web analytics

De undangömda sanningarna om kriget i Ukraina

En presentation av artikel författaren.

Jacques Baud var generalstabsöverste för den schweiziska strategiska underrättelsetjänsten. Hans akademiska bakgrund inkluderar studier i statsvetenskap och ekonometri. Baud är expert på kemiska vapen och kärnvapen, och var på plats i Sudan och Demokratiska republiken Kongo, så även i underrättelserummen för FN i New York och för Nato i Bryssel. ”Encyclopédie du Renseignement et des Services Secrets” är bland hans första publikationer. Baud utbildades i den amerikanska och brittiska underrättelsetjänsten, och är specialist på öst länderna och har tjänstgjort som policychef för FN:s fredsoperationer. Som FN:s juridiska expert på lagen och säkerhetsinstitutionerna, designade och ledde han den första flerdimensionella FN underrättelseenheten i Sudan. Baud har arbetat för Afrikanska unionen och var i 5 år ansvarig för kampen inom Nato, mot spridningen av handeldvapen. Jacques Baud var involverad i diskussioner med de högsta ryska militärerna och underrättelsetjänsten strax efter Sovjetunionens upplösning. 2014 följde Jacques Baud den ukrainska krisen inom Nato, och deltog senare i program för att hjälpa Ukraina.

Jacques Baud är författare till flera böcker om underrättelsetjänst, krig och terrorism, särskilt Le Détournement utgiven av SIGEST, Gouverner par les fake news, L’affaire Navalny. Hans senaste bok är Poutine, maître du jeu? utgiven av Max Milo.

Dr. Gabriel Galice är en fransk ekonom och statsvetare bosatt i Schweiz. Han är ordförande för Geneva International Peace Research Institute (GIPRI) och recensent på Swiss Standpoint. Ur hans recension i Swiss Standpoint av Jaques Baud’s ”Internationella konflikter: 30 år av falska nyheter utnyttjade av västländer” saxar jag följande:

”Baud granskar krigsscenarierna, öppna eller odeklarerade, våra och våra ledares missöden och de servila journalisternas lögner. Den här boken andas intelligens och integritet, den är en gruva av information, korrigeringar av falska nyheter och en inbjudan att reflektera, och att se världen i all dess komplexitet.”

Andra artiklar av Jacques Baud översatta till svenska är: ”Den militära situationen i Ukraina” från 2022-04-01 och ”Den militära situationen i Ukraina – en uppdatering” från 2022-04-11, och en intervju från 2022-07-20 ”Ukraina: vapen eller fred? Ett samtal med Jacques Baud

____________________________________

De undangömda sanningarna om kriget i Ukraina

”De kulturella och historiska inslag som bestämmer relationerna mellan Ryssland och Ukraina är viktiga. De två länderna har en lång, rik, mångsidig och händelserik historia tillsammans.

Detta skulle vara väsentligt om den kris vi upplever i dag var förankrad i historien, den är dock en produkt av nuet. Kriget vi ser idag kommer inte från vår farfars föräldrar, våra morföräldrar eller ens våra föräldrar. Det kommer från oss. Vi skapade den här krisen. Vi skapade varje del och varje mekanism. Vi har bara nyttjat den existerande dynamiken och utnyttjat Ukraina för att uppfylla den gamla drömmen att försöka störta Ryssland. Att Chrystia Freeland, Antony Blinken, Victoria Nuland och Olaf Scholz farfäder hade den drömmen, det inser vi.

Hur vi förstår kriser är avgörande för hur vi löser dem. Att fuska med fakta leder till katastrof. Det är detta som händer i Ukraina och i det här fallet är antalet problem så stort att vi inte kommer att kunna diskutera dem alla här. Låt mig bara rikta fokus på några av dem.

Gav James Baker 1990 löften till Mikhail Gorbatjov om att begränsa Natos expansion österut?

År 2021 uttalade sig Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg och sa att ”det aldrig gavs något löfte om att Nato inte skulle expandera österut efter Berlinmurens fall.” Detta påstående är fortfarande en utbredd uppfattning bland självutnämnda experter på Ryssland, som förklarar det med att det inte fanns några löften eftersom det inte fanns något fördrag eller något skriftligt avtal. Detta argument använder förenklingen för att falsifiera verkligheten.

Det är sant att det inte finns några fördrag eller beslut från Nordatlantiska rådet (NAC) som innehåller sådana löften. Men det betyder inte att de inte formulerades, inte heller att den formuleringen skedde i nonchalans!

Idag har vi känslan av att Sovjetunionen, efter att ha ”förlorat det kalla kriget”, inte hade något att säga till om i den europeiska säkerhetsutvecklingen. Det är inte heller sant. Som vinnare av andra världskriget hade Sovjetunionen en de jure vetorätt över den tyska återföreningen. Med andra ord, västländerna var tvungna att skapa en överenskommelse, i utbyte mot återföreningen krävde Gorbatjov ett åtagande om att Nato inte skulle utvidgas. Man bör inte glömma bort att Sovjetunionen fortfarande existerade 1990, och att det ännu inte var frågan om att avveckla den, vilket folkomröstningen i mars 1991 skulle visa. Sovjetunionen var därför inte i en svag position och kunde ha förhindrat återföreningen.

Detta bekräftades av Tysklands utrikesminister Hans-Dietrich Genscher, i Tutzing (Bayern) den 31 januari 1990, vilket rapporterades i ett telegram från USA:s ambassad i Bonn:

”Genscher varnade dock för att varje försök att expandera [NATO:s] militära räckvidd till den tyska demokratiska republiken (DDR) skulle blockera den tyska återföreningen.”

Den tyska återföreningen medförde två stora konsekvenser för Sovjetunionen, dels tillbakadragandet av gruppen av sovjetiska styrkor i Tyskland (GSFG), vilket var den mäktigaste och modernaste kontingenten utanför dess territorium, därmed skulle också en betydande del av dess skyddande ”glacis” försvinna. Med andra ord varje manöver skulle ske på bekostnad av Sovjetunionens säkerhet. Det är därför Genscher sa:

… Förändringarna i Östeuropa och den tyska återföreningsprocessen bör inte ”undergräva sovjetiska säkerhetsintressen.” Därför bör Nato utesluta en ”expansion av sitt territorium österut, det vill säga för att komma närmare de sovjetiska gränserna.”

Michail Gorbatjov diskuterar Tysklands återförening med Hans-Dietrich Genscher och Helmut Kohl i Ryssland, 15 juli 1990. Foto: Bundesbildstelle / Presseund Informationsamt der Bundesregierung.

I detta skede var Warszawapakten fortfarande i kraft och Nato-doktrinen var oförändrad. Därför uttryckte Mikhail Gorbatjov mycket snart sin legitima oro för Sovjetunionens nationella säkerhet. Det var detta som fick James Baker, den amerikanske utrikesministern, att omedelbart inleda diskussioner med honom. För att blidka Gorbatjovs oro, förklarade Baker den 9 februari 1990:

Inte bara för Sovjetunionen utan även för andra europeiska länder är det viktigt att ha garantier för, att om USA bibehåller sin närvaro i Tyskland inom ramen för Nato, så kommer inte en tum av Natos nuvarande militära jurisdiktion att spridas österut.

Löften gjordes således helt enkelt för att västvärlden inte hade något alternativ till att få Sovjetunionens godkännande; och utan löften skulle Tyskland inte ha återförenats.

Gorbatjov accepterade den tyska återföreningen endast för att han hade fått dessa försäkringar från president George H.W. Bush och James Baker, förbundskansler Helmut Kohl och hans utrikesminister Hans-Dietrich Genscher, Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher, hennes efterträdare John Major och deras utrikesminister Douglas Hurd, president François Mitterrand, men också från CIA-chefen Robert Gates och Manfred Wörner, den dåvarande Nato generalsekreteraren.

Helmut Kohl, Hans-Dietrich Genscher och Mikhail Gorbatjov 1990

I ett tal i Bryssel den 17 maj 1990, förklarade Natos generalsekreterare Manfred Wörner sålunda:

Det faktum att vi är beredda att inte sätta in en Nato-armé utanför tyskt territorium ger Sovjetunionen en solid säkerhetsgaranti.

I februari 2022 avslöjade Joshua Shifrinson, en amerikansk politisk analytiker i den tyska tidskriften Der Spiegel ett av klassificerat HEMLIGT dokument från den 6 mars 1991, nedskrivet efter ett möte mellan de politiska direktörerna för utrikesministerierna i USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland, där den tyska representanten Jürgen Chrobog säger:

Vi gjorde det klart i 2+4 förhandlingarna att vi inte skulle expandera Nato bortom Elbe. Därför kan vi inte erbjuda Nato-medlemskap till Polen och de andra.

Representanterna för de andra länderna accepterade också idén att inte erbjuda Nato-medlemskap till de andra östeuropeiska länderna.
Skriftligt nedtecknat eller inte så fanns det en ”deal”, helt enkelt därför att en ”deal” var oundviklig. I internationell rätt är ett ”löfte” en giltig ensidig handling som måste respekteras (”promissio est servanda”). De som förnekar detta idag är helt enkelt individer som inte vet värdet av ett givet ord.

Bortsåg Vladimir Putin från Budapest (1994) Memorandumet

Vid Münchens säkerhetsforum i februari 2022, hänvisade Volodymyr Zelensky till Budapest Memorandumet från 1994, när han hotade med att återigen bli en kärnvapenmakt. Det är dock högst osannolikt att Ukraina kommer att bli en kärnvapenmakt igen, och inte heller kommer de andra kärnvapenmakterna att tillåta det, både Zelenskij och Putin vet detta.

Faktum är att Zelenskij inte använder detta memorandum för att skaffa kärnvapen, utan för att få tillbaka Krim, eftersom ukrainarna ser Rysslands annektering av Krim som ett brott mot Budapest fördraget. I grund och botten försöker Zelensky hålla västländer som gisslan i frågan. För att förstå hur, måste vi gå tillbaka till händelser och fakta som opportunistiskt ”glömts bort” av våra historiker [och medier].

Den 20 januari 1991 – före Ukrainas självständighet – erbjöds Krim-borna att välja mellan två alternativ i en folkomröstning: 1. Att stanna kvar under Kiev eller: 2. Att återvända till situationen före 1954 och administreras av Moskva. Frågan som ställdes på valsedeln var:

”Är du för återupprättandet av den autonoma socialistiska sovjetrepubliken Krim som en subjekt av Sovjetunionen och medlem av unionsfördraget?”

Detta var den första folkomröstningen om autonomi i Sovjetunionen, och 93,6 % av Krimborna gick med på att ansluta sig till Moskva. Den autonoma sovjetiska socialistiska republiken Krim (ASSR Crimea), som avskaffades 1945, återupprättades således den 12 februari 1991 av den ukrainska SSR:s högsta sovjet.

Den 17 mars organiserade Moskva en folkomröstning för upprätthållandet av Sovjetunionen, som skulle accepteras av Ukraina, vilket indirekt bekräftade Krimbornas beslut. I detta skede var Krim under kontroll av Moskva och inte av Kiev, detta medan Ukraina ännu inte var självständigt. När Ukraina organiserade sin egen folkomröstning för självständighet, blev Krimbornas deltagande svagt, eftersom de inte kände att frågan rörde dem längre.

Ukraina blev självständigt sex månader efter Krim, och efter att den senare hade proklamerat sin suveränitet den 4 september. Den 26 februari 1992 utropade Krims parlament ”Republiken Krim” med den ukrainska regeringens samtycke, vilket gav den status som en självstyrande republik. Den 5 maj 1992 förklarade Krim sin självständighet och antog en konstitution.
I Staden Sevastopol – som förvaltats direkt av Moskva i det kommunistiska systemet – uppstod en liknande situation, efter att utanför all laglighet ha integrerats i Ukraina 1991. De följande åren präglades av en dragkamp mellan Simferopol och Kiev, som ville behålla Krim under sin kontroll.

Biden och Poroshenko 1994 i Budapest

Genom att underteckna Budapest-memorandumet 1994, överlämnade Ukraina sina kärnvapen från fd Sovjetunionen – vilka fanns kvar på dess territorium – i utbyte mot ”Ukrainas säkerhet, oberoende och territoriella integritet.”

I detta skede ansåg Krim att det – de jure – inte längre var en del av Ukraina och därför inte berördes av detta fördrag. På Ukraina sidan kände sig Kiev regeringen stärkt av promemorian. Detta är anledningen till att Ukraina den 17 mars 1995 med tvång avskaffade Krim konstitutionen. Ukraina sände sina specialstyrkor för att störta Krims president Jurij Mechkov och annekterade de facto Republiken Krim, vilket utlöste folkliga demonstrationer för att ansluta Krim till Ryssland. En händelse som knappast rapporterats av de västerländska medierna.

Efter detta styrdes Krim på ett auktoritärt sätt genom presidentdekret från Kiev. Denna situation ledde till att Krims parlament i oktober 1995 formulerade en ny konstitution, vilken återupprättade den autonoma republiken Krim. Denna nya konstitution ratificerades av Krims parlament den 21 oktober 1998 och bekräftades av det ukrainska parlamentet den 23 december 1998. Dessa händelser och den rysktalande minoritetens oro ledde till ett vänskapsfördrag mellan Ukraina och Ryssland den 31 maj 1997. I fördraget inkluderade Ukraina principen om gränsernas okränkbarhet, i utbyte – och detta är mycket viktigt – som en garanti för ”skyddet av den etniska, kulturella, språkliga och religiösa originaliteten hos de nationella minoriteterna på deras territorium.”

Resultatet av statskuppen den 23 februari 2014, var inte bara de nya myndigheterna i Kiev – vilka definitivt inte hade någon konstitutionell grund och som inte var folkvalda – utan också upphävandet Kivalov-Kolesnichenko lagen från 2012 om de officiella språken. Därmed respekterade Ukraina inte längre garantin från 1997 års fördrag. Krimborna gick därför ut på gatorna för att kräva ett ”återvändande” till Ryssland som de redan hade fått 30 år tidigare.

FN karta över Krim 2014

Under en presskonferens om situationen i Ukraina den 4 mars [2014], frågade en journalist Vladimir Putin: ”Hur ser du på Krims framtid? Överväger du möjligheten att det ansluter sig till Ryssland?” han svarade:

”Nej, vi överväger inte det. Generellt sett anser jag att endast invånarna i ett givet land, som är fria att bestämma och som är säkra, kan och bör avgöra sin framtid. Om denna rätt har beviljats albanerna i Kosovo, om detta har möjliggjorts i många delar av världen, så utesluter ingen nationernas rätt till självbestämmande, som så vitt jag vet är fastställd i flera FN-dokument. Men vi kommer inte på något sätt att provocera fram ett sådant beslut och kommer inte att uppmuntra sådana känslor.”

Den 6 mars beslutade Krims parlament att hålla en folkomröstning för att välja mellan att stanna kvar i Ukraina eller begära en anslutning till Moskva. Det var efter denna omröstning som myndigheterna på Krim bad Moskva om att anslutas till Ryssland.

Med denna folkomröstning hade Krim bara återfått den status som det redan lagligen hade fått strax före Ukrainas självständighet. Detta förklarar varför de förnyade sin begäran om att bli knutna till Moskva, på samma sätt som i januari 1991.
Dessutom hade the Status of Force Agreement (SOFA) mellan Ukraina och Ryssland som reglerade stationeringen av trupper på Krim och Sevastopol förnyats 2010 och skulle gälla till 2042. Ryssland hade därför ingen särskild anledning att göra anspråk på territoriet. Befolkningen på Krim, som legitimt kände sig förrådda av Kievs regering, tog tillfället i akt att hävda sina rättigheter.

Den tyska ambassadören i Kiev Anka Feldhusen, skapade problem genom att den 19 februari 2022 förklara på tv-kanalen Ukraine 24 att Budapest Memorandumet inte var juridiskt bindande, detta är för övrigt också den amerikanska ståndpunkten, vilket framgår av uttalandet på webbplatsen för den amerikanska ambassaden i Minsk.

Hela det västerländska narrativet om ”annekteringen” av Krim är baserad på en omskrivning av historien och en mörkläggning av folkomröstningen 1991, vilken existerade och var fullt giltig. Budapestmemorandumet från 1994 är fortfarande omfattande citerat sedan februari 2022, men det västerländska narrativet ignorerar helt enkelt vänskapsavtalet från 1997, vilket är orsaken till missnöjet hos de rysktalande ukrainska medborgarna.

Är den ukrainska regeringen legitim?

Ryssarna ser fortfarande på regimbytet som skedde 2014 som illegitimt, eftersom det inte gjordes genom en konstitutionell process och utan något stöd från en stor del av den ukrainska befolkningen.

Verkhovna Rada under kuppen

Maidanrevolutionen kan delas upp i flera sekvenser med olika aktörer. Idag försöker de som drivs av hat mot Ryssland att slå samman dessa olika sekvenser till en enda ”demokratisk impuls”: Ett sätt att giltig förklara de brott som begåtts av Ukraina och dess nynazistiska fanatiker.

Till en början samlades befolkningen på gatorna i Kiev, besvikna över regeringens beslut att skjuta upp undertecknandet av fördraget med EU. Det var inte regimbyte som låg i luften. Det var helt enkelt ett uttryck för missnöje.

Tvärtemot vad väst påstår var Ukraina redan då djupt splittrat i frågan om närmande till Europa. En undersökning som genomfördes i november 2013, av Kyiv International Institute of Sociology (KIIS), visar att Ukraina delades nästan exakt ”50/50” mellan de som förespråkade ett avtal med Europeiska unionen och de som förespråkade en tullunion med Ryssland. I södra och östra Ukraina var industrin starkt kopplad till Ryssland och arbetarna fruktade att ett avtal som uteslöt Ryssland skulle döda deras jobb. Det är vad som till slut också hände, i själva verket var målet redan i detta skede att försöka isolera Ryssland.

Presidentvalet 2010

I Washington Post noterade Ronald Reagans nationella säkerhetsrådgivare Henry Kissinger, att Europeiska unionen ”hjälpte till att förvandla en förhandling till en kris.”

Det som sedan hände involverade ultranationalistiska och nynazistiska grupper, vilka kom från den västra delen av landet. Våldsamheter utbröt och efter att ha skrivit på ett avtal med upprorsmakarna om nyval drog sig regeringen tillbaka.
Men detta glömdes snabbt bort.

Det var inget mindre än en statskupp, ledd av USA med stöd av Europeiska unionen, genomförd utan någon rättslig grund, mot en regering vars val hade kvalificerats av OSSE som ”transparent och ärligt” efter att ha ”erbjudit en imponerande demonstration av demokrati.” George Friedman president för den amerikanska geopolitiska underrättelseplattformen STRATFOR, sa i en intervju i december 2014 att:

”Ryssland definierar händelsen som ägde rum i början av detta år [i februari 2014] som en kupp organiserad av USA. Och i själva verket var det den mest uppenbara [kupp] i historien.”

Till skillnad från de europeiska observatörerna noterade the Atlantic Council, trots att de var starkt för Nato, snabbt att Maidanrevolutionen hade kapats av vissa oligarker och ultranationalister. De noterade att de reformer som utlovats av Ukraina inte hade genomförts och att västerländska medier höll fast vid en okritisk ”svartvit” berättelse.

Victoria Nuland

Ett telefonsamtal avslöjat av BBC, mellan USA:s dåvarande biträdande utrikesminister för Europa och Eurasien Victoria Nuland, och USA:s ambassadör i Kiev Geoffrey Pyatt, påvisade att amerikanerna själva valde ut medlemmarna i den framtida ukrainska regeringen, trotsande den ukrainska regeringen, alla ukrainare och européerna. Detta var det samtal, som blev känt tack vare Nulands berömda ”F*** EU!”

Statskuppen stöddes inte enhälligt av det ukrainska folket, varken i sak eller form. Det var ett verk av en minoritet av ultranationalister från västra Ukraina (Galicien), som inte representerade hela det ukrainska folket. Den 23 februari 2014, blev den första lag de drev igenom att upphäva Kivalov-Kolesnichenko-lagen från 2012, vilken fastställde det ryska språket som ett officiellt språk tillsammans med ukrainskan. Det var detta som fick den rysktalande befolkningen att starta massiva protester i södra delen av landet, mot de myndigheter som de inte hade valt.

International Crisis Group (finansierade av flera europeiska länder och Open Society Foundation) noterade i juli 2019 att:

”Konflikten i östra Ukraina började som en folkrörelse. […]
Protesterna organiserades av lokala medborgare som påstod sig representera den rysktalande majoriteten i regionen. De var oroade både över de politiska och ekonomiska konsekvenserna av den nya regeringen i Kiev och över de av regeringen senare övergivna åtgärderna för att förhindra den officiell användning av det ryska språket i hela landet [“Rebeller without a Cause: Russia’s Proxies in Eastern Ukraine,” International Crisis Group, Europarapport nr 254, 16 juli 2019, sid. 2].”

De Västerländska ansträngningarna att legitimera denna extremhögerkupp i Kiev, ledde till att oppositionen i den södra delen av landet doldes [i media]. För att framställa revolutionen som demokratisk, maskerades den verkliga ”västerländska handen” skickligt av den imaginära ”Ryska handen”, det var så myten om den rysk militär interventionen skapades. Anklagelserna om en rysk militär närvaro var definitivt falska, vilket chefen för den ukrainska säkerhetstjänsten (SBU) erkände 2015, att det inte fanns några ryska enheter i Donbass.

För att göra saken värre, fick Ukraina inte legitimitet genom hur det hanterat upproret. Mellan 2014-2015 förde Ukraina ett krig, som p.g.a. dålig rådgivning av Natos militär bara kunde leda till nederlag. Landet betraktade befolkningen i Donbass och Krim som fientliga utländska styrkor och gjorde inga försök att vinna autonomernas ”hjärtan och sinnen”. Istället var Ukrainas strategi att straffa folket ytterligare. Banktjänsterna stoppades och de ekonomiska förbindelserna med de autonoma regionerna skars helt enkelt av och Krim berövades sitt dricksvatten.

Det är därför det finns så många civila offer i Donbass, och också varför den ryska befolkningen fortfarande idag står i majoritet bakom sina lokala regeringar. De 14 000 offren för konflikten tenderar att tillskrivas de ”ryska inkräktarna” och de så kallade ”separatisterna”. Men enligt FN är mer än 80 % av de civila offren resultatet av den ukrainska beskjutning. Slutsatsen blir att den ukrainska regeringen massakrerar sitt eget folk, med hjälp av finansiering och rådgivning från NATO militären och länderna i Europeiska unionen, vilka sägs försvarar sina värderingar.

I maj 2014 fick det våldsamma förtrycket av protesterna befolkningen i vissa områden i Donetsk och Lugansk regionerna i Ukraina att hålla folkomröstningar för självbestämmande, i folkrepubliken Donetsk blev resultatet 89 % för, och i folkrepubliken Lugansk blev resultatet 96 % för. Även om västerländska medier fortsätter att kalla dem folkomröstningar om ”självständighet”, är de folkomröstningar om ”självbestämmande” eller ”autonomi” (самостоятельность). Fram till februari 2022 pratade våra medier konsekvent om ”separatister” och ”separatistiska republiker”. I verkligheten och som det står i Minskavtalet, sökte dessa självutnämnda republiker inte ”självständighet”, utan ”autonomi” inom Ukraina, med möjligheten att få använda sitt eget språk och sina egna seder.

De proryska regionerna

Är Nato en defensiv allians?

Natos motivering är att föra in de europeiska allierade under USA:s kärnvapenparaply. Nato var utformat som en defensiv allians, även om nyligen avklassificerade hemliga amerikanska dokument uppenbarligen visar att Sovjet inte hade för avsikt att attackera väst.

För ryssarna är frågan om Nato är offensivt eller defensivt betydelselös. För att förstå Putins synvinkel måste vi överväga två saker som vanligtvis förbises av västerländska kommentatorer:

  • 1. NATO:s utvidgning mot öst.
  • 2. USA:s stegvisa övergivande av den internationella säkerhetens normativa ramverk.

Faktum är att så länge som USA inte placerade ut missiler i närheten av Rysslands gränser, brydde de sig inte så mycket om Natos utvidgning. Ryssland avsåg att själv ansöka om medlemskap. Men problemen började dyka upp 2001, då George W. Bush beslutade att ensidigt dra sig ur ABM-fördraget och att placera ut antiballistiska missiler (ABM) i Östeuropa. ABM-fördraget var avsett att begränsa användningen av defensiva missiler, med motiveringen att bibehålla den avskräckande effekten av en ömsesidig förstörelse genom att tillåta skydd av beslutsfattande organ med en ballistisk sköld (för att bevara en förhandlingskapacitet). Således begränsade den utplaceringen av antiballistiska missiler till vissa specifika zoner – särskilt runt Washington DC och Moskva – och förbjöd utplacering utanför de nationella territorierna.

Sedan dess har USA successivt dragit sig tillbaka från alla vapenkontrollavtal som upprättades under det kalla kriget: ABM fördraget (2002), Open Skies fördraget (2018) och Intermediate range Nuclear Forces (INF)-fördraget (2019).

Under 2019 motiverade Donald Trump sitt utträde ur INF-fördraget med påstådda kränkningar från den ryska sidan. Men som Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI) konstaterar, har amerikanerna aldrig lagt fram bevis för dessa kränkningar. Faktum är att USA helt enkelt försökte komma ur avtalet för att kunna installera sina AEGIS missilsystem i Polen och Rumänien. Enligt den amerikanska administrationen är dessa system officiellt avsedda att fånga upp iranska ballistiska missiler. Men det finns två problem som tydligt skapar tvivel om amerikanernas goda avsikter:

  • Den första är att det inte finns något som tyder på att iranierna utvecklar sådana missiler, vilket Michael Ellemann från Lockheed-Martin uttalade inför en kommitté i den amerikanska senaten.
  • Den andra är att dessa system använder Mk41 avfyrningsramper, vilka kan användas för att avfyra antingen antiballistiska missiler eller kärnvapenmissiler. Radzikowo platsen i Polen ligger bara 800 km från den ryska gränsen och 1 300 km från Moskva.

Bush och Trump administrationerna sa att de system som är baserade i Europa var rent defensiva. Men även om det rent teoretiskt är sant, är det tekniskt och strategiskt falskt, för det tvivel som gjorde att de kunde installeras, är samma tvivel som ryssarna med rätta hyser i händelse av konflikt. Denna närvaro i omedelbar närhet av Rysslands nationella territorium kan verkligen leda till en kärnvapenkonflikt. För i händelse av en konflikt skulle det inte vara möjligt att veta exakt vilken typ av missiler som laddats i systemen — skulle då ryssarna invänta detonationerna innan de reagerar? Faktum är att vi redan vet svaret: utan den tid som en tidig varning ger skulle ryssarna praktiskt taget inte ha någon tid att fastställa vilken typ av missil som avfyrats och därför skulle de tvingas svara förebyggande med ett kärnvapenangrepp.

Vladimir Putin i München 2007

Vladimir Putin ser detta inte bara som en risk för Rysslands säkerhet, utan han noterar också att USA i allt större utsträckning struntar i det internationella rättssystemet för att kunna genomföra en unilateral politik. Det är därför Vladimir Putin säger att europeiska länder skulle kunna dras in i en kärnvapenkonflikt mot sin vilja. Detta var innehållet i hans tal i München 2007, och han kom med samma argument i början av 2022, när Emmanuel Macron åkte till Moskva för att träffa honom i februari.

Finland och Sverige i Nato — är det en bra idé?

Framtiden får utvisa om Sveriges och Finlands beslut att ansöka om medlemskap i Nato var en klok idé. De överskattade förmodligen värdet av det kärnvapenskydd som Nato erbjuder. Faktum är att det är mycket osannolikt att USA kommer att offra sin nationella mark genom att attackera rysk mark för Sveriges eller Finlands skull. Det är mer troligt att om USA använder kärnvapen så kommer det i första hand att ske på europeisk mark och endast som en sista utväg på ryskt territorium, för att bevara sitt eget territorium från kärnvapenmotanfall.

Vidare har dessa två länder, som uppfyllde kriterierna för den neutralitet som Ryssland skulle önska sig från sina direkta grannar, medvetet satt sig i Rysslands kärnvapenhårkors. För Ryssland kommer det största hotet från den centraleuropeiska krigsteatern. Med andra ord, i händelse av en hypotetisk konflikt i Europa, skulle ryska styrkor i huvudsak vara engagerade i Centraleuropa, och de skulle kunna använda sina rörliga kärnvapen arméer för att ”flankera” sina operationer genom att slå till mot de nordiska länderna, praktiskt taget utan risk för ett amerikanskt kärnvapensvar.

Pekka Haavisto Finlands utrikesminister, Mevlüt Çavuşoğlu Turkiets utrikesminister, Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg, Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan, Finlands president Sauli Niinistö, Sveriges statsminister Magdalena Andersson och Sveriges utrikesminister Ann Linde

Var det omöjligt att lämna Warszawapakten?

Warszawapakten skapades precis efter att Tyskland gått med i NATO, av exakt samma skäl som vi har beskrivit ovan. Dess största militära engagemang var invasionen av Tjeckoslovakien i augusti 1968 (med deltagande av alla paktens nationer, utom Albanien och Rumänien). Denna händelse resulterade i att Albanien drog sig ur pakten mindre än en månad senare och att Rumänien upphörde att aktivt delta i Warszawapaktens militära ledning efter 1969. Att påstå att ingen var fri att lämna fördraget är därför inte korrekt.” ~~ Jaques Baud

USA satsar på pandemin och på att utöka aggressionen mot Kuba

Salve kära läsare och följare!

Jag ha tagit mig friheten att översätta en text som är publicerad på spanska en Trinchera de nuestra América, en blogg som ägs av min gamla vän Carlos Medina. Läs och begrunda!

Av: Carlos Fernández de Cossío, generaldirektör för Förenta Staternas angelägenheter i Kubas Utrikesdepartement.

Utan socialismen är det inte möjligt att förklara Kubas bevisade kapacitet under dessa 62 år att försvara sin suveränitet mot USA:s imperialistiska expansionism.

Förenta Staternas mest genomslagskraftiga beslut angående Kuba inom ramen för pandemin var kategoriskt: att passa på under den ofrånkomliga och universella utbredningen av viruset för att utöka den ekonomiska blockadens kostnader och på så sätt försöka uppnå en ökning av bristerna för att provocera det kubanska folkets lidande.

Under tiden som det kom utrop efter solidaritet och samarbete från planetens alla hörn, satsade Washington på att sjukdomen, virusets smittspridning, de möjliga dödsfallen och de ekonomiska svårigheternas försämring på Kuba, skulle komma att bli deras tillfälliga allierade.

Långtifrån att satsa resurserna och de vetenskapliga och professionella talanger som i det landet finns i överflöd och därmed ägna dem åt att skydda sin egen befolkning mot smittspridningen, döden och de stora negativa konsekvenserna för ekonomin och arbetslösheten, satsade USA:s regering på att bestraffa dem som med ofantligt mindre resurser lyckas konfrontera viruset. Det rikaste och maktfullaste landet slutade under tiden och av rent politisk ovilja med att hamna i det oberättigade läget som pandemins epicentrum.

Två vårdarbetare promenerar på en nästan tom New York aveny i USA, den 21 april 2020. Bild: Mike Segar/Reuters.

Enligt nyligen utkomna deklarationer från Utrikesdepartementets ansvariga för Kubas angelägenheter, har deras policy bestått av att strypa Kubas ekonomiska inkomstkällor och på det sättet försätta det kubanska folket för ännu större brister för att skylla det på den politiska och ekonomiska modellen.

De erkänner utan något som helst förbehåll att ha lanserat en ärekränkande kampanj mot det internationella medicinska samarbete som vi är med om. Det är en kampanj som understöds av hot och utpressningar mot de länder som ansöker och får vår hjälp. De skryter dessutom också om att hålla på att avskräcka resenärerna för att stoppa de legitima inkomster som turistindustrin innebär. Dessa åtgärder beskriver dock inte mer än en liten del av det överösande och beständiga ekonomiska kriget som vi kubanerna lider av.

I kontexten av valopportunism och emfasen på den påstådda vikten av staten Florida, kryddar Vita Huset sin offensiv med en intensiv propagandakampanj, riktad mot att motivera hat- och förbittringskänslor samt vanföreställningar om hämnd bland vissa sektorer av amerikaner med kubanskt ursprung vars röster de försöker fånga.

Med stöd av miljoner dollars fonder och den intensiva användningen av de sociala medierna och propagandalabben, strävar USA:s utspridningsmaskineri efter att presentera Kuba som ett icke-realiserbart och dekadent land med en utbredd extrem fattigdom och konstigt nog också värdigt flera ännu fientligare åtgärder för att försöka göra den dystra beskrivna situationen till verklighet.

För att företa sig en sådan ambitiös aggression känner imperialismen sig tvungen att använda sig av lögner på det mest absoluta och skamlösa sättet. Det är inget som är obekant då det är en del av det landets traditionellt politiska göra och är dessutom en speciell komponent i dess attityd mot Kuba under den långa gemensamma historian sedan slutet av 1900-talet.

USA har varken rätt eller moral auktoritet att blanda sig i Kubas interna angelägenheter. Landet begår brått när det bestraffar den kubanska befolkningen i sin helhet med sina påtryckande ekonomiska åtgärder. Det överträder den Internationella Rätten och tredje Staters suveränitet när det förelägger restriktioner mot olika företags kommersiella aktiviteter med Kuba och ger sig på olika länders mänskliga rättigheter när det med hjälp av hot och vedergällningar försöker förhindra dem att få den internationella medicinska hjälp som Kuba erbjuder för att ta sig an de olika befolkningarnas medicinska behov.

Det verkar paradoxalt att den sjukliga strävan mot Kuba, med övertygelsen om att kunna rasera landet och förminska det kubanska folkets solidaritets auktoritet har under mer än sex decennier understrukit det socialistiska systemets styrkor.

Ingen kan ärligt neka den ekonomiska blockadens enorma påverkan i landets dagliga liv och utveckling. Förenta Nationerna publicerar årligen data i överflöd som lägger fram fundament för skadans dimensioner.

Många gånger har vi ställt den icke-retoriska frågan, vilken annan relativt liten nation, underutvecklad och med saknad av egna resurser hade under mer än sextio år stått ut med ett oavbrutet och orättvist ekonomiskt krig. Det är en berättigad frågeställning så även för många industrialiserade länder.

Det socialistiska systemet som vi förstår och bygger upp på Kuba är inte fullständigt precis som inget mänskligt verk heller är.

En av de 85 professionella kubaner inom vården som gav sin hjälp i Perú.        Bild: Foto@EmbaCubaPeru.

I kampen mot pandemin har Kuba visat sina odiskutabla styrkor. Dessa vilar framför allt på den djupt mänskliga känslan i en modell som sätter individernas och befolkningens välstånd, den sociala rättvisan och rätten att få leva fullständigt fri från utländskt påverkan över allt annat.

Kuba räknar med att kunna mobilisera hela nationen mot ett gemensamt livsviktigt mål; med dygden av att ha prioriterat sedan decennier ett starkt och tillgängligt vårdsystem, tillgängligt till absolut alla och en egen kulturell, vetenskaplig och utbildningspotential med resultat av universell räckvidd.

Utan dessa fördelar som endast är möjliga under socialismen, skulle Kuba inte ha de positiva resultat som idag tillerkänns landet i smittspridningskontroll, patienternas återhämtning, en låg relativ dödlighetsnivå och förmågan att hjälpa andra nationer. Utan dem skulle kostnaderna i liv och ekonomiska bekymmer vara förödande som det är i länder i vår egen region. Huvudmålet för Kubas politiska, ekonomiska och sociala system är att nå den bredaste och mest ambitiösa rättvisan och försöka dela med oss av den med andra nationer inom ramen för möjligheterna.

Pandemins brådskande karaktär har tvingat oss att accelerera implementeringen av fundamentala sociala och ekonomiska förändringar som vi försåg under andra mindre påfrestande stunder, alla riktade till att förstärka, aktualisera och göra mer effektivt det socialistiska systemet.

Vi föredrar att lyfta dessa förändringar under en fredlig miljö men vi känner oss tvungna att applicera dem med kreativitet i en kontext av svår aggression.

Utan socialismen är det inte möjligt att förklara Kubas bevisade kapacitet under dessa 62 år att försvara suveräniteten mot den historiska utmaningen från USA:s imperialistiska expansionism och framför den återkommande tendens som politiker i det landet visar i tron att ha rätten att kunna kontrollera den kubanska nationens öden.

Kubas ivriga observatör måste få fråga sig vilken motivering skulle kunna övertyga kubanerna att buga inför den ambitiösa grannens imperialistiska tvång.

USA har och kommer att ha, utan någon som helst rätt, förmågan att hårt bestraffa oss, att generera enorma ekonomiska svårigheter och att påtvinga oss versala förhinder för våra legitima välstånds- och utvecklingssträvanden. Landet kan etablera svårhanterliga förhinder mot de länkar som borde vara naturliga mellan våra två nationer. Det har också makten att påtvinga några andra stater illegitima ekonomiska åtgärder mot Kuba och det har visat sig länge.

Men det här har också bevisat att USA med all sin makt, inte äger kapaciteten att underkuva denna nations starka vilja. Dess grymhet, även upphöjd till det mest extrema har ingen möjlighet att få oss att ge upp socialismen, inte heller att backa ett endaste steg i våra suveräna förmånsrätter och det verkliga självbestämmandet för vilket generationer av kubaner har offrats under mer än 150 år.

Med USA har vi många skillnader, några av bilateral karaktär och andra av avvikande synsätt i regionala och internationella angelägenheter. Det är inte lönt att försöka bortse från detta faktum. En stor del av dessa frågor kan vara föremål för civiliserade diskussioner.

Vi har också gemensamma intresseområden där båda länder skulle kunna söka efter överenskommelse och även samarbete. Å andra sidan har länkarna mellan båda folken fortsatt utvecklats inom de mest breda mänskliga skapande fronterna, oberoende av mellanstatliga relationer. Det verkar som om det kommer att bli svårt att sätta stopp för denna verklighet.

Ödet kommer att säga om och när det kommer att vara möjligt att bygga upp en konstruktiv och respektfull relation. Historiens erfarenhet utesluter inte det men det garanterar det inte heller.

Bland den svåra gemensamma historiens befintliga karaktäristiker under de senaste 62 åren, finns Kubas vilja att finna en respektfull samlevnad med USA där vi försöker lösa våra problem på den diplomatiska vägen. Det är en vilja som det kubanska folket delar i en överväldigande majoritet och som idag verkar avlägset om än inte omöjligt.

(Taget från Cubaminrex)

 

Från Flamman den 23 juni 2020

av

Den kubanska modellen – så besegrar ett fattigt land en pandemi

En grupp sjukvårdare som kommit hem från volontärtjänst i Sydafrika deltar i en avskedsceremoni i Havanna den 25 april. Foto: Ramon Espinosa/AP/TT

Trots brist på handtvål har Kuba hanterat coronaviruset bättre än nästan alla andra länder. Orsaken är landets unika sjukvårdssystem. De allt hårdare sanktionerna från USA riskerar dock att göra framgången om intet.

De länder som hittills har lyckats hantera coronaviruset bäst är Sydkorea, Nya Zeeland, Australien, Kuba och Vietnam. Förutom att tre av dem är önationer och tre är högt utvecklade länder sticker två ut på ett annat sätt: Kuba och Vietnam är inte rika. Trots det har man nästan lyckats utplåna viruset i båda länderna.

Av dessa har Vietnam den kanske mest spektakulära statistiken, med bara 329 fall av coronavirus hittills och inte ett enda dödsfall. Det i ett land med 95 miljoner invånare och en 1 444 kilometer lång gräns mot Kina. Kubas fall är dock om möjligt ännu intressantare då landet i princip är ekonomiskt isolerat och dessutom aktivt hjälper andra länder.

Söndagen den 7 juni rapporterade Kuba den åttonde dagen utan något corona-relaterat dödsfall. President Miguel Diaz-Canel förklarade i ett tal att pandemin är ”under kontroll” och meddelade att ett successivt lättande av restriktionerna som infördes i mars kommer att inledas. Totalt hade 2 205 fall av coronaviruset och 83 dödsfall registrerats i landet i början av juni. Av dem hade 1 862 tillfrisknat, vilket innebär att antalet aktiva fall bara var 244 i en befolkning på 11,2 miljoner. I jämförelse har Panama, vars befolkning är 4 miljoner, över 16 000 fall och minst 386 döda.

Kubas hälsovård bygger på före­byggande vård. Det gäller också för coronaviruset. Läkare, sjuksköterskor och medicin­studerande går runt till alla hushåll dagligen och frågar hur familjerna mår. Så snart smitta misstänks tas prover och de tas in till sjukhus.

Det är knappast några nyheter att Kuba är särskilt framstående inom hälsa och sjukvård. Världshälsoorganisationen har beskrivit det som ”ett av världens mest effektiva och unika” system och FN:s tidigare generalsekreterare Ban Ki-moon har kallat det för ”en modell” för andra länder. Som vid andra typer av katastrofer, inte minst orkaner, har landet och dess system med obligatoriska evakueringar av svaga befolkningsgrupper visat sig överlägset nästan samtliga grannländer, inklusive världens rikaste land. Det har sina förklaringar.

Medicinstudenter besöker hem på den kubanska landsbygden för att kontrollera för corona-symptom. Foto: Ramon Espinosa/AP/TT

Medicinstudenter besöker hem på den kubanska landsbygden för att kontrollera för corona-symptom. Foto: Ramon Espinosa/AP/TT

Gratis allmän sjukvård är naturligtvis en grundläggande förutsättning för att kunna skydda befolkningen från en pandemi. Kuba har även det högsta antalet läkare per invånare i världen: 8,4 per tusen invånare enligt Världsbanken. Därtill kommer en hög medellivslängd på 79 år – strax under den i ledande nationer som Japan, Schweiz och Singapore – samt en av de lägsta barnadödligheterna i världen.

Det höga läkarantalet gör det möjligt att arbeta förebyggande på ett sätt som är otänkbart i många andra länder med i övrigt liknande förutsättningar. Zoltan Tiroler är ordförande i Svensk­-kubanska föreningen, en partipolitiskt obunden vänskapsförening som arbetar för att främja solidaritet med önationen. Enligt honom är just denna förutsättning en viktig komponent i landets strategi.

– Kubas hälsovård bygger på förebyggande vård. Det gäller också för coronaviruset. Läkare, sjuksköterskor och medicin­studerande går runt till alla hushåll dagligen och frågar hur familjerna mår. Så snart smitta misstänks tas prover och de tas in till sjukhus, säger han till Flamman.

Kubas system har länge byggt på hembesök och lokalt förankrad vård, med ett nätverk av hundratals allmänkliniker som spänner över hela ön. Redan i januari antogs en plan för förebyggande och kontroll. Den innehöll utbildning av medicinsk personal, förberedelse av vård- och karantänlokaler och informering av befolkningen – inte minst dem aktiva i turistnäringen – om symptom och förebyggande åtgärder.

När de tre första fallen upptäcktes den 11 mars fanns därför redan ett system för spårning och isolering av kontakter på plats. Tiotusentals husläkare, sjuksköterskor och nästan 28 000 medicinstudenter skickades ut för att knacka dörr och undersöka om de boende hade symptom som feber eller hosta och utföra tester. Det gjorde att många tidiga fall upptäcktes innan de hann smitta andra.

Den 20 mars, när bara 21 fall hade bekräftats, förbjöd man all turism. Regler för hemarbete, isolering av riskgrupper, omplacering av arbetare till prioriterade sektorer samt nya regler för stärkt anställningstrygghet och social hjälp infördes också. När det visade sig att masker och social distansering inte räckte för att stoppa spridningen ställdes all offentlig trafik in. I stället sattes såväl statligt anställda som privata förare att skjutsa patienter och samhällsviktiga arbetare. För att minska trängseln i affärer infördes ett distributionssystem baserat på internethandel.

Till detta kommer strikta säkerhets- och karantänregler. Ansiktsmasker är obligatoriska. Personer som misstänks vara smittade isoleras i offentliga karantänlokaler. Bryter man mot reglerna riskerar man böter och till och med fängelsestraff.
– Men ingen lämnas vind för våg. Alla är garanterade mat. I Kuba skulle man aldrig komma på tanken att vräka någon om de inte kan betala räkningar, säger Zoltan Tiroler.

Ett kubanskt sjukvårdsteam anländer till Malpensa-flygplatsen i italienska Milano den 22 mars. Foto: Antonio Calanni/AP/TT

Ett kubanskt sjukvårdsteam anländer till Malpensa-flygplatsen i italienska Milano den 22 mars. Foto: Antonio Calanni/AP/TT

Kubas höga läkarantal och effektiva hantering av viruset har till och med gjort det möjligt för landet att fortsätta skicka medicinsk hjälp till andra länder, mitt under en pågående pandemi på hemmaplan. De ”vita rockarnas brigader” har en lång tradition av att assistera under de värsta tänkbara hälsokriserna runtom i världen. De senaste sex decennierna har minst 400 000 sjukvårdare skickats för att arbeta i över 160 länder. Kubansk personal fanns i Pakistan efter den förödande jordbävningen 2005, de hjälpte till att hantera koleraepidemin i Haiti 2010 och de var på plats under ebola-utbrottet i Västafrika 2014, för att bara nämna några sentida uppdrag.

– Kuba har gett hälsovårds­bistånd sedan början av 1960-­talet. Sedan 2005 är det i form av väl förberedda och välutbildade medicinska brigader som kan sättas in vid naturkatastrofer och epidemier. Dessa brigader, som för närvarande verkar i dussintals länder med tusentals läkare, gör Kuba populärt bland dem som får ta emot läkarnas tjänster, företrädesvis fattiga människor som tidigare inte haft tillgång till hälsovård, säger Zoltan Tiroler.
När coronaviruset började sprida sig över världen kom dock rop på hjälp från platser som annars inte brukar höra till kubanska läkares vanliga arbetsområden. I Kanada, som vanligen skryter med ett av världens mer generösa sjukvårdssystem, bad flera ursprungsbefolkningsstammar, så kallade First Nations, som drabbades särskilt hårt av viruset att den federala regeringen i Ottawa skulle skicka kubanska läkare till deras områden. Under de värsta veckorna i mars och april hälsades kubanska sjukvårdsteam som hjältar när de anlände till Italien och Spanien för att avlasta överarbetad lokal personal. Totalt har hjälp skickats till över 24 länder. Hälsoministern José Angel Miranda twittrade i slutet av mars att Kuba aldrig har skickat hjälp till så många länder på så kort tid och beskrev det som ”utan motstycke”.

För vissa är den här typen av ”medicinsk diplomati” provocerande. USA:s regering har föga förvånande försökt diskreditera programmet. Både president Donald Trump och utrikesminister Mike Pompeo har uppmanat världens länder att säga nej till kubansk hjälp med argumentet att personalen exploateras och att man bidrar till ”människohandel”. I själva verket väljer många kubanska läkare att arbeta utomlands eftersom de ofta tjänar mer pengar själva.

– Det stör USA som inlett en kampanj där man anklagar Kuba för att göra affärer och utnyttja läkarna som slavarbetare. Men kampanjen har inte haft någon större framgång och allt fler länder, också europeiska, har bett om kubanskt bistånd. USA svarar nu med att hota länder som tar emot sådant bistånd med sanktioner, säger Zoltan Tiroler.

En annan regering som inte är så välvilligt inställd till läkarna är Brasiliens. Där kastade president Jair Bolsonaro förra året ut den kubanska personal som fanns i landet, något som knappast har underlättat hanteringen av pandemin i det landet, som nu hör till de värst drabbade i världen.

En familj blir testad för covid-19 i Havanna den 14 maj. Foto: Ismael Francisco/AP/TT

En familj blir testad för covid-19 i Havanna den 14 maj. Foto: Ismael Francisco/AP/TT

Kubas medicinska expertis vilar även på en viktig inhemsk produktion av mediciner. Den farmaceutiska forskningen är välutvecklad och tre laboratorier för virustester finns på ön.

– Man har åtminstone tre olika mediciner som framgångsrikt används för att stärka kroppens immunförsvar mot covid-19, säger Zoltan Tiroler.

En av dessa är den inhemska Interferon alfa-2b, en 30 år gammal antiviral medicin som används över hela världen, inte minst i Wuhan, för att reducera antalet dödsfall. Det kanadensiska läkemedelsföretaget Betterlife håller nu på att utföra kliniska tester för att förbereda massproduktion av medicinen.

En annan faktor i Kubas framgång är den omfattande testningen. I början juni hade 18 825 tester utförts i landet. Det motsvarar en ratio på 25:1. I jämförelse har grannlandet Jamaica 16:1 och Dominikanska Republiken 3:1. I Tyskland, som har Europas mest omfattande testprogram, är siffran 10:1, i USA 5:1 och Storbritannien 4:1. I Vietnam, ett annat socialistiskt styrt land som också lyckats väl med att skydda sin befolkning från viruset, är test-ration hela 100:1.

Den omfattande testningen har också gett resultat. Omkring 40 procent av positiva testresultat i Kuba har kommit från asymptomatiska fall. Testerna är dock dyra: 50 amerikanska dollar styck. Och om Kuba är en medicinsk stormakt är de ändå långt ifrån en ekonomisk sådan.

Landets framgångar framstår som än mer häpnadsväckande om man tar dess svaga ekonomi i beaktande. Den centralt planerade ekonomin gör det möjligt för staten att snabbt mobilisera och rikta resurserna dit de behövs. Men om resurserna inte finns är det inte mycket av en fördel längre. Till exempel gör den kroniska bostadsbristen att folk bor trångt, vilket gör det svårare att idka social distansering.

USA:s pågående blockad av landet utgör det främsta hindret. När den avgående presidenten Barack Obama började lätta på sanktionerna under sitt sista år vid makten såg det ut som att situationen skulle kunna börja förändras. Men sedan Trump valdes har sanktionerna åter förstärkts. Så sent som i oktober 2019 infördes nya regler som innebär att internationella företag och banker riskerar att stämmas om de gör affärer i landet. Även USA:s sanktioner mot Venezuela har drabbat Kuba, som är beroende av oljeimporten från grannlandet i söder. I september förra året fick Kuba bara 30 procent av sina vanliga oljeleveranser. President Miguel Díaz-Canel lät då införa regler för energisparande. Till exempel sänktes kvoterna för dieselanvändning på landsbygden drastiskt. I januari sänkte regeringen även gasransonerna sedan USA infört sanktioner mot det statliga energibolaget.

Detta har även skapat brister på andra varor. Redan före krisen var exempel flera basala hygienartiklar, såsom tvål och tandkräm, svåra att få tag på eftersom de höga energipriserna på den öppna marknaden, med handelsminister Betsy Díaz ord, har tvingat regeringen att ”välja mellan att upprätthålla stabila matleveranser” och import av hygienartiklar. I en pandemi är det inte svårt att se de potentiellt dödliga konsekvenserna av en sådan situation.
Enligt Zoltan Tiroler är det ett av målen med USA:s politik.

– Blockaden har bland annat hindrat Kuba från att köpa respiratorer från företag i Schweiz. Den har också hindrat transporten av donationer från Kina, säger han.

En kvinna handlar grönsaker på en marknad i Havanna. Foto: Ramon Espinosa/AP/TT

En kvinna handlar grönsaker på en marknad i Havanna. Foto: Ramon Espinosa/AP/TT

Hittills har inget USA gjort rått på den kubanska modellen. När blockaden infördes av utrikesdepartementet 1960 var det med det uttryckliga målet att ”åstadkomma hungersnöd, desperation, och att regeringen störtas”. Kuba är dock ett av få länder i Latinamerika som i princip har utrotat hungersnöden enligt FN. I de statliga livsmedelsbutikerna, så kallade bodegas, säljs basala matvaror som bönor, ris, socker och olja till subventionerade, symboliska priser. Barn får tre kilo pulvermjölk till sju års ålder, vilket har utrotat undernäringen.

Den senaste tiden har dock priserna börjat gå upp på vissa matvaror, och svarta bönor, en av de vanligaste livsmedlen, har varit slut hela året. Förra sommaren införde regeringen priskontroller på mat för att hålla nere inflationen. Det har visserligen gjort det möjligt för offentliganställda att fortsatt ha råd med mat, men kontrollerna riskerar också att göra att jordbruksproduktionen i den privata sektorn sjunker. Bönder som av ekonomiska skäl har tvingats använda oxar i stället för traktorer kan inte heller väntas producera tillräckligt för att täcka mat­behovet.

USA:s sanktioner har också gjort att inkomsterna från den viktiga turistnäringen har sjunkit. Ett tecken på hur viktig turismen är för Kuba är det faktum att landet valde att fortsätta välkomna turister långt in i mars, efter att andra länder stängt gränserna. Något som sannolikt bidrog till att öka spridningen av viruset på ön.

Om Kubas framgång ska bli långvarig och permanent krävs att landet ges de ekonomiska förutsättningarna att klara sig. Om Trump får bestämma kommer det inte att ske. Men med tanke på coronavirusets härjningar i utvecklade länder med utsvultna välfärdssystem, och där sjukvården snabbt blivit den viktigaste politiska frågan, är det möjligt att Kubas prioritering av befolkningens hälsa kan komma att ses i ett annat ljus framöver.

För Zoltan Tiroler är det uppenbart vilket system som är mest humant.

– Trots att det finns enorma materiella brister i Kuba når man betydligt bättre resultat än det rika och välutrustade USA. Det beror givetvis på att Kuba sätter människan främst, medan profiten sätts i främsta rummet i USA. Just nu läser jag om en man i Seattle som överlevt covid-19. Han har fått en sjukvårdsräkning på 1,1 miljon dollar. Sådant är totalt främmande för en kuban, där hälsovård är en rättighet. Det borde det vara för alla.

David mot Goliat fortsätter även i pandemitider

USA pressar länder att tacka nej till kubanskt bistånd

På film är det USA som räddar världen. I realiteten är det en liten fattig ö-nation som ställer upp.

USA:s hyckleri når nya höjder. Försöker hindra länder från att ta emot kubansk hjälp.

USA:s människofientliga politik är cynisk. Människoliv betyder ingenting. Det viktiga för administrationen är att till varje pris kväva och isolera Kuba. För det målet är USA berett att vada över lik.

”Kuba erbjuder sina internationella medicinska uppdrag till dem som drabbats av Covid-19 bara för att ta igen pengarna det förlorade när länder slutade delta i det kränkande programmet”, skriver en tjänsteman på USA:s ambassad i Havanna. ”Länder som söker Kubas hjälp för #Covid-19 måste undersöka avtalen och få ett slut på missbruket”, lade han till.

USA pressar länder som tar emot kubanskt läkarsamarbete att avvisa det, trots Covid-19.-pandemin. Men USA har inget att erbjuda istället. USA gör detta när viruset härjar i det egna landet, som kan bli epicentrum för viruset.

Utrikesminister Mike Pompeo ropade ”bravo”, när kubanska hälsovårdsarbetare skickades hem från Bolivia av politiska skäl efter statskuppen. Med följden att hälsovårdssystemet kollapsat i delar av landet. Men det drabbar förstås inte Pompeo och hans uppdragsgivare.

”Det är skandalöst”, sa sjuksköterskan Mary Nieves till Latina Press om USA-ambassadens uttalande. Hon har arbetat i flera länder som medarbetare i Kubas hälsobrigader. ”USA stärker blockaden mot Kuba i dessa pandemitider, och vill också neka andra människor tillgång till hälsopersonal”, lade hon till. Specialisten sa att det är paradoxalt att det mäktigaste landet på planeten är ett av dem som samarbetar minst med andra behövande nationer.

Meddelandet från amerikanska ambassaden, som fått mycket kritik på sociala medier, äger rum när Kuba deltar i Covid-19-bekämpning i bland annat Kina, Nicaragua, Venezuela, Surinam, Grenada, Jamaica, Belize och Italien.

Dominicas premiärminister Roosevelt Skerrit tackade på sin Facebook-sida för hjälpen från Kuba och tillkännagav ankomsten av ett hälsoteam som kommer att ansluta sig till de kubanska läkarna som redan arbetar på den västindiska ön. ” Jag vill tacka Republiken Kubas regering och folk för att ni återigen visar solidaritet med vårt land. Jag har alltid sagt att du vet vilka dina vänner är när du är i svårigheter ”, skrev statschefen.

Tidigare brasilianske presidenten Inacio Lula da Silva skickade ett brev till Kubas president Miguel Díaz-Canel, där han gratulerar folket, och särskilt kubanska forskare och vårdpersonal, för deras solidaritet med andra nationer i världen. ”Det är i kristider som vi inser vilka som är de verkligt stora. Och i denna timme blir folket på denna ö jättarna i världen”, skrev Lula.

”Kubas aktiva, militanta och revolutionära solidaritet har blivit uppenbar i olika delar av världen. Det är ett aktivt och självständigt svar till dem som försöker införa ekonomisk blockad och politisk isolering,” betonade den brasilianske politikern.

En annan före detta president, Ecuadors Rafael Correa, postade på sitt Twitter-konto ett meddelande där han kontrasterar att medan USA beslutar om militära ingripanden så skickar den lilla ön i Västindien folk som räddar liv.

Prensa Latina 200325

Öppet brev till USA:s folk

Salve kära läsare och hjärtevänner!

Jag tar mig friheten att publicera denna text som ett sätt att föra vidare vilka tankar som rör sig i denna kontinent i allmänhet och i Venezuela i synnerhet idag. I en värld där nyhetsflödet är så pass ensidigt kan det vara på sin plats att höra vad som kan döljas på andra sidan.

Jag vill gärna referera till händelserna de senaste decennierna och vad de har tagit med sig vad gäller krig och elende och varför samt av vem de har startats. Jag vill gärna komma ihåg bl.a. Vietnam, Irak, Libyen, Syrien och de konsekvenser som alla dessa konflikter har ineburit för världen.

Mycket intressant att observera är att USA just nu har velat retirera sina trupper från Afghanistan och Syrien, just under tiden då ett försök att trappa upp konflikten i Venezuela, och därmed i kontinenten sker. Bakgården höll på att bli oberoende och det verkar inte USA vilja tilåta. Vil de ha ett annat Vietnam tro?

Om det är något jag vet handlar det om folket; som ni är jag en man av folket. Jag är född och uppvuxen i ett fattigt område i Caracas. Jag härdades i den folkliga och fackliga kampen i ett exkluderande och ojämlikt Venezuela. Jag är ingen magnat, jag är en arbetare med förnuft och känslor. Idag har jag det stora privilegiet att leda det nya Venezuela, nu förankrat i en modell av inkluderande utveckling och social jämlikhet, som Comandante Hugo Chávez, inspirerad av arvet från Bolívar, påbörjade 1998.

Vi genomlever idag ett historiskt skede. I dessa dagar kommer framtiden för våra länder att avgöras, det väger mellan krig och fred. Era nationella representanter i Washington försöker till sina gränser föra samma hat som de sådde i Vietnam. De vill invadera och intervenera i Venezuela i – säger de, som de sa då – demokratins och frihetens namn. Men det är inte så. Historien om usurpation av makten i Venezuela är lika falsk som massförstörelsevapnen i Irak. Det är en falsk flagg, men den kan få dramatiska konsekvenser för hela vår region.

Venezuela är ett land som i kraft av sin konstitution från 1999 har ökat folkets deltagande i den demokratiska processen och är idag ett av de länder som haft flest valprocesser under de senaste 20 åren. Man kanske inte gillar vår ideologi eller vårt utseende, men vi finns och vi är många miljoner.

Jag riktar dessa ord till USAs folk för att varna för allvaret och faran i att vissa sektorer i Vita huset planerar att invadera Venezuela, med oförutsägbara konsekvenser för mitt land och för hela den amerikanska regionen. President Donald Trump försöker dessutom störa de ädla initiativen till dialog från Uruguay och Mexiko, med stöd av CARICOM, för en fredlig förhandlingslösning till förmån för Venezuela. Vi vet att för Venezuelas bästa måste vi sätta oss ner och samtala, därför att om man vägrar att föra en dialog väljer man kraftmätningens väg. Kom ihåg John F. Kennedys ord: ”Låt oss aldrig förhandla av rädsla. Men låt oss aldrig vara rädda för att förhandla”. Är de som inte vill ha en dialog rädda för sanningen?

Den politiska intoleransen mot den venezolanska bolivarianska modellen och begäret till våra enorma resurser av olja och mineraler och andra stora rikedomar, har lett till att en internationell koalition under ledning av USAs regering avser att begå den allvarliga galenskapen att militärt attackera Venezuela under den falska förevändningen av en icke-existerande humanitär kris.

Folket i Venezuela har lidit svårt av de sociala sår som skapats av en brottslig handels- och finansiell blockad, vilket har förvärrats av plundringen och stölden av våra finansiella resurser och tillgångar i länder som sällar sig till detta vansinniga angrepp. Och ändå, tack vare ett nytt socialt skyddssystem, med särskilt beaktande av de mest sårbara befolkningsgrupperna, fortsätter vi med stolthet att vara ett land med ett högt humant utvecklingsindex och låg ojämlikhet i Amerika.

USAs folk ska veta att denna komplexa aggression sker med fullständig straffrihet och är en uppenbar kränkning av Förenta Nationernas stadga som, bland andra principer och syften för fredliga och vänskapliga förbindelser mellan nationerna, uttryckligen förbjuder hot eller användning av våld.

Vi vill fortsätta att vara handelspartners med USAs folk, som vi har varit under hela vår historia. Era politiker i Washington är däremot villiga att skicka era söner och döttrar mot döden i ett absurt krig istället för att respektera det venezolanska folkets heliga rätt till självbestämmande och att försvara sin suveränitet.

Liksom ni, USAs folk, är vi venezolaner patrioter. Och vi kommer att försvara vårt hemland med alla till buds stående medel. Idag står Venezuela enat i en enda begäran: Vi kräver ett slut på aggressionen som avser att kväva vår ekonomi och socialt kväva vårt folk, liksom ett slut på de allvarliga och farliga hoten om militär intervention mot Venezuela.

Vi vädjar till det amerikanska samhällets goda själ, offer för sina egna ledare, att ansluta sig till vår uppmaning till fred. Låt oss stå som ett enda folk mot militarism och krigshysteri.

Länge leve folken i Amerika!

Nicolás Maduro Moros
Bolivarianska Republiken Venezuelas President