web analytics

Från marxism-leninismen till socialdemokratisk populism

Salve kära läsare och hjärtevänner!

Läs och begrunda denna text

av Mario Sousa

PTB-Belgien, BE-Portugal:

från marxism-leninismen till socialdemokratisk populism

Borgarklassen har i tiotals år fört en samlat offensiv klasskamp mot arbetarklassens rättigheter, vunna rättigheter ifrågasätts i borgarnas parlament och avskaffas utan offentlig diskussion i osynliga odemokratiska spel.

Processen pågår i de allra flesta kapitalistiska länder med variationer beroende på kapitalismens utveckling och ländernas traditioner. Men den är snarlik överallt.

Denna utveckling kastar tillbaks arbetarna som klass till en tid utan självklara fackliga och politiska rättigheter, utan självklara offentliga rättigheter till sjukvård, utbildning och arbete, utan självklar rätt till en värdig pension. Situationen för arbetarklassen är allvarlig men vi tvingas konstatera att arbetarnas svar uteblir, den reaktionära processen fortsätter.

Förvirringen är stor på många håll. En del av arbetarnas traditionella fackliga organisationer och politiska partier byter sidan, accepterar den reaktionära processen som naturlig. En del andra av dessa organisationer och partier vågar inte ta kampen, blir förlamade.

I denna situation har vi sett dyka upp på vänster kanten en del partier med marxist-leninistiska traditioner vilka har ändrat sin politik och klätt om sig med nytt program eller ”visioner”, vilka efter framgångsrika valrörelser fått plats i de parlamentariska församlingarna.

Vad har de gjort? Är det bra eller dåligt för arbetarklassen? Hur ska man se på det?

Denna text vill ge insyn i två av dessa partier, PTB, Belgiens arbetarparti (PVDA på flamländska, Belgiens andra språk) och BE, Bloco de Esquerda, vänsterblocket, i Portugal.

PTB – Belgiens arbetarparti.

Partiet kommer från 1960-talets vänstervåg som maoistiskt parti som tillerkände sig marxism-leninismen. Partiet ledde en del uppmärksammade och framgångsrika kamper vilka så småningom gav en del platser i de lokala parlamentariska församlingarna.

PTB blev känd internationellt på 1990-talet genom det internationella kommunistiska seminarium, ett av de största i världen som partiet organiserade varje år vid 1 maj. I seminariet deltog många länders partier med en bakgrund i marxism-leninismen. T.ex. Kubas Kommunistiska Parti, Nord Koreas Arbetarparti och KPML(r), Kommunistiska Partiet från Sverige.

PTB leddes under många år av partiordförande, Ludo Martens, känd för flera böcker om marxistisk politik, om Afrikas kamp och historia, men främst för sin bok ”En annan syn på Stalin” publicerad 1994. Boken var epokgörande i den meningen att den tog upp frågan om Stalin och Sovjetunionen på ett faktamässigt korrekt sätt som klädde av västs propaganda.

PTB hade ett relativt framgångsrikt liv men utan något genombrott inom arbetarklassen. Målet och program var arbetarklassens befrielse och socialism. Internationell solidaritet och kampen mot imperialismen var också en del av det politiska arbetet. Partiet kämpade på allvar för att vara en del i arbetarnas kamp mot kapitalets nyliberala politik och lyckades ta plats i det belgiska samhället som ett revolutionärt arbetarparti med många medlemmar och en del stöd utanför det egna ledet.

Denna relativa framgång var resultatet av partiets kampanjer i flera frågor: för billigare mediciner, för bredare tillgång till sjukvård – partiet öppnade egna små vårdcentraler, ”sjukvård för folket”, med egna läkare där behandlingar var helt gratis – för höjda pensioner, för höjda löner i arbetarleden, för lägre priser och avgifter i den kommunala servicen, m.m.

Några år in på 2000-talet drabbades Ludo Martens av en mycket allvarlig sjukdom som helt tog bort hans möjlighet att delta i det politiska livet. Han låg i koma under en längre tid och dog i juni 2011. Ludos försvinnande från politiken kom att påverka partiet på ett avgörande sätt. Ludo Martens hade lett partiet från att vara en liten grupp av studenter till att ta plats som ett revolutionärt alternativ i arbetarkampen i samhället.

Vid kongressen i mars 2008, som kallades Förnyelsens kongress, fanns Ludo Martens inte längre. Den nya ledningen bestod av 8 medlemmar från Centralkommittén främst den nya partiordföranden Peter Mertens, partiets nationella talesman Raoul Hedebouw och David Pestieau, chefredaktör för partiets tidning Solidaire. Med den nya ledningen kom en ny politik med ett antal framgångsrika politiska utspel, en del av sensationell karaktär. Antalet medlemmar växte och partiets namn började regelbundet dyka upp i massmedian. Mest kritik mot partiet men ändå.

Efter kongressen 2008 började den nya ordföranden Peter Mertens att ta ett starkt avstånd från vad han kallade tidigare dogmatism och sekterism. Han siktade istället på framgångar byggda på en politik av reformism, av konkreta lösningar på konkreta problem i det kapitalistiska samhället. Istället för radikal vänster ville han att partiet skulle kallas för ”den växande vänstern”.

Denna nya politik visade sig t.ex. i inställningen till fackföreningarna. Tidigare kritiken mot fackföreningarna, att de var en del av etablissemanget och inte försvarade arbetarna, drogs tillback offentligt av Mertens och PTB slutade kritisera de fackliga ledarna.

Ett partis karaktär visas också i respekt för de döda kamraterna. När Ludo Martens dog 2011 offentliggjorde PTB hans död i en dödsannons med en lista av böckerna författade av Ludo Martens. I denna lista hade man tagit bort En annan syn på Stalin och andra böcker om Sovjetunionen trots att det var på uppdrag av PTB som Ludo Martens skrev dessa böcker. Att ta ifrån en person dess verk efter dennes död, förkastligt!

Vid denna tid besökte en god vän till mig PTB:s kontor i Bryssel då han kände till flera ledande kamrater där. Han såg att man hade plockat bort Stalins porträtt som funnits på kontoret från partiets start. Han frågade varför. Svaret blev att han inte hade med det att göra. Känsligt att diskutera PTB:s marsch till högern.

Trots PTB:s avståndstagande från sin historia och tidigare politik, anklagades ändå PTB i massmedian för att vara marxist-leninist, för att vara ett parti som ville ha en socialistisk stat utan privat egendom. PTBs nya ordförande Peter Mertens svarade klart och tydligt i pressen att PTB tog avstånd från tidigare ”historisk absurditet” och garanterade att partiet inte längre hade med marxism-leninismen att göra och att PTB inte ville ha ett samhällssystem utan privatägande.

Enligt Mertens var nu PTB ett modernt marxistiskt parti som Socialistiska Partiet i Holland eller Die Linke i Tyskland. Som bevis för det visade han att partiet avsåg att ha ett gott samarbete med de etablerade fackföreningarna.

PTB ökade sin reformistiska agitation för konkreta lösningar på konkreta problem på ett mycket offensivt sätt och fick möjlighet att bredda ut sig i den borgerliga massmedian. Den nya politiken av anpassning till kapitalismen gav valframgångar. Samtidigt försvann budskapet om kampen för ett socialistiskt samhälle helt.

PTB anpassade sig till den politiska nivån av landets etablissemang, en nivå vilken egentligen är vad medelklassen bestämmer genom en total dominans i massmedian, skolor och universiteten. Några målsättningar om att diskutera ett annat samhällssystem hade inte längre PTB.

Vid valet 2012 fick PTB för första gången ett genombrott i flera städer. 2010:s relativa små framsteg i valen till det federala parlamentet följdes av ett genombrott i de kommunala, läns- och regionala valen 2012. PTB fick då totalt 52 platser i dessa församlingar. Den reformistiska politiken av konkreta lösningar på konkreta problem utan målsättning eller diskussion om samhällsförändringar förstärktes än mera efter det.

Trenden till en ökning av stödet för den ”nya” PTB höll och stärktes. Avgörande kom i valen 2014. PTB fick då 2 deputerade i det Federala parlamentets representanthus (3,72%, 250.000 röster), 4 deputerade i Bryssels parlament (3,86%, 15.780 röster) och 2 deputerade i Valloniens parlament (5,75%, 117.500 röster).

Partiets nationella talesman Raoul Hedebouw var en av de som valdes in till det Federala parlamentets representanthus. Raoul Hedebouw deklarerade officiellt från talarstolen att PTB inte längre hade något att göra med marxism-leninismen, att de som i parlamentet anklagade PTB för att vara marxist-leninister är okunniga eller rent ljuger om PTB.

I övrigt är Raoul Hedebouws framträdanden i parlamentet riktiga show av agitation för reformism, för konkreta lösningar på konkreta problem. Hedebouws har en mycket offensiv stil när han kastar sig över övriga partier och kritiserar deras politik. Men Hedebouw är som övriga ”nya” PTB:are. Om varför det är sjukt i dagens samhälle, om framtidens samhälle, om behovet av socialismen finns inget att säga, det är slutpratat. Bara om kompromisser av ”konkreta lösningar på konkreta problem” är PTB intresserat av att prata. Det är ett arbete för att förbättra en kapitalism som inte går att förbättra.

I PTB:s nya partiprogram finns inte ett ord om socialism. Det närmaste dit man kommer är parollen ”Framtiden är social, för ett samhälle mera socialt”. Marxism-leninismen och socialismen är en avslutad tid för PTB. Så måste det bli efter tio år med en politik som inte har med marxismen att göra.

PTB har under dessa år vuxit med tusentals nya medlemmar och anhängare fostrade av PTB:s nya politik där socialismen är borttagen. Det nya PTB består idag till största delen av medlemmar som är okunniga i marxism-leninismen och inte ser kampen för ett nytt samhällsystem som ändamålet för partiet. Reformism av kapitalismen är målet. PTB har definitivt gått förlorat för kampen för ett socialistiskt samhälle.

BE, Bloco de Esquerda, vänsterblocket, Portugal.

BE bildades 1999 av två partier, UDP, União Democrática Popular, med en bakgrund i den marxist-leninistiska rörelsen och PSR, Partido Socialista Revolucionário, med bakgrund i den trotskistiska rörelsen 4:e internationalen. Dessa två partier hade i sin tur bildats av partier sprungna ur partier eller organisationer som fanns och kämpade under fascismen eller som bildades alldeles efter fascismens fall 1974.

För oss marxist-leninister är det intressant att känna till UDP:s utveckling och övergången i BE. UDP bildades knappt åtta månader efter fascismens fall, i december 1974, av tre kommunistiska partier till vänster om den äldre kommunistpartiet PCP, Partido Comunista Português. Dessa tre partier var deklarerade marxist-leninister vilka hade funnits och kämpat mot den fascistiska diktaturen i Portugal. UDP bildades som en bred rörelse, en front till dessa tre partier för ett gemensamt agerande, underförstått med en marxistisk-leninistisk analys och praktik. Kampen för ett socialistiskt samhälle var partiets huvudinriktning.

UDP hade vissa framgångar i den utomparlamentariska kampen, även inom arbetarklassen men rörelsen kom ganska snart att inrikta sig på kampen om platser i de parlamentariska församlingarna. De ledande i UDP ansåg att utan platser i parlamentet, ingen plats i massmedian och då ingen möjlighet att växa. Så var den rådande tanken. Vidare ansåg man att kampen för socialismen krävde ett stort parti vilket inte var möjligt utan framträdande i tidningarna, radio och Tv. Kampen om platser i parlamentet blev partiets främsta målsättning.

