan, med tortyr och användning av uranvapen. Dessa beror främst på den enda supermaktens tydliga strävan efter kontroll över så stor del av jordens resurser som möjligt, vilket bottnar just i kapitalismen och dess drivkrafter, något som behandlats i flera andra inlägg på denna blogg. Och kapitalismen är det stora hindret för en helt nödvändig omställning för att rädda klimat, miljö och kanske rentav mänsklighetens överlevndad. Det förefaller lämpligt att Hans Rosling överväger att nyansera sin bild och tar med annan central information om läget i världen framöver.” (Slut på min artikel 2012).

2015 kom sedan skarp kritik i SvD SvD: ”Rosling har fel om jordens befolkning”

Nu har boken Factfullness kommit, med mycket mer uppgifter än i föredragen.

En tung kritik kom i höstas från professor Alf Hornborg, vilket jag återpublicerade. Det vansinniga “Business as usual” – om vännen Hans Roslings glättiga världsbild
Det vansinniga “Business as usual” – om Hans Roslings glättiga världsbild. Del 2

En lika tung kritik kom också i höstas från professor Christer BerggrenBra saker på uppgång – Roslings världsbild är ensidigt positiv Han påpekar bland annat att Roslings världsbild inte bedömts vetenskapligt, då denne inte sände in någon artikel till vetenskaplig tidskrift om den.

En tung, ja närmast svidande kritik levererades nyligen av docent Roland Paulsen i en lång artikel på DN Kultur. Roland Paulsen: Hans Roslings positiva världsbild stämmer inte

Jag återger några punkter i den långa artikeln, följt av en kort kommentar av mig.

Hans Roslings positiva världsbild stämmer inte

* I en genomgång av Christian Berggren demonstreras hur Rosling undvek fler frågor om ekologisk hållbarhet relaterade till den kapitalism vars spridning han så månade om. Rosling var till exempel bra på att lyfta fram hur tidigare utrotningshotade djur ökat i antal, men han bortsåg från att många andra arter faktiskt dör ut och att den biologiska mångfalden generellt ser en drastisk minskning.
* Berggren visar därtill att Roslings tes om att den globala befolkningsökningen per automatik kommer plana ut på 10 miljarder kring 2050 o även den står på ostadig grund.

Vad vi i Roslings diagram ser är just hur medelvärdena för varje lands inkomst och livslängd går mot ständig stegring. Den ”spridning” som diagrammet döljer är de nationella ojämlikheter som Rosling konsekvent valde att tona ner.

* Medan Roslings diagram visar hur USA blir rikare och rikare är detta en verklighet som enbart en minoritet av amerikanerna fått uppleva. För den fattigaste halvan av befolkningen har medelinkomsten stått still sedan 1980. Så varför rör sig USA-bubblan som om hela landet blivit rikare?

* Att så ensidigt fokusera på nationella medelvärden är med andra ord långt ifrån en neutral form av ”factfulness.

* Man kan undra hur Rosling förhöll sig till skillnaden i medellivslängd (framtagen i en studie från Karolinska Institutet där han själv var verksam) mellan de välutbildade invånarna i Danderyd och de lågutbildade i Vårby gård: 18 år.

* Över huvud taget var Rosling selektiv när det kom till hälsa. De sjukdomar han diskuterar i ”Factfulness” är nästan enbart de som visar på global nedgång.

* Mest uppseendeväckande är att han undvek allt som har med psykisk hälsa att göra.

* Under senare år har medellivslängden i både Storbritannien och USA sjunkit på grund av så kallad död av förtvivlan, det vill säga dödsfall orsakade av självmord, alkohol och överdoser. Ser man till hela världen är, som WHO återkommande påpekat, den vanligaste orsaken till ohälsa i dag inte en somatisk sjukdom, utan depression. En tiondel av jordens befolkning uppskattas lida av någon form av depression, och i en ny studie uppskattas psykisk ohälsa förklara mer mänskligt lidande än både fattigdom och somatiska sjukdomar. Varför skulle någon intresserad av global hälsa bortse från människans psyke?

* Enligt Världsbankens indelning i höginkomstländer, medelinkomstländer och låginkomstländer framträder ett tydligt mönster: ju rikare land, desto mer psykiska problem.

* Denna fördelning, rimmar förstås illa med utvecklingsoptimisternas huvudsakliga budskap, nämligen att ekonomisk tillväxt löser det mesta, och med idén om att världen blir bättre och bättre. Sedan 1990 har ovannämnda diagnoser ökat i alla typer av ekonomier, om än mest i höginkomstländer, samtidigt som konsumtionen av antidepressiv medicin i OECD har fördubblats på bara 15 år.

* Även om det tycks finnas ett samband mellan ekonomisk tillväxt och hur lyckliga människor uppger sig vara, verkar det också som att sambandet snabbt mattas av när en viss nivå av materiellt välstånd uppnåtts.

* Vid inzoomning på Kina ser vi hur medellivslängden ökade spektakulärt snabbt mellan 1949 och 1976. En av de snabbaste ökningarna i medellivslängd som någonsin registrerats. På knappt 30 år fördubblades den. Under denna tillväxtperiod styrdes också Kina av Mao Zedong. Slutsats: Att Maos Kina var ett gott system, med undantag för den stora svältkatastrofen kring 1960 då minst 15 miljoner dog?

* I ”Factfulness” nämner faktiskt Rosling riskerna med att stirra sig blind på vissa fakta. Men här framträder en brist som märks hos samtliga nyoptimister.

* Att uteslutande diskutera samhällsutveckling utifrån en viss uppsättning fakta riskerar att underminera all värdediskussion. Men när vi argumenterar kring rätt och fel förhåller vi oss till något ytterligare, nämligen potential. ”Det som är” ställs i förhållande till ”det som skulle kunna vara”, och hur väl potentialen utnyttjats.

Slutligen: Även om vi fokuserar på det som är har vi vid sidan av hållbarhetsfrågorna och den dystra utvecklingen av psykisk hälsa, ökande ojämlikheterna, prekkariserad arbetsmarknad och brist på bostäder i allt fler länder.

* Att läsa ”Factfulness” kan visst, som boken utlovar, göra en ”mer positiv, mindre stressad och mer hoppfull”. Vad mer som uppnås förblir dock oklart.


Hans Roslings upptäckt av sjukdomen Konzo var en mycket fin vetenskaplig insats och hans arbete i Mocambique var föredömligt. Men det säger inget om hans världsbild i t.ex. Factfulness. Där finns en hel viktiga uppgifter. Men Hans Rosling tecknar i ”Factfulness” en osakligt positiv bild av läget i världen, då andra viktiga uppgifter saknas. Detta visar analyserna av professorerna Hornborg, Bergren, docenten Paulsen och undertecknad liksom artikeln av Anders Wijkman och andra i SvD. Det är därför fel att boken ska ges till alla som tar studenten i Sverige. Vi noterar att en av världens rikaste män de senaste åren, Bill Gates, är mycket förtjust i boken, som han ska ge till alla som går ut college i USA. Som den presenteras är den ett mäktigt stöd till kapitalismen och globalismen.

Jag gjorde några korta kommentarer (max 1500 tecken) i den ganska livliga diskussionen i “Ifrågasätt” på nätet efter artikeln i DN. Skrev bland annat “Oxfams svenske kommunikationschef Robert Höglund skriver “Världens 2 000 dollarmiljardärer tjänade i fjol 23 miljarder kronor om dagen, enligt hjälporganisationen Oxfams årliga ojämlikhetsrapport, skriver .
Samtidigt såg de 3,8 miljarder människor som utgör världens fattiga hälft sina tillgångar minska med totalt fyra miljarder kronor om dagen.
Mellan 2013 och 2015 halverades takten i vilken människor lämnar fattigdom jämfört med tidigare år. I Afrika söder om Sahara ökar till och med antalet personer i extrem fattigdom.
-Barnadödligheten för mörkhyade barn i USA är den samma som för barn i Libyen, och dubbelt så hög som för vita barn.” 

Bort med alla inskränkningar av strejkrätten!

Salve läsare och hjärtevänner!

Härmed reproducerar jag en text som jag anser vara viktig att dela med sig av eftersom jag som många andra anser att demokratin sätts på spel på ett sätt som kan vara hämmande för landets produktiva och kreativa krafters utveckling till bättre och värdigare arbetsvillkor. Läs och begrunda! Det kan också gälla just dig!

Strejken är det starkaste vapen som arbetarklassen har när den kämpar för sina intressen och mot angrepp som riktas mot den. Det är därför den är omgärdad av en mur av begränsningar och ionskränkningar. Strejken är det farligaste vapen som arbetarna kan använda på arbetsplatsen, eftersom profiten omedelbart slutar rinna  ner i fickorna på ägarna.

Just för att den är så farlig vill man begränsa den. Just för att den är så farlig är den redan begränsad:

-Genom att tvinga fackföreningarna att varsla om strejk sju arbetsdagar innan den träder i kraft får företagen ytterligare sju arbetsdagar på sig att förbereda sig för strejken och minimera effekterna.

-Genom att låta Medlingsinstitutet, vars uppgift är att se till inga löner blir högre än industrins så kalade ”märke”, kunna skjuta upp strejken för att kunna medla, ger man ytterligare tid till företagen att förbereda sig för strejkerna.

-Genom att centralisera beslutfattandet inom fackföreningsrörelsen till den centrala ledningen hugger man huvudet av lokala initiativ och begränsar medlemsförbundens möjlighet att strejka.

På dessa, och på många andra sätt, inskränks i dagsläget strejkrätten. Nu vill företagen och fackföreningsledarna inskränka den ännu mer, för att kunna öka sin profit och för att kunna angripa arbetarklassens livs- och arbetsvillkor ännu hårdare i framtiden – därför har nu regeringen skickat ut ett förslag om inskränkningar.

Förslaget om inskränkt strejkrätt innebär att det kommer att bli olagligt att strejka med annat syfte än för att uppnå kollektivavtal. Det betyder att det inte längre kommer att gå att strejka för avskedade kamrater eller för krav som går utanför kollektivavtalet.

Det innebär att det kommer att bli olagligt att strejka om man inte förhandlat om alla krav man ställer i strejken innan man börjar strejka. På så sätt tvingas fackföreningarna till långdragna förhandlingar innan man kan strejka och på så sätt vinner företagen ytterligare tid för att förbereda sig för strejken.

Det innebär att det kommer att bli olagligt att strejka om man under strejkens gång lyfter ytterligare krav. När en strejk väl brutit ut kan man bara strejka för de krav som man förhandlat om och som man från början ställt. Om företagen under strejkens gång drar in exempelvis semesterersättning eller till och med avskedar strejkande arbetare, döms hela strejken ut som olaglig om man kräver utbetalningen av semesterersättningen eller återanställning av avskedade arbetare.

Det innebär att det blir olagligt att tränga undan redan etablerade kollektivavtal. Det första kollektivavtalet på arbetsplatsen är det som reglerar lön och arbetsvillkor – detta kommer att bli omöjligt att tränga undan. När företagen väljer att skapa egna gula fackföreningar som dumpar löne- och arbetsvillkoren, kommer dessa att gälla alla anställda på arbetsplatsen och det kommer att bli olagligt att strejka och kämpa för att få bort det avtalet och ersätta det med ett eget.

Sveriges Kommunistiska Parti kämpar för en oinskränkt strejkrätt – arbetarnas kamp är vårt rättesnöre, inte kapitalisternas profit!

Sveriges Kommunistiska Parti vägrar acceptera de klasslagar som tvingas på oss av storföretagen och de korrupta fackpamparna – kasta ut dem och gör facket till en kamporganisation!


Fortfarande lika aktuellt idag

Salve kära hjärtevänner och läsare!

Kan en äldre text från 2009 ha ett visst mått av aktualitet i dagens samhällssituation? Jag låter den frågan vara obesvarad och ber er samtidigt försöka ta fram ett svar. För även om det kan verka vara en retorisk fråga och dessutom som kräver kort svar så är det inte så säkert att det inte finns mer att se och jämföra. Temat är invandring och kulturmöten som en längre tid har varit av stort intresse för mig och den handlar om reflexioner kring en familjs anpassningsstrategier efter 70-talets flyktingvåg. Läs och begrunda! Kom gärna med idéer, reflexioner och tankar som detta väcker hos er.


Det nya landet med det obegripliga språket

Vem, när och var?

1978 landade min fru, min lilla dotter och jag i Växjö. Vi kom från en relativt svår politisk situation och var klassade som politiska flyktingar. Snötäcket var tjockt, kylan bitande och språket fullständigt obegripligt. De första två fenomenen tedde sig helt främmande för oss som kom från ett land i söder med markerade årstidsgränser, där det aldrig hade snöat och framförallt aldrig varit så kallt. Vi tänkte ändå att det inte fanns något val än att tacka och ta emot. När det gäller språket kom vi så småningom underfund med att det var det vi skulle försöka lära oss i första taget.

Fyllda av nyfikenhet och med tanke på att detta bara var ett mellanrum till ett inte så avlägset återvändande, påbörjade vad som för oss ändå var ett nytt liv med tanke på den sociala och den ekonomiska trygghet som det nya landet för tillfället erbjöd oss.

Att se trettio år tillbaka i ett lands historia är kanske inte så anmärkningsvärt jämfört med att se samma antal år i en människas liv. Det är faktiskt strax under häften av livslängdsgenomsnittet i de flesta delar av Europa (1). Lika många år har vi varit ifrån vad vi betraktade som vårt, nästan tvåtusen mil härifrån.

Nu, lika många år efter vår ankomst och under en mer erfaren och ödmjuk återblick över dem, kan vi ställa oss frågan om vilka strategier som så småningom växte fram i strävan att både leva och överleva i det nya landet med det obegripliga språket. För att svara på den frågan i bästa möjliga mån kommer jag att använda mig av konceptet diaspora (2) som ram till den övergripande problematiken. Dessutom blir integration (3), assimilation (4) och anpassning ställda under mitt eget förstoringsglas i ett försök att lista ut vilket koncept av dem som kan strategiskt sett vara viktigast för överlevandet i ett samhälle.

Alt det här är inget mer än ett anspråkslöst försök att göra an kort analys med hjälp av mycket personliga och subjektiva reflexioner över mitt eget och min familjs liv i Sverige sedan vår ankomst den 8:e oktober 1978.

I startgroparna

Ja. Startskottet smällde och det gällde att hålla kursen med hjälp av bästa möjliga förmåga. Först några månaders samlevnad med likvärdiga människor av samma ursprung och etnicitet i flyktingförläggningen med tillhörande 280 timmars obligatoriska språkundervisning, något som skulle visa sig vara av största vikt för den framtid som vi -min familj och jag- ännu inte hade visualiserat på grund av att vi helt enkelt levde i kollektiva diasporiska tankar:

Diaspora är ett mer dramatiskt begrepp än etnicitet, genom att associera till det trauma som uppstår för ett folk som fördrivits från sitt eget land, ett folk som är på flykt. Det väcker associationer till ett hemland som gått förlorat. Människor i diaspora drömmer inte om att integreras. De drömmer om att återvända. (5)

Om vi nu utgår från denna uppenbara sanning kan vi delvis också förklara var våra tankar befann sig vid ankomsten till det nya landet. Resväskorna hade sedan förblivit ouppackade under ett antal år innan förändringar i dessa diasporiska tankar så småningom kom till stånd och familjen, ovetandes, började spinna planer för ett helt annat liv. Ovetandes eftersom diaspora oftast är lika med ”avståndstaganden” och ”krockar” men den kan också handla om ”kulturmöten” (6) och det var det som kom att smyga sig hos oss med tiden, en massa berikande kulturmöten som i slutändan kan ha varit orsaken till att diasporan upplöstes eller rättare kanske sagt till att vi tog avstånd från den.

Under de första åren kände vi vår etniska tillhörighet. Vårt eget kulturarv var starkt närvarande och vi kände oss förpliktade att återvända till det som var vårt, kosta vad det kosta ville.

Enkelt formulerat handlar etnicitet om en grundläggande kulturell prägling. Alla människor föds in i någon form av gemenskap med dess sociala hjerarki, dess språk, dess religion, gudar etc. I den meningen utgör etniciteten inget individuellt val. (7)

Det politiska arbetet för våra ideal gjorde att vi växte med våra uppgifter och höll oss till det som för oss var väsentligt för att nå våra mål. Det föddes så småningom en gemenskap som inte visste några gränser. Vår diaspora fick sitt klaraste uttryck på det sättet och vi uppehöll våra kontakter med ursprungslandet på bästa möjliga sätt trots att internet  bara fanns i form av ett militärt forskningsprojekt kallat Arpanet och inte alls på samma sätt som idag (8).

Det var en gång…

Vi kom under en tid då solidaritet och öppenhet var levande begrepp i samhällets inälvor. Att människor i vår situation över huvud taget fick komma hit innehöll en hel del framtidstro och ideal som var epokgörande. Att vara invandrare var inte helt obekant för svenskarna och hjälpsamheten  växte i tron om en bättre framtid för oss alla.

… många svenskar hade läst Wilhekm Mobergs stora migrationsepos, där en av volymerna (…) heter just Invandrarna. Det betydde att det inte var så värst länge sedan många svenskar själva blivit invandrare i ett annat land. Det fanns en fläkt av handlingskraft och ny start i livet över begreppet invandrare. (9)

Arbetsinvandring följdes av flyktingar men svenska politiker och myndigheter hade ungefär samma grundsyn som tidigare och fick på så sätt bilden av Sverige som förkämpe för humanitära ideal och rättvisa bekräftad. (10)

Trots att detta i Arnstbergs bok syftar åt ännu tidigare migrationstider, kan man faktiskt associera till de tider då politiska flyktingar började komma i början på 70-talet. Vi var också på sätt och viss kunnig och många gånger högutbildad arbetskraft och skulle så småningom försörja oss själva vilket samhället skulle se till att så skedde. Och så skedde det i många avseenden. Det är inte minst vi själva ett levande prov på.

Barnen i första hand

Föräldrar vill alltid ge sina barn det bästa. Det har vi också reflekterat över någon gång under resans gång. Det är inte alltid som detta förvärkligas med hjälp av samhället, därav faktiskt ett av skälen till att vi fick fly vårt land. När jag nu efter alla dessa år, med ett andra, svenskfött barn ser på situationen, kan jag komma till slutsatsen att just barnen kom att bli en av de främsta orsakerna till våra ändrade planer. Det är de själva som under uppväxten började upptäcka alla våras möjligheter, vare sig de var begränsade eller inte på grund av vårt ursprung. Det var de som växte upp under de obemärkta år som gick våra liv förbi. Det var de som både fick det som passade dem och gav tillbaka med glädje de bästa förutsättningar för anpassning. Det var de som blev en del av detta nya samhälle, dessa ”andra generationens invandrarbarn” som av någon anledning kom att bli riktigt nya svenskar.

De gick först i speciellt dagis för spansktalande barn och deras inlärning av det nya språket gick förhållandevis långsamt. Det tog något år i grundskolan innan de över huvud taget kände sig säkra att prata svenska med fröknarna och skolkamraterna. Men vi tyckte att de skulle lära sig modersmålet först innan de skulle ge sig på nya språkliga äventyr. Om detta var rätt eller inte låter jag det nu vara osagt. Verkligheten visade med tiden att de ändå lärde sig det nya språket skapligt och att det för dem har varit det främsta verktyget för att lyckas i livet.

Vad är vi idag?

Jag vill gärna ta avstånd från suppositionen att assimilation är detsamma som fullständig anpassning. Det sistnämnda finns enligt mig bara i graden av lyckad (därför endast i positiv mening) och därför tror jag inte på diskussionen om en fullständig anpassning som likvärdig assimilation eftersom den förespråkar existensen av en ofullständig sådan. Jag menar att en misslyckad anpassning är ingen anpassning.

Med detta vill jag helt enkelt säga att vi känner oss anpassade. Vi behöver inte förneka vad vi har gjort, varför vi har kommit hit, vad vår historia innehåller som fortfarande är viktigt för oss, vad vi har varit i det stora hela. Men för den skull behöver vi inte förneka vad vi är idag. Det vill säga en hybrid av minst två olika kulturer, förhoppningsvis med det bästa från var och en av dem och som bestrider varken den ena eller den andras karaktär och levnadsförhållanden utan att för den skull behöva anamma allt från det nya.

Människor med en viss uppsättning värderingar och traditioner utformar sina liv efter de villkor en majoritet ställer upp för dem – men ändå så gott det nu går efter sina egna värderingar och traditioner. Samtidigt har de vanligen, (…), en stark och levande relation till det land och det folk som de betraktar som sitt ursprung. De är en satellit, de lever i en annorlundahet som de relaterar till, men de relaterar också givetvis till en vardaglighet. (11)

Just det. Det vardagliga gör att vi uthärdar, omvärderar och slutligen anpassar oss på bästa möjliga sätt. Vad vore det av oss utan det vardagliga? Det är just det som vi upplever utan att reflektera och ändå så djupt präglar oss. Det är det som har gjort av oss vad vi är idag.

Dagens samhälle

Idag är situationen i samhället en helt annan. Vi hade ”tur” s.a.s. som inte ingick i liknande stora omdiskuterade grupper som nu fyller vardagen med frågor om möjligheterna att kanske få stanna och få uppehållstillstånd, något som för oss var självklart.

Invandrare börjar allt tydligare avteckna sig som ett samhällsproblem och en ström av utredningar, alltifrån det problematiska flyktingmottagandet till frågan om invandrare skulle få rösta innan de blivit svenska medborgare. (12)

Idag diskuteras det integration -inte så mycket assimilation- i meningen att få ett arbete för att kunna försörja sig. För att få ett arbete är det nödvändigt att kunna språket. För att kunna språket är det nödvändigt att gå i skolan och där är det inte säkert att alla klarar sig tillräckligt bra. Det gjorde inte alla på vår tid heller men då löpte man inte risken att bli helt utanför eller att utvisas. Det fanns alltid en lösning i solidaritetens namn. Bostadsfrågan är också idag ett stort problem medan det för oss bara var att flytta in i en lägenhet med alla bekvämligheter och inom ett allmänt bostadsområde bland svenskar.

Det är svårt att veta vad vi idag skulle ha gjort om vi hade befunnit oss i samma situation. Kanske vi inte hade anpassats lika lätt. Vi hade säkerligen inte haft den tid som vi strategiskt haft under 70- och 80-talet för att omedvetet utveckla strategier för anpassning..

Det är uppenbart att det var mycket som underlättade för oss först och främst under de första åren vilka är de svåraste. Tryggheten, tak över huvud, ekonomisk stabilitet en egen plats att relatera till var huvudingredienser i skapandet av förutsättningar för ett framtida liv i det nya landet och ”trots” det obegripliga språket.

Sist men inte minst

Vare sig man  skyller på konjunkturen, politikerna, flykting- och invandrarpolitiken eller vad det nu står på tur är det uppenbart att överlevnadsstrategier som invandrade grupper skapar svarar till den politiska och sociala situation som råder i landet i fråga. Möjligheterna varierar från optimala till obefintliga, från anpassning och ett nytt liv till låsta dörrar, gömställen och utvisningar.

De strategier som vi som familj kunde anta svarade för en tid av lättnad och för ett inkluderande och vänskapligt välkomnande som agerade inkörsporten till kulturmöten och kulturblandningar. Det obegripliga språket omvandlades till det vardagliga och mixades glatt med hemspråket till nya och påhittiga uttryckssätt. Vi växte med uppgiften att vara invandrare och samtidigt nysvenskar tack vare en kombination av varmt mottagande och välvilja. Vi skapade våra egna övertygelser för en gemensam grund att stå på och efter de givna omständigheterna.

Våra övertygelser och moraliska principer är sociala konstruktioner som skapas, ifrågasätts och återskapas genom en ständig, ömsesidig bearbetning som försiggår mellan individer och kollektiv. (13)

I sann Kummins anda skulle vi kunna avsluta genom att åter igen citera från samma artikel att…

Endast om man känner sig respekterad som den man är och för vad man har att säga kan man tillägna sig nya kunskaper och förkovra sig. (14)

… vare sig i det här samhället eller i vilket annat som helst.


(1) WHO:s databas Health for All (HFA), folkhälsorapporten 2005, EpC Sovialstyrelsen. www.socialstyrelsen.se/NR/rdonlyres/7456A448-9F02-43F3-B776-D9CABCB727A9/3452/kapitel4.ppt

(2) Diaspora (grek, ”förskingring” i betydelsen ”kringspriddhet”), ursprungligen syftade på judarnas tvångsbosättning utanför sitt hemland, ”i förskingringen”, först under den babiloniska fångeskapen och sedan efter den romerska fördrivningen. Men idag använt också för att beteckna många andra gruppers bosättning utomlands, ofta men inte alltid som resultatet av en ofrivillig migration. Diaspora är också en beteckning på den grupp som lever i förskingringen. (http://sv.wikipedia.org/wiki/Diaspora)

(3) Politiskt begrepp för att ge en på något sätt förfördelad grupp människor tillgång till olika delar av samhället. Integration betyder att invandrare etablerar sig i det nya samhället, exempelvis på arbetsmarknaden, men antyder inte fullständig anpassning till majoritetskulturen. (Idem)

(4) Assimilation är när nykomlingar i ett samhälle anpassar sig till majoritetens kultur, språk, värderingar och ibland religion. Historiskt har de flesta invandrade i USA assimilerats och anammat engelskan och det amerikanska levnadssättet. (Idem)

(5) Karkl-Olof Arnstberg, Sverige och invandringen, s. 119, Studentlitteratur 2008.

(6) Idem, s. 122.

(7) Idem, ss. 117-118.

(8) HTTP och HTML utvecklades först på 80-talet.

(9) Karkl-Olof Arnstberg, Sverige och invandringen, s. 23, Studentlitteratur 2008.

(10) Idem, s. 17.

(11) Idem, s. 122.

(12) Idem, s. 17.

(13) Annick Sjögren, Språket, nykomlingens nyckel till samhället, men också en svensk försvarsmekanism, i En ”bra” svenska?, Om språk, kultur och makt, s. 30, Mångkulturellt Centrum, 1996.

(14) Idem, s. 36.


Denna text är skriven av mig för nästan 10 år sedan, den 23:e april 2009. Jag anser att den typ av reflexioner också skulle kunna tänkas idag. Människor är alltid människor och de förändras i takt med samhällsförändringar och den omgivning som det samhället skapar kring dem. Det tål att tänkas mer än en gång om vi har för ambitioner att förändra till det bättre. Vår egen historia är vår bästa lärare i många avseenden.