David mot Goliat fortsätter även i pandemitider

USA pressar länder att tacka nej till kubanskt bistånd

USA_vs_Kuba — På film är det USA som räddar världen. I realiteten är det en liten fattig ö-nation som ställer upp.

USA:s hyckleri når nya höjder. Försöker hindra länder från att ta emot kubansk hjälp.

USA:s människofientliga politik är cynisk. Människoliv betyder ingenting. Det viktiga för administrationen är att till varje pris kväva och isolera Kuba. För det målet är USA berett att vada över lik.

”Kuba erbjuder sina internationella medicinska uppdrag till dem som drabbats av Covid-19 bara för att ta igen pengarna det förlorade när länder slutade delta i det kränkande programmet”, skriver en tjänsteman på USA:s ambassad i Havanna. ”Länder som söker Kubas hjälp för #Covid-19 måste undersöka avtalen och få ett slut på missbruket”, lade han till.

USA pressar länder som tar emot kubanskt läkarsamarbete att avvisa det, trots Covid-19.-pandemin. Men USA har inget att erbjuda istället. USA gör detta när viruset härjar i det egna landet, som kan bli epicentrum för viruset.

Utrikesminister Mike Pompeo ropade ”bravo”, när kubanska hälsovårdsarbetare skickades hem från Bolivia av politiska skäl efter statskuppen. Med följden att hälsovårdssystemet kollapsat i delar av landet. Men det drabbar förstås inte Pompeo och hans uppdragsgivare.

”Det är skandalöst”, sa sjuksköterskan Mary Nieves till Latina Press om USA-ambassadens uttalande. Hon har arbetat i flera länder som medarbetare i Kubas hälsobrigader. ”USA stärker blockaden mot Kuba i dessa pandemitider, och vill också neka andra människor tillgång till hälsopersonal”, lade hon till. Specialisten sa att det är paradoxalt att det mäktigaste landet på planeten är ett av dem som samarbetar minst med andra behövande nationer.

Meddelandet från amerikanska ambassaden, som fått mycket kritik på sociala medier, äger rum när Kuba deltar i Covid-19-bekämpning i bland annat Kina, Nicaragua, Venezuela, Surinam, Grenada, Jamaica, Belize och Italien.

Dominicas premiärminister Roosevelt Skerrit tackade på sin Facebook-sida för hjälpen från Kuba och tillkännagav ankomsten av ett hälsoteam som kommer att ansluta sig till de kubanska läkarna som redan arbetar på den västindiska ön. ” Jag vill tacka Republiken Kubas regering och folk för att ni återigen visar solidaritet med vårt land. Jag har alltid sagt att du vet vilka dina vänner är när du är i svårigheter ”, skrev statschefen.

Tidigare brasilianske presidenten Inacio Lula da Silva skickade ett brev till Kubas president Miguel Díaz-Canel, där han gratulerar folket, och särskilt kubanska forskare och vårdpersonal, för deras solidaritet med andra nationer i världen. ”Det är i kristider som vi inser vilka som är de verkligt stora. Och i denna timme blir folket på denna ö jättarna i världen”, skrev Lula.

”Kubas aktiva, militanta och revolutionära solidaritet har blivit uppenbar i olika delar av världen. Det är ett aktivt och självständigt svar till dem som försöker införa ekonomisk blockad och politisk isolering,” betonade den brasilianske politikern.

En annan före detta president, Ecuadors Rafael Correa, postade på sitt Twitter-konto ett meddelande där han kontrasterar att medan USA beslutar om militära ingripanden så skickar den lilla ön i Västindien folk som räddar liv.

Prensa Latina 200325

USA invaderar Europa

Varför ville Corona-drabbade Europa ta emot 30 000 USA-soldater nu?

Salve kära följare och hjärteläsare!

Jag tar mig friheten att publicera något som kan betraktas som både märkligt och irriterande. Ni får bedöma själva. Varför händer detta just nu? Vad är meningen med detta? Inte undra på varför vissa länder drar sig ur detta vanssiniga agerande.

Agneta Norberg i Sveriges Fredsråd har fäst min uppmärksamhet på en artikel av Bruce Gagnon 16 mars. U.S. Army invades virus plagued Europe.

Bruce Gagnon är koordinator för Global Network Against Weapons & Nuclear Power in Space.

U.S. Army invaderar Coronadrabbade Europa.

Mitt under en virusepidemin som har stängt ned mycket av Europa, sänder USA nu 30 000 soldater till olika baser i Europa för krigsspel. När soldaterna kom ut från sina transportplan skakade de händerna på amerikanska och europeiska militärtjänstemän som välkomnade dem till Corona-virusens heta centrom.

Övning DEFENDER-Europe 20 innebär utplacering av en välutbildad styrka från USA till Europa, och även rörelse av personal och utrustning över Europa till olika träningsområden. Utrustning transporteras från hamnar i fyra stater och anländer till sex europeiska länder. Detta kommer att kräva stöd från tiotusentals tjänstemän och civila i flera länder.

Amerikanska styrkor sprids sedan för övningar tillsammans med styrkor från andra Nato-länder. DEFENDER-Europe 20 är den största utplaceringen av amerikanska styrkor till Europa för en övning på mer än 25 år. Uppenbart är detta massiva krigsspel att “skydda” Europas folk från det överdrivna “hotet” från en attack av Ryssland. Naturligtvis är det totalt nonsens.

USA-Nato hotar i själva verket Ryssland och när dessa krigsspel är över kommer en stor del av den militära hårdvaran som levereras att finnas kvar i stora nya “lagringsdepå” -baser i Polen och andra platser nära Rysslands gränser.

Det finns inget sätt att hindra att många av dessa soldater och militärer blir smittade av viruset och kan föra det vidare i Europa och i USA.

Befolkningen i Italien, Tyskland eller Frankrike får reda på att de bör låsa in sig i sina hem medan amerikanska trupper leker krig runtom i Europa. Hur ska det budskapet presenteras? Fredsgrupper i Europa kräver nu att dessa provokativa krigsspel avbryts, men hittills ignorerar den amerikanska militären dessa legitima problem.Och vad händer när dessa troligen ”förorenade” trupper återvänder till och sprids ut över USA? När börjar världen inse att USA inte är för att hjälpa?

Den 13 mars 2020 meddelade det tyska Bundeswehr-kommandot ett beslut att Tyskland drar sig ur Nato: s anti-ryska övningar Defender Europe 20. De huvudsakliga övningsplatserna är i Polen och Tyskland. Detta innebär ett stopp på leveranslinjen för militär utrustning och vapen för övningarna. Enligt AFP har ytterligare överföring av amerikanska soldater från USA genom tyska flygplatser stoppats. Bundeswehr drar sig ur övningen.

Detta innebär en faktisk nedskärning av övningarna. U.S. European Command (EUCOM) meddelade att antalet USA trupper som deltar i DEFENDER-Europe 20 ska minskas, även om flera amerikanska enheter redan har kommit till sina positioner i Nato-stater. I en modifierad krigsövning förväntas en pansarbrigad som redan finns i Europa kommer att genomföra övningar tillsammans med allierade.

Parallellt fortsätter förberedelserna för krigsspel som heter Aurora 20 enligt plan.

Aurora 20 – den största militära övningen på flera år kommer att innehålla debut för Pentagon’s Patriot-missilsystem – och äga rum i Sverige från 11 maj till 7 juni.

Förberedelserna omfattar redan transport av utrustning och soldater till Sverige.

8:e mars

Salve kära läsare!

Jag tar mig tid att skriva några ord i denna speciella dag som tyvärr har förlorat lite av sin ursprungliga karaktär. Den karaktär som lyfte upp kvinnokampen och uppoffranden för bättre arbetsvillkor. För att dessa kvinnor som gav sina liv för rättvisan inte ska glömmas måste vi gång på gång markera vad som egentligen gäller.

Det gäller klasskamp nu, precis som det gällde då och trotts att kvinnor kan anses ha kommit längre i takt med samhällsutvecklingen, är det långt ifrån jämlikhet och likvärdighet de har nått. Det här systemet har inget mer att ge. Detta måste vi ha som en levande tanke varje gång en 8:e mars uppdagas. Och just eftersom det fortfarande är kapitalismen som står överst och dikterar villkoren ska det vara närvarande i våra idéer att kvinnokampen och klasskampen går hand i hand.

Så länge klassamhället finns kommer vi att behöva gå hand i hand mot det orättvisa samhället, för socialismen som är det enda system som kan ge arbetarna möjligheten att äga produktionsmedlen, vilket ställer samtliga arbetande krafter i jämställd position i alla lägen. Det är först då kvinnorörelsen går i symbios med arbetarrörelsen.

Som tur är har vi idag fortfarande krafter som är villiga och kapabla att föra fram dessa idéer och de kommer sannolikt att finnas kvar tills denna kraftmätning slår över och visar vem som är historiskt ägnad att vinna.

Här nere får ni ett uttryck för dessa representativa krafter. För en 8:e mars att behålla minnet intakt och att bära det med sig framåt i kampen för ett bättre samhälle. För en 8:e mars som också ”firas” de resterande 364 dagarna under året. Läs och begrunda.

Venezuela: Oppositionens politiska hundslagsmål

Salve kära läsare och hjärteföljare!

Tar mig friheten att publicera om denna artikel för att fortsätta avtäcka den desinformationsmantel som det svenska mediaflödet lägger över behovet av att hålla sig ajour med vad som händer i världen. Läs och begrunda!

Guaido_klättrar — Guaido håller show utanför Nationalförsamlingen och klättrar över staketet. Ingen hindrar honom från att ta dörren.

Eftersom desinformationen om valet till ordförande i Venezuelas parlament varit massiv, publicerar vi ytterligare en klargörande artikel om läget i oppositionen. (De tidigare finns publicerade om du scrollar ner. En artikel 6 januari och en från 8 januari) USA, och därmed Sverige, fortsätter att stödja den nu också av parlamentet avvisade Guaidó. Att hans stöd i Venezuela blivit allt mindre under året spelar inte så stor roll, så länge han har USA, OAS, delar av EU och Sverige bakom sig. Det är nämligen inte venezolanerna som ska avgöra Venezuelas öde.

Hyckleriet kring valet av ny ordförande till Nationalförsamlingen blev det väntade, varken mer eller mindre.

Men vad var det som verkligen hände under de 2-3 timmarna inne i det venezuelanska parlamentet? Det har medierna förtigit. I stället uppmärksammade de ett pinsamt spektakel vid ingången till parlamentet som ska bidra till att öka polariseringen landet och tjäna, i värsta fall till en militär USA-intervention. Att Trump, och andra tidigare administrationer i Vita Huset, inte drar sig för militära äventyr, det påmindes vi om när Trump beordrade mordet på den iranske generalen.

Nedan 19 punkter för att förstå vad som hände igår i Caracas när Nationalförsamlingen skulle utse sin ordförande för 2020

1. Juan Guaidó valdes i början av januari 2019 till ordförande i Venezuelas Nationalförsamling som representant för sitt parti Voluntad Popular (VP), en post som roteras mellan partierna varje år.

2. Den 23 januari 2019 utnämnde han sig själv till president på ett appellmöte i centrala Caracas. Han erkändes omedelbart av USA och andra vasallstater.

3. Igår söndag den 5 januari 2020 var det dags att återigen utse ordförande i Nationalförsamlingen, en post som Guaidó ville behålla som en politisk plattform, men som en del av oppositionen, som har majoritet i Nationalförsamlingen, förkastade.

4. Ledamöterna anlände och identifierade sig och släpptes in.

5. Juan Guaidó anlände också och hade inga problem. Men han väntade på att en av tre ledamöter, som Högsta Domstolen hade undersökt vid valet 2015 och konstaterat att denne och två andra från delstaten Amazonas hade genomfört valfusk, varför de tre var hindrade från att delta. När en av dessa tre inte fanns på vaktens lista över Nationalförsamlingens ledamöter släpptes han följdriktigt inte in.

6. Detta visste så klart Guaidó och denne valfuskare var Guaidós förevändning för att arrangera spektaklet vid Nationalförsamlingens ingång.

7. I två timmar väntade ledamöterna i Venezuelas Nationalförsamling på att sessionen skulle inledas, med eller utan sin ordförande.

8. När oppositionen kring Guaidós gäng insåg att fighten var mot de egna och att Guaidó inte hade tillräckligt antal röster för att bli återvald, saboterade de ljudanläggningen för att förhindra att Nationalförsamlingen skulle inleda årets första session. Oppositionen, splittrad i två delar, utbytte knytnävsslag. Pinsamt värre.

9. För att respektera den institutionella ordningen utsågs i tumultet ”åldersmannen” i Nationalförsamlingen till att inleda och leda sessionen enligt författningen och behandla den enda punkten på dagordningen: valet av ordförande i Nationalförsamlingen för 2020.

”Under valet närvarade 150 ledamöter av de 167. Luis Parra valdes med 81 röster. Från oppositionen röstade 27 (av 112) för Luis Parra och resterande 54 röster fick han från chavismen”, rapporterade Venezuelanätverket.

10. I det läget lämnade Guaidós anhängare lokalen. De hade förlorat fighten. Men det skulle komma mer, i ”Plan B”. Trots att Guaidós anhängare lämnade lokalen var Nationalförsamlingen tillräckligt många och behörigt att fatta beslut av en majoritet av ledamöter av chavister och högeropposition. Den taktiska alliansen blev ett faktum och Guaidós och Trumps andra nederlag var ett faktum.

11. Guaidó å sin sida stod utanför parlamentet i 2,5 timma och visste på förhand att han skulle förlora ordförandeskapet.

12. Planen blev därför ett medialt spektakel. Att kollegor inom medierna lånar sig till hyckleriet illustrerar mer det politiska tillståndet inom journalistiken idag än en spegelbild av händelserna igår.

13. Guaidó som hade vägrat att göra sina kollegor sällskap när dessa gick in för att delta i sessionen 2,5 timmar tidigare, drabbades plötsligt av en längtan efter dessa. Och inför världens reportrar med pressfotografer och kameramän/kvinnor på plats kastade sig 36-åringen upp mot staketet likt en venezuelansk Tarzan och under några sekunder smattrade kamerorna fram de fotografier Guaidó och Trump behövde för att rubricera sina reportage som ”Diktaturen vägrar Nationalförsamlingens ordförande att delta i sessionen”! Det trots att sessionen redan hade behandlat punkten om valet av ny ordförande som Guaidó själv hade valt att INTE delta i.

14. Det nya presidiet som valdes och där 1:a och 2:a vice ordförande utsågs, innehåller representanter för de fyra högerpartierna, INKLUSIVE Juan Guaidós eget parti, Voluntad Popular. De övriga är Primero Justicia, som leds av Julio Borges som gick i självvald exil till Colombia för ett år sedan, det socialdemokratiska Acción Democrática (AD) och det kristdemokratiska Copei.

Nationalförsamlingen har återvunnit sin legitimitet och försvagat invasionsanhängarna.

15. Juan Guaidó samlade sina slitna anhängare på oppositionstidningen El Nacionals redaktion, så klart inte med tillräckligt antal ledamöter för att kunna fatta beslut. Men det behövs inte i de kretsar där statskupper betraktas som legitima. Sin vana trogen utsåg Guaidó sig själv till ordförande för SIN Nationalförsamling för 2020.

16. Om några dagar ska president Nicolas Maduro överlämna sin rapport till den legitima Nationalförsamlingen om saldot för 2019.

Samma sak för Juan Guaidó. Det ska bli mycket intressant att lyssna på ännu ett spektakel när Guaidó ska förklara vad han som ”Republikens President” uträttade under 2019. Kommer han berätta och dra slutsatser om när hans kusin och vän tog in på ett motell i den colombianska staden Cucuta den 23-23 februari 2019 med två colombianska prostituerade som drogade och dödade en av de två och rånade dem på 250.000 dollar? Det var Guaidós ”handkassa” för det andra spektaklet i Cucuta, Venezuela Aid. Vem förvånas över att Guaidós egna överger denne korrumperade individ?

17. Det som regeringen anklagas för i Nationalförsamlingen var i själva verket ett slagsmål mellan Guaidós extrema kuppanhängare, som helt förlitar sig på det externa stödet, och en opposition som är trött på en låtsas- och pajaspresident.

18. Denna opposition som övergett Guaidó kan vara korrumperad och allt vad du vill. Men den är vald och vill att venezuelanerna, inte Trump, ska vara de som bestämmer landets framtid och att hitta lösningar på Venezuelas problem.

19. Händelserna igår kan tjäna till att den svenska regeringen analyserar detaljerat och seriöst vad som verkligen hände och begriper att formeln Juan Guaidó i verkligheten inte är något annat än en venezuelansk Vidkun Quisling som är USAs verktyg och förevändning för att lägga under sig Venezuelas olja, gas och sötvatten. Talet om ”mänskliga rättigheter och demokrati” är för Trump bara verbalt krimskrams som han gapskrattar åt i privata sammanhang.

Telesur 200106, Dick Emanuelsson 200106

Bolivia med mera…

Salve kära läsare och hjärtevänner!

Här kommer jag igen efter en längre tid. Det har hunnit hända en hel del saker under den här tiden och jag vill göra ett försök att lämna mina synpunkter kring händelserna.

Latinamerika har under de senaste decennierna kommit att bli en kontinent full av politiska förändringar och det både åt det ena och det andra hållet. Extrema uttryck har det inte varit brist på. Det positiva och det negativa behöver finnas för att det ska vara rörelse och då talar jag ur dialektikens synpunkt. Det blir aldrig rakt upp eller rakt ner. Det är aldrig svart på vitt. Som i en konstant virvelvind uträttas det en spiral som ibland går uppåt och ibland nedåt. Fullt av gråa nyanser mellan svart och vitt. Förhoppningsvis rör det sig mer uppåt än nedåt och då ser vi någon typ av utveckling.

Inom politiken är det likadant men det är inte så lätt att se de här rörelserna då det politiska fältet är så stort och komplext. Om vi tittar på den latinamerikanska kontinentens 70-tals historia ser vi en mörk och lidelsefull tid där diktaturer florerade och förtryck var vapnet att återställa den så kallade ordningen i de länder folken ville ha förändringar och var ute på gatorna och protesterade. Tiotusentals människor offrade sina liv och sin frihet i sin kamp mot de de-facto-förhållanden som hade etablerats.

Ett par decennier senare hade länderna återgått till de institutionella demokratierna och man ville se det som om allt var i frid och fröjd. Ja. Det var sant att motsättningarna på dessa mörka nivåer hade fått sin tid och att den var över. Det lämnade i sin tur tid för en annan typ av motsättningar. Det var frågan om den inslagna vägen var en någorlunda acceptabel väg eller om man ansåg det vara en fortsättning på det gamla med en blandning av det som folken ville förändra före diktaturernas ankomst och det som militärerna hade infört i form av ex. nya regler och förordningar och nya konstitutioner.

Nya krafter har vuxit fram under de första åren av 2000-talet. Venezuela har fått kontinuitet i en progressiv regering som hade fått börja sitt uppdrag före sekelskiftet med Hugo Chavez. Brasilien hade Inacio Lula da Silva och Dilma Rousseff. Nicaragua har Daniel Ortega med enorma uppsving i landets ekonomi trots motsättningarna. Uruguay har fått kontinuitet i en progressiv regering med Tabaré Vásquez och José ”Pepe” Mujica. Argentina har också fått uppleva positiva och progressiva förändringar med Ernesto Kirschner och sedan Cristina Fernández. Bolivia har likaså fått möjlighet till en kontinuitet som låtit landet komma att bli bland de bästa ekonomierna på kontinenten vars ledare var Evo Morales. Ecuador hade en lång period med Rafael Correa. Nu har Mexiko en ny och progressiv president i form av Manuel López Obrador. Tittar man på Kuba ser man öns solidariska närvaro där den har behövts både i skolorna och i vården.

Av alla dessa länder är det några som har fått bakslag. Brasilien vet vi redan. En före detta militär som lovat fritt vapeninnehav, som är homofob och som redan har gjort försök att sociopolitiskt backa i tiden har fått presidentbandet på sin axel. BRIC:s utveckling har fått ett stort slag under bältet med detta. Lula da Silva är nu fri igen så vi får se vad som händer fortsättningsvis. Uruguay står idag i detta ögonblick jag sitter och skriver inför valet och kvalets andra omgång som kommer att ske nästa söndag med stora chanser att missa möjligheterna att fortsätta arbetet som påbörjades för 15 år sedan. Ecuadors stora möjligheter att fortsätta har tyvärr brutits på grund av ett slags inre kupp och ett u-sväng utan dess like. Bolivia lider idag av en förtäckt militärkupp och blod spills på La Paz gator där den omvalda presidenten Evo Morales har fått fly landet.

Allt från destabiliserande manövrar, falska nyheter, upphittade korruptionshärvor, dekret, falska konton i sociala medier och självutnämnda presidenter till direkta militära aktioner för att tysta ner folkens protester. Sådana är de som håller makten i form av massmedier, finanser och ekonomi samt äger produktionsmedlen. Så fort de känner sig hotade och ser att deras privilegier kan begränsas slår de till. Det intressanta är att många gånger vill de återkomma till regeringsmakten utan något specifikt program utan endast med alla medel vill få bort den aktuella till vilket pris som helst. Det visar helt och hållet vilket släkt de tillhör. Ett sådant släkt som inte tänker mer än på sitt eget bästa. Det kan man helt enkelt dra slutsatsen från det här citatet:

”Jag vill ha ett Bolivia utan indianska ritualer. De får alla åka till Anderna där de hör till och lämna La Paz.”

Den personen är idag den självutnämnda presidenten Jeanine Áñez i Bolivia.

Vad kan hända nu?

Det är inte lätt att förutspå vad som kan hända härnäst. Vi kan först fråga oss om vi kanske kunde förutse vad som skulle hända före allt detta hände. Vi var kanske för upptagna med det som var bra för att kunna tänka längre fram i tiden. Nu kan vi säga att det är lätt att vara efterklok. Men det räcker tyvärr inte för det är ändå för sent. Nu krävs det av den internationella kommuniteten att skrika ut och faktiskt visa vad som egentligen håller på att hända. Vissa länder har redan gjort det andra kommer tyvärr aldrig att göra det. Neutralitetens Sverige står ganska tyst inför vad som händer. Väldigt sporadiska nyheter då och då är allt. Söker man Bolivia på Utrikesministeriet får man fram en avrådan från att åka dit men inget uttalande om situationen och inget ställningstagande.

Jag skulle nu kunna säga att det förmodligen kommer att fortsätta vara som det är i Latinamerika där USA alltid vill finnas till eftersom kontinenten betraktas som deras bakgård och det är egentligen gammal historia. Möjligtvis kommer det inte att hända någon ”Plan Condor” där riktiga militärdiktaturer samarbetade över gränserna och släckte livet av hundratals oliktänkande. Det skulle idag vara för uppenbart och det är något som har kommit till hela världens kännedom. Vilka medel har vi att vänta oss då? Några har vi redan kunnat se i form av mjuka kupper, vendettor och allt däremellan. En storm av ensidiga nyheter mot allt som ens nämner ordet folkets rätt eller varje folk har rätt att välja sin egen väg. Framför allt kommer vi att se en stor offensiv mot allt som har med socialism och kommunism att göra. Det här är det närmaste fascismen vi upplevt sedan Andra Världskriget.

Samtidigt skulle jag vilja slå ett slag för att det kommer att höras mycket mer om dessa termer än någonsin eftersom det är det enda system som är det alternativa systemet till den råa kapitalism vi upplever idag. Det stora problemet är det system vi lever under. Detta system har inget mer att ge Hans Rosling till trots. Det är bevisat under åren att de borgerliga demokratier som råder i stora delar av den västliga världen inte riktigt tillåter den kontinuitet som skulle behövas för att kunna åstadkomma de förändringar som bör genomföras. De tar lång tid och vill man göra dem måste man acceptera att tiden är ett faktum.

Jag anser att riktigt folkdeltagande demokratier där folk väljer sina representanter från kvarteren, byarna, städerna, fabrikerna, de folkliga organisationerna och bondesamhällena är de bästa. Då kan man tala om att korruption kan kontrolleras till max eftersom de stora massorna inte tycker om att ha representanter som anses vara korrupta. I en sådan demokrati kommer man inte långt om man är korrupt och gör man det avslöjas man förr eller senare.

Det kommer svåra tider men jämför man med 70-talet som jag nämnde ovan så ser vi en stor skillnad och det är att krafterna nu börjar väga över. Det innebär att vad som än händer kommer det inte att vara lika lätt, eller rättare sagt, inte alls så lätt för de borgerliga krafterna som det var då att roffa åt sig delar av bakgården. Förutsättningarna har förändrats och kraftmätningarna är inte längre i så stor obalans. Men det gäller att hålla ögonen öppna och ta tillfället i akt när det verkligen gäller för att göra de verkliga förändringar som till en början till stor del behöver vara irreversibla. Så frågan är enligt mig hur de olika länderna blir riktigt oberoende, gör om sig till suveräna stater och på så sätt kan välja sin egen väg till ett helt nytt system som garanterar kontinuitet och folkliga reformer med solidaritet som grundsten. Vi pratar socialism.

Det kommer att komma en tid då varje folk ska kunna välja sin säregna demokratiform kopplat till inget annat än allas deltagande och välstånd. Det får vara ett slut med likgiltigheten, individualismen och ojämlikheterna i våra samhällen. Bolivia med mera får så småningom vända om åt andra hållet och återigen arbeta för folkens bästa, för en rättfärdig fördelning av resurserna där man kan säga att var och en ger ifrån sig efter förmåga och var och en får tillbaka efter behov.

Nytt om Venezuela

Luften har gått ur den korrupte kuppmakaren Guaido. Och husse verkar ha tröttnat.

2019-06-19 Upplagt av Zoltan T Aktuellt om Latinamerika, Nyheter

Den ”humanitära hjälpen”, bland annat 65 miljoner från Sverige, gick till shopping, fester och bordellbesök

Det som med buller och bång, i närvaro av världsmedia, skulle bli demokratins intåg i Venezuela blev inte bara ett stort fiasko för den självutnämnde ”president” Guaido. Det har nu visat sig att biståndspengar, bland annat från Sverige, förskingrats. När USA:s marionett i OAS (De Amerikanska Staternas Organisation) kräver en utredning är det nog kört för den misslyckade kuppmakaren Guaidó. Vi säger, utan saknad, ”hej då”.

Skandalen med förskingringen av biståndspengarna till den venezolanska oppositionen bara växer för varje dag som går. PanAm Post avslöjade förra veckan att pengarna som samlades in i februari i samband med välgörenhetskonserten Venezuela Aid Live i den colombianska gränsstaden Cúcuta ska ha försvunnit och spenderats på fester, bordeller och lyxiga middagar. Bara under de dagarna i februari i samband med välgörenhetskonserten ska närmare 1 miljon dollar spenderats på shopping, sprit och fester och 800 000 dollar i privata jetplan för oppositionspolitiker. En annan kostnad som nu ifrågasätts är pengar som ska ha gått till soldater som deserterade. Antalet soldater som deserterade var från början 700 men blåstes upp till 1 450 med syfte att få mer pengar från biståndet. Från Cucuta har hotellen krävt den venezolanska oppositionen på betalning för de inhysta soldaterna. Soldaterna har nu vräkts p g a utebliven betalning.

En av de som pekas ut för förskingringen är parlamentarikern och oppositionsledaren Gaby Arellano som var ansvarig för Cucuta-aktionen i februari. Arellano menar nu att hon är oskyldig och inte ska sammanblandas med den självutnämnde Guaidos sändebud Rossana Barrera och Kevin Rojas. De skulle vara de som ska ha tagit pengarna, menar oppositionsparlamentarikern. Två andra som pekas ut är Juan Guaidos bror, Gustavo Guaido, och kusinen Juan Victor Salcedo. Gemensamt för samtliga utpekade är att de är framträdande i oppositionspartiet Voluntad Popular.

Det spekuleras att avslöjanden kring förskingringen ska vara en intern uppgörelse inom oppositionen. Bakom avslöjandena finns en av oppositionsledarna Maria Corina Machado, som hållits utanför överenskommelserna med USA och Colombia. En annan trovärdig förklaring pekar på de pågående förhandlingarna mellan regeringen och oppositionen där det finns krafter som vill försvaga Guaido och dennes extremhögerparti Voluntad Popular inför kommande uppgörelser. En tredje tolkning kommer från en parlamentariker som menar att USA på detta sätt nu gör upp med gruppen i oppositionen som misslett USA i en konfrontationslinje i tron att Maduro snabbt skulle falla men istället resulterat i att Ryssland stärkt sin närvaro och position i landet.

De insamlade pengarna kom från FN:s flyktingorganisation UNHCR, biståndsorganisationer, länder som stödjer Guaido och från privata personer. Venezuela Aid Live ska ha samlat in 2,3 miljoner dollar den 22 februari och pengarna administreras via flygbolaget Virgin som ägs av Richard Branson. Enligt PanAm Post ska UNHCR ha fått betala falska fakturor och hotellräkningar. Sverige har genom SIDA gett minst 65 miljoner kronor i bistånd. En del av pengarna har gått via FN:s flyktingorganisation UNHCR och ska därför ha använts i samband med Cucuta-operationen den 22-23 februari och även under våren. Det borde vara självklart att både svenska medier och politiker reder ut om svenska biståndspengar har förskingrats och använts på bordeller, privata flyg och fester.

De inköpta livsmedlen sägs ha ruttnat i containrarna. Det i ett av Colombias fattigaste områden, där barn dör av hunger.

EU:s utrikesministrar träffas idag för att diskutera både läget i Venezuela och USA:s skärpning av blockaden mot Kuba genom Helms-Burton. På bordet finns ett förslag för att gå fram med ytterligare sanktioner mot Venezuela. Sverige ska vara en av de drivande i förslaget att skärpa sanktionerna mot Venezuela. Att EU diskuterar Venezuela och Kuba samtidigt har att göra med att det är Trumps riktade politik mot de två länderna som gör att EU måste välja att vara för eller emot Trumps politik i Latinamerika.

Det finns stora risker. Inte minst geopolitiska. Det sker snabba förändringar i Latinamerika. Högervågen verkar försvagas och högerregeringarna i Argentina och Brasilien är inne i en svacka. EU:s stöd till Trump kan leda till att EU hamnar i en svår sits gentemot eventuellt kommande progressiva regeringar i regionen. Detta med tanke på att både Kina och Ryssland tagit ställning mot Trump och EU kan då fortsätta tappa fäste i regionen.

[Vi undrar i vårt stilla sinne om inte Margot Wallström ångrar sin okritiska hyllning till den ”modige och intelligente” Guaidó i TV-programmet ”Agenda” 9 juni. Om nu USA lyfter sin hand från låtsaspresidenten gör väl Wallström det också, gissar vi].

Francisco Contreras, Nordic Vene 190618 och Venezuelanätverket 190617

För mer om skandalen, se Telesur från 17 juni:

Venezuela Reveals Evidence of Widespread Juan Guaido-led Corruption, Misuse of ’Aid’ Funds

Från marxism-leninismen till socialdemokratisk populism

Salve kära läsare och hjärtevänner!

Läs och begrunda denna text

av Mario Sousa

PTB-Belgien, BE-Portugal:

från marxism-leninismen till socialdemokratisk populism

Borgarklassen har i tiotals år fört en samlat offensiv klasskamp mot arbetarklassens rättigheter, vunna rättigheter ifrågasätts i borgarnas parlament och avskaffas utan offentlig diskussion i osynliga odemokratiska spel.

Processen pågår i de allra flesta kapitalistiska länder med variationer beroende på kapitalismens utveckling och ländernas traditioner. Men den är snarlik överallt.

Denna utveckling kastar tillbaks arbetarna som klass till en tid utan självklara fackliga och politiska rättigheter, utan självklara offentliga rättigheter till sjukvård, utbildning och arbete, utan självklar rätt till en värdig pension. Situationen för arbetarklassen är allvarlig men vi tvingas konstatera att arbetarnas svar uteblir, den reaktionära processen fortsätter.

Förvirringen är stor på många håll. En del av arbetarnas traditionella fackliga organisationer och politiska partier byter sidan, accepterar den reaktionära processen som naturlig. En del andra av dessa organisationer och partier vågar inte ta kampen, blir förlamade.

I denna situation har vi sett dyka upp på vänster kanten en del partier med marxist-leninistiska traditioner vilka har ändrat sin politik och klätt om sig med nytt program eller ”visioner”, vilka efter framgångsrika valrörelser fått plats i de parlamentariska församlingarna.

Vad har de gjort? Är det bra eller dåligt för arbetarklassen? Hur ska man se på det?

Denna text vill ge insyn i två av dessa partier, PTB, Belgiens arbetarparti (PVDA på flamländska, Belgiens andra språk) och BE, Bloco de Esquerda, vänsterblocket, i Portugal.

PTB – Belgiens arbetarparti.

Partiet kommer från 1960-talets vänstervåg som maoistiskt parti som tillerkände sig marxism-leninismen. Partiet ledde en del uppmärksammade och framgångsrika kamper vilka så småningom gav en del platser i de lokala parlamentariska församlingarna.

PTB blev känd internationellt på 1990-talet genom det internationella kommunistiska seminarium, ett av de största i världen som partiet organiserade varje år vid 1 maj. I seminariet deltog många länders partier med en bakgrund i marxism-leninismen. T.ex. Kubas Kommunistiska Parti, Nord Koreas Arbetarparti och KPML(r), Kommunistiska Partiet från Sverige.

PTB leddes under många år av partiordförande, Ludo Martens, känd för flera böcker om marxistisk politik, om Afrikas kamp och historia, men främst för sin bok ”En annan syn på Stalin” publicerad 1994. Boken var epokgörande i den meningen att den tog upp frågan om Stalin och Sovjetunionen på ett faktamässigt korrekt sätt som klädde av västs propaganda.

PTB hade ett relativt framgångsrikt liv men utan något genombrott inom arbetarklassen. Målet och program var arbetarklassens befrielse och socialism. Internationell solidaritet och kampen mot imperialismen var också en del av det politiska arbetet. Partiet kämpade på allvar för att vara en del i arbetarnas kamp mot kapitalets nyliberala politik och lyckades ta plats i det belgiska samhället som ett revolutionärt arbetarparti med många medlemmar och en del stöd utanför det egna ledet.

Denna relativa framgång var resultatet av partiets kampanjer i flera frågor: för billigare mediciner, för bredare tillgång till sjukvård – partiet öppnade egna små vårdcentraler, ”sjukvård för folket”, med egna läkare där behandlingar var helt gratis – för höjda pensioner, för höjda löner i arbetarleden, för lägre priser och avgifter i den kommunala servicen, m.m.

Några år in på 2000-talet drabbades Ludo Martens av en mycket allvarlig sjukdom som helt tog bort hans möjlighet att delta i det politiska livet. Han låg i koma under en längre tid och dog i juni 2011. Ludos försvinnande från politiken kom att påverka partiet på ett avgörande sätt. Ludo Martens hade lett partiet från att vara en liten grupp av studenter till att ta plats som ett revolutionärt alternativ i arbetarkampen i samhället.

Vid kongressen i mars 2008, som kallades Förnyelsens kongress, fanns Ludo Martens inte längre. Den nya ledningen bestod av 8 medlemmar från Centralkommittén främst den nya partiordföranden Peter Mertens, partiets nationella talesman Raoul Hedebouw och David Pestieau, chefredaktör för partiets tidning Solidaire. Med den nya ledningen kom en ny politik med ett antal framgångsrika politiska utspel, en del av sensationell karaktär. Antalet medlemmar växte och partiets namn började regelbundet dyka upp i massmedian. Mest kritik mot partiet men ändå.

Efter kongressen 2008 började den nya ordföranden Peter Mertens att ta ett starkt avstånd från vad han kallade tidigare dogmatism och sekterism. Han siktade istället på framgångar byggda på en politik av reformism, av konkreta lösningar på konkreta problem i det kapitalistiska samhället. Istället för radikal vänster ville han att partiet skulle kallas för ”den växande vänstern”.

Denna nya politik visade sig t.ex. i inställningen till fackföreningarna. Tidigare kritiken mot fackföreningarna, att de var en del av etablissemanget och inte försvarade arbetarna, drogs tillback offentligt av Mertens och PTB slutade kritisera de fackliga ledarna.

Ett partis karaktär visas också i respekt för de döda kamraterna. När Ludo Martens dog 2011 offentliggjorde PTB hans död i en dödsannons med en lista av böckerna författade av Ludo Martens. I denna lista hade man tagit bort En annan syn på Stalin och andra böcker om Sovjetunionen trots att det var på uppdrag av PTB som Ludo Martens skrev dessa böcker. Att ta ifrån en person dess verk efter dennes död, förkastligt!

Vid denna tid besökte en god vän till mig PTB:s kontor i Bryssel då han kände till flera ledande kamrater där. Han såg att man hade plockat bort Stalins porträtt som funnits på kontoret från partiets start. Han frågade varför. Svaret blev att han inte hade med det att göra. Känsligt att diskutera PTB:s marsch till högern.

Trots PTB:s avståndstagande från sin historia och tidigare politik, anklagades ändå PTB i massmedian för att vara marxist-leninist, för att vara ett parti som ville ha en socialistisk stat utan privat egendom. PTBs nya ordförande Peter Mertens svarade klart och tydligt i pressen att PTB tog avstånd från tidigare ”historisk absurditet” och garanterade att partiet inte längre hade med marxism-leninismen att göra och att PTB inte ville ha ett samhällssystem utan privatägande.

Enligt Mertens var nu PTB ett modernt marxistiskt parti som Socialistiska Partiet i Holland eller Die Linke i Tyskland. Som bevis för det visade han att partiet avsåg att ha ett gott samarbete med de etablerade fackföreningarna.

PTB ökade sin reformistiska agitation för konkreta lösningar på konkreta problem på ett mycket offensivt sätt och fick möjlighet att bredda ut sig i den borgerliga massmedian. Den nya politiken av anpassning till kapitalismen gav valframgångar. Samtidigt försvann budskapet om kampen för ett socialistiskt samhälle helt.

PTB anpassade sig till den politiska nivån av landets etablissemang, en nivå vilken egentligen är vad medelklassen bestämmer genom en total dominans i massmedian, skolor och universiteten. Några målsättningar om att diskutera ett annat samhällssystem hade inte längre PTB.

Vid valet 2012 fick PTB för första gången ett genombrott i flera städer. 2010:s relativa små framsteg i valen till det federala parlamentet följdes av ett genombrott i de kommunala, läns- och regionala valen 2012. PTB fick då totalt 52 platser i dessa församlingar. Den reformistiska politiken av konkreta lösningar på konkreta problem utan målsättning eller diskussion om samhällsförändringar förstärktes än mera efter det.

Trenden till en ökning av stödet för den ”nya” PTB höll och stärktes. Avgörande kom i valen 2014. PTB fick då 2 deputerade i det Federala parlamentets representanthus (3,72%, 250.000 röster), 4 deputerade i Bryssels parlament (3,86%, 15.780 röster) och 2 deputerade i Valloniens parlament (5,75%, 117.500 röster).

Partiets nationella talesman Raoul Hedebouw var en av de som valdes in till det Federala parlamentets representanthus. Raoul Hedebouw deklarerade officiellt från talarstolen att PTB inte längre hade något att göra med marxism-leninismen, att de som i parlamentet anklagade PTB för att vara marxist-leninister är okunniga eller rent ljuger om PTB.

I övrigt är Raoul Hedebouws framträdanden i parlamentet riktiga show av agitation för reformism, för konkreta lösningar på konkreta problem. Hedebouws har en mycket offensiv stil när han kastar sig över övriga partier och kritiserar deras politik. Men Hedebouw är som övriga ”nya” PTB:are. Om varför det är sjukt i dagens samhälle, om framtidens samhälle, om behovet av socialismen finns inget att säga, det är slutpratat. Bara om kompromisser av ”konkreta lösningar på konkreta problem” är PTB intresserat av att prata. Det är ett arbete för att förbättra en kapitalism som inte går att förbättra.

I PTB:s nya partiprogram finns inte ett ord om socialism. Det närmaste dit man kommer är parollen ”Framtiden är social, för ett samhälle mera socialt”. Marxism-leninismen och socialismen är en avslutad tid för PTB. Så måste det bli efter tio år med en politik som inte har med marxismen att göra.

PTB har under dessa år vuxit med tusentals nya medlemmar och anhängare fostrade av PTB:s nya politik där socialismen är borttagen. Det nya PTB består idag till största delen av medlemmar som är okunniga i marxism-leninismen och inte ser kampen för ett nytt samhällsystem som ändamålet för partiet. Reformism av kapitalismen är målet. PTB har definitivt gått förlorat för kampen för ett socialistiskt samhälle.

BE, Bloco de Esquerda, vänsterblocket, Portugal.

BE bildades 1999 av två partier, UDP, União Democrática Popular, med en bakgrund i den marxist-leninistiska rörelsen och PSR, Partido Socialista Revolucionário, med bakgrund i den trotskistiska rörelsen 4:e internationalen. Dessa två partier hade i sin tur bildats av partier sprungna ur partier eller organisationer som fanns och kämpade under fascismen eller som bildades alldeles efter fascismens fall 1974.

För oss marxist-leninister är det intressant att känna till UDP:s utveckling och övergången i BE. UDP bildades knappt åtta månader efter fascismens fall, i december 1974, av tre kommunistiska partier till vänster om den äldre kommunistpartiet PCP, Partido Comunista Português. Dessa tre partier var deklarerade marxist-leninister vilka hade funnits och kämpat mot den fascistiska diktaturen i Portugal. UDP bildades som en bred rörelse, en front till dessa tre partier för ett gemensamt agerande, underförstått med en marxistisk-leninistisk analys och praktik. Kampen för ett socialistiskt samhälle var partiets huvudinriktning.

UDP hade vissa framgångar i den utomparlamentariska kampen, även inom arbetarklassen men rörelsen kom ganska snart att inrikta sig på kampen om platser i de parlamentariska församlingarna. De ledande i UDP ansåg att utan platser i parlamentet, ingen plats i massmedian och då ingen möjlighet att växa. Så var den rådande tanken. Vidare ansåg man att kampen för socialismen krävde ett stort parti vilket inte var möjligt utan framträdande i tidningarna, radio och Tv. Kampen om platser i parlamentet blev partiets främsta målsättning.

UDP:s många aktiviteter och kamp fick ibland stort stöd bland arbetarbefolkningen. Detta medförde att partierna bakom UDP började lösa upp sig och dess medlemmar att istället enbart ta plats i UDP:s politiska liv. UDP var ändå en m-l front, ansåg man. Det skulle annars bli ett slags dubbelarbete.

De praktiska framgångarna gav ideologisk avslappning. Frågan om marxismen och dess klassiker tonades ner, UDP var ju ett frontparti med uppgift att mobilisera till bred kamp, inte till att ta upp frågan om kommunismen och socialismen, det var tanken. Den första som försvann var Stalin, det brukar vara så i sådana sammanhang. De andra klassiker försvann snart efter, i en strävan att befria rörelsen från ideologiska diskussioner som kunde stå iväg för praktiska framgångar.

I bakgrunden fanns alltid ett givet ändamål: kampen om platser i parlamentet. Från 1975 till 1980 fick UDP en plats i det nationella parlamentet och ett antal platser i de lokala och regionala församlingarna. Efter 1982 sjönk antalet röster. För att motta detta inför parlamentsvalet 1983 gick UDP i allians med trotskisterna i PSR men valalliansen fick ingen parlamentsplats. Så fortsatt det, partiet fick ingen plats i parlamentet ända till 1991 när en överenskommelse med kommunistpartiet PCP gav UDP en parlamentsledamot till 1995. Efter 1995 var UDP åter utan parlamentsplats. Nedgången var den samma när det gäller kommunal- läns- och regionvalen. Sökning efter en bestående lösning på fråga om platser i parlamentet blev ett måste.

Lösningen kom med ett initiativ 1998 från en journalist i den borgerliga tidningen Publico och den dåvarande UDP:s ledare Luis Fazenda. Fazenda tog då kontakt med en del små partier och partilösa personligheter på vänsterkanten, men främst med den trotskistska PSR:s partiledare Francisco Louçã. Förslaget var ett gemensamt agerande genom at bilda ett nytt politiskt parti, Bloco de Esquerda. BE skulle presenteras som det nya alternativet till vänster i den portugisiska politiken och ta kampen om platser i parlamentet i parlamentsvalet i september 1999.

Femton år efter det stolta bildandet av UDP som en revolutionär front för socialismen med en marxistisk-leninistisk bakgrund hade det mesta i budskapet ändrats eller fallit bort. Nu gällde det platser i parlamentet kostade vad det kostade ville. Vänsterblocket BE bildades under satsen ”socialism i frihet”! Och för att göra klart vad man menade la man till ”kritik mot det sovjetiska experimentet och realsocialismen”. Organisationsprincipen i BE blev det trotskistiska ”tendensfrihet”. UDP:s stolta symbol, ett kugghjul och en hacka med en gul stjärna i en röd bakgrund fick lämna plats till en ”humaniserad” stjärna. Anpassningen till trotskisternas medelklasspolitik var total. Det trotskistiska partiet PSR med sina borgerliga uppfattningar satt ordentliga spår i BE redan från starten. Detta trots att PSR representerade knappt 30% av BE:s medlemmar. UDP och Luis Fazenda gick med på det mesta, allt för platser i parlamentet. De sålde det revolutionära tänkandet, opportunism leder oundvikligen till reformism.

BE:s huvudbudskap i valkampanjen till parlamentsvalet 1999 var kampen mot globaliseringen. Enligt BE var globaliseringen ett tillstånd i kapitalismens tidsepok som gjorde att samhället inte garanterade ett minimum av mänskliga rättigheter. Barbariet höll på att vinna över civilisationen. BE försvarade ett projekt som partiet kallade demokrati till socialismen, en civilisations projekt av en modern vänster. Medelklassnacket är till för att gömma att partiet BE är ett reformistiskt parti som gjorde rent hus med alla tidigare revolutionära ambitioner i UDP.

Valrörelsen var lyckad, många som önskade sig ett vänsteralternativ till PCP röstade på vänsterblocket BE. Vid parlamentsvalet 10 oktober 1999 fick BE 132.333 röster eller 2,44%, och 2 platser i parlamentet. Dessa platser gick till UDP:s Luis Fazenda och PSR:s Francisco Louçã. Givetvis.

Efter 1999 har BE gått en del upp och ner. I mars 2002, 3 parlamentsplatser, i februari 2005 8 platser, i september 2009 16 platser, juni 2011 8 platser. De senaste åren har partiet åter ökat sitt stöd. I det senaste parlamentsvalet 4 oktober 2015 fick BE 550.945 röster eller 10,19%, vilket gav 19 parlamentsledamöter, det största antal hittills (kommunistpartiet PCP i allians med PEV-De gröna fick 2015 445.901 röster eller 8,25% vilket gav 15 respektive 2 platser i parlamentet).

BE:s budskap har ändrats och anpassats med tiden. Medelklassens identitetspolitik är ledstjärnan. Idag är BE ett parti ”engagerat i det kompromisslösa försvaret av frihet och sökandet efter alternativ till kapitalismen i en ekologiskt hållbar värld”, ett parti som ”bekämpar diskriminering på grund av etnisk tillhörighet, kön, sexuell läggning, ålder, religion, åsikt, social klass eller baserat på förekomst av funktionell mångfald”. BE:s symbol är en ”humaniserad stjärna” (en stjärna med ett huvud) av röd färg vars färg kan ändras för att kunna anpassas till de ideologier som finns i vänsterblocket BE.

Om socialismen skriver BE att det ser den som ”ett uttryck för en emancipatorisk kamp för mänskligheten mot exploatering och förtryck”. Det är det enda som finns om socialism. BE är idag ett reformistiskt socialdemokratiskt parti utan några ambitioner till samhällsförändringar. För att skilja sig från den traditionella socialdemokratin använder sig BE av ett vänsterpopulistiskt framträdande där stora agitatoriska ord bara leder till kompromisser och reformism.

Ett av BE:s internationella utspel var en gemensam deklaration 12 april 2018 i Lissabon tillsammans med Podemos i Spanien och den franska La France insoumise, undertecknad av dess respektive ledare, Catarina Martins, Pablo Iglesias och Jean-Luc Mélenchon (presidentkandidat i senaste presidentvalet i Frankrike). Ändamålet sas vara en ny politisk rörelse mot eliten i Bryssel. Mötet kan ses som ett nytt utspel för att dra till sig massmedial uppmärksamhet vilket alla dessa tre är i så stort behov av om det ska fortsätta att gå bra med parlamentsplatser. Det senaste av BE i internationella frågor är ett totalt avståndstagande från Chavismo och president Maduro i Venezuela och stöd till den USA styrda oppositionen.

I övrigt kan vi konstatera att det var fel av de marxist-leninistiska partierna som fanns i Portugal att lämna över organisationen och politiken till UDP. Den opportunism som tog över i UDP slog sönder den marxist-leninistiska rörelsen och den teoretiska och praktiska kunskap som är nödvändig för ett parti som vill omvandla samhället, störta kapitalismen och bygga upp ett arbetarstyrt samhälle, socialismen.

Avslutning

Exempel PTB och BE är en varning för alla revolutionärer som letar efter ett sätt att få kontakt med stora arbetargrupper och få dessa att engagera sig i en politik som representerar sina intressen, en revolutionär politik för ett socialistiskt samhälle.

PTB och UDP gick från att vara marxist-leninister och revolutionära till att bli socialdemokratiska populister!

PTB:s och BE:s urartning är slående men de är inte ensamma i Europa och världen. Att göra avkall på att vara revolutionär, att anpassa sig till det som är tillåtet, till det som medelklassen tillåter, att göra sig av med historia och symboler, objekten för borgarnas hat, röjer inte en motorväg framåt. Det kan lika bra vara ett sidospår rakt i en stup. Att söka sensationella lösningar i det borgerliga samhället som snabbt ska lösa alla knut är högst riskabelt, stor risk finns att vägen leder dit där vi inte vill vara, att vi blir det vi inte vill bli.

Vår främsta uppgift som kommunister är att agitera för klasskamp och organisering, att propagera för socialismen, att vinna ”arbetarnas hjärna” till den revolutionära uppfattningen om samhällsförändring.

Den revolutionära rörelsen för socialismen och arbetarmakten måste gå hand i hand med klasskampens utveckling och dra med sig arbetarklassen i kampen, i försvarskampen mot kapitalets offensiv mot arbetarna eller den offensiva kampen mot kapitalet. Det är det leninistiska partiets roll i klasskampen, det som vi vill vara, det som vi har arbetat för, det som vi arbetar för.

__________________________________________

Visst har vi exempel i Sverige också! Begrunda detta och lista ut vilka partier i Sverige idag kan sägas vara marxist-leninistiska och revolutionära.

Som i andra delar av Europa…

Salve kära läsare och hjärtevänner!

Jag har tagit mig friheten att översätta en text publicerad i Spanien under en tid av politiska spänningar inte bara där utan också i övriga delar av Europa och världen.

Det här är representativt för vad som håller på att hända i andra länder i detta globala Europa där det verkar vara viktigare att lägga sig i andra folks angelägenheter än att se sig själva i spegeln. Politikerna är endast efter röster för att ta grepp om den politiska makten utan att ta hänsyn till vad som egentligen händer sina egna folk.

I ett Europa som förtjänar mer solidaritet och öppenhet ser vi gränsstängningar, finanserna tar ett starkt grepp om varje möjlighet att påverka politiken och folkmassorna berövas möjligheterna att leva ett värdigt liv. Över 30 miljoner arbetslösa och över 100 miljoner som lever under existensminimum där otrygga anställningar florerar är ett klart exempel på det.

Frågan här berör en annan kontinent som idag känner sig hotad av externa krafter, däribland USA och ett stor antal länder i Europa som istället för att visa solidaritet, antingen är tysta eller öppet agerar i samklang med förövarna. Ska inte de olika folken i världen få välja sin egen väg? Uppenbarligen inte så länge de imperialistiska intressena är med.

Allt är sammankopplat! Inget är opolitiskt betingat!

Läs och begrunda!

___________________________________________

Spanjen tjänar USA-imperialismen

Av Lidia Falcón

LIDIA FALCÓN O’NEILL är licenciat i juridik, dramakonst och journalistik samt PHD i filosofi. Hon är nämnd Dr. Honoris Causa i universitetet i Wooster, Ohio. Grundaren av tidskrifterna ”Vindicación Feminista” och ”Poder y Libertad” som hon nu leder.

Hon är skaparen av det Spanska Feministiska Parti och av den Spanska Statens Feministiska Organizationernas Federation. Hon har deltagit i Bryssels Internationella Tribunal för Brott mot Kvinnorna, i kongressen ”Sisterhood Is Global” i New York, i samtliga Internationella Feministiska Bokutställningar och i Nairobis och Pekins Internationella Kvinnoforum.

Hon är medarbetare i ett antal spanska och USA:s dagstidningar och tidskrifter. Hon har publicerat 42 böcker inom berättarkonsten och skönlitteratur som har översatts till flera språk.

_________________________________________

Vår regering är USA:s utrikesdepartementets mest trogna tjänare. Att erkänna den venezuelanske kuppmakaren Guaidó som den legitime presidenten i Venezuela, acceptera hans utsände som diplomatisk representant och nu ge en fristad till Leopoldo López med sin familj i Caracas’ spanska ambassad, överträffar med råge vad jag hade förväntat mig av Pedro Sanchez och hans regering för att följa Donald Trumps order.

Aldrig i våra internationella relationers historia -särskilt med Latinamerika och ens under diktaturens tid- hade de spanska regeringarna visat sig vara så pass underkastade de önskningar och mandat som det nordamerikanska imperiet lägger på bordet.

Och inte bara den spanske presidenten Sánchez har accepterat den där marionetten Guaidó som utan något nationellt eller internationellt juridiskt stöd eller ens några val, sjävutnämndes till Venezuelas president, utan också hans ynka utrikesminister Josep Borell utnyttjar sin tid för att föra det spanska folket i skuggan av sanningen. Det är samma människor som upprepar gång på gång vad som kommer i det officiella nyhetsflödet och som säger att de missiler som vi skickar till Saudiarabien endast dödar dem de måste döda.

Nicolás Maduro valdes av det venezuelanska folket genom absolut fria, legala och legitima val. Den bolivarianska regeringen har vunnit 19! av 20 val. De internationella observatörer som har varit med under dessa otaliga valtillfällen har påpekat att valsystemet i sin helhet innehåller alla garantier och den säkerhet som dessutom överträffar USA:s valsystem där otaliga misstankar om korruption har förekommit.

Påståendet att den venezuelanska regeringen är en diktatur kommer att uppstå som en av historiens största lögner inom den spanska politiska propagandan. I Venezuela finns det alla olika sorters politiska partier från det kommunistiska partiet till extrema högerpartier som det som skyddar Juan Guaidó och Leopoldo López. Dessa har sina öppna lokaler därifrån deras budskap kommer ut, deltar i konstitutionella val och genomför sina kampanjer utan hinder. I hela landet publiceras det tidningar, tidskrifter och böcker, sänds radio- och teveprogram, genomförs debatter och konferenser av en i flera partier fragmenterad opposition som kritiserar den bolivarianska regeringen utan att någon lägger sig i.

När det idag den 3 maj, Pressfrihetens Internationella Dag, förklarar journalistorganisationer för oss att hundra professionella journalister har blivit dödade sedan 2006 -fyra i år och den senaste faktiskt igår-, att även i Europa, närmare bestämt i Slovakien och Malta, har två personer, en kvinna och en man blivit offer för skottlossningar utan att brotten har varit avklarade, stammar de olika kommunikationsmedia i Kapitalets tjänst att den fria pressen censureras i Venezuela och det utan att presentera några siffror.

För spanjorerna borde det kännas som en förolämpning när det påstås att Maduroregeringen är en diktatur när det samtidigt visas det på den spanska televisionen alla de offentliga möten och manifestationer som oppositionen öppet organiserar med tanken att beröva Maduro presidentämbetet och tillskansa sig makten.

För ett land som Spanjen som har lidit av en av de grymmaste diktaturerna i världen under fyrtio års tid, borde det vara en anledning till upprörelse att lyssna på sin egen demokratiskt valda president och sina ministrar deklarera att Venezuela är en diktatur.

Den venezuelanska regeringen har visat ett otroligt tålamod -omöjligt att föreställa sig varken i Frankrike eller i Tyskland- när oppositionspolitiker uppmanar den civila befolkningen och något även farligare, utmanar armén till uppror. I dessa länder som i många andra demokratiska länder skulle dessa uppmaningar omedelbart förtryckas och deras ansvariga skulle fängslas.

Leopoldo López dömdes till 15 års fängelse för att ha uppmanat och inlett tillsammans med andra högerpartiers medlemmar en serie ”guarimbas” som framkallade oroligheter ledda av diverse brottslingar och legosoldater under några månader 2014 som i sin tur utmynnade i ett drygt tiotal döda, förstörelse av offentliga platser, mordbränder på skolor och sjukhus, misshandel av den civila befolkningen och de offentliga orderstyrkorna.

Den venezuelanska oligarkin med hjälp av borgerligheten och medelklassens reaktionära delar har saboterat den socialistiska bolivarianska regeringen sedan den etablerades. Inte någon av dessa krafter är villig att lämna de privilegier som de får genom att tjäna USA och få provisioner i utbyte mot att låta oljan rinna över till de stora nordamerikanska korporationerna under tiden som folket i Venezuela fick leva i extrem fattigdom, barfota, utan vatten, hungrigt och sjukt.

Den bolivarianska regeringen har monterat upp sjukvården och den utbildning som inte fanns, har skapat ett tiotal universitet, har byggt tusentals bostäder med elektricitet och rinnande vatten till arbetarna och har underlättat för kvinnor att organisera sig i en Feministisk Rörelse som idag sträcker sig över hela landet. Borgerligheten som regerat landet i 200 år och roffat åt sig landets naturresurser och försatt landet i misär kan inte acceptera detta.

För att anmärka hur pass mycket tolerans som president Maduro och hans ministrar, stads åklagare och polisen visar, uppträdde Leopoldo López framför pressen utanför Spaniens ambassadentré efter att ha brutit sig ur husarresten och nyttjade en halv timmes tid för att uppmana folket och armén att vända sig mot den legitima presidenten utan att omedelbart efter bli arresterad. Det borde vara bra att minnas de sju år som Julian Assange satte inne i den ecuadorianska ambassaden utan att kunna gå ut genom entrén i London och hur han nyligen blev arresterad för mycket mindre farliga företeelser än de som högerpolitiker i Venezuela genomför sedan några år.

Embargot av de finansiella resurserna och basprodukterna så som oljans prissänkning som USA har organiserat har lett landet till den ekonomiska situation det lever i idag. Den situation som Guaidó och hans medföljare idag vill klaga för.

Eftersom den venezuelanska högern så som alla högerkrafter i världen skulle helst försätta sitt eget folk i misär och låta det förblöda i en beväpnad konflikt än låta socialismen byggas upp.

Inte bara USA:s attityd i Venezuela borde vara motivet till ett internationellt fördömande utan också det landets agerande under de senaste 200 åren. Vilken hygglig politiker som helst borde fördöma detta istället för att utföra reverenser mot USA.

Från 1846 har USA:s armé invaderat nästan alla länder söder om Rio Grande därmed det ökända kriget som berövade Mexiko dess norra teritorium, inklusive California och Texas. 1898 provocerade USA kriget mot Spanien på Kuba och ett besegrat Spanien fick då därmed också lämna Puerto Rico, Hawai, Guam och Filippinerna. Från och med det ögonblicket ockuperades militärt, bombades, plundrades, kontrollerades ekonomiskt, valsystemen ändrades efter behag och politikerna byttes av USA:s utrikesdepartement och CIA i länder som Panamá, Dominikanska Republiken, Honduras, Granada, El Salvador, Kuba, Guatemala, Brasilien, Chile, Uruguay, Argentina, Colombia och Venezuela.

Dessa händelser är en del av historian i Latinamerika och vår regering ska inte kunna agera ovetandes. Naturresurserna i länderna söder om Rio Grande har alltid varit och fortfarande är offer för norra grannens härskariver. Endast några lakejer till tjänst för det nordamerikanska krigsmaskineriet kan inta positioner i enlighet med Trumps diktat så som de europeiska länderna, inklusive vår regering håller på och tar emot order från Washington.

Det är uppenbart att de böjningar som den spanska regeringen gör inför USA:s allierade Marocko och Saudiarabien i sina övergrepp, ger inte utrymme till positiva tankar om PSOE (Spaniens Socialistparti) och möjligheterna till ett oberoende och värdigt ställningstagande mot den nordamerikanska imperialismen. Men det som de håller på att göra med Venzuela överträffar det som det spanska folket är värt att få se och ta emot.

Den bolivarianska regeringen har under tjugo år i fred försökt bygga ett rättvisare och solidariskt samhälle utan acceptans från de oligarkiska krafterna och deras enorma stöd från USA.

Om det här mynnar ut i en militär amerikansk intervention i Venezuela vilket kuppmakaren Guaidó dagligen skriker efter och som Trump dessutom verkar vara glad över att få genomföra, skulle det ge tusentals offer och ett besegrat folk som resultat. Då skulle Pedro Sánchez’ regering vara lika skyldig som Trump och Spanien skulle skriva en av de mest skamfyllda sidorna i sin historia.

Hur besegrade Venezuela högerns kupp?

2019-05-01

Upplagt av Zoltan T

Aktuellt om Latinamerika, Nyheter

Ven_Demo_mot_statskupp — Folkets stöd till regeringen var en av de avgörande faktorerna för högerns fiasko 30 april

USA skyller misslyckandet på Kuba. Men det var andra faktorer som låg bakom högerns nederlag igår.

Kuppmakarnas plan var att provocera fram en massaker i Caracas med användning av kraftfulla maskingevär.

Venezuelas regering oskadliggjorde kuppförsöket med tre olika aktioner: att bemöta den falska information som spreds, att kontrollera de upproriska soldaterna med minsta möjliga användande av våld och genom att uppmana befolkningen att gå ut på gatorna och stödja landets regering.

Från det att oppositionsledaren Guaidó på sociala medier tillkännagav ”början på den slutgiltiga fasen av operation frihet”, framträdde olika ministrar, myndighetspersoner och ledamöter och gav sann information för att slå undan alla ”fake news”.

Det kom twittermeddelanden och uttalanden från Kommunikationsministern, från ordföranden i Konstituerande Församlingen, Försvarsministern och riksåklagaren.

President Maduro twittrade också ett fördömande av kuppen. Säkerhetsstyrkor sändes ut för att stoppa de soldater som gjort myteri i närheten av militärbasen Carlota.

Kommunikationsministern sände ut ett meddelande att ”just nu bemöter vi och oskadliggör en mindre grupp förrädare bland soldater som tagit ställning i Distribuidor Altamira för att genomföra en statskupp mot grundlagen och freden i republiken”.

Konstitutionella Församlingens ordförande skrev att ”de kommer inte att lyckas mot folket. Landet är lugnt, förutom vid Distribuidor Altamira. Allt kommer att kontrolleras och de kommer att behandlas som kuppmakare”, refererande till de militärer som ställt sig på Guaidos sida.

En annan åtgärd för att hejda kuppförsöket var att ge order om att använda minsta möjliga våld mot upprorsmakarna som positionerat sig i östra (det rika) Caracas. President Maduro befallde att det inte skulle ske något militärt angrepp utan att ”de bör lämna motorvägen och alla inblandade bör ge upp”, trots att gruppen hade kraftfulla vapen.

Redan flera timmar tidigare hade försvarsminister Padrino rapporterat att högeroppositionella politiker hade ställt sig i spetsen för den undergrävande rörelsen och använt beväpnade trupper och polis på en allmän väg i huvudstaden för att framkalla oroligheter och terror. Det var på motorvägen i Altamira, som förbinder med militärbasen Carlota, som var platsen för sammanstötningar mellan soldater som stöder Guaido och styrkor från säkerhetstjänsten.

Enligt president Maduro räknade upprorsmakarna med åtta bepansrade militärfordon. Dessa har sedan återlämnats. De hade också fyra maskingevär. ”Vem vill de bekämpa, vem vill de skjuta på, vem vill de döda?”, skrev han.

Säkerhetsstyrkorna kastade tårgas mot de oppositionella soldaterna som hade förskansat sig i Altamira och som under några timmar gjorde motstånd.

Maduro uppgav att rebellernas svar på tårgasen var att skjuta med sina vapen, inklusive med sina maskingevär med kaliber 7,62 mm av typen AFAG. Det var med dessa de ville skapa kaos.

Samtidigt som de väpnade styrkorna oskadliggjorde upproret, uppmanade myndigheterna folket att ge sig ut på gatorna och visa sitt stöd till regeringen. Det medförde att folket samlades runt presidentpalatset för att försvara regeringen och president Maduro, samt ta avstånd från kuppen.

Telesur 190501

Kuppförsök pågår i Venezuela!

2019-04-30

Upplagt av Zoltan T

Aktuellt om Latinamerika, Nyheter

venezuela_fanb_.jpg_1718483347 — Venezuelas försvarsminister fördömer kuppförsöket

”Det är en ny kupp och ett nytt steg för att få en ursäkt för intervention i Venezuela”

Ett kuppförsök pågår i Venezuela, under ledning av Leopoldo López och Juan Guaidó.

Venezuelas vice kommunikationsminister, Jorge Rodriguez, informerade idag, tisdag, att myndigheterna agerar för att desaktivera en mindre grupp militärer som försöker framkalla en statskupp i landet. Rodriguez skriver på Twitter: ”Vi informerar Venezuelas befolkning att vi just nu bemöter och oskadliggör en mindre grupp förrädiska militärer som placerat sig vid Distribuidor Altamira (Caracas överklassområde) för att framkalla en statskupp mot konstitutionen och lugnet i republiken”.

Oppositionsledaren Leopoldo Lopez fritogs på tisdagen från sin husarrest av militärer trogna oppositionen. Lopez anslöt sig till den självutnämnde Juan Guaidos kampanj i ”Operation Frihet”, som ska göra slut på (Maduros) och chavismens makt i landet.

”Jag är på militärbasen Carlota. Alla ska mobiliseras. Det är dags att erövra Friheten. Styrka och Tro”, skrev Lopez på Twitter, som han använde för första gången sedan september 2017.

På det sociala nätverket uppmanade landets vice kommunikationsminister ”att hålla sig uppmärksam för att, tillsammans med den ärofyllda armén, besegra kuppförsöket och bevara freden”.

För sin del fördömde försvarsminister Vladimir Padrino kuppförsöket och bekräftade sitt stöd till den konstitutionelle regeringen under ledning av president Nicolas Maduro. ”De pesudopolitiska ledarna som ställt sig i spetsen för denna undergrävande rörelse har utnyttjat trupper och polis med krigsutrustning på öppen plats i staden för att skapa terror”, skrev han på Twitter.

(information från Telesur)

Antichavister släpper Lopez ur husarrest

Leopoldo Lopez har släppts hur husarrest av oppositionsstyrkor. Han befinner sig med Juan Guaido i närheten av flygbasen Carlota, med stöd av en grupp desertörer från militären.

Lopez intygar via Twitter att ”den definitiva fasen inletts för att trotset upphör, genom Operation Frihet”. Han skriver också att han befriats av ”militärer efter order av den konstitutionelle presidenten Guaido”.

Denne visar sig på en video tillsammans med Lopez. De är omgivna av militärer och betygar att deras kamp alltid varit kännetecknat av att följa ”grundlagen i en icke-våldskamp”. ”Folket i Venezuela har inlett slutet på trotset”, skriver Guaido, som skriver att han ”just nu befinner sig med de viktigaste militära enheterna i de väpnade styrkorna som påbörjat den slutliga fasen av Operation Frihet”.

”Venezuelas folk, låt oss ta till gatorna, de nationella väpnade styrkorna fortsätter tills vi konsoliderat slutet på trotset, det år oåterkalleligt”, skriver oppositionspolitikern. ”De väpnade styrkorna har tagit det rätta beslutet, de räknar med stöd från Venezuelas folk, av vår grundlag, av garantin att vara på rätt sida i historien. Att använda styrkorna för att uppnå ett slut på trotset”, fortsätter Guaidó.

Och en sista uppmaning: ”Venezuelas folk, det är nödvändigt att vi går ut på gatorna för att stödja de demokratiska krafterna och återerövra vår frihet. Organiserade och tillsammans med de viktigaste militära enheterna. Caracasbor; alla till Carlota”.

Kommunikationsminister Rodriguez skriver om ”detta försök från den mördande och statskuppsfrämjande högern, som tillkännagav sin våldsamma agenda för flera månader sedan.” Han uppmanade att ”besegra statskuppsförsöket och bevara lugnet”.

Försvarsminister Vladimir Padrino uppger att de väpnade styrkorna försvarar konstitutionen och dess legitima myndigheter. Han intygade att ”alla militära enheter som finns i de åtta regionerna rapporterar normalitet i sina kaserner och militärbaser, under ledning av sina befäl.”

Ordföranden för den Nationella Konstitutionsförsamlingen ANC, Diosdado Cabello, uppmanade de revolutionära styrkorna att marschera till presidentpalatset Miraflores i stöd för president Maduro. Han intygade att ”varje aktion” från kuppmakarna ”kommer att få ett överväldigande svar från regeringen”.

Han hävdar att flygbasen inte är intagen och att en del av de som tog sig till Distribuidor Altamira lurats dit. Likaså att alla militära enheter i landet är under normala förhållanden och att regeringen vidtar åtgärder från Carlota. Regeringen kommer successivt att svara enligt Venezuelas lagar på aktionerna.

Lopez ledde undergrävande aktioner under första halvåret 2014 under beteckningen ”La Salida” (utgången). De bestod av våldsamma regeringsfientliga aktioner i vilka 43 personer dog, nästan 1 000 skadades och omfattande materiella skador. Lopez, ledare för ultrahögerpartiet VP, överlämnade sig till myndigheterna fyra dagar efter att oroligheterna inletts, i vilken tre personer dog efter att ha attackerats på sin arbetsplats på ett ministerium. För sitt ansvar för dessa handlingar dömdes Lopez till 14 års fängelse. 8 juli 2017 fick han lämna fängelset för att åtnjuta husarrest på grund av ”hälsoproblem”.

Cubainformacion 190430 (något nedkortat)