UDP:s många aktiviteter och kamp fick ibland stort stöd bland arbetarbefolkningen. Detta medförde att partierna bakom UDP började lösa upp sig och dess medlemmar att istället enbart ta plats i UDP:s politiska liv. UDP var ändå en m-l front, ansåg man. Det skulle annars bli ett slags dubbelarbete.

De praktiska framgångarna gav ideologisk avslappning. Frågan om marxismen och dess klassiker tonades ner, UDP var ju ett frontparti med uppgift att mobilisera till bred kamp, inte till att ta upp frågan om kommunismen och socialismen, det var tanken. Den första som försvann var Stalin, det brukar vara så i sådana sammanhang. De andra klassiker försvann snart efter, i en strävan att befria rörelsen från ideologiska diskussioner som kunde stå iväg för praktiska framgångar.

I bakgrunden fanns alltid ett givet ändamål: kampen om platser i parlamentet. Från 1975 till 1980 fick UDP en plats i det nationella parlamentet och ett antal platser i de lokala och regionala församlingarna. Efter 1982 sjönk antalet röster. För att motta detta inför parlamentsvalet 1983 gick UDP i allians med trotskisterna i PSR men valalliansen fick ingen parlamentsplats. Så fortsatt det, partiet fick ingen plats i parlamentet ända till 1991 när en överenskommelse med kommunistpartiet PCP gav UDP en parlamentsledamot till 1995. Efter 1995 var UDP åter utan parlamentsplats. Nedgången var den samma när det gäller kommunal- läns- och regionvalen. Sökning efter en bestående lösning på fråga om platser i parlamentet blev ett måste.

Lösningen kom med ett initiativ 1998 från en journalist i den borgerliga tidningen Publico och den dåvarande UDP:s ledare Luis Fazenda. Fazenda tog då kontakt med en del små partier och partilösa personligheter på vänsterkanten, men främst med den trotskistska PSR:s partiledare Francisco Louçã. Förslaget var ett gemensamt agerande genom at bilda ett nytt politiskt parti, Bloco de Esquerda. BE skulle presenteras som det nya alternativet till vänster i den portugisiska politiken och ta kampen om platser i parlamentet i parlamentsvalet i september 1999.

Femton år efter det stolta bildandet av UDP som en revolutionär front för socialismen med en marxistisk-leninistisk bakgrund hade det mesta i budskapet ändrats eller fallit bort. Nu gällde det platser i parlamentet kostade vad det kostade ville. Vänsterblocket BE bildades under satsen ”socialism i frihet”! Och för att göra klart vad man menade la man till ”kritik mot det sovjetiska experimentet och realsocialismen”. Organisationsprincipen i BE blev det trotskistiska ”tendensfrihet”. UDP:s stolta symbol, ett kugghjul och en hacka med en gul stjärna i en röd bakgrund fick lämna plats till en ”humaniserad” stjärna. Anpassningen till trotskisternas medelklasspolitik var total. Det trotskistiska partiet PSR med sina borgerliga uppfattningar satt ordentliga spår i BE redan från starten. Detta trots att PSR representerade knappt 30% av BE:s medlemmar. UDP och Luis Fazenda gick med på det mesta, allt för platser i parlamentet. De sålde det revolutionära tänkandet, opportunism leder oundvikligen till reformism.

BE:s huvudbudskap i valkampanjen till parlamentsvalet 1999 var kampen mot globaliseringen. Enligt BE var globaliseringen ett tillstånd i kapitalismens tidsepok som gjorde att samhället inte garanterade ett minimum av mänskliga rättigheter. Barbariet höll på att vinna över civilisationen. BE försvarade ett projekt som partiet kallade demokrati till socialismen, en civilisations projekt av en modern vänster. Medelklassnacket är till för att gömma att partiet BE är ett reformistiskt parti som gjorde rent hus med alla tidigare revolutionära ambitioner i UDP.

Valrörelsen var lyckad, många som önskade sig ett vänsteralternativ till PCP röstade på vänsterblocket BE. Vid parlamentsvalet 10 oktober 1999 fick BE 132.333 röster eller 2,44%, och 2 platser i parlamentet. Dessa platser gick till UDP:s Luis Fazenda och PSR:s Francisco Louçã. Givetvis.

Efter 1999 har BE gått en del upp och ner. I mars 2002, 3 parlamentsplatser, i februari 2005 8 platser, i september 2009 16 platser, juni 2011 8 platser. De senaste åren har partiet åter ökat sitt stöd. I det senaste parlamentsvalet 4 oktober 2015 fick BE 550.945 röster eller 10,19%, vilket gav 19 parlamentsledamöter, det största antal hittills (kommunistpartiet PCP i allians med PEV-De gröna fick 2015 445.901 röster eller 8,25% vilket gav 15 respektive 2 platser i parlamentet).

BE:s budskap har ändrats och anpassats med tiden. Medelklassens identitetspolitik är ledstjärnan. Idag är BE ett parti ”engagerat i det kompromisslösa försvaret av frihet och sökandet efter alternativ till kapitalismen i en ekologiskt hållbar värld”, ett parti som ”bekämpar diskriminering på grund av etnisk tillhörighet, kön, sexuell läggning, ålder, religion, åsikt, social klass eller baserat på förekomst av funktionell mångfald”. BE:s symbol är en ”humaniserad stjärna” (en stjärna med ett huvud) av röd färg vars färg kan ändras för att kunna anpassas till de ideologier som finns i vänsterblocket BE.

Om socialismen skriver BE att det ser den som ”ett uttryck för en emancipatorisk kamp för mänskligheten mot exploatering och förtryck”. Det är det enda som finns om socialism. BE är idag ett reformistiskt socialdemokratiskt parti utan några ambitioner till samhällsförändringar. För att skilja sig från den traditionella socialdemokratin använder sig BE av ett vänsterpopulistiskt framträdande där stora agitatoriska ord bara leder till kompromisser och reformism.

Ett av BE:s internationella utspel var en gemensam deklaration 12 april 2018 i Lissabon tillsammans med Podemos i Spanien och den franska La France insoumise, undertecknad av dess respektive ledare, Catarina Martins, Pablo Iglesias och Jean-Luc Mélenchon (presidentkandidat i senaste presidentvalet i Frankrike). Ändamålet sas vara en ny politisk rörelse mot eliten i Bryssel. Mötet kan ses som ett nytt utspel för att dra till sig massmedial uppmärksamhet vilket alla dessa tre är i så stort behov av om det ska fortsätta att gå bra med parlamentsplatser. Det senaste av BE i internationella frågor är ett totalt avståndstagande från Chavismo och president Maduro i Venezuela och stöd till den USA styrda oppositionen.

I övrigt kan vi konstatera att det var fel av de marxist-leninistiska partierna som fanns i Portugal att lämna över organisationen och politiken till UDP. Den opportunism som tog över i UDP slog sönder den marxist-leninistiska rörelsen och den teoretiska och praktiska kunskap som är nödvändig för ett parti som vill omvandla samhället, störta kapitalismen och bygga upp ett arbetarstyrt samhälle, socialismen.

Avslutning

Exempel PTB och BE är en varning för alla revolutionärer som letar efter ett sätt att få kontakt med stora arbetargrupper och få dessa att engagera sig i en politik som representerar sina intressen, en revolutionär politik för ett socialistiskt samhälle.

PTB och UDP gick från att vara marxist-leninister och revolutionära till att bli socialdemokratiska populister!

PTB:s och BE:s urartning är slående men de är inte ensamma i Europa och världen. Att göra avkall på att vara revolutionär, att anpassa sig till det som är tillåtet, till det som medelklassen tillåter, att göra sig av med historia och symboler, objekten för borgarnas hat, röjer inte en motorväg framåt. Det kan lika bra vara ett sidospår rakt i en stup.  Att söka sensationella lösningar i det borgerliga samhället som snabbt ska lösa alla knut är högst riskabelt, stor risk finns att vägen leder dit där vi inte vill vara, att vi blir det vi inte vill bli.

Vår främsta uppgift som kommunister är att agitera för klasskamp och organisering, att propagera för socialismen, att vinna ”arbetarnas hjärna” till den revolutionära uppfattningen om samhällsförändring.

Den revolutionära rörelsen för socialismen och arbetarmakten måste gå hand i hand med klasskampens utveckling och dra med sig arbetarklassen i kampen, i försvarskampen mot kapitalets offensiv mot arbetarna eller den offensiva kampen mot kapitalet.  Det är det leninistiska partiets roll i klasskampen, det som vi vill vara, det som vi har arbetat för, det som vi arbetar för.

__________________________________________

Visst har vi exempel i Sverige också! Begrunda detta och lista ut vilka partier i Sverige idag kan sägas vara marxist-leninistiska och revolutionära.

Som i andra delar av Europa…

Salve kära läsare och hjärtevänner!

Jag har tagit mig friheten att översätta en text publicerad i Spanien under en tid av politiska spänningar inte bara där utan också i övriga delar av Europa och världen.

Det här är representativt för vad som håller på att hända i andra länder i detta globala Europa där det verkar vara viktigare att lägga sig i andra folks angelägenheter än att se sig själva i spegeln. Politikerna är endast efter röster för att ta grepp om den politiska makten utan att ta hänsyn till vad som egentligen händer sina egna folk.

I ett Europa som förtjänar mer solidaritet och öppenhet ser vi gränsstängningar, finanserna tar ett starkt grepp om varje möjlighet att påverka politiken och folkmassorna berövas möjligheterna att leva ett värdigt liv. Över 30 miljoner arbetslösa och över 100 miljoner som lever under existensminimum där otrygga anställningar florerar är ett klart exempel på det.

Frågan här berör en annan kontinent som idag känner sig hotad av externa krafter, däribland USA och ett stor antal länder i Europa som istället för att visa solidaritet, antingen är tysta eller öppet agerar i samklang med förövarna. Ska inte de olika folken i världen få välja sin egen väg? Uppenbarligen inte så länge de imperialistiska intressena är med.

Allt är sammankopplat! Inget är opolitiskt betingat!

Läs och begrunda!

___________________________________________

Spanjen tjänar USA-imperialismen

Av Lidia Falcón

LIDIA FALCÓN O’NEILL är licenciat i juridik, dramakonst och journalistik samt PHD i filosofi. Hon är nämnd Dr. Honoris Causa i universitetet i Wooster, Ohio. Grundaren av tidskrifterna ”Vindicación Feminista” och ”Poder y Libertad” som hon nu leder.

Hon är skaparen av det Spanska Feministiska Parti och av den Spanska Statens Feministiska Organizationernas Federation. Hon har deltagit i Bryssels Internationella Tribunal för Brott mot Kvinnorna, i kongressen ”Sisterhood Is Global” i New York, i samtliga Internationella Feministiska Bokutställningar och i Nairobis och Pekins Internationella Kvinnoforum.

Hon är medarbetare i ett antal spanska och USA:s dagstidningar och tidskrifter. Hon har publicerat 42 böcker inom berättarkonsten och skönlitteratur som har översatts till flera språk.

_________________________________________

 

Vår regering är USA:s utrikesdepartementets mest trogna tjänare. Att erkänna den venezuelanske kuppmakaren Guaidó som den legitime presidenten i Venezuela, acceptera hans utsände som diplomatisk representant och nu ge en fristad till  Leopoldo López med sin familj i Caracas’ spanska ambassad, överträffar med råge vad jag hade förväntat mig av Pedro Sanchez och hans regering för att följa Donald Trumps order.

Aldrig i våra internationella relationers historia -särskilt med Latinamerika och ens under diktaturens tid- hade de spanska regeringarna visat sig vara så pass underkastade de önskningar och mandat som det nordamerikanska imperiet lägger på bordet.

Och inte bara den spanske presidenten Sánchez har accepterat den där marionetten Guaidó som utan något nationellt eller internationellt juridiskt stöd eller ens några val, sjävutnämndes till Venezuelas president, utan också hans ynka utrikesminister Josep Borell utnyttjar sin tid för att föra det spanska folket i skuggan av sanningen. Det är samma människor som upprepar gång på gång vad som kommer i det officiella nyhetsflödet och som säger att de missiler som vi skickar till Saudiarabien endast dödar dem de måste döda.

Nicolás Maduro valdes av det venezuelanska folket genom absolut fria, legala och legitima val. Den bolivarianska regeringen har vunnit 19! av 20 val. De internationella observatörer som har varit med under dessa otaliga valtillfällen har påpekat att valsystemet i sin helhet innehåller alla garantier och den säkerhet som dessutom överträffar USA:s valsystem där otaliga misstankar om korruption har förekommit.

Påståendet att den venezuelanska regeringen är en diktatur kommer att uppstå som en av historiens största lögner inom den spanska politiska propagandan. I Venezuela finns det alla olika sorters politiska partier från det kommunistiska partiet till extrema högerpartier som det som skyddar Juan Guaidó och Leopoldo López. Dessa har sina öppna lokaler därifrån deras budskap kommer ut, deltar i konstitutionella val och genomför sina kampanjer utan hinder. I hela landet publiceras det tidningar, tidskrifter och böcker, sänds radio- och teveprogram, genomförs debatter och konferenser av en i flera partier fragmenterad opposition som kritiserar den bolivarianska regeringen utan att någon lägger sig i.

När det idag den 3 maj, Pressfrihetens Internationella Dag, förklarar journalistorganisationer för oss att hundra professionella journalister har blivit dödade sedan 2006 -fyra i år och den senaste faktiskt igår-, att även i Europa, närmare bestämt i Slovakien och Malta, har två personer, en kvinna och en man blivit offer för skottlossningar utan att brotten har varit avklarade, stammar de olika kommunikationsmedia i Kapitalets tjänst att den fria pressen censureras i Venezuela och det utan att presentera några siffror.

För spanjorerna borde det kännas som en förolämpning när det påstås att Maduroregeringen är en diktatur när det samtidigt visas det på den spanska televisionen alla de offentliga möten och manifestationer som oppositionen öppet organiserar med tanken att beröva Maduro presidentämbetet och tillskansa sig makten.

För ett land som Spanjen som har lidit av en av de grymmaste diktaturerna i världen under fyrtio års tid, borde det vara en anledning till upprörelse att lyssna på sin egen demokratiskt valda president och sina ministrar deklarera att Venezuela är en diktatur.

Den venezuelanska regeringen har visat ett otroligt tålamod -omöjligt att föreställa sig varken i Frankrike eller i Tyskland- när oppositionspolitiker uppmanar den civila befolkningen och något även farligare, utmanar armén till uppror. I dessa länder som i många andra demokratiska länder skulle dessa uppmaningar omedelbart förtryckas och deras ansvariga skulle fängslas.

Leopoldo López dömdes till 15 års fängelse för att ha uppmanat och inlett tillsammans med andra högerpartiers medlemmar en serie ”guarimbas” som framkallade oroligheter ledda av diverse brottslingar och legosoldater under några månader 2014 som i sin tur utmynnade i ett drygt tiotal döda, förstörelse av offentliga platser, mordbränder på skolor och sjukhus, misshandel av den civila befolkningen och de offentliga orderstyrkorna.

Den venezuelanska oligarkin med hjälp av borgerligheten och medelklassens reaktionära delar har saboterat den socialistiska bolivarianska regeringen sedan den etablerades. Inte någon av dessa krafter är villig att lämna de privilegier som de får genom att tjäna USA och få provisioner i utbyte mot att låta oljan rinna över till de stora nordamerikanska korporationerna under tiden som folket i Venezuela fick leva i extrem fattigdom, barfota, utan vatten, hungrigt och sjukt.

Den bolivarianska regeringen har monterat upp sjukvården och den utbildning som inte fanns, har skapat ett tiotal universitet, har byggt tusentals bostäder med elektricitet och rinnande vatten till arbetarna och har underlättat för kvinnor att organisera sig i en Feministisk Rörelse som idag sträcker sig över hela landet. Borgerligheten som regerat landet i 200 år och roffat åt sig landets naturresurser och försatt landet i misär kan inte acceptera detta.

För att anmärka hur pass mycket tolerans som president Maduro och hans ministrar, stads åklagare och polisen visar, uppträdde Leopoldo López framför pressen utanför Spaniens ambassadentré efter att ha brutit sig ur husarresten och nyttjade en halv timmes tid för att uppmana folket och armén att vända sig mot den legitima presidenten utan att omedelbart efter bli arresterad. Det borde vara bra att minnas de sju år som Julian Assange satte inne i den ecuadorianska ambassaden utan att kunna gå ut genom entrén i London och hur han nyligen blev arresterad för mycket mindre farliga företeelser än de som högerpolitiker i Venezuela genomför sedan några år.

Embargot av de finansiella resurserna och basprodukterna så som oljans prissänkning som USA har organiserat har lett landet till den ekonomiska situation det lever i idag. Den situation som Guaidó och hans medföljare idag vill klaga för.

Eftersom den venezuelanska högern så som alla högerkrafter i världen skulle helst försätta sitt eget folk i misär och låta det förblöda i en beväpnad konflikt än låta socialismen byggas upp.

Inte bara USA:s attityd i Venezuela borde vara motivet till ett internationellt fördömande utan också det landets agerande under de senaste 200 åren. Vilken hygglig politiker som helst borde fördöma detta istället för att utföra reverenser mot USA.

Från 1846 har USA:s armé invaderat nästan alla länder söder om Rio Grande därmed det ökända kriget som berövade Mexiko dess norra teritorium, inklusive California och Texas. 1898 provocerade USA kriget mot Spanien på Kuba och ett besegrat Spanien fick då därmed också lämna Puerto Rico, Hawai, Guam och Filippinerna. Från och med det ögonblicket ockuperades militärt, bombades, plundrades, kontrollerades ekonomiskt, valsystemen ändrades efter behag och politikerna byttes av USA:s utrikesdepartement och CIA i länder som Panamá, Dominikanska Republiken, Honduras, Granada, El Salvador, Kuba, Guatemala, Brasilien, Chile, Uruguay, Argentina, Colombia och Venezuela.

Dessa händelser är en del av historian i Latinamerika och vår regering ska inte kunna agera ovetandes. Naturresurserna i länderna söder om Rio Grande har alltid varit och fortfarande är offer för norra grannens härskariver. Endast några lakejer till tjänst för det nordamerikanska krigsmaskineriet kan inta positioner i enlighet med Trumps diktat så som de europeiska länderna, inklusive vår regering håller på och tar emot order från Washington.

Det är uppenbart att de böjningar som den spanska regeringen gör inför USA:s allierade Marocko och Saudiarabien i sina övergrepp, ger inte utrymme till positiva tankar om PSOE (Spaniens Socialistparti) och möjligheterna till ett oberoende och värdigt ställningstagande mot den nordamerikanska imperialismen. Men det som de håller på att göra med Venzuela överträffar det som det spanska folket är värt att få se och ta emot.

Den bolivarianska regeringen har under tjugo år i fred försökt bygga ett rättvisare och solidariskt samhälle utan acceptans från de oligarkiska krafterna och deras enorma stöd från USA.

Om det här mynnar ut i en militär amerikansk intervention i Venezuela vilket kuppmakaren Guaidó dagligen skriker efter och som Trump dessutom verkar vara glad över att få genomföra, skulle det ge tusentals offer och ett besegrat folk som resultat. Då skulle Pedro Sánchez’ regering vara lika skyldig som Trump och Spanien skulle skriva en av de mest skamfyllda sidorna i sin historia.

Hur besegrade Venezuela högerns kupp?

2019-05-01

Upplagt av Zoltan T

Aktuellt om Latinamerika, Nyheter

Folkets stöd till regeringen var en av de avgörande faktorerna för högerns fiasko 30 april

USA skyller misslyckandet på Kuba. Men det var andra faktorer som låg bakom högerns nederlag igår.

Kuppmakarnas plan var att provocera fram en massaker i Caracas med användning av kraftfulla maskingevär.

Venezuelas regering oskadliggjorde kuppförsöket med tre olika aktioner: att bemöta den falska information som spreds, att kontrollera de upproriska soldaterna med minsta möjliga användande av våld och genom att uppmana befolkningen att gå ut på gatorna och stödja landets regering.

Från det att oppositionsledaren Guaidó på sociala medier tillkännagav ”början på den slutgiltiga fasen av operation frihet”, framträdde olika ministrar, myndighetspersoner och ledamöter och gav sann information för att slå undan alla ”fake news”.

Det kom twittermeddelanden och uttalanden från Kommunikationsministern, från ordföranden i Konstituerande Församlingen, Försvarsministern och riksåklagaren.

President Maduro twittrade också ett fördömande av kuppen. Säkerhetsstyrkor sändes ut för att stoppa de soldater som gjort myteri i närheten av militärbasen Carlota.

Kommunikationsministern sände ut ett meddelande att ”just nu bemöter vi och oskadliggör en mindre grupp förrädare bland soldater som tagit ställning i Distribuidor Altamira för att genomföra en statskupp mot grundlagen och freden i republiken”.

Konstitutionella Församlingens ordförande skrev att ”de kommer inte att lyckas mot folket. Landet är lugnt, förutom vid Distribuidor Altamira. Allt kommer att kontrolleras och de kommer att behandlas som kuppmakare”, refererande till de militärer som ställt sig på Guaidos sida.

En annan åtgärd för att hejda kuppförsöket var att ge order om att använda minsta möjliga våld mot upprorsmakarna som positionerat sig i östra (det rika) Caracas. President Maduro befallde att det inte skulle ske något militärt angrepp utan att ”de bör lämna motorvägen och alla inblandade bör ge upp”, trots att gruppen hade kraftfulla vapen.

Redan flera timmar tidigare hade försvarsminister Padrino rapporterat att högeroppositionella politiker hade ställt sig i spetsen för den undergrävande rörelsen och använt beväpnade trupper och polis på en allmän väg i huvudstaden för att framkalla oroligheter och terror. Det var på motorvägen i Altamira, som förbinder med militärbasen Carlota, som var platsen för sammanstötningar mellan soldater som stöder Guaido och styrkor från säkerhetstjänsten.

Enligt president Maduro räknade upprorsmakarna med åtta bepansrade militärfordon. Dessa har sedan återlämnats. De hade också fyra maskingevär. ”Vem vill de bekämpa, vem vill de skjuta på, vem vill de döda?”, skrev han.

Säkerhetsstyrkorna kastade tårgas mot de oppositionella soldaterna som hade förskansat sig i Altamira och som under några timmar gjorde motstånd.

Maduro uppgav att rebellernas svar på tårgasen var att skjuta med sina vapen, inklusive med sina maskingevär med kaliber 7,62 mm av typen AFAG. Det var med dessa de ville skapa kaos.

Samtidigt som de väpnade styrkorna oskadliggjorde upproret, uppmanade myndigheterna folket att ge sig ut på gatorna och visa sitt stöd till regeringen. Det medförde att folket samlades runt presidentpalatset för att försvara regeringen och president Maduro, samt ta avstånd från kuppen.

Telesur 190501

Kuppförsök pågår i Venezuela!

2019-04-30

Upplagt av Zoltan T

Aktuellt om Latinamerika, Nyheter

Venezuelas försvarsminister fördömer kuppförsöket

 

”Det är en ny kupp och ett nytt steg för att få en ursäkt för intervention i Venezuela”

Ett kuppförsök pågår i Venezuela, under ledning av Leopoldo López och Juan Guaidó.

Venezuelas vice kommunikationsminister, Jorge Rodriguez, informerade idag, tisdag, att myndigheterna agerar för att desaktivera en mindre grupp militärer som försöker framkalla en statskupp i landet. Rodriguez skriver på Twitter: ”Vi informerar Venezuelas befolkning att vi just nu bemöter och oskadliggör en mindre grupp förrädiska militärer som placerat sig vid Distribuidor Altamira (Caracas överklassområde) för att framkalla en statskupp mot konstitutionen och lugnet i republiken”.

Oppositionsledaren Leopoldo Lopez fritogs på tisdagen från sin husarrest av militärer trogna oppositionen. Lopez anslöt sig till den självutnämnde Juan Guaidos kampanj i ”Operation Frihet”, som ska göra slut på (Maduros) och chavismens makt i landet.

”Jag är på militärbasen Carlota. Alla ska mobiliseras. Det är dags att erövra Friheten. Styrka och Tro”, skrev Lopez på Twitter, som han använde för första gången sedan september 2017.

På det sociala nätverket uppmanade landets vice kommunikationsminister ”att hålla sig uppmärksam för att, tillsammans med den ärofyllda armén, besegra kuppförsöket och bevara freden”.

För sin del fördömde försvarsminister Vladimir Padrino kuppförsöket och bekräftade sitt stöd till den konstitutionelle regeringen under ledning av president Nicolas Maduro. ”De pesudopolitiska ledarna som ställt sig i spetsen för denna undergrävande rörelse har utnyttjat trupper och polis med krigsutrustning på öppen plats i staden för att skapa terror”, skrev han på Twitter.

(information från Telesur)

Antichavister släpper Lopez ur husarrest

Leopoldo Lopez har släppts hur husarrest av oppositionsstyrkor. Han befinner sig med Juan Guaido i närheten av flygbasen Carlota, med stöd av en grupp desertörer från militären.

Lopez intygar via Twitter att ”den definitiva fasen inletts för att trotset upphör, genom Operation Frihet”. Han skriver också att han befriats av ”militärer efter order av den konstitutionelle presidenten Guaido”.

Denne visar sig på en video tillsammans med Lopez. De är omgivna av militärer och betygar att deras kamp alltid varit kännetecknat av att följa ”grundlagen i en icke-våldskamp”. ”Folket i Venezuela har inlett slutet på trotset”, skriver Guaido, som skriver att han ”just nu befinner sig med de viktigaste militära enheterna i de väpnade styrkorna som påbörjat den slutliga fasen av Operation Frihet”.

”Venezuelas folk, låt oss ta till gatorna, de nationella väpnade styrkorna fortsätter tills vi konsoliderat slutet på trotset, det år oåterkalleligt”, skriver oppositionspolitikern. ”De väpnade styrkorna har tagit det rätta beslutet, de räknar med stöd från Venezuelas folk, av vår grundlag, av garantin att vara på rätt sida i historien. Att använda styrkorna för att uppnå ett slut på trotset”, fortsätter Guaidó.

Och en sista uppmaning: ”Venezuelas folk, det är nödvändigt att vi går ut på gatorna för att stödja de demokratiska krafterna och återerövra vår frihet. Organiserade och tillsammans med de viktigaste militära enheterna. Caracasbor; alla till Carlota”.

Kommunikationsminister Rodriguez skriver om ”detta försök från den mördande och statskuppsfrämjande högern, som tillkännagav sin våldsamma agenda för flera månader sedan.” Han uppmanade att ”besegra statskuppsförsöket och bevara lugnet”.

Försvarsminister Vladimir Padrino uppger att de väpnade styrkorna försvarar konstitutionen och dess legitima myndigheter. Han intygade att ”alla militära enheter som finns i de åtta regionerna rapporterar normalitet i sina kaserner och militärbaser, under ledning av sina befäl.”

Ordföranden för den Nationella Konstitutionsförsamlingen ANC, Diosdado Cabello, uppmanade de revolutionära styrkorna att marschera till presidentpalatset Miraflores i stöd för president Maduro. Han intygade att ”varje aktion” från kuppmakarna ”kommer att få ett överväldigande svar från regeringen”.

Han hävdar att flygbasen inte är intagen och att en del av de som tog sig till Distribuidor Altamira lurats dit. Likaså att alla militära enheter i landet är under normala förhållanden och att regeringen vidtar åtgärder från Carlota. Regeringen kommer successivt att svara enligt Venezuelas lagar på aktionerna.

Lopez ledde undergrävande aktioner under första halvåret 2014 under beteckningen ”La Salida” (utgången). De bestod av våldsamma regeringsfientliga aktioner i vilka 43 personer dog, nästan 1 000 skadades och omfattande materiella skador. Lopez, ledare för ultrahögerpartiet VP, överlämnade sig till myndigheterna fyra dagar efter att oroligheterna inletts, i vilken tre personer dog efter att ha attackerats på sin arbetsplats på ett ministerium. För sitt ansvar för dessa handlingar dömdes Lopez till 14 års fängelse. 8 juli 2017 fick han lämna fängelset för att åtnjuta husarrest på grund av ”hälsoproblem”.

Cubainformacion 190430 (något nedkortat)

Väpnade attacker mot Venezuela förbereds

Salve kära läsare och hjärtevänner!Här kommer en kopia av en artikel som Svensk kubanska föreningen publicerade 2019-03-23 i Aktuellt om Latinamerika, Nyheter.

Vad är det som händer i Venezuela just nu? Varför plötsligt så tyst igen? Läs och kanske det kommer att klarna något.

Elliott Abrams, en dömd krigsförbrytare, (benådad av Bush), ska nu leda USA:s demokratisering av Venezuela. Abrams möts av demonstranter överallt.

USA och dess allierade har misslyckats med att störta regeringen i Venezuela. Nu utbildas paramilitära grupper för att skickas in i landet. USA, som ligger bakom, har stor erfarenhet från bland annat Nicaragua, Guatemala och El Salvador av liknande operationer. Bolton och Abrams, framträdande figurer då, är återigen i spetsen för de mördande planerna. 

Paramilitära grupper betalar ungdomar med upp till 1 500 dollar på båda sidor gränsen mellan Colombia och Venezuela för att de ska integreras i mördarpatruller. Målet är intrång i Venezuela. Detta avslöjas av källor inom USA:s Kongress och colombianska presidentämbetet. De uppger att inför det internationella samfundets vägran att tillstyrka en militär aktion mot Venezuela, så använder sig USA av den modell som använts i Syrien: att utbilda och beväpna paramilitära styrkor för att skapa en väpnad konflikt.

De flesta regeringar till och med inom Limagruppen [en sammanslutning av reaktionära regeringar med syftet att störta de progressiva regeringarna i regionen, i 1:a hand Venezuelas] lutar åt att förespråka en fredlig väg ur krisen och ”i de europeiska utrikesförvaltningarna misstror man Vita Husets politik gentemot Venezuela”, uppges det i USA-baserade Bloomberg News.

De paramilitära grupperna riktar in sig på ungdomar mellan 18 och 25 år som är arbetslösa. En annan målgrupp är desertörer från Venezuela.  ”I Colombia handlar det om betalning på närmare 1 500 dollar och i Venezuela mellan 200 och 250 dollar. Mat och transporter till gränsen ingår”, uppgav informatörerna.

När ungdomarna väl fångats upp, skickas de för träning i att använda vapen, stridstaktik och strid i tätbebyggda områden, liksom utbildning hur våldsamma protester ska genomföras. När de är förberedda integreras de i paramilitära grupper som “Resistencia Radical Venezolana” och “Resistencia los Jesuitas”. Medlemmar i dessa grupper hade sammanstötningar med enheter ur Guardia Nacional Bolivariana före den 23 februari, det datum när den venezolanska oppositionen med öppet stöd från regeringarna i Colombia och USA försökte att utan framgång tränga in i Venezuela med påstådd ”humanitär hjälp”, enligt dessa källor.

Träningen av ungdomarna sker på colombianskt territorium, vars regering offentligt uttryckt sin ambition att få till regimförändring i Venezuela. Flera företag som bedriver militär utbildning kämpar för att få kontrakt på att träna styrkor som ska tränga in i Venezuela. Det viktigaste centrat för utbildningen ligger i zonen nära Cúcuta, Colombia. Det är den mest eftersökta platsen av dessa företag.

Källorna uppger att ett av dessa företag, med säte i Miami, rekryterar ungdomar och demobiliserade militärer från delstaterna Zulia, Táchira och Portuguesa. Det görs med hjälp av politiska partier som Vente Venezuela och Voluntad Popular. Det är partier som är kända för sina våldsamma aktioner för att störta president Maduro.

Utbildningarna pågår i fem veckor för varje grupp. Dessa irreguljära grupper lyder under privata kontraktorer och paramilitära grupper som finns i gränsområdena.

I Colombia är det framförallt i Bogotá och Medellin som stödet till dessa planer utgår ifrån, ”även om La Guajira också utnyttjas, framförallt för att utgöra den grundläggande logistiska basen för det utländska stödet”.

[La Guajira är ett område i nordöstra Colombia på gränsen till Venezuela. Här ligger Cucuta, som var centrum för försöken till intrång i Venezuela 23 februari. La Guajira är extremt fattigt och ca 5 000 barn ur ursprungsbefolkningen har dött på senare år på grund av undernäring.  Till dem ges dock ingen ”humanitär hjälp”. Internationella gruvbolag exploaterar regionen och gör slut på dricksvattnet, utan internationell uppmärksamhet.]Freddy Bernal, från styrande partiet PSUV i gränsprovinsen Táchira, säger i en intervju med nyhetsbyrån Telesur att USA finansierar legoknektar för att angripa Venezuela. ”Jag vill inför det internationella samfundet fördöma att en form av krig mot Venezuela förbereds. Det är inte ett öppet krig mellan stater, inte heller handlar det om ett direkt intrång av USA-trupper på det sätt som vi är vana vid. Istället handlar det om att skapa kaos genom intrång av paramilitärer, legoknektar och några förrädare som får betalt i Colombia”.

23 februari planerade cirka 200 venezolanska desertörer, som fanns i Colombia, att under ledning av pensionerade generalen Cliver Alcalá, tränga in i Venezuela och öppna väg för lastbilarna som sades innehålla den ”humanitära hjälpen”, avslöjar Bloomberg.  En lastbil eldades upp. Medierna försökte lägga skulden på Venezuela, men det har visat sig (vilket också erkänns av New York Times) att det var våldsamma grupper på den colombianska sidan av gränsen som satte eld på lastbilen.

Bloomberg framhöll att det som hände denna dag var ett nederlag för Juan Guaidó, ledamot i Venezuelas Nationalförsamling, och hans beskyddare i Colombia och USA. Vidare att bråket i Venezuela därmed förlängs och visar på ”nödvändigheten att leta efter en militär lösning.”

”Alla möjligheter står öppna”, är en återkommande fras från hökarna i Vita Huset liksom deras medlöpare i Venezuela, som insisterar på våld för att lösa Venezuelas situation. Även om det skulle betyda att gå emot majoriteten i det internationella samfundet som vill ha en fredlig lösning. Irak och Syrien är de senaste exemplen på USA:s krigslösningar.

I slutet på februari cirkulerade på YouTube uttalanden från desertörer i Venezuelas armé i vilken de bad USA om vapen och militär hjälp. Josue Hidalgo Azuaje och Carlos Guillén Martínez, före detta soldater som lever utanför Venezuela, sade till CNN att de vill ha militär hjälp från Donald Trumps regering för att utrusta andra soldater inne i Venezuela. De påstod sig vara i kontakt med hundratals desertörer redo att gå med för saken. ”Som venezolanska soldater ber vi USA om stöd med logistik, kommunikationer och med vapen för att vi ska kunna uppnå Venezuelas frihet”. Rysslands regering fördömde inför världen att USA och dess allierade planerade att överlämna vapen till den venezolanska oppositionen.

[21 mars rapporteras att den självutnämnde Juan Guaidós rådgivare i Nationalförsamlingen, Roberto Marrero, gripits av venezolanska säkerhetsstyrkor. I hans bostad beslagtogs en granat och två gevär. USA:s John Bolton gick omedelbart ut på Twitter och hotade president Maduro för gripandet, ”ännu ett stort misstag av Maduro”. Också USA:s utrikesminister Pompeo kräver att Morrero ska släppas omedelbart.]ZonaFranK 190320

THE WAR ON VENEZUELA IS BUILT ON LIES (re-blogg från 21 February 2019)

by John Pilger

In this analysis, John Pilger looks back over the Chavez years in Venezuela, including his own travels with Hugo Chavez, and the current US and European campaign to overthrow Nicolas Maduro in a ’coup by media’ and to return Latin America to the 19th and 20th centuries.

Travelling with Hugo Chavez, I soon understood the threat of Venezuela. At a farming co-operative in Lara state, people waited patiently and with good humour in the heat. Jugs of water and melon juice were passed around. A guitar was played; a woman, Katarina, stood and sang with a husky contralto.

”What did her words say?” I asked.

”That we are proud,” was the reply.

The applause for her merged with the arrival of Chavez. Under one arm he carried a satchel bursting with books.  He wore his big red shirt and greeted people by name, stopping to listen. What struck me was his capacity to listen.

But now he read. For almost two hours he read into the microphone from the stack of books beside him: Orwell, Dickens, Tolstoy, Zola, Hemingway, Chomsky, Neruda: a page here, a line or two there. People clapped and whistled as he moved from author to author.

Then farmers took the microphone and told him what they knew, and what they needed; one ancient face, carved it seemed from a nearby banyan, made a long, critical speech on the subject of irrigation; Chavez took notes.

Wine is grown here, a dark Syrah type grape. ”John, John, come up here,” said El Presidente, having watched me fall asleep in the heat and the depths of Oliver Twist.

”He likes red wine,” Chavez told the cheering, whistling audience, and presented me with a bottle of ”vino de la gente”. My few words in bad Spanish brought whistles and laughter.

Watching Chavez with la gente made sense of a man who promised, on coming to power, that his every move would be subject to the will of the people.  In eight years, Chavez won eight elections and referendums: a world record. He was electorally the most popular head of state in the Western Hemisphere, probably in the world.

Every major chavista reform was voted on, notably a new constitution of which 71 per cent of the people approved each of the 396 articles that enshrined unheard of freedoms, such as Article 123, which for the first time recognised the human rights of mixed-race and black people, of whom Chavez was one.

One of his tutorials on the road quoted a feminist writer: ”Love and solidarity are the same.” His audiences understood this well and expressed themselves with dignity, seldom with deference. Ordinary people regarded Chavez and his government as their first champions: as theirs.

This was especially true of the indigenous, mestizos and Afro-Venezuelans, who had been held in historic contempt by Chavez’s immediate predecessors and by those who today live far from the  barrios, in the mansions and penthouses of East Caracas, who commute to Miami where their banks are and who regard themselves as ”white”. They are the powerful core of what the media calls ”the opposition”.

When I met this class, in suburbs called Country Club, in homes appointed with low chandeliers and bad portraits, I recognised them. They could be white South Africans, the petite bourgeoisie of Constantia and Sandton, pillars of the cruelties of apartheid.

Cartoonists in the Venezuelan press, most of which are owned by an oligarchy and oppose the government, portrayed Chavez as an ape. A radio host referred to ”the monkey”. In the private universities, the verbal currency of the children of the well-off is often racist abuse of those whose shacks are just visible through the pollution.

Although identity politics are all the rage in the pages of liberal newspapers in the West, race and class are two words almost never uttered in the mendacious ”coverage” of Washington’s latest, most naked attempt to grab the world’s greatest source of oil and reclaim its ”backyard”.

For all the chavistas’ faults — such as allowing the Venezuelan economy to become hostage to the fortunes of oil and never seriously challenging big capital and corruption – they brought social justice and pride to millions of people and they did it with unprecedented democracy.

”Of the 92 elections that we’ve monitored,” said former President Jimmy Carter, whose Carter Centre is a respected monitor of elections around the world, ”I would say the election process in Venezuela is the best in the world.” By way of contrast, said Carter, the US election system, with its emphasis on campaign money, ”is one of the worst”.

In extending the franchise to a parallel people’s state of communal authority, based in the poorest barrios, Chavez described Venezuelan democracy as ”our version of Rousseau’s idea of popular sovereignty”.

In Barrio La Linea, seated in her tiny kitchen, Beatrice Balazo told me her children were the first generation of the poor to attend a full day’s school and be given a hot meal and to learn music, art and dance. ”I have seen their confidence blossom like flowers,” she said.

In Barrio La Vega, I listened to a nurse, Mariella Machado, a black woman of 45 with a wicked laugh, address an urban land council on subjects ranging from homelessness to illegal war. That day, they were launching Mision Madres de Barrio, a programme aimed at poverty among single mothers. Under the constitution, women have the right to be paid as carers, and can borrow from a special women’s bank. Now the poorest housewives get the equivalent of $200 a month.

In a room lit by a single fluorescent tube, I met Ana Lucia Ferandez, aged 86, and Mavis Mendez, aged 95. A mere 33-year-old, Sonia Alvarez, had come with her two children. Once, none of them could read and write; now they were studying mathematics. For the first time in its history, Venezuela has almost 100 per cent literacy.

This is the work of Mision Robinson, which was designed for adults and teenagers previously denied an education because of poverty. Mision Ribas gives everyone the opportunity of a secondary education, called a bachillerato.(The names Robinson and Ribas refer to Venezuelan independence leaders from the 19th century).

In her 95 years, Mavis Mendez had seen a parade of governments, mostly vassals of Washington, preside over the theft of billions of dollars in oil spoils, much of it flown to Miami. ”We didn’t matter in a human sense,” she told me. ”We lived and died without real education and running water, and food we couldn’t afford. When we fell ill, the weakest died. Now I can read and write my name and so much more; and whatever the rich and the media say, we have planted the seeds of true democracy and I have the joy of seeing it happen.”

In 2002, during a Washington-backed coup, Mavis’s sons and daughters and grandchildren and great-grandchildren joined hundreds of thousands who swept down from the barrios on the hillsides and demanded the army remained loyal to Chavez.

”The people rescued me,” Chavez told me. ”They did it with the media against me, preventing even the basic facts of what happened. For popular democracy in heroic action, I suggest you look no further.”

Since Chavez’s death in 2013, his successor Nicolas Maduro has shed his derisory label in the Western press as a ”former bus driver” and become Saddam Hussein incarnate. His media abuse is ridiculous. On his watch, the slide in the price of oil has caused hyper inflation and played havoc with prices in a society that imports almost all its food; yet, as the journalist and film-maker Pablo Navarrete reported this week, Venezuela is not the catastrophe it has been painted. ”There is food everywhere,” he wrote. ”I have filmed lots of videos of food in markets [all over Caracas] … it’s Friday night and the restaurants are full.”

In 2018, Maduro was re-elected President. A section of the opposition boycotted the election, a tactic tried against Chavez. The boycott failed: 9,389,056 people voted; sixteen parties participated and six candidates stood for the presidency. Maduro won 6,248,864 votes, or 67.84 per cent.

On election day, I spoke to one of the 150 foreign election observers. ”It was entirely fair,” he said. ”There was no fraud; none of the lurid media claims stood up. Zero. Amazing really.”

Like a page from Alice’s tea party, the Trump administration has presented Juan Guaido, a pop-up creation of the CIA-front National Endowment for Democracy, as the ”legitimate President of Venezuela”. Unheard of by 81 per cent of the Venezuelan people, according to The Nation, Guaido has been elected by no one.

Maduro is ”illegitimate”, says Trump (who won the US presidency with three million fewer votes than his opponent), a ”dictator”, says demonstrably unhinged vice president Mike Pence and an oil trophy-in-waiting, says ”national security” adviser John Bolton (who when I interviewed him in 2003 said, ”Hey, are you a communist, maybe even Labour?”).

As his ”special envoy to Venezuela” (coup master), Trump has appointed a convicted felon, Elliot Abrams, whose intrigues in the service of Presidents Reagan and George W. Bush helped produce the Iran-Contra scandal in the 1980s and plunge central America into years of blood-soaked misery.

Putting Lewis Carroll aside, these  ”crazies” belong in newsreels from the 1930s. And yet their lies about Venezuela have been taken up with enthusiasm by those paid to keep the record straight.

On Channel 4 News, Jon Snow bellowed at the Labour MP Chris Williamson, ”Look, you and Mr Corbyn are in a very nasty corner [on Venezuela]!” When Williamson tried to explain why threatening a sovereign country was wrong, Snow cut him off. ”You’ve had a good go!”

In 2006, Channel 4 News effectively accused Chavez of plotting to make nuclear weapons with Iran: a fantasy. The then Washington correspondent, Jonathan Rugman, allowed a war criminal, Donald Rumsfeld, to liken Chavez to Hitler, unchallenged.

Researchers at the University of the West of England studied the BBC’s reporting of Venezuela over a ten-year period. They looked at 304 reports and found that only three of these referred to any of the positive policies of the government. For the BBC, Venezuela’s democratic record, human rights legislation, food programmes, healthcare initiatives and poverty reduction did not happen.  The greatest literacy programme in human history did not happen, just as the millions who march in support of Maduro and in memory of Chavez, do not exist.

When asked why she filmed only an opposition march, the BBC reporter Orla Guerin tweeted that it was ”too difficult” to be on two marches in one day.

A war has been declared on Venezuela, of which the truth is ”too difficult” to report.

It is too difficult to report the collapse of oil prices since 2014 as largely the result of criminal machinations by Wall Street. It is too difficult to report the blocking of Venezuela’s access to the US-dominated international financial system as sabotage. It is too difficult to report Washington’s ”sanctions” against Venezuela, which have caused the loss of at least $6billion in Venezuela’s revenue since 2017, including  $2billion worth of imported medicines, as illegal, or the Bank of England’s refusal to return Venezuela’s gold reserves as an act of piracy.

The former United Nations Rapporteur, Alfred de Zayas, has likened this to a ”medieval siege” designed ”to bring countries to their knees”. It is a criminal assault, he says. It is similar to that faced by Salvador Allende in 1970 when President Richard Nixon and his equivalent of John Bolton, Henry Kissinger, set out to ”make the economy [of Chile] scream”. The long dark night of Pinochet followed.

The Guardian correspondent, Tom Phillips, has tweeted a picture of himself in a cap on which the words in Spanish mean in local slang: ”Make Venezuela fucking cool again.” The reporter as clown may be the final stage of much of mainstream journalism’s degeneration.

Should the CIA stooge Guaido and his white supremacists grab power, it will be the 68th overthrow of a sovereign government by the United States, most of them democracies. A fire sale of Venezuela’s utilities and mineral wealth will surely follow, along with the theft of the country’s oil, as outlined by John Bolton.

Under the last Washington-controlled government in Caracas, poverty reached historic proportions. There was no healthcare for those could not pay. There was no universal education; Mavis Mendez, and millions like her, could not read or write. How cool is that, Tom?

Follow John Pilger on twitter @johnpilger

Öppet brev till USA:s folk

Salve kära läsare och hjärtevänner!

Jag tar mig friheten att publicera denna text som ett sätt att föra vidare vilka tankar som rör sig i denna kontinent i allmänhet och i Venezuela i synnerhet idag. I en värld där nyhetsflödet är så pass ensidigt kan det vara på sin plats att höra vad som kan döljas på andra sidan.

Jag vill gärna referera till händelserna de senaste decennierna och vad de har tagit med sig vad gäller krig och elende och varför samt av vem de har startats. Jag vill gärna komma ihåg bl.a. Vietnam, Irak, Libyen, Syrien och de konsekvenser som alla dessa konflikter har ineburit för världen.

Mycket intressant att observera är att USA just nu har velat retirera sina trupper från Afghanistan och Syrien, just under tiden då ett försök att trappa upp konflikten i Venezuela, och därmed i kontinenten sker. Bakgården höll på att bli oberoende och det verkar inte USA vilja tilåta. Vil de ha ett annat Vietnam tro?

Om det är något jag vet handlar det om folket; som ni är jag en man av folket. Jag är född och uppvuxen i ett fattigt område i Caracas. Jag härdades i den folkliga och fackliga kampen i ett exkluderande och ojämlikt Venezuela. Jag är ingen magnat, jag är en arbetare med förnuft och känslor. Idag har jag det stora privilegiet att leda det nya Venezuela, nu förankrat i en modell av inkluderande utveckling och social jämlikhet, som Comandante Hugo Chávez, inspirerad av arvet från Bolívar, påbörjade 1998.

Vi genomlever idag ett historiskt skede. I dessa dagar kommer framtiden för våra länder att avgöras, det väger mellan krig och fred. Era nationella representanter i Washington försöker till sina gränser föra samma hat som de sådde i Vietnam. De vill invadera och intervenera i Venezuela i – säger de, som de sa då – demokratins och frihetens namn. Men det är inte så. Historien om usurpation av makten i Venezuela är lika falsk som massförstörelsevapnen i Irak. Det är en falsk flagg, men den kan få dramatiska konsekvenser för hela vår region.

Venezuela är ett land som i kraft av sin konstitution från 1999 har ökat folkets deltagande i den demokratiska processen och är idag ett av de länder som haft flest valprocesser under de senaste 20 åren. Man kanske inte gillar vår ideologi eller vårt utseende, men vi finns och vi är många miljoner.

Jag riktar dessa ord till USAs folk för att varna för allvaret och faran i att vissa sektorer i Vita huset planerar att invadera Venezuela, med oförutsägbara konsekvenser för mitt land och för hela den amerikanska regionen. President Donald Trump försöker dessutom störa de ädla initiativen till dialog från Uruguay och Mexiko, med stöd av CARICOM, för en fredlig förhandlingslösning till förmån för Venezuela. Vi vet att för Venezuelas bästa måste vi sätta oss ner och samtala, därför att om man vägrar att föra en dialog väljer man kraftmätningens väg. Kom ihåg John F. Kennedys ord: ”Låt oss aldrig förhandla av rädsla. Men låt oss aldrig vara rädda för att förhandla”. Är de som inte vill ha en dialog rädda för sanningen?

Den politiska intoleransen mot den venezolanska bolivarianska modellen och begäret till våra enorma resurser av olja och mineraler och andra stora rikedomar, har lett till att en internationell koalition under ledning av USAs regering avser att begå den allvarliga galenskapen att militärt attackera Venezuela under den falska förevändningen av en icke-existerande humanitär kris.

Folket i Venezuela har lidit svårt av de sociala sår som skapats av en brottslig handels- och finansiell blockad, vilket har förvärrats av plundringen och stölden av våra finansiella resurser och tillgångar i länder som sällar sig till detta vansinniga angrepp. Och ändå, tack vare ett nytt socialt skyddssystem, med särskilt beaktande av de mest sårbara befolkningsgrupperna, fortsätter vi med stolthet att vara ett land med ett högt humant utvecklingsindex och låg ojämlikhet i Amerika.

USAs folk ska veta att denna komplexa aggression sker med fullständig straffrihet och är en uppenbar kränkning av Förenta Nationernas stadga som, bland andra principer och syften för fredliga och vänskapliga förbindelser mellan nationerna, uttryckligen förbjuder hot eller användning av våld.

Vi vill fortsätta att vara handelspartners med USAs folk, som vi har varit under hela vår historia. Era politiker i Washington är däremot villiga att skicka era söner och döttrar mot döden i ett absurt krig istället för att respektera det venezolanska folkets heliga rätt till självbestämmande och att försvara sin suveränitet.

Liksom ni, USAs folk, är vi venezolaner patrioter. Och vi kommer att försvara vårt hemland med alla till buds stående medel. Idag står Venezuela enat i en enda begäran: Vi kräver ett slut på aggressionen som avser att kväva vår ekonomi och socialt kväva vårt folk, liksom ett slut på de allvarliga och farliga hoten om militär intervention mot Venezuela.

Vi vädjar till det amerikanska samhällets goda själ, offer för sina egna ledare, att ansluta sig till vår uppmaning till fred. Låt oss stå som ett enda folk mot militarism och krigshysteri.

Länge leve folken i Amerika!

Nicolás Maduro Moros
Bolivarianska Republiken Venezuelas President

Reblogg

Salve läsare och hjärtevänner!

Har hittat den här artikeln som jag inte kan annat än hålla med. Jag har alltid haft en kritisk attiotyd mot Hans Roslings värdsbild. Jag ser därför att det finns anledning att reblogga hela texten. Läs och begrunda!

Tung kritik mot Hans Roslings världsbild

Av

Anders Romelsjö (red)

24 januari, 2019

Redan 2012 riktade jag kritik mot Hans Rosling, studiekamrat i Uppsala 1968 och kollega på institutionen för folkhälsovetenskap på Karolinska Institutet så allmänt accepterade världsbild, som då fanns presenterad som föredrag på Youtube. Årets svensk – Hans Rosling – förskönar verkligheten?

Jag skrev bland annat “I en av få skriftliga presentationer skrev han i en kolumn i DN 5 januari ”Lösningen är att sluta tala om i-länder och u-länder. Hälften av världens befolkning bor nu i medelinkomstländer med mellan 1.000 och 10.000 dollar växelkurs per person i BNP.” Detta må stämma, men han skriver också korrekt om ”den absoluta fattigdomen bland de fattigaste 2 miljarderna av våra medmänniskor” – vilket verkligen visar att det är rimligt att tala om u-länder.”

Utvecklade detta med en ganska ingående beskrivning av förhållandena i Indien.

Avslutningsvis skrev jag” Mycket mer kan uppnås!”
Thomas Pogge, professor vid Yale universitet i USA uppger att omkring 18 miljoner dödsfall per år är relaterade till fattigdom, med stöd av FN-data (UNICEF 2005: inside front cover). Enligt Pogges uppgifter behövdes år 2006 330 miljarder US dollar för att höja alla de då 2 735 miljoner människorna som levde under Världsbankens fattigdomsgräns 2 US dollar/dag till över denna nivå. Det var mindre än 1 % av BNP i de rika länderna år 2005 (World Bank. World Development Report 2007. New York: Oxford University Press).

Och enligt affärstidningen Forbes mars 2008 fanns 1 125 dollarmiljardärer i världen år 2007, med samlade tillgångar på 4,4 biljoner US Dollar (“svenska biljoner”). Det skulle kosta totalt 800 miljarder USD under tio år – 20 % av miljardärernas tillgångar att förse hela jordens befolkning med basal hälso- och sjukvård, dricksvatten, sanitet och basal utbildning.

Kanske är dagens kapitalism ändå inte det optimala ekonomiska systemet? 
I sin kolumn i DN 5/1 2013 skriver Hans Rosling inget om klimatfrågan. Inget nämns om USA:s kraftiga rustning, om de folkrättsvidriga och brutala krigen i bl.a. Irak och Afghanistan, med tortyr och användning av uranvapen. Dessa beror främst på den enda supermaktens tydliga strävan efter kontroll över så stor del av jordens resurser som möjligt, vilket bottnar just i kapitalismen och dess drivkrafter, något som behandlats i flera andra inlägg på denna blogg. Och kapitalismen är det stora hindret för en helt nödvändig omställning för att rädda klimat, miljö och kanske rentav mänsklighetens överlevndad. Det förefaller lämpligt att Hans Rosling överväger att nyansera sin bild och tar med annan central information om läget i världen framöver.” (Slut på min artikel 2012).

2015 kom sedan skarp kritik i SvD SvD: ”Rosling har fel om jordens befolkning”

Nu har boken Factfullness kommit, med mycket mer uppgifter än i föredragen.

En tung kritik kom i höstas från professor Alf Hornborg, vilket jag återpublicerade. Det vansinniga “Business as usual” – om vännen Hans Roslings glättiga världsbild
Det vansinniga “Business as usual” – om Hans Roslings glättiga världsbild. Del 2

En lika tung kritik kom också i höstas från professor Christer Berggren. Bra saker på uppgång – Roslings världsbild är ensidigt positiv Han påpekar bland annat att Roslings världsbild inte bedömts vetenskapligt, då denne inte sände in någon artikel till vetenskaplig tidskrift om den.

En tung, ja närmast svidande kritik levererades nyligen av docent Roland Paulsen i en lång artikel på DN Kultur. Roland Paulsen: Hans Roslings positiva världsbild stämmer inte

Jag återger några punkter i den långa artikeln, följt av en kort kommentar av mig.

Hans Roslings positiva världsbild stämmer inte

* I en genomgång av Christian Berggren demonstreras hur Rosling undvek fler frågor om ekologisk hållbarhet relaterade till den kapitalism vars spridning han så månade om. Rosling var till exempel bra på att lyfta fram hur tidigare utrotningshotade djur ökat i antal, men han bortsåg från att många andra arter faktiskt dör ut och att den biologiska mångfalden generellt ser en drastisk minskning.
* Berggren visar därtill att Roslings tes om att den globala befolkningsökningen per automatik kommer plana ut på 10 miljarder kring 2050 o även den står på ostadig grund.

* Vad vi i Roslings diagram ser är just hur medelvärdena för varje lands inkomst och livslängd går mot ständig stegring. Den ”spridning” som diagrammet döljer är de nationella ojämlikheter som Rosling konsekvent valde att tona ner.

* Medan Roslings diagram visar hur USA blir rikare och rikare är detta en verklighet som enbart en minoritet av amerikanerna fått uppleva. För den fattigaste halvan av befolkningen har medelinkomsten stått still sedan 1980. Så varför rör sig USA-bubblan som om hela landet blivit rikare?

* Att så ensidigt fokusera på nationella medelvärden är med andra ord långt ifrån en neutral form av ”factfulness.

* Man kan undra hur Rosling förhöll sig till skillnaden i medellivslängd (framtagen i en studie från Karolinska Institutet där han själv var verksam) mellan de välutbildade invånarna i Danderyd och de lågutbildade i Vårby gård: 18 år.

* Över huvud taget var Rosling selektiv när det kom till hälsa. De sjukdomar han diskuterar i ”Factfulness” är nästan enbart de som visar på global nedgång.

* Mest uppseendeväckande är att han undvek allt som har med psykisk hälsa att göra.

* Under senare år har medellivslängden i både Storbritannien och USA sjunkit på grund av så kallad död av förtvivlan, det vill säga dödsfall orsakade av självmord, alkohol och överdoser. Ser man till hela världen är, som WHO återkommande påpekat, den vanligaste orsaken till ohälsa i dag inte en somatisk sjukdom, utan depression. En tiondel av jordens befolkning uppskattas lida av någon form av depression, och i en ny studie uppskattas psykisk ohälsa förklara mer mänskligt lidande än både fattigdom och somatiska sjukdomar. Varför skulle någon intresserad av global hälsa bortse från människans psyke?

* Enligt Världsbankens indelning i höginkomstländer, medelinkomstländer och låginkomstländer framträder ett tydligt mönster: ju rikare land, desto mer psykiska problem.

* Denna fördelning, rimmar förstås illa med utvecklingsoptimisternas huvudsakliga budskap, nämligen att ekonomisk tillväxt löser det mesta, och med idén om att världen blir bättre och bättre. Sedan 1990 har ovannämnda diagnoser ökat i alla typer av ekonomier, om än mest i höginkomstländer, samtidigt som konsumtionen av antidepressiv medicin i OECD har fördubblats på bara 15 år.

* Även om det tycks finnas ett samband mellan ekonomisk tillväxt och hur lyckliga människor uppger sig vara, verkar det också som att sambandet snabbt mattas av när en viss nivå av materiellt välstånd uppnåtts.

* Vid inzoomning på Kina ser vi hur medellivslängden ökade spektakulärt snabbt mellan 1949 och 1976. En av de snabbaste ökningarna i medellivslängd som någonsin registrerats. På knappt 30 år fördubblades den. Under denna tillväxtperiod styrdes också Kina av Mao Zedong. Slutsats: Att Maos Kina var ett gott system, med undantag för den stora svältkatastrofen kring 1960 då minst 15 miljoner dog?

* I ”Factfulness” nämner faktiskt Rosling riskerna med att stirra sig blind på vissa fakta. Men här framträder en brist som märks hos samtliga nyoptimister.

* Att uteslutande diskutera samhällsutveckling utifrån en viss uppsättning fakta riskerar att underminera all värdediskussion. Men när vi argumenterar kring rätt och fel förhåller vi oss till något ytterligare, nämligen potential. ”Det som är” ställs i förhållande till ”det som skulle kunna vara”, och hur väl potentialen utnyttjats.

Slutligen: Även om vi fokuserar på det som är har vi vid sidan av hållbarhetsfrågorna och den dystra utvecklingen av psykisk hälsa, ökande ojämlikheterna, prekkariserad arbetsmarknad och brist på bostäder i allt fler länder.

* Att läsa ”Factfulness” kan visst, som boken utlovar, göra en ”mer positiv, mindre stressad och mer hoppfull”. Vad mer som uppnås förblir dock oklart.

Kommentar

Hans Roslings upptäckt av sjukdomen Konzo var en mycket fin vetenskaplig insats och hans arbete i Mocambique var föredömligt. Men det säger inget om hans världsbild i t.ex. Factfulness. Där finns en hel viktiga uppgifter. Men Hans Rosling tecknar i ”Factfulness” en osakligt positiv bild av läget i världen, då andra viktiga uppgifter saknas. Detta visar analyserna av professorerna Hornborg, Bergren, docenten Paulsen och undertecknad liksom artikeln av Anders Wijkman och andra i SvD. Det är därför fel att boken ska ges till alla som tar studenten i Sverige. Vi noterar att en av världens rikaste män de senaste åren, Bill Gates, är mycket förtjust i boken, som han ska ge till alla som går ut college i USA. Som den presenteras är den ett mäktigt stöd till kapitalismen och globalismen.

Jag gjorde några korta kommentarer (max 1500 tecken) i den ganska livliga diskussionen i “Ifrågasätt” på nätet efter artikeln i DN. Skrev bland annat “Oxfams svenske kommunikationschef Robert Höglund skriver “Världens 2 000 dollarmiljardärer tjänade i fjol 23 miljarder kronor om dagen, enligt hjälporganisationen Oxfams årliga ojämlikhetsrapport, skriver .
Samtidigt såg de 3,8 miljarder människor som utgör världens fattiga hälft sina tillgångar minska med totalt fyra miljarder kronor om dagen.
Mellan 2013 och 2015 halverades takten i vilken människor lämnar fattigdom jämfört med tidigare år. I Afrika söder om Sahara ökar till och med antalet personer i extrem fattigdom.
-Barnadödligheten för mörkhyade barn i USA är den samma som för barn i Libyen, och dubbelt så hög som för vita barn.” 

Bort med alla inskränkningar av strejkrätten!

Salve läsare och hjärtevänner!

Härmed reproducerar jag en text som jag anser vara viktig att dela med sig av eftersom jag som många andra anser att demokratin sätts på spel på ett sätt som kan vara hämmande för landets produktiva och kreativa krafters utveckling till bättre och värdigare arbetsvillkor. Läs och begrunda! Det kan också gälla just dig!

Strejken är det starkaste vapen som arbetarklassen har när den kämpar för sina intressen och mot angrepp som riktas mot den. Det är därför den är omgärdad av en mur av begränsningar och ionskränkningar. Strejken är det farligaste vapen som arbetarna kan använda på arbetsplatsen, eftersom profiten omedelbart slutar rinna  ner i fickorna på ägarna.

Just för att den är så farlig vill man begränsa den. Just för att den är så farlig är den redan begränsad:

-Genom att tvinga fackföreningarna att varsla om strejk sju arbetsdagar innan den träder i kraft får företagen ytterligare sju arbetsdagar på sig att förbereda sig för strejken och minimera effekterna.

-Genom att låta Medlingsinstitutet, vars uppgift är att se till inga löner blir högre än industrins så kalade ”märke”, kunna skjuta upp strejken för att kunna medla, ger man ytterligare tid till företagen att förbereda sig för strejkerna.

-Genom att centralisera beslutfattandet inom fackföreningsrörelsen till den centrala ledningen hugger man huvudet av lokala initiativ och begränsar medlemsförbundens möjlighet att strejka.

På dessa, och på många andra sätt, inskränks i dagsläget strejkrätten. Nu vill företagen och fackföreningsledarna inskränka den ännu mer, för att kunna öka sin profit och för att kunna angripa arbetarklassens livs- och arbetsvillkor ännu hårdare i framtiden – därför har nu regeringen skickat ut ett förslag om inskränkningar.

Förslaget om inskränkt strejkrätt innebär att det kommer att bli olagligt att strejka med annat syfte än för att uppnå kollektivavtal. Det betyder att det inte längre kommer att gå att strejka för avskedade kamrater eller för krav som går utanför kollektivavtalet.

Det innebär att det kommer att bli olagligt att strejka om man inte förhandlat om alla krav man ställer i strejken innan man börjar strejka. På så sätt tvingas fackföreningarna till långdragna förhandlingar innan man kan strejka och på så sätt vinner företagen ytterligare tid för att förbereda sig för strejken.

Det innebär att det kommer att bli olagligt att strejka om man under strejkens gång lyfter ytterligare krav. När en strejk väl brutit ut kan man bara strejka för de krav som man förhandlat om och som man från början ställt. Om företagen under strejkens gång drar in exempelvis semesterersättning eller till och med avskedar strejkande arbetare, döms hela strejken ut som olaglig om man kräver utbetalningen av semesterersättningen eller återanställning av avskedade arbetare.

Det innebär att det blir olagligt att tränga undan redan etablerade kollektivavtal. Det första kollektivavtalet på arbetsplatsen är det som reglerar lön och arbetsvillkor – detta kommer att bli omöjligt att tränga undan. När företagen väljer att skapa egna gula fackföreningar som dumpar löne- och arbetsvillkoren, kommer dessa att gälla alla anställda på arbetsplatsen och det kommer att bli olagligt att strejka och kämpa för att få bort det avtalet och ersätta det med ett eget.

Sveriges Kommunistiska Parti kämpar för en oinskränkt strejkrätt – arbetarnas kamp är vårt rättesnöre, inte kapitalisternas profit!

Sveriges Kommunistiska Parti vägrar acceptera de klasslagar som tvingas på oss av storföretagen och de korrupta fackpamparna – kasta ut dem och gör facket till en kamporganisation!

 

Fortfarande lika aktuellt idag

Salve kära hjärtevänner och läsare!

Kan en äldre text från 2009 ha ett visst mått av aktualitet i dagens samhällssituation? Jag låter den frågan vara obesvarad och ber er samtidigt försöka ta fram ett svar. För även om det kan verka vara en retorisk fråga och dessutom som kräver kort svar så är det inte så säkert att det inte finns mer att se och jämföra. Temat är invandring och kulturmöten som en längre tid har varit av stort intresse för mig och den handlar om reflexioner kring en familjs anpassningsstrategier efter 70-talets flyktingvåg. Läs och begrunda! Kom gärna med idéer, reflexioner och tankar som detta väcker hos er.

____________________________________________

Det nya landet med det obegripliga språket

Vem, när och var?

1978 landade min fru, min lilla dotter och jag i Växjö. Vi kom från en relativt svår politisk situation och var klassade som politiska flyktingar. Snötäcket var tjockt, kylan bitande och språket fullständigt obegripligt. De första två fenomenen tedde sig helt främmande för oss som kom från ett land i söder med markerade årstidsgränser, där det aldrig hade snöat och framförallt aldrig varit så kallt. Vi tänkte ändå att det inte fanns något val än att tacka och ta emot. När det gäller språket kom vi så småningom underfund med att det var det vi skulle försöka lära oss i första taget.

Fyllda av nyfikenhet och med tanke på att detta bara var ett mellanrum till ett inte så avlägset återvändande, påbörjade vad som för oss ändå var ett nytt liv med tanke på den sociala och den ekonomiska trygghet som det nya landet för tillfället erbjöd oss.

Att se trettio år tillbaka i ett lands historia är kanske inte så anmärkningsvärt jämfört med att se samma antal år i en människas liv. Det är faktiskt strax under häften av livslängdsgenomsnittet i de flesta delar av Europa (1). Lika många år har vi varit ifrån vad vi betraktade som vårt, nästan tvåtusen mil härifrån.

Nu, lika många år efter vår ankomst och under en mer erfaren och ödmjuk återblick över dem, kan vi ställa oss frågan om vilka strategier som så småningom växte fram i strävan att både leva och överleva i det nya landet med det obegripliga språket. För att svara på den frågan i bästa möjliga mån kommer jag att använda mig av konceptet diaspora (2) som ram till den övergripande problematiken. Dessutom blir integration (3), assimilation (4) och anpassning ställda under mitt eget förstoringsglas i ett försök att lista ut vilket koncept av dem som kan strategiskt sett vara viktigast för överlevandet i ett samhälle.

Alt det här är inget mer än ett anspråkslöst försök att göra an kort analys med hjälp av mycket personliga och subjektiva reflexioner över mitt eget och min familjs liv i Sverige sedan vår ankomst den 8:e oktober 1978.

I startgroparna

Ja. Startskottet smällde och det gällde att hålla kursen med hjälp av bästa möjliga förmåga. Först några månaders samlevnad med likvärdiga människor av samma ursprung och etnicitet i flyktingförläggningen med tillhörande 280 timmars obligatoriska språkundervisning, något som skulle visa sig vara av största vikt för den framtid som vi -min familj och jag- ännu inte hade visualiserat på grund av att vi helt enkelt levde i kollektiva diasporiska tankar:

Diaspora är ett mer dramatiskt begrepp än etnicitet, genom att associera till det trauma som uppstår för ett folk som fördrivits från sitt eget land, ett folk som är på flykt. Det väcker associationer till ett hemland som gått förlorat. Människor i diaspora drömmer inte om att integreras. De drömmer om att återvända. (5)

Om vi nu utgår från denna uppenbara sanning kan vi delvis också förklara var våra tankar befann sig vid ankomsten till det nya landet. Resväskorna hade sedan förblivit ouppackade under ett antal år innan förändringar i dessa diasporiska tankar så småningom kom till stånd och familjen, ovetandes, började spinna planer för ett helt annat liv. Ovetandes eftersom diaspora oftast är lika med ”avståndstaganden” och ”krockar” men den kan också handla om ”kulturmöten” (6) och det var det som kom att smyga sig hos oss med tiden, en massa berikande kulturmöten som i slutändan kan ha varit orsaken till att diasporan upplöstes eller rättare kanske sagt till att vi tog avstånd från den.

Under de första åren kände vi vår etniska tillhörighet. Vårt eget kulturarv var starkt närvarande och vi kände oss förpliktade att återvända till det som var vårt, kosta vad det kosta ville.

Enkelt formulerat handlar etnicitet om en grundläggande kulturell prägling. Alla människor föds in i någon form av gemenskap med dess sociala hjerarki, dess språk, dess religion, gudar etc. I den meningen utgör etniciteten inget individuellt val. (7)

Det politiska arbetet för våra ideal gjorde att vi växte med våra uppgifter och höll oss till det som för oss var väsentligt för att nå våra mål. Det föddes så småningom en gemenskap som inte visste några gränser. Vår diaspora fick sitt klaraste uttryck på det sättet och vi uppehöll våra kontakter med ursprungslandet på bästa möjliga sätt trots att internet  bara fanns i form av ett militärt forskningsprojekt kallat Arpanet och inte alls på samma sätt som idag (8).

Det var en gång…

Vi kom under en tid då solidaritet och öppenhet var levande begrepp i samhällets inälvor. Att människor i vår situation över huvud taget fick komma hit innehöll en hel del framtidstro och ideal som var epokgörande. Att vara invandrare var inte helt obekant för svenskarna och hjälpsamheten  växte i tron om en bättre framtid för oss alla.

… många svenskar hade läst Wilhekm Mobergs stora migrationsepos, där en av volymerna (…) heter just Invandrarna. Det betydde att det inte var så värst länge sedan många svenskar själva blivit invandrare i ett annat land. Det fanns en fläkt av handlingskraft och ny start i livet över begreppet invandrare. (9)

Arbetsinvandring följdes av flyktingar men svenska politiker och myndigheter hade ungefär samma grundsyn som tidigare och fick på så sätt bilden av Sverige som förkämpe för humanitära ideal och rättvisa bekräftad. (10)

Trots att detta i Arnstbergs bok syftar åt ännu tidigare migrationstider, kan man faktiskt associera till de tider då politiska flyktingar började komma i början på 70-talet. Vi var också på sätt och viss kunnig och många gånger högutbildad arbetskraft och skulle så småningom försörja oss själva vilket samhället skulle se till att så skedde. Och så skedde det i många avseenden. Det är inte minst vi själva ett levande prov på.

Barnen i första hand

Föräldrar vill alltid ge sina barn det bästa. Det har vi också reflekterat över någon gång under resans gång. Det är inte alltid som detta förvärkligas med hjälp av samhället, därav faktiskt ett av skälen till att vi fick fly vårt land. När jag nu efter alla dessa år, med ett andra, svenskfött barn ser på situationen, kan jag komma till slutsatsen att just barnen kom att bli en av de främsta orsakerna till våra ändrade planer. Det är de själva som under uppväxten började upptäcka alla våras möjligheter, vare sig de var begränsade eller inte på grund av vårt ursprung. Det var de som växte upp under de obemärkta år som gick våra liv förbi. Det var de som både fick det som passade dem och gav tillbaka med glädje de bästa förutsättningar för anpassning. Det var de som blev en del av detta nya samhälle, dessa ”andra generationens invandrarbarn” som av någon anledning kom att bli riktigt nya svenskar.

De gick först i speciellt dagis för spansktalande barn och deras inlärning av det nya språket gick förhållandevis långsamt. Det tog något år i grundskolan innan de över huvud taget kände sig säkra att prata svenska med fröknarna och skolkamraterna. Men vi tyckte att de skulle lära sig modersmålet först innan de skulle ge sig på nya språkliga äventyr. Om detta var rätt eller inte låter jag det nu vara osagt. Verkligheten visade med tiden att de ändå lärde sig det nya språket skapligt och att det för dem har varit det främsta verktyget för att lyckas i livet.

Vad är vi idag?

Jag vill gärna ta avstånd från suppositionen att assimilation är detsamma som fullständig anpassning. Det sistnämnda finns enligt mig bara i graden av lyckad (därför endast i positiv mening) och därför tror jag inte på diskussionen om en fullständig anpassning som likvärdig assimilation eftersom den förespråkar existensen av en ofullständig sådan. Jag menar att en misslyckad anpassning är ingen anpassning.

Med detta vill jag helt enkelt säga att vi känner oss anpassade. Vi behöver inte förneka vad vi har gjort, varför vi har kommit hit, vad vår historia innehåller som fortfarande är viktigt för oss, vad vi har varit i det stora hela. Men för den skull behöver vi inte förneka vad vi är idag. Det vill säga en hybrid av minst två olika kulturer, förhoppningsvis med det bästa från var och en av dem och som bestrider varken den ena eller den andras karaktär och levnadsförhållanden utan att för den skull behöva anamma allt från det nya.

Människor med en viss uppsättning värderingar och traditioner utformar sina liv efter de villkor en majoritet ställer upp för dem – men ändå så gott det nu går efter sina egna värderingar och traditioner. Samtidigt har de vanligen, (…), en stark och levande relation till det land och det folk som de betraktar som sitt ursprung. De är en satellit, de lever i en annorlundahet som de relaterar till, men de relaterar också givetvis till en vardaglighet. (11)

Just det. Det vardagliga gör att vi uthärdar, omvärderar och slutligen anpassar oss på bästa möjliga sätt. Vad vore det av oss utan det vardagliga? Det är just det som vi upplever utan att reflektera och ändå så djupt präglar oss. Det är det som har gjort av oss vad vi är idag.

Dagens samhälle

Idag är situationen i samhället en helt annan. Vi hade ”tur” s.a.s. som inte ingick i liknande stora omdiskuterade grupper som nu fyller vardagen med frågor om möjligheterna att kanske få stanna och få uppehållstillstånd, något som för oss var självklart.

Invandrare börjar allt tydligare avteckna sig som ett samhällsproblem och en ström av utredningar, alltifrån det problematiska flyktingmottagandet till frågan om invandrare skulle få rösta innan de blivit svenska medborgare. (12)

Idag diskuteras det integration -inte så mycket assimilation- i meningen att få ett arbete för att kunna försörja sig. För att få ett arbete är det nödvändigt att kunna språket. För att kunna språket är det nödvändigt att gå i skolan och där är det inte säkert att alla klarar sig tillräckligt bra. Det gjorde inte alla på vår tid heller men då löpte man inte risken att bli helt utanför eller att utvisas. Det fanns alltid en lösning i solidaritetens namn. Bostadsfrågan är också idag ett stort problem medan det för oss bara var att flytta in i en lägenhet med alla bekvämligheter och inom ett allmänt bostadsområde bland svenskar.

Det är svårt att veta vad vi idag skulle ha gjort om vi hade befunnit oss i samma situation. Kanske vi inte hade anpassats lika lätt. Vi hade säkerligen inte haft den tid som vi strategiskt haft under 70- och 80-talet för att omedvetet utveckla strategier för anpassning..

Det är uppenbart att det var mycket som underlättade för oss först och främst under de första åren vilka är de svåraste. Tryggheten, tak över huvud, ekonomisk stabilitet en egen plats att relatera till var huvudingredienser i skapandet av förutsättningar för ett framtida liv i det nya landet och ”trots” det obegripliga språket.

Sist men inte minst

Vare sig man  skyller på konjunkturen, politikerna, flykting- och invandrarpolitiken eller vad det nu står på tur är det uppenbart att överlevnadsstrategier som invandrade grupper skapar svarar till den politiska och sociala situation som råder i landet i fråga. Möjligheterna varierar från optimala till obefintliga, från anpassning och ett nytt liv till låsta dörrar, gömställen och utvisningar.

De strategier som vi som familj kunde anta svarade för en tid av lättnad och för ett inkluderande och vänskapligt välkomnande som agerade inkörsporten till kulturmöten och kulturblandningar. Det obegripliga språket omvandlades till det vardagliga och mixades glatt med hemspråket till nya och påhittiga uttryckssätt. Vi växte med uppgiften att vara invandrare och samtidigt nysvenskar tack vare en kombination av varmt mottagande och välvilja. Vi skapade våra egna övertygelser för en gemensam grund att stå på och efter de givna omständigheterna.

Våra övertygelser och moraliska principer är sociala konstruktioner som skapas, ifrågasätts och återskapas genom en ständig, ömsesidig bearbetning som försiggår mellan individer och kollektiv. (13)

I sann Kummins anda skulle vi kunna avsluta genom att åter igen citera från samma artikel att…

Endast om man känner sig respekterad som den man är och för vad man har att säga kan man tillägna sig nya kunskaper och förkovra sig. (14)

… vare sig i det här samhället eller i vilket annat som helst.

Referenser

(1) WHO:s databas Health for All (HFA), folkhälsorapporten 2005, EpC Sovialstyrelsen. www.socialstyrelsen.se/NR/rdonlyres/7456A448-9F02-43F3-B776-D9CABCB727A9/3452/kapitel4.ppt

(2) Diaspora (grek, ”förskingring” i betydelsen ”kringspriddhet”), ursprungligen syftade på judarnas tvångsbosättning utanför sitt hemland, ”i förskingringen”, först under den babiloniska fångeskapen och sedan efter den romerska fördrivningen. Men idag använt också för att beteckna många andra gruppers bosättning utomlands, ofta men inte alltid som resultatet av en ofrivillig migration. Diaspora är också en beteckning på den grupp som lever i förskingringen. (http://sv.wikipedia.org/wiki/Diaspora)

(3) Politiskt begrepp för att ge en på något sätt förfördelad grupp människor tillgång till olika delar av samhället. Integration betyder att invandrare etablerar sig i det nya samhället, exempelvis på arbetsmarknaden, men antyder inte fullständig anpassning till majoritetskulturen. (Idem)

(4) Assimilation är när nykomlingar i ett samhälle anpassar sig till majoritetens kultur, språk, värderingar och ibland religion. Historiskt har de flesta invandrade i USA assimilerats och anammat engelskan och det amerikanska levnadssättet. (Idem)

(5) Karkl-Olof Arnstberg, Sverige och invandringen, s. 119, Studentlitteratur 2008.

(6) Idem, s. 122.

(7) Idem, ss. 117-118.

(8) HTTP och HTML utvecklades först på 80-talet.

(9) Karkl-Olof Arnstberg, Sverige och invandringen, s. 23, Studentlitteratur 2008.

(10) Idem, s. 17.

(11) Idem, s. 122.

(12) Idem, s. 17.

(13) Annick Sjögren, Språket, nykomlingens nyckel till samhället, men också en svensk försvarsmekanism, i En ”bra” svenska?, Om språk, kultur och makt, s. 30, Mångkulturellt Centrum, 1996.

(14) Idem, s. 36.

____________________________________________

Denna text är skriven av mig för nästan 10 år sedan, den 23:e april 2009. Jag anser att den typ av reflexioner också skulle kunna tänkas idag. Människor är alltid människor och de förändras i takt med samhällsförändringar och den omgivning som det samhället skapar kring dem. Det tål att tänkas mer än en gång om vi har för ambitioner att förändra till det bättre. Vår egen historia är vår bästa lärare i många avseenden